Ny målgrupp - Jag visste det!

Kolla här! Var inne på FB en snabbis och vad hittar jag väl där? Va? Helt plötsligt är det inte blingbling-reklam, nä. Inte ens rynkkräm. Det är alltså kört?
Barnbarn? PPM? Hjäääääääääääääääääääääääälp! Jag vill INTE prata pensionsförsäkring!
Vinn 5 kg godis. Jaja, och så få platser. För om man ska smälla i sig det godiset kanske man tar mer plats?

Happy Birthday sweet 16! Twice!

Minns det som igår - eller förresten, inte just igår då eftersom det var då jag blev 45 - när jag skulle fylla 16. Det kändes som att det skulle vara nå't speciellt med det. Kan det bero på att det finns så många låtar som handlar om just det? Tjejer som fyller 16. För visst kan du ganska snart komma på några stycken? Jodå, tänk efter nu!

I vilket fall som helst. Idag fyller min bästa födelsedagspresent någonsin 16 år. Mina tvillingtjejer som anlände dagen efter. Louise och Jennie.

Dessa sötisar - som alldeles nyss var små bebisknyten - ska inom en snar framtid börja övningsköra, de har precis gjort sina val till gymnasiet. Börjar helt enkelt bli ganska stora. Fattar nada. Som vanligt när barnen fyller år.

Älskar er, tjejer! Och grattis, förstås!

Medelålders dam fastnade i snödriva

Vi tar och dissekerar den rubriken...

Medelålders - Numera kan man skjuta fram betydelsen och innebörden av denna åldersbestämning. Tycker jag. När mina föräldrar var 45 var de ju jättegamla och det är ju inte jag idag. Alltså måste det ha flyttats nån slags gräns. Eller bedömning.
Hmmm, är det där jag är nu? Om 5 minuter är det exakt 45 år sedan min väna (kanske hon inte var just då iofs) moder krängde ut mig och blev mamma. Det vackraste barn som någonsin sett världens ljus anlände till jordelivet. *harkel* Nä, jag bara skojar, men alltid retar det nå'n.

Dam - Nja, där kan det nog inte sägas stämma. Jag kan vara rätt burdus och skramlig, liksom. Min humor är vääääldigt låg emellanåt, ibland poppar det ut skämt med sexanknytning, ibland har det mer med sju att göra. Snuskig fantasi kallar en del det, jag tycker bara det är en kreativ lösning på samtalsproblem. Har försatt mig i en och annan pinsam situation, dock. Damer ska väl vara lite pimpinetta och det är sällan jag klarar. Redan som litet, vackert barn (se ovan) räckte det att jag stod still rakt upp och ned så blev jag smutsig. Åtminstone om jag hade finkläder på mig. Mamma vågade aldrig låta mig byta om förrän precis innan vi skulle gå.

Fastnade - Tveksamt där också. Gnodde mot underredet gjorde det, minsann (bilens, alltså...) men loss kom jag.

I - Nej.

Snödriva - Skitig, attans uppskottad hoppackad snömassa. Hindrandes väna mammor att lämna hemmet med rullator. Skärpning, gatukontoret!

Vad fick vi nu lärt oss av detta? Inte mycket, men det blev ett inlägg i alla fall.

20 år till pension

Är det därför jag inte har lust med nåt idag? Inte ens att skriva blogginlägg.
Bara 20 år kvar. Hur har det gått till?

Men presenterna var fina. Tack, familjen!

Horoskoptankar i elfte timmen

Horoskop, ska det va nåt att ha, det? Kan det verkligen vara så att alla som är födda under samma tidsperiod på året kan vara likadana till sinnet? Och att de sedan kommer att uppleva samma typ av saker på samma veckodag? Nja...

Jag vet bara att beskrivningen på mitt stjärntecken, Vattumannen, stämmer in på min person till 99,5% och det är ju inte illa. Dessutom lever jag ihop med tre andra Vattumän. Där är det inte riktigt samma överensstämmelse. En av dem har samma procenttal som jag, men de andra två är mer tveksamma.
De har å andra sidan inte kommit till "vägs ände" än, de har framtiden för sig!

Tvillingpersonen i vår familj är också på pricken, liksom den som är Lejonfödd. Den sista, Jungfrun, har nog fötts vid fel tidpunkt om man ska se till egenskaperna, det stämmer inte alls. Jungfrun skulle enligt mina beräkningar kommit som ett Lejon och där hade det passat in. Enveten som hon är så höll hon sig inne några extra dagar. Det ska böjas i tid...



För skojs skull lägger jag in beskrivningen på Vattumannen, de som känner mig kan kanske se mönstren? Det enda jag säger emot är självgodheten, resten är helt rätt. Enligt en oberoende källa...*ler*,

"Vattumannen härskas av planeten Uranus. Kombinerat med luftens element gör den ledande egenskapen vattumannen till en komplicerad karaktär. Han är mycket självgod och har starka åsikter som han vet är de rätta. Han bryr sig alls inte om ifall han anses vara en underlig figur eller om alla andra tycker annorlunda. Personlig frihet och rättvisa är centrala begrepp.

För andra kan vattumannen te sig oberäknelig och rebellisk. Det kan vara svårt att nå honom, då han tenderar att skärma av sitt sanna jag under en yttre fasad. Vill du vara hans vän och tränga in under ytan måste du acceptera honom som han är. Han accepterar dig som du är, även om du kanske har fel enligt hans mening så har du rätt att tycka som du vill. Han är fördomsfri, intellektuell och human.

Element: luft
Kvalitet: fast
Polaritet: positiv
Nyckelord: Uranus, klarsynthet, humanism, intuition, vågor, ockult, protest, revolutionär, reform, distans och bärnsten.
Positiva karaktärsdrag: fredsälskande, lojal och uppfinningsrik.
Negativa karaktärsdrag: excentrisk och trotsig.Människokroppen: fotlederna."

Göra barn är gratis

Vi hade en diskussion om pengar vid middagsbordet. Så där i allmänhet men även om att skänka pengar (eller hjälp i annan form) till de som behöver det mer akut. Som just nu i Haiti.

Vi pratade fram o tillbaka om hur man kan se på saker och ting vad gäller detta.
Vi vuxna var väldigt tydliga med att det finns inget som är gratis. Ska du gå på vägar eller gator så är det någon som har ordnat med det. Och vi har varit med och betalat skattevägen. Och liknande exempel. Sån där trevlig pratstund, ni vet :-)
Många förslag på gratissaker kom upp men vi slog snabbt ner på dem, påtalade att det faktiskt kostar i sista änden, hur bra det än låter från början.

Då tittar minstingen på mig och säger med glimten i ögat: "Men göra barn är faktiskt gratis!"
Gapande av förvåning och inte vetande riktigt vad jag skulle svara så frågade jag "Hur vet du det?" Jag bara vet, svarade hon och log brett.

OK, jag ger mig. Men när de sedan är gjorda och ploppar ut efter leveranstidens utgång, då börjar de kosta. Mycket. Brydde mig dock inte om att diskutera det vidare.

Om inte om hade varit

Om jag inte hade vaknat av ett sms från Telenor klockan 5
Om jag inte behövt sitta i telefonkö trekvart (först upptaget så pass att det inte gick att köa...)
Om jag - när jag väl kom fram - inte blivit hänvisad till ett annat ställe
Om jag - när jag ringde till det andra stället - inte blivit hänvisad till det första stället
Om jag inte fått näsblod och gråtattacker av blotta ansträngningen

Då skulle jag kunnat göra som min bloggvän, Lairama. Hon hittar 5 positiva saker med jämna mellanrum.

Nu har jag hävt ur mig det negativa för idag och ska rycka upp mig. Jag har en massa saker att vara tacksam för. Som till exempel:

• Underbara barn som sköter sig utan större mankemang och vet när mamma behöver extra kärlek.
• Världens bästa man. Utan honom hade jag inte haft en chans att orka just nu.
• Ett hem att värma mig i när det blåser därute. Brasan knastrar och tekannan bubblar (eller vattnet då men det lät inte lika bra).
• Vänner som finns där fast jag är dålig på att höra av mig.
• Andra människor som bryr sig om mig, ingen nämnd ingen glömd.

Det var de stora sakerna. Kanske jag också ska försöka hitta positiva saker att skriva ner varje dag? Bara för att bli varse att de finns och inte låta mörkret ta över? Idén är god i alla fall.

Kom för tidigt

När livet går i vågor kan det behövas livbojar att hugga tag i. I helgen fick jag tillgång till en så'n, en härlig sak att se fram emot. Några dagar för tidigt överlämnades en present från härliga vänner. En fredag i vår ska jag hämtas upp här hemma och föras till Göteborg. En hel helg att bara umgås och vara. Utan gubbarna denna gången.

Tack, snälla!!! Precis vad jag behövde.

Grubblerier klockan 5

Ligga och vrida sig i sängen en tidig lördagsmorgon. Tänka på saker som man vill - men inte kan - låta bli.
Inget jag kan eller vill rekommendera.

Take your time

Det där med tid. Det är ju så himla relativt. Hela tiden. Rätt var det är så har man en stund över. Har väntat och längtat efter just denna tid. Men vad händer när den äntligen kommer? Handlingsförlamad? Det händer.

Inte så att jag har gått och vunnit en massa tid i tidslotteriet, nääädå. Men jag har ändå lite tid över att tänka på det. Och då när jag får det så tänker jag till ordentligt. Måste passa på medans jag har tid.

Alla får ju 24 timmar varje dygn eller hur? Det är rättvist fördelat. Ingen kvotering eller förhandling kan ändra på det. Jämlikhet råder. Tyst det är i husen. Nähä, det blev nog fel.

Vad gör då jag med mina 24 timmar? Jobbar 8 timmar (minst). Jobbar vidare med diverse annat, kanske 2 timmar (inte varje dag), sover i - förhoppningsvis minst -7 stycken av dem. Det var som 17!
Då återstår sju ljuvliga timmar att göra vad jag vill med. Yes! Eller hur var det nu? Först räknar jag bort en timmes restid också. Sex kvar. Ja, det ska ju också hinnas med :-) men nu var det timmar vi pratade om.

Laga mat och äta på kvällen ca 1 timme. Lunchrasten på jobbet 1 timme. 4 kvar. Handla 0,5. Tanka 0,25. Hämta barn 0,5. Nu har jag 2,75 timmar kvar att göra vad jag vill med.

Eftersom vi försöker hjälpas åt med sysslorna här hemma så räknar jag inte den tiden. OK, duschen då, ihop med sminkning, den gör jag själv. 0,25 ytterligare (har ju liksom gett upp...). Nu då - 2,5 timme.

Oj, glömde läxläsning. Lågt räknat en halvtimme så då är det 2 hela timmar kvar. De ska räcka till träning, umgås med familjen, läsa böcker, SKRIVA en bok och ev även till det vi snuddade vid tidigare. Går det ihop sig?

Ja, om jag vill. Om jag ger mig den tiden så går det. Naggar av lite andra aktiviteter (TV o dyl). Lägger ned föreningsvälgörenhet som inte ger mig nåt. Låter mig själv vara värd min egen tid. Jag är precis lika viktig som nån annan. Liksom du. Var dig själv närmast när det inte går på nåt annat vis. Ta vara på din familj.
Ibland måste man ruska om livet lite grann. Medans tid finns.

När det värsta händer

Vad är väl gnäll över ömma armar efter en svinflunsavaccination? Vad gör syskonbråk och tjat? Vad gör det att jag inte får vara ifred när jag behöver tänka? Vad gör det att mjölken tar slut lika fort som man får hem den (ja, nästan...)? Alla skor man snubblar över i hallen. All tvätt som fyller korgarna till bredden. Läxor som ska läsas. Fotbollsmatcher det ska skjutsas till. Alla dessa tecken på att vi är en familj mitt i livet.

Jag läser om katastrofen - den värsta jag kan tänka mig - som drabbat den här familjen. Tårarna rinner utför kinderna. Nyss var jag irriterad på lillan för hon ville spela kort. Jag hade annat att göra. "Se'n", var svaret hon fick. Jag läser färdigt och ser på henne. Hon tittar underligt på mig. "Nu spelar vi Finns i sjön", säger jag.

Oerhört tacksam för att hon och hennes syskon fortfarande finns hos oss.

Blogga på sjukdomstid?

Diskussionerna går emellanåt höga om bloggning och facebookande på arbetstid. Jag förstår inte problemet. Arbete är arbete och fritid är när man ägnar sig åt saker utanför sin arbetstid. Den tiden är fri att använda som jag behagar. Tillåtet att skriva ett och annat inlägg eller leka farmare på FB. Om jag nu är sugen på just det.

Jag skulle inte få för mig att blogga på arbetstid. Det är inte därför jag är där. Jag är där för att utföra och genomföra arbetsuppgifter som hör till det jag anställts för. Hade jag nu varit anställd för att förgylla bloggvärlden med mina klokskaper (?) hade det varit en annan femma. Då hade tangenterna fått glöda. Dagarna i ända.

Frågan är nu; är det OK att jag bloggar när jag är sjuk? Sedan urminnes tider har det funnits oskrivna regler för vad man får göra när man är sjukskriven. Visst är det så? Självklart spelar jag inte korpfotboll om jag är sjukskriven för en ond höft. Eller springer halvmaran om jag är hemma från jobbet pga influensa.

Men nu då? Jag är hemma för att jag gått in i väggen. Eller hur var det nu de sa...? I vilket fall som helst, jag är sjukskriven. Kan jag då sitta här och blogga? Hur orkar jag det? Va?

Saken är den att det är ett sätt att vila aktivt. För mig är det en slags terapi (bättre än att para ihop strumpor) att surfa runt och läsa om vad människor gör med sina liv. Kanske jag hittar en lösning på vad jag ska göra med mitt? Varför skriver du inte om det du mår dåligt av i så fall kanske nån tänker nu? Det vore väl bättre terapi?
Tänk på då. Nån måtta får det väl vara? Privat är privat. Varför skulle jag? Behövs ju inte heller. Jag bor ju i en håla :-)

Precis som många arbetsgivare har koll på vilka sidor de anställda besöker så kan man som bloggägare se varifrån läsarna kommer. Var de klickade sig hit ifrån. Om man vill. Ibland är det kul att se. Många har t ex hamnat hos mig när de googlat på köttfärslimpa. Det ni!
Vissa kommer ju direkt från företagsservrar, det syns också. Vilket måste innebära att de läser bloggar på arbetstid. Ajabaja! *s*

Het potatis och gammal surdeg

Hos Fokus mot framtiden läste jag ett inlägg om mat, vad som menas med "riktig" sådan. Hur olika man kan se på det. Kom att tänka på ett blogginlägg jag skrev en gång i tiden på Skillingaryd.nu, närmare bestämt för fyra (!) år se'n. Tycker det stämmer än så jag får väl äta upp (hahaha...) reaktionerna som blir :-)
----------------------------------------------------------------
Finns det något som är mer provocerande och känsligt bland föräldrar än barnuppfostran, egen och andras? Allt det där man har som principer innan man får barn; ”Jag ska inte göra som den och den gör med sina barn, jag ska minsann…”

Var och en gör som den vill och jag ska inte komma med några pekpinnar eller påstå att mitt/vårt sätt är det rätta – Ta det lugnt!
Däremot finns det några saker jag funderat på i detta ämne. Alla barn föds med i stort sett lika förutsättningar, de är ”Tabula rasa”, oskrivna blad. Det som sedan händer och det föräldrar och resten av omgivningen lär dem, det är det som påverkar hur deras ord på detta blad blir nedtecknade. Detta är åtminstone vad jag tror och försöker leva efter.

Lika frågande blir jag varje gång någon annan förälder beklagar sig över att deras barn inte äter vad som helst eller inte lägger sig i den tid de önskar. De spottar ut grönsaker eller vägrar ens smaka på nya saker, de hoppar och skuttar till sent på kvällarna istället för att sova gott i sina sängar.
Kommentarerna jag har fått ända sedan jag endast hade ett barn har varit: ”Det är orättvist att du har barn som lägger sig tidigt!” ”Äter dina barn allt?” Och så vidare…

Nu ska jag äntligen svara: Nej, det är inte alls orättvist – alla ni andra har haft samma möjlighet att göra likadant. Ni har också kunnat bestämma er för att ni vill ha kvällarna som vuxentid och sedan jobbat utifrån det. Det vill säga kämpat en eller ett par veckor med att få in rutiner vid ”rätt” tillfälle på kvällen och sedan följt dem i stort sett slaviskt.
Jag tror att åtminstone 97 av 100 barn beter sig som mina efter detta, själv har jag haft 100-procentig utdelning med mina fem.

Vad gäller maten… inte är det väl så att vissa människor föds med smak bara för vissa saker? Nej, lär barnen smaka av allt och tala om för dem att det finns inget som är ”äckligt och blä”, det bara smakar mindre gott. *ler* Livet blir mycket enklare när hela familjen äter samma sak eller hur? Visst kan man få slippa någon del någon gång, men inte utan att ha testat minst en gång!

Jag tycker ärligt att det är skrämmande när föräldrar till och med skickar med lunch till skolan för att deras barn inte gillar skolmaten.Nu låter det visst som pekpinnar trots allt, men det är inte menat så. Det jag vill ha sagt är att våra barn blir vad vi gör dem till.

Det går inte att klaga om vi har låtit dem bestämma själva redan från början, det är vi som föräldrar som ska visa vilka regler som gäller och sedan hålla oss till dem!Vill vi att de ska bli allätare går det inte att låta dem leva på pannkakor, det måste till en och annan morot också.

Reflexmässigt svarar jag "Bra"

Flera gånger den senaste veckan har jag - eftersom jag är sjukskriven - funderat på det där med frågan man så ofta får. "Hej! Hur är det?" är ju inte precis en av de mest utrotningshotade fraserna i vår svenska vokabulär. Däremot så är jag övertygad om att de som verkligen vill ha ett ärligt svar på frågan är unika i sitt slag. Fridlysta, rentav?

Att jag ens funderat på detta just nu är att jag kommer på mig själv. Jag tänker inte ens efter. Det blir "Bra" som hoppar ut ur min mun. Ren reflex.

Vadå, jag mår ju inte bra. Varför säger jag det då? Finns flera anledningar. Jag har helt enkelt varken lust eller ork att säga som det är. Vill inte ta de efterföljande frågorna eller den besvärade minen. Skruvandet som med all önskvärd tydlighet visar att den senast ställda frågan inte borde ha ställts.

Dessutom vet jag - med relativ säkerhet - att personen ifråga inte bryr sig. Inte om mitt mående. Eventuellt för att ha något av intresse att tugga om på nästa symöte. Och med symöte menar jag i detta fall alla sammankomster där skitsnack kan komma ifråga.  Brukar finnas de som är duktiga på att tråckla ihop en bra historia. Med eller utan nål och tråd.

Gissningslek: När vet du att du bor i en håla?

Exempel på svar: Jag fick reda på igår att jag har gått in i väggen. Inte så att jag har varit och träffat nån läkare som trodde det. Nädå, det är betydligt mer insatta personer som konstaterat detta. Fick ett telefonsamtal från min ömma moder som hade fått reda på det av en annan som hört det av en tredje. Konstigt, borde inte jag varit den första att få veta? Speciellt som den tredje är en person som jag inte träffat på år och dar. En del ser bättre och längre än andra, tydligen. Hör också. Och vet hur det förhåller sig.

Tur man är van. Hålvan.

PST, ett alternativ till KBT?

Vår familj består av ett antal personer, som de flesta gör.  I vårt fall närmare bestämt...eeeh...sju, var det ja! I det antalet ingår ett annat antal - fyra - tjejer (jag räknas inte). Anledningen till att jag berättar detta är att det är oftast den sorten som har strumpor i allehanda färger och mönster. Därav kommer min misstanke om att det är deras ägodelar som ligger i denna lilla hög och det är också därför jag inte räknas här, mina är svarta, svarta och svarta.

Högen består av en make av varje sort. Enslingar som samlats i en korg för att i sinom tid hitta just sin alldeles egna parhäst. Strumppar, detta önsketänkande. Socka efter socka köps hem och läggs i lådor. Därefter används de och vips så är den ena borta! På väg från smutsig i tvättkorg till ren i tvättmaskin. Vad är det som händer?

Nu när jag är hemma och tar det lugnt så tänkte jag att det kan vara en lagom sysselsättning. ParaStrumporTerapi. Finns ju kognitiv beteendeterapi men det känns lite överkurs just i dagsläget.  Började ganska OK med några hittade makar. Säkert en 5-6 par med för små strumpor. Ungefär lika många som faktiskt går att få ihop till användbart skick. Men sen...

Där var det stopp. Detta blev över:

Om någon känner igen sina sockar här så kan de återfås mot beskrivning!

Gäller även er som bor i detta hus. Kanske det finns nåt att fynda i nån låda eller under nån stol eller i en leksaksback?

Uppdatering... Efter att ha konsulterar diverse förvaringsutrymmen finns det fortfarande drygt 60 stackars ensamma strumpor kvar... Kanske ska skriva en bok om detta? En spännande barnbok :-)

Fridfull morgon

Om jag undantar små irritationsmoment i form av... Nä, jag skulle ju undanta dem...

Jag har bestämt mig för att den här dagen ska bli bra.

Gick upp tidigt efter att ha lyssnat på "ljuv" musik i form av en skrikande katt som gör vad han kan för att gnissla tillräckligt på fönsterblecket för att få komma in. Vassa klor mot plåt -  mmmmmm....

En stund för mig själv (undantaget de 3 äldsta barnen som är uppe och ska iväg tidigt) med en bok.

En varm skön dusch. Nybryggt kaffe framför TV:n med älskade maken innan han ger sig iväg till jobbet.

En ny kopp kaffe vid datorn med ett brinnande stearinljus. Med doft. Två minsta barnen kommer upp och ska snart iväg. Tränger bort ljuden från deras smågruff. Jag ska ta det lugnt idag.

Ölschamponostalgi

Sitter och halvtittar på morron-TV och vad hör mitt norra öra då? Helen Benno har varit i Prag och har med sig en flaska med nåt brunt i. Whisky? Neeej, ölschampo!

Minns ni? Tror flaskan var avsmalnande (trekantig?) och innehöll underverksgörande medel. Mjukt och löddrande. Klart jag testade. Fick väl mamma att köpa det efter viss övertalning, antagligen. Det lär ju ha varit innan flyttlasset gick hemifrån, för visst var det ett bra tag se'n?

Minns också doften av Jane Hellen. Schampot, alltså. Hmmm, skulle inte jag se framåt? Jaja.

Oljud, kattvandring och mardrömmar

Det är vad min natt har bestått av. Inte världens bästa början på veckan.
Mina mardrömmar är innehållsmässigt av den sorten att gemene man säkert inte skulle lida av dem.
Inga spöken, mördare eller så. Bara vanligt förekommande händelser som får mig att må dåligt.
Tecken på att saker och ting måste ändras? Japp. Jobbar på det.

Hade förresten en underbart go irländsk setter som hette Mara. En gång i tiden. Har ni antecknat? *s*

Läckberg, förlåt!

Häromdan var jag ute och cyklade. På flera sätt. Läste Camilla Läckbergs "Fyrvaktaren" under tiden och tyckte att den inte kom upp i samma klass som de tidigare böckerna. Nu har jag läst ut den.
Tar tillbaka det jag skrev. Den var både spännande och läsvärd. Slutet skulle nog förväntas vara oväntat men jag hade mina aningar redan från början...

Nästa bok blir Helena von Zweigbergks "Sånt man bara säger". Får se vad jag bara har att säga om den. Sen. Andra tyckte så här.

Åskmoln istället för blixtlås

Visst kan man reta sig till vansinne på att vissa trafikanter inte har någon som helst förmåga att se till helheten? Ni vet som när man ska ut från en parkeringsplats efter nån slags event eller så. En HV-match, folkracetävling eller ett besök på A6 köpcenter. Lika illa.

Alla ska ut först. Spelar ingen roll om de stått längst in, kom sist eller bara vet att de har brådast. För visst måste de helt plötsligt ha fått eld i baken, kommit på att de glömt strykjärnet på eller nåt liknande? Vilken annan anledning kan annars finnas till detta dåraktiga, egotrippade beteende?

Tänk om alla släppte det och såg till att lämna varandra plats, företräde och luft? Den gamla hederliga blixtlåsprincipen går inte av för hackor. En för alla alla för en, dvs en i taget gynnar alla.
Visar man sedan sin vilja genom att använda blinkers så är lyckan gjord. Blixtsnabbt!

Brutna löften

Jag har inte lovat något speciellt vid nyår - i år heller - men det finns en del i min närhet som sagt vissa saker högt. En av dem lovade att hon skulle sluta dricka O'Boy.  Lite lagom nivå, tycker jag. Det kan ju kanske genomföras och då menar jag inte i form av att det ersätts av chokladdryck med annat varumärkesnamn.

Igår gjorde denna person och en till en köksinsats, "riktigt kladdig chokladsmet". *Burr* Det är sött som tusiken i vanliga fall. Nu hade vi slut på kakaon som egentligen ska vara i så då använde de ovannämnda dryck istället. Ni kan tänka er sockerchocken, va?

Nån timme senare kom hon på vad hon gjort. -Mamma... Du vet, jag lovade ju att jag skulle sluta dricka O'Boy? -Mmmm, svarade jag. - Nu hade vi ju det i smeten... -Mmmm, svarade jag. -Men det räknas väl inte för jag drack den ju inte?
Så kan man också behandla nyårslöften.

Gädda med drag

Jocke 6 år med stor gädda och samma Jocke 12 år senare med lite mindre firre

Idag har varit en utedag, som planerat. Bäva månde fiskarna var tanken. Fiskarna som simmar i vattnet var inte speciellt illa ute. Nääädå, det blev storfeskarn själv som råkade ut för diverse fadäser.

Från början var det nog ganska lugnt. Trots släpande på tung kärra med ved, förtäring och diverse annat och medföljande blodsmak. Eld var tänd och en massa hål uppborrade när vi andra slöa familjemedlemmar kom släntrande.

Prinsapyttarna blev det centrala att ta hand om efter att vi snabbt konstaterat att det inte nappade alls. En snabb uppbränning så att skinnet sved på oss och rullades av på korvarna. Mums.

Barnen tröttnade ganska snart och gick hem. Jag satt och värmde mig vid brasan, snart förvandlad till en stinkande rökbomb. Maken skulle minsann fiska mer. Tystnaden bröts av ett ½%4##§ från sjön. Snabbt som ögat hade en stor gädda hoppat upp (lätt överdrift) och nappat åt sig pimpelspöt. Drog iväg som en avlöning under isen. Stackars gädda! Hoppas att den blir av med kroken och bihanget snarast.

Maken hämtade nytt spö och gick till ett nytt vattenhål. Bara en kort stund senare hör jag ungefär samma ramsa. Nu hade linan gått av. Måste varit snäppet mindre gädda då, va? Bara en halvmeter (mellan ögonen), typ.

Nu gav han upp och kom och satte sig hos mig vid elden. Där brakade han baklänges ner i snön. Till min stora glädje *fniss*. Dessförinnan hade han bränt sig ett par gånger lite här och där. Idag är det jag som sköter om farligheter resten av dan, knivar o dyl. Inte värt att utmana ödet.

399 olika sätt att se på 2009

Under 2009, från 13 januari och framåt lyckades jag knacka ner 399 inlägg. Hade ju sett tråkigare ut med 400 eller hur? Liknöjt, liksom.

Kollade förra veckan- som av en händelse - vilken dag jag startade. Såg att det var den 13:e och noterade att då ska jag försöka sammanfatta mitt oerhört intressanta bloggår. För det vill väl ingen missa? Jag missade det. Tjugondag Knut kom och gick och jag med min mer än vanligt tefloniga hjärna lät den flyta iväg. Som en alldeles vanlig dag. Oförlåtligt.

Vad göra? Komma lite sent och försöka göra nåt av det ändå. OK.

Januari: Startade denna blogg för att jag hade bestämt mig för att ta tag i min träning. Brist på den, vill säga. Nu skulle jag börja. Vad bättre än att tala om det för hela världen så jag fick skämmas om jag skulle missa? För naturligtvis skulle hela världen redan från början bli involverad i detta.
Kämpade på och fyllde år och hade mig. Överlevde trots arbetslöshet sedan ett par månader tillbaka.

Februari: Nu skulle det hända saker! Maken ville tappa några kilon och jag skulle minsann med på tåget. LCHF var det nya. Jag protesterade och var emot, argumenterade för kolhydratsladdning och grötfrukostar. Fick ge mig ganska snart. Hade även tankar om hur och vad vi förmedlar med våra vikt- och kosttankar.

Mars: Käre nån, maken kom hem med ett monster! Jag gick på Arbetsförmedlingen mer än nån gång då och då och två av barnen fick på moppo.

April: BE behövde jag inte göra men lite nervigt var det allt. Gasade på i matsvängen gjorde vi, ständigt och jämt.

Maj: Premiär i Foppaland och tacksamhet över de barn jag begåvats med.

Juni: Från full fräs till puttrande i skogen, glädje noterades.

Juli: Rhodos, Midnattssolsrallyt och Götetresa var höjdpunkterna denna månaden. Och för allt i världen; ALTANEN!

Augusti: Målade, byggde och red ut demoner. Fick en vuxen till i huset och en minsting som började ettan. Irriterade mig lite på experter också. Min första - och enda - utmärkelse anlände :-)

September: Var jag duktig? Började nytt jobb i alla fall. Funderade lite över tvillingdilemmat, saker som dyker upp ibland. Livsmedelsverket indoktrinering av hemkunskapen avhandlades lite smått. Och den lille store fick körkort!

Oktober: Hade världens skräckupplevelse, inte bara åldersmässigt. Sorgetankar fanns emellanåt.

November: Jag bjöd på hur virrig jag (äääh. menar en kompis...) kan vara emellanåt. Återigen en myndighetsreflektion - nollor! Vi bytte till snålare variant av fordon, något jag är sååå tacksam för varenda gång jag ska tänka, eh tanka.

December: Fick påfyllning på vattenkvarnen vad gäller LCHF och kolesterol och så gjorde jag ett klipp. En god vän försvann ur våra liv, ledsamt men tvunget.

Ja, det var en "kort" sammanfattning av mitt första bloggår, visst var det tur att jag gjorde den? *s*

Korna ska läggas i blöt

Återigen halkar jag in på whisky. Inte så mycket halka som det kan bli om man dricker för mycket sånt, dock. Den risken är iofs inte överhängande eftersom jag endast smuttar under tvång.

Hörde på radion idag, en whisky-expert skulle berätta hur det funkar. Hon var från denna trakt och pratade därmed småländska, denna vackra dialekt. Jag lyssnade lite så där som man gör när man egentligen sysslar med annat, halvdant. Rätt vad det var lystrade jag till. Va? Vad är det för kor som ska läggas i blöt? Skärpte örona och förstod att det var ju korna, det vill säga kornen, som skulle ligga surt ett tag.

Fyllnat till

Det kan man säga att frys och kyl har gjort här hemma. Rejält!

Varenda gång vi åker och storhandlar på annan ort förundras vi över hur mycket vi får för pengarna. Om man jämför med det vi betalar när vi handlar på hemmaplan, vill säga. Igår var det Citygross som fick äran att bjuda (?) av sitt utbud.

Vi måste helt klart göra på det viset. Åka iväg lite längre då och då. Fler och fler anledningar hittas nämligen för att sluta köpa där vi brukar. Trist, men sant. Hyllor som gapar tomma allt som oftast. Världens tristaste köttdisk. Hade man inspiration till matlagning när man gick in så försvinner den när man träder in där.
Vet inte vad som hänt, vi har alltid trivts bra innan. Numer känns det bara dyrt och tråkigt.

Inte gynnar det handeln på hemmaplan. Inte det minsta. Lite glädje, kanske? Finns det hos nån grossist så köp in det! Och låt se'n inte de hyllornas innehåll sina. Inte de andra heller, förresten.

Smidig fisk i ugnen

Igår blev det fisk, äter det alldeles för sällan av nån konstig anledning. Det är ju både gott och smidigt, åtminstone om man kör ugns- eller grytvarianten.

Ett paket tinade Pangasiusfiléer las i en ugnsfast form och fick ett saltstänk över sig. Blandade se'n ca 4 dl vispgrädde med 2 dl crème fraîche (den fetaste) i en bunke tillsammans med dill, citronsaft, ajvar relish, salt och citronpeppar. Häll över fisken och in i ugnen ca 45 min i 175º.
Vi åt kokta grönsaker (broccoli, morötter, blomkål) och sallad till, barnen ris och grönsaker.

RW istället för PW, kräftgång istället för kraftgång

Ända sedan jag för många år sedan ställde mig upp och började livets vandring så har det varit stora steg. De långa benen har inte alltid lett mig in på den smala, rätta vägen, men de har tagit mig framåt med älgakliv.
Hit och dit. Svart eller vitt. Inte ofta kompromisser och gråskalor. Åtminstone inte första två tredjedelarna.

Det är nästan fysiskt omöjligt för mig att strosa. Marschera är smidigare. Vet inte hur många av mina 183 cm som består av ben men jag kan kallt konstatera att det är de flesta. Därför blir mina promenader av arten Powerwalk. Det sysslade jag med långt innan begreppet ens nått hit till Svedala.
För mig är det en alldeles utmärkt motionsform, mina knän och benhinnor är inte så förtjusta i den snabbare varianten. Den där som kallas jogging, löpning o dyl. Med andra ord - kraftgång föredras.

Nu, när jag inte är på topp är det inte läge för dessa PWs. Hjärtat skenar vid blotta tanken på ansträngning. Trots det så kände jag att jag måste ut och få luft. Rensa hjärnan från oväsentligheter och hitta det som betyder nåt. Bena ut en del. Så därför tog jag bena ut, moaoahahaha...

Första delen gick bra. Lagom kallt och friskt. Sista biten var döjobbig. Trots att jag hittade en mellanväg som tog mig ut på gångbar väg snabbare. Det var minsann inga älgamått på de släpande stegen hemåt. Snarare kräftgång. Alltså, Recreationwalk på lägsta växel.

Kvotera bort kvoteringen

Det här är en sak som jag verkligen håller med om. Hade tänkt skriva om det men nu behöver jag inte det, allt sades så som jag hade sagt det.

Följare gör mig glad och det behöver jag just nu - glädje...

Varje gång jag ser att någon har anslutit sig som följare blir jag lika glad, det är som att få en oväntad present :-). Det är ju rätt naturligt att man uppskattar den som valt att följa, det brukar komma sig av liknande intressen och syn på saker och ting och leder oftast till en utökning av det egna förrådet av följebloggar. Jag är jätteglad för ert intresse ska ni veta, allihop!

Idag hittade jag Ingela som nyanländ. Naturligtvis blev jag nyfiken och snokade upp henne. Hittade en inspirerande blogg som jag absolut kommer att återkomma till.
Hon hade bland annat en uppmaning/idé som jag gillar, även om jag nog inte kommer att kunna sätta igång träningen på allvar på ett tag, tyvärr.

Igår tog jag - på uppmaning av min älskade make - äntligen tag i mitt mående. Svimning, hjärtklappning och tryck över bröstet är inte att leka med. Det insåg även jag till slut. Just nu är jag sjukskriven ett par veckor till att börja med, se'n får vi se hur det blir.

Mjölkpriset har gått ner!

För visst måste det vara därför man får 25 kronor i ersättning för 10 förpackningar 1,5-liters 3%-ig mjölk?
Ett antal sådana har nämligen kunnat tas för Gammeldags mjölk hemma hos oss (inte spenavarm, men klumpig).

Började med att en av döttrarna ringde Arla när mjölken varken smakade eller såg ut som vanligt. Ganska strongt av en 11-åring, tycker jag, att ta ett sånt initiativ. Problemet fortsatte, förpackning efter förpackning. Till slut blev också mamman lite sur. Surare än mjölken.

Tangenterna gick varma till mjölkproducenten. Vi är en av deras bästa kunder, otaliga liter mjölk konsumeras i detta hushåll, så lite ska man väl kunna kräva tillbaka?

Klippt ur svaret: "En liten varucheck kommer till dig med posten."

Vad rätt hon hade!

Trampa på i ullstrumporna

Tänk vad trött man kan bli på vissa. Och på att man orkar bry sig. Bara släpp och gå vidare.
Som en fis i rymden är det. Ett sandkorn i Sahara. En myra i en stack. Finns hur många som helst. Och därmed betyder den enskilde inte mycket. Eller så är det faktiskt så att det är just den som irriterar mest. Det sandkornet som skaver i skon. Den myran som biter i knävecket. Den fisen som luktar värst.

Med andra ord; ska ont med ont fördrivas?

Går vidare trots skoskav. Tar myrsteg och håller andan.  På det viset har jag vunnit. Hah!

Barnbloggeri

Nu har alla ungarna utom en varsin blogg, vart är världen på väg? Får nog ta och skaffa en liten egen länkruta till dem här :-)
Under tiden kan man ju roa sig med att läsa vad Julia gör när hon antas sova...

Oxfilé med gräddkokt morots- purjoblandning och baconlindad sparris

Vanlig söndagskväll som lyxades till med god middag. Till nyår skar vi bort en bit på den fina filén, den överblivna biten blev mums ikväll när vi bara var fyra stycken hemma.

Strimlade 5 st morötter och en halv purjolök. Det stektes i smör och kryddades med salt, citronpeppar och paprika innan grädden slogs på och det fick puttra ihop till en lagom kladdig blandning.
Sparrisen doppades (tyvärr lite för länge) i kokande vatten och lindades med bacon (3 och 3) innan det fick sig en stekning i grillpannan. Oxfilén stektes alldeles, alldeles lagom och till allt detta en smarrig sås på skyn och grädde. Slurp!

Cykeltur med Fyrvaktaren

Flera kvällar den senaste veckan har jag gått till sängs med Fyrvaktaren. Har somnat efter bara en liten stund, intresset och glöden har falnat snabbt. Idag när jag satte mig på cykeln (fasiken så trögt att komma upp på den sadeln, förresten...) så kom jag på den briljanta rationaliseringsidén att samköra. Samcykla?

Lilldotera fick hämta boken och så läste jag samtidigt som jag trampade bort några små kcal, perfekt! Boken dolde både återstående minuter och fick mig att tänka på annat så det flöt (svetten om inte annat) på så bra så. Efter det blev det en hantelrunda som inte gick att kombinera med bokhålleri. Lite smått börjar jag komma igång, minsann.

Det där med det falnade intresset, förresten. Jag tycker inte att Camilla Läckberg lyckats riktigt den här gången. Kan inte sätta fingret på varför men det är en känsla av slarvskrift över den. Men vad vet väl jag, en enkel cykeltrampare? ;-)

Fenomenet Ullared aka Gekås

Igår, en helt vanlig lördag, sitter vi med goda frukosten och bara minstingarna hemma. Maken tittar på mig och frågar; "Ska vi åka till Ullared?" På senaste tiden har han haft den idén uppe flera gånger. Jag har på allvar börjat fundera på om det är något fel på honom. Han är man. Han ska - enligt de principer och fördomar som frodas - vara allergisk mot detta Ullared. Små röda prickar bör sprida sig över kroppen. Blicken bli vild vid blotta nämnandet av detta shoppingens Mecka.

Men inte min man. Han föreslår att vi ska åka dit. Han var där innan jul, i värsta (?) julhysterin. Han borde blivit kurerad. Ska jag föreslå ett läkarbesök? En lätt hypnos?

Valet blir att ta det modiga beslutet att faktiskt följa med. Vi fyra gör oss i lugn och ro iordning och sätter oss i V70:n. Jag har då börjat få lätta illamåendesymptom. Om det beror på stress inför det som stunda skall eller på den klumpiga mjölken jag drack till frukost får vara osagt.

Vid ankomsten känner jag hjärtslagen öka. Parkeringen är värsta delen av dessa besök. Har jag bara fått lämna ifrån mig bilen och hämtat en kundvagn blir jag lugn. Träder in i Meckat med öppet sinne. Tar ett par korgar som placeras under vagnen. Eller inte under men därnere då. Så gör man i Ullared. De ska vara till att placera småsaker som schampo, balsam och diverse annat hygienmässigt i. Småsakerna består ofta av storpack, vet inte hur det går ihop sig.

Det viktigaste att handla denna dag var thermobrallor till de två äldsta tjejerna. GPS:en strulade lite där och tog småsvängar hit och dit på vägen. Ingen hjälp av "Lillebabs" där, inte. Naturligtvis fanns det bara skotskrutiga eller helvita. Hmmm, inget jag vågar komma hem med. Det ska ju användas också.

Shit! Då får man väl leta efter nåt kul till hemmet istället. Pepparkvarn, köksgardiner, kanske? Trots hungriga döttrar vågade vi oss på en sväng till källaren. Och vad hittar vi väl där? Eller vi och vi, dotera. En Singer! Jag har pratat om att köpa ny symaskin ett tag, bristen på fungerande sådan har nämligen lett till att barnen blivit lidande. Där står den i hyllan och bara väntar på att få följa med hem. Priset är överkomligt och där verkar finnas det som behövs. Raksöm och sicksack. Den tar vi sa polisen.

Och på vägen hade jag råkat in på hästavdelningen och vad hängde där? Svarta. De fick också följa med och uppdraget ansågs därmed vara avklarat.

Snurrigare än tvättmaskinen själv och den gör 1400 varv

Jag börjar nästan bli lite skraj för mig själv. Idag när jag kom upp började jag duktigt nog med att sätta på en maskin. Tvätt, alltså. Sen blev det kaffe, dator och frukost. Maskinen pep lydigt lagom tills jag skulle sätta mig vid bordet. Tog svängen om tvättstugan och stängde av. Trodde jag.

När jag som bäst stod där och plockade ner för att kunna hänga upp nytt kände jag i luften att det var nåt som inte stämde. Tvättmaskinen arbetade för fullt. Stirrade tomt (jag, alltså) medan hjärnan arbetade på högvarv. *Pling* Jag hade helt enkelt tryckt på startknappen igen. Tömning efterfrågades omgående och så var det löst.

Denna maskin är ganska ny. Vår gamla trotjänare lämnade in för ett tag sen. Nya skulle vara större så antalet påsättningar kunde minskas. Det ansåg jag, tvättöverhuvudet i familjen. (Numera f d sedan barna har övertagit huvudansvaret)
Kanon, det går i hur mycket som helst. Speciellt små söta trosor. Jättemånga. Orkar inte ens tänka på exakt hur många. Det tar tid att hänga upp dem i alla fall. Böj och sträck, böj och sträck.

Whisky kan vara en last

Här i bygden är det helt klart att det finns de som har denna last, det är bara det att de inte vill erkänna det. Av någon konstig anledning. Ingen 12-stegsmetod kan få dem att ställa sig upp och erkänna.
Drickat är beslagtaget i alla fall, det känns tryggt. Kan återfås mot beskrivning. Förvaras under tiden i fyllecellen hos Polisen i Värnamo och inget annat. Tofteryd har inte ens en närpolis, den länken var nästan lite gullig.

Att länka eller inte länka, det är frågan

Witsman gjorde ett rätt kul experiment häromda'n. Många äro de saliga som skulle göra vad som helst för en länk från en populär bloggare, det är vetenskapligt bevisat. Eller åtminstone allmänt känt.

De som har dessa bloggar brukar undvika att länka till kreti och pleti. Om de nu inte får betalt för det, förstås. Det finns ju en speciell kategori som sponsras och därför villigt (?) hänvisar till någon sida där man för nästan ingenting kan få köpa vad som helst som man inte vill ha. Köper man inte så har man i alla fall varit vänlig nog att bidra till att bloggarens köpkraft stärks.

Nu var det inte denna sort länkning som skulle avhandlas så tillbaka till ursprunget. Länkning från en poppisblogg kan få din besöksräknare att hoppa högt av glädje. Personer som aldrig skulle hitta just ditt guldkorn i den stora blyhögen, ramlar in och stannar kanske också kvar. Du får eventuellt en ny bloggkompis som du i din tur besöker varje dag. Effekterna är med andra ord positiva. För visst vill vi bli lästa? "Jag skriver bara för mig själv, för min egen skull" är ett vanligt förekommande begrepp.

Visst skriver jag också för min egen skull, för att jag tycker det är så jäkla kul att forma meningar av alla dessa ord som finns. Men jag erkänner; Jag älskar kommentarer. Bevis på att det faktiskt är nån som tar sig tid att läsa det jag knackat ned. Skitsköj! För att inte tala om de kontakter det leder till. Varje dag hittar jag nån ny blogg som är värd att återvända till. Rolig, eftertänksam, informativ. Ibland allt i samma.
Jag följer en del och skulle kunna göra det med betydligt fler. Om jag inte hade jobb och familj.

I mitt fall lär det inte bidra till stormar i besöksräknarhavet om jag länkar till en blogg eller inte. Jag förstår däremot dem som har många läsare, det blir en omöjlighet att länka till alla. Eller att välja ut några få. Avundsjukans gröna färg skulle välla fram över landets bloggare. Gissar jag på.

Lappar från skolan

Jag kan emellanåt reta mig lite smått på felstavningar och syftningsfel, det är en av mina små egenheter. Kan säkert vara irrriterande för andra. Och ja, jag stavar också fel ibland, i stridens eller tidens hetta. Dömer ingen heller men när lapparna från skolan kommer hem och har dylika fel blir jag lite besviken om det inte är rätt. Nu är denna inte från någon av mina barns skolor, men det är väl inte underligt om man hoppar högt ibland? Vem vill skriva under på detta? ;-)

Wienerbröd het fråga

Eller egentligen kall, de får ju ligga kvar i frysen. På macken i Skillingaryd får de nämligen inte värmas upp och säljas till kunderna. Inte ens skänkas bort till stammisarna. Vår egen politiske "vilde" Linus har ställt en fråga till Miljö- och Bygg om detta. Inte i Bagarmossen. Och inte ifråga om rent mjöl i påsen.

Stör mig inte

Om du låter bli att ringa mig stup i kvarten så kommer jag att få mer tid till att göra det som behövs för att jag ska kunna ge dig det besked du vill ha.
Så har jag haft lust att säga till de kunder som ringt idag. Jag återkommer med besked när jag har ett besked. Ganska logiskt eller hur?

Se'n är det väl konstigt att vintern kommer vid den här tiden varje år, va? Ibland inte så full med snö och inte heller så kall. Men kommer gör den. Borde inte vara nån överraskning. Men jodå.

Rätt vad det är så fryser man. Då ska det gå undan med leveranserna, minsann. Beställa på morronen och få det på kvällen. Jo, men visst, du är ensam i hela världen och vi ska hem till dig just idag. Vilken tur!

Var är lampan?

Den frågan brukar vara vanligt förekommande i hem med småbarn som börjar se sig omkring. "Titta lampan! Titta pappa (Också ett ljus, kanske?)! Titta sura kärringen på Konsum!" O s v. Det lilla barnet lyser förhoppningsvis upp vid åsynen av dessa ljusspridare och allt är frid och fröjd.

Idag har våra - återigen - snälla barn plockat ner julen. Jag gör vågen ~~~~~~~~~!
Nackdelar som kan uppstå vid dylika tillfällen:

• Granen barrar som värsta nålstacken i hö't (eller hur det var...) när den ska ut genom dörren. Sen protest för att inte fått mat i form av vatten och socker, kanske?
• Kartongerna där julsakerna låg "fint" nedpackade har plötsligt krympt. Berget av tomtar och annat krafs höjer sig en bra bit ovanför kartongslutet.
• Stegen till vinden är vingligare än nånsin och kartongen fastnar.
• Glödlamporna i de fönsterbelysningar som normalt befinner sig på de ställen där det juletid förekommer adventsstakar o dyl, de har slocknat för att aldrig lysa mer.
• Sist men inte minst; Vissa lampor går inte ens att uppbringa, de är puts väck! Jag med min Alzheimers Light kommer inte ens ihåg hur lampan vi brukar ha i sovrummet ser ut... Än mindre var jag la den. På ett bra ställe, samtidigt som jag med mjuk röst meddelade maken "Jag lägger den här så vet vi var den är..."

Hört den förut?

Kaffe ÄR viktigt. För vissa. Punkt.

Börjar inte bra

Vaknar med ont i ryggen. Trots Tempurmadrass så pallar inte den snart 45-åriga kroppen mer än cirkus 8 timmar i sängen. Det är bara att gå upp. Kluvna känslor. Vill sova men det är ju skönt med ensamtid också. Datorn och en balja nybryggt kaffe. Upp å hoppa lilla loppa! (Den lilla loppan är alltså jag om nu någon missade det, klädd i sunkig morgonrock och håret på åänne...)

Frid och fröjd. Tills jag ska ta kaffe! Filter%'?2¤%et har vikt sig och det är bara brunfärgat vatten. Grrrrrr! Hur ska denna da'n sluta???

Behöver det där kaffet. När jag till slut hade fått färg på eländet och hällt det på TV-kannan, vad gör jag? Försöker skruva på TV-kannelocket på kaffemuggen. Morrn!

Bloggande 7-åring

Fortsätter redovisa ungarnas bravader, denna gång är det minstingen Nora som - med lite hjälp av systrarna - skaffat sig en blogg. Skriver gör hon själv och det är lika glädjande att läsa varje gång. Än så länge i alla fall...

Femettan

Inte nog med att söndagsångest av värsta sorten befann sig på plats.
Ungarna hittade en gammal videofilm från 1992 - Femettan! Där deras mamma deltog. Gissa om det spädde på både söndagskrypet och åldersnojan!

Förutom den hemska dialekten och de väldigt intelligenta svaren - både på Staffan Lings inledningsfrågor och på resten - så kunde jag kika med åtminstone ett öga en stund. Ungarna gick inte med på att stänga av ljudet, tyvärr. Sonen gick så långt bort från TV:n som möjligt, vet inte om han på nåt vis trodde att det skulle göra mamsen mindre pinsam eller vad det berodde på.

1992 och 27 år ung. Långt, tjockt hår och inte en rynka i sikte. Rena ungdomen som befann sig på inspelningsplatsen i Umeå. Vart tog denna där vägen? När ersattes hon av kärringen som numera bligar/blänger tillbaks från spegeln? Gone with the wind? Snarare blivit vind. Och sné.

Minns ni programmet? Hur man genom synonymer till givna ord (5 till antalet) skulle gissa sig fram till en person.
Jag fick bl a
Ryktbar - Gråtmild - Viking - Erövrar - Löpsedlar
Vem kan det ha varit?

Ryktbar beskrevs som "hästborstningsnaken"... Inte alltid så lätt att koppla när man sitter där, det är betydligt lättare hemma i soffan. Nåt klipp från just det programmet hittade jag inte, visst är det synd?

Måste skryta lite

Jennie köpte sig en systemkamera häromda'n och kolla vilka fina bilder hon tar!

Du vet att du äter enligt LCHF

När du klockan fem på eftermiddan kommer på att du inte har ätit se'n klockan 9 imorse.
Då var det ägg och en massa bacon. Nu blev det kvarlämnad oxfilé med grönsaker och sås.

Hade det varit förr hade jag haft ihjäl minst en person i min närhet. Med ilskna ord om inte annat.

Eftertankens kranka blekhet, go to bed! Nutid, wakey, wakey!

Om bara några veckor är jag närmare 50 än 40, hur hemskt är inte detta? 30 gick bra, 40 var inga större problem. Men 50??? Jag kommer att ramla ner i ett stort, svart hål. Bombis. Känner redan av vibbarna. 45 och vad ska jag göra med de kommande 20 (!?!) åren fram till pensionen? Jag som hade så många drömmar. Finns fortfarande såna kvar men hur genomföra? Öljetter i marken håller mig kvar med resårband. Varför kan inte vi vinna en massa pengar eller hitta ett brev i måndagpostskörden från en avslägen, helt okänd släkting? Arv att hämta. Istället för fönsterkuvert med diverse avgifter och räntor.
Då skulle det vara så mycket enklare. Köpa mig tid och bara skriva. Skriva lite till och äta en bit innan skrivandet får ta över igen. Tid till att forma alla de tankar och upplevelser som ligger därinne nånstans. Dallrande, avvaktande. Det skulle bli en bok till slut. Eller två.
Fasen att man inte kan. Det är för dyrt att leva.

Gamla året avslutades helt perfekt med goe mat och trevligt sällskap. Inga nyårslöften för min del, det har jag skippat för längese'n. Varför lova en massa -som jag vet blir strunt - istället för att försöka göra sitt bästa? Inte har jag gjort några direkta tillbakablickar på 09, heller. Hjälper liksom inte att gråta över spilld mjölk. Va? Kanske att det finns positiva saker att ta med sig? Kan så vara. Är så. Naturligtvis. Men just nu vill jag hellre att det ska vara mer positivt framåt än bakåt, om ni hajar hur jag menar?

Och framföralllt vill jag kunna leva upp till den målsättning jag haft så länge men som är så förbannat svår att sparka i nätet; Leva i nuet, njuta av stunden. Inte grubbla över skit som varit eller komma skall. Ta tillvara alla stunderna med familjen och vännerna. Det som är viktigast.

Så du avlägsna, okända släkting, var är du?