Jag börjar nästan bli lite skraj för mig själv. Idag när jag kom upp började jag duktigt nog med att sätta på en maskin. Tvätt, alltså. Sen blev det kaffe, dator och frukost. Maskinen pep lydigt lagom tills jag skulle sätta mig vid bordet. Tog svängen om tvättstugan och stängde av. Trodde jag.
När jag som bäst stod där och plockade ner för att kunna hänga upp nytt kände jag i luften att det var nåt som inte stämde. Tvättmaskinen arbetade för fullt. Stirrade tomt (jag, alltså) medan hjärnan arbetade på högvarv. *Pling* Jag hade helt enkelt tryckt på startknappen igen. Tömning efterfrågades omgående och så var det löst.
Denna maskin är ganska ny. Vår gamla trotjänare lämnade in för ett tag sen. Nya skulle vara större så antalet påsättningar kunde minskas. Det ansåg jag, tvättöverhuvudet i familjen. (Numera f d sedan barna har övertagit huvudansvaret)
Kanon, det går i hur mycket som helst. Speciellt små söta trosor. Jättemånga. Orkar inte ens tänka på exakt hur många. Det tar tid att hänga upp dem i alla fall. Böj och sträck, böj och sträck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!