måndag 30 december 2013

Träningsabstinens och andra småproblem

Nu ska jag banne mig snart axla mitt påtagna ansvar och bege mig till gymmet (vilken dag som helst). Jag har tagit ansvar för axelns vila tillräckligt länge nu, tycker jag. Har ätit inflammationshämmande i snart fyra veckor och det känns bättre. Jag skriker inte (grinar inte ens illa) längre när jag rör armarna/axeln mer än "nödvändigt".

Mina promenader störs inte av att jag måste tänka på att låta bli att vifta alldeles för mycket med dem. Jag kan ta ut svängarna och stegen igen!

Nu när jag läser det jag skrev så ser jag att det blev en rätt knasig felsyftning där, vem fasiken kan vifta med en promenad?!? Låter den stå kvar för att visa att jag minsann klarar att visa mina svagheter :-) Även om detta egentligen inte alls är en av dem. Snarare i så fall att jag inte kan låta bli att påtala andras. Felsyftningar, alltså.

Hur kommer det sig egentligen att man blir mer sugen på sådant som är förbjudet? Eller åtminstone svårt/omöjligt att genomföra?

Jag längtar fruktansvärt mycket efter att ta ut mig riktigt ordentligt med träningen, både svettas av konditionspassen och att lyfta tyngre och tyngre. Men nääää, när jag började lägga på vikter (en rejäl ökning som jag kände passade mig) och som gav mig en ordentlig kick, då ska kroppen börja krångla. Man kan tycka att det finns en hel del muskler att träna, förutom axeln, men tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Den blandas in i andra rörelser också, t o m i vissa ryggövningar. Eller är det bara inbillning? Kanske blir så att jag inte vågar ta i riktigt och därför kopplas den in? Ond cirkel som förhoppningsvis snart bryts.

På mina promenader, när jag är på vift, snurrar nu stora planeringsskivan. Jag ser framför mig hur jag förbereder allt jag ska, varje (vardags)kväll. Kokar ägg att ta med som mellanmål till jobbet, blandar en proteindrink som ska svepas efter morgonens cykling/promenad, lägger fram tränings- och jobbarkläder, fixar matlådor och laddar kaffebryggaren.

Bara tanken på det sprider en god känsla i kroppen...

Jag har en sak att fixa innan jag känner att det kommer att bli 100 % så här, om den grejar sig så kommer jag absolut att genomföra detta. Jiiiihaaaaaaa!



, , , ,

måndag 9 december 2013

Mondays are for ever...

Fast det är de ju inte. Och egentligen har jag inte alls något emot dem. De är en veckodag som alla andra. Kanske inte riktigt i klass med en fredag eller lördag men helt klart - en veckodag.

Just den här måndagen, den andra i december månad, känns som en av de lite sämre. Inte av någon speciell anledning. Bara därför att.

Jo, natten gick för fort. Och ja, jag blev irriterad när jag kom på att jag glömt min jobbtelefon hemma. Eller nej, det blev jag inte alls. Jag bara skakade (mentalt, annars undrar väl resten av de sömndruckna passagerarna vad jag sysslar med) på huvudet åt min egen förvirring/glömska. Konstaterade att det var ett litet skitproblem som löser sig med en hänvisning.

Sen var det den parfymindränkta människan som satt alldeles för nära... Iiiiih, vilken skallabank jag fick! Varför kan vissa inte ta på sig normalt med doftämnen? Andades djupa drag under den korta promenaden mellan bussen och porten till jobbet så där försvann lite av både det ena och det andra.

Helgen har varit rätt skön. Lugn. Har njutit av att träffa alla barn, även den utflyttade sonen har varit hemma några avslappnade svängar. Händer inte så ofta numera så han är saknad :-)

Stora delar av familjen har ägnat sig åt förberedelser inför lördagens Luciarace... Vi är några stycken som är rätt bra nervösa... För min del är det första gången på över 20 år och för döttrarna är det helt enkelt första gången.

Skräckblandad förtjusning inför detta. Folkrace. Dela bil med sonen. Han är nog den som är mest orolig, kanske?

Här är de fortfarande glada, får se läget på lördag kväll :-)

Så varför känns det så avslaget idag då denna decemberveckodag? Är det för att jag ska åka till Stockholm imorgon? Alldeles ensam. På kurs. LOU - lagen om offentlig upphandling. Inte som i denna här:

En annan LOU, nämligen.


Ni hör väl vad skojsigt det låter eller hur? Nej, det är inte därför. Jag tycker faktiskt det ska bli intressant. Lärorikt och behövligt nu när jag rör mig i dessa innersta kretsar.

Det är väl bara så att det är en Sån dag, en grådaskig, halvtrist Såndag. Det är mörkt. Men sen kommer fjärilarna!

Och DÅ kan jag träna.

, , , , ,

söndag 8 december 2013

Telenor - vi måste snacka!

Brevet om telefonin, skickat från en något sur och irriterad Telenor-kund (aka mig):

Hej!

Nu kan jag inte låta bli att meddela er hur man känner sig när man som trogen kund känner att det spelar ingen roll hur länge man haft sitt/sina abonnemang, man tjänar ingenting på det längre.
Det började med att jag tog nån slags family deal till två av mina barn för 1,5 år sedan. Det skulle ju bli så himla bra med telefoner och abonnemang jättebilligt. Plus att man får byta abonnemang när som helt under bindningstiden. Jo, pyttsan!

Det blev betydligt dyrare än utlovat eftersom det var ett abonnemang som kostade multum när de surfade. Jag ville byta - för det fick man ju!?! - men nä, man måste vänta 90 dagar. Otroligt hur smått man kan skriva visa saker...

Sen försöker man kolla om det kanske går att få nåt bra erbjudande (på t ex en Galaxy S4) när man nu som jag/vi har varit kunder hos er så länge. En familj på 7 personer borde ju vara ganska attraktiv att ha som just fast och trogen kund, kan man tycka.
Men nej då, inga rabatter e dyl. 6000 kronor som vem som helst annars, trots att mitt 24-månaders abonnemang går ut när som helst. OK, tur att det finns andra ställen att handla på, närmare 2000 kronor kan man ju göra roligare för än skänka till er.

Två av mina barn fyller 20 snart, alltså tyckte jag att det kunde vara skönt att de fick sina fakturor skickade till sina bankkonton istället för till mitt. Då ska ni ha 250:-/st för att skriva över abonnemangen på dem!!! Helst sanslöst. Återigen får man lösa det på annat vis eftersom det inte känns speciellt kundvänligt av er.

Och nu, droppen. Lämnar in min Galaxy S2 (köpt av er i samband med förlängning) för tredje (eventuellt fjärde gången) på reparation. Precis som senaste gången för att den inte tar laddning och laddar ur sig direkt. Får ladda den 2-3 ggr/dygn. Får tillbaka den med beskrivningen att det beror på ett fel på tillbehör (laddaren). Jo, säkert. Konstigt att alla andra Samsungtelefoner (inklusive min jobbtelefon) plus en HTC fungerar att ladda med samma laddare då. Nääää, säkert inget fel på själva telefonen då.
Jag laddade telefonen hela natten innan jag lämnade in de. Kl 10 på förmiddagen fick jag återigen ladda den för att den skulle vara igång när jag lämnade in den...

Med andra ord; jag är ordentligt besviken på er handläggning. På flera sätt, som ni märker. För det kan väl inte vara så att ni inte vill se till så att telefonen fungerar bara för att garantin går ut inom ett par veckor? I så fall är det helt fel sätt att angripa det, man behåller inte sina kunder på det viset. Men så illa är det väl ändå inte?

Just nu är ENDA anledningen till att inte jag - och resten av familjen - byter operatör att vi råkar bo nära en av era master. Täckningen är alltså OK hemma hos oss. Tycker ni att det känns bra? Jag gör det inte.
Hälsningar (tänker inte skriva vänliga eftersom jag inte är nån hycklare)
/Bitte

, , , , ,

torsdag 5 december 2013

Skruva den som Backman - överst på önskelistan

Käre make och älskade barn, kort sagt; Kära familj!

Ni vet ju att jag älskar er allihop. Eller hur? Jag skulle kunna göra vad som helst för er. När som helst. Om jag inte har nåt viktigare för mig, förstås.

Det kan ju vara så.

Jag kanske måste se till att få ihop rätt karamellkombinationer så den där förbannade nivå 165 i Candy Crush blir klar nån gång och jag får se fiskarna simma och hoppa. Så där som det kan se ut bakom ögonlocken när blodtrycket är alldeles för in i bomben högt. Som det kan bli när den där förbannade nivån inte blir klar nån gång.

Eller så har jag en Wordfeud-match som är inne på sin 72:a timme.
Då måste jag ju först greja det. Men det förstår ni, va?

Nääädå. Så är det inte. Jag skulle släppa vilken smartphone som helst som en het potatis om ni behövde mig akut. Eller mindre akut också, för den delen.

Nu är det i och för sig ganska länge jag släppte alla slags potatisar, oberoende av temperatur, men jag kan ju inte ändra om ordspråket till "släppa som en asvarm baconskiva" bara för att jag är LCHF-are. Nån måtta får det ju vara.

Fast nu känns det lite som att jag kommer ifrån ämnet här. Hmmm... jo, som sagt. Jag älskar er. Det är viktigast av allt. Och positivt. Det är kanonbra med föräldrar som älskar sina barn. Älskar man dessutom den man gift sig med så ska man anse sig lyckligt lottad. Bättre kombination än vilken smällkaramellskombo som helst!
Men... sen så är det så att ibland blir det lite svårt. Inte att älska. Att skriva. Det hämmar mig ibland, typ så där 99,6% av min skrivtid.

Det finns hur mycket som helst att skriva om. Egentligen. Visst skulle jag kunna få ur mig några blogginlägg i veckan. Utan problem. Men...

I mycket av det så finns ni. Situationer som uppstår. Ord som sägs. Igenkänningsfaktorer.

Jag låter helt enkelt bli. För er skull. men åååååh, så jag saknar det. Inser det mer och mer.


Just nu läser jag Måns Kallentofts nya, Vindsjälar, och där finns mitt språk. Känner igen stilen, hur jag skulle lägga upp det. Meningsbyggnader. Allt. Alltså längtar jag.

Se'n halkade jag in på Fredrik Backman. Nej, inte bokstavligt, han befinner sig nog inte ens i närheten, men där var det igen. Hans humor och förmåga... Jag vill också!

I flera månader (år?) har jag skyllt på att jag inte hinner. OK, lite lustbrist också, men tiden är precis som Backman, på en helt annan plats än jag.

Men om jag låter bli det där slöandet med CC och WF, hur mycket tid frigörs inte då? En massa. Den massan kan omformas till muskelsådan på gymmet. OCH till skrivtid.
Men... vad kan jag skriva utan att stöta på patrull från familjen?

Vad säger ni familjen?

Hur gör ni andra som klarar att blogga med tillhörande nära anhöriga i inläggen?

, , , , , ,

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails