Nu blev det plötsligt tungt...

Idag har jag fått veta saker som jag inte hade en aning om. Jag har trott att allt var som förr, att allt rullat på som vanligt. Inte ett enda tecken har jag sett. Visst har jag ibland känt att det kanske är något som förändrats, något litet som har stuckit ut och fått mig att fundera.
Det har kommit och gått men har alltid hamnat tillbaka där det ska vara. Det är vad jag trott.
Idag har det hänt saker som fått mig att inse att jag kanske haft fel. Ja, jag vet, det låter otroligt men under kan ske ;-)

Jag är inne i en röjarperiod just nu. Inte alls så glammigt och festligt som det låter, det är inte röjande som i "party-party"som gäller. Vårt stora hus blir tommare och tommare på invånare och samtidigt blir dessa rum - som inte längre är bebodda - någon slags "ställa-in-grejer-så-länge"-rum.
Alla som har/har haft sådana rum vet att det där "så länge" brukar bli ganska permanent. Eller hur?

Eftersom vi nu har tre utflugna barn så är det dags att få lite ordning på det där. Idag har jag flängt runt lite i alla tre rummen och i ett av dem hittade jag detta:

Vår gamla, strömlösa, våg. I vår familj väger vi oss inte så ofta som ni förstår (observera hjärtat i dammet...), vi tycker inte det är så viktigt *höhö*. Mitt motto är att det spelar ingen roll vilka siffror den visar, bättre att känna efter hur kläderna sitter. Går jag upp i vikt så stramar det. Jag får svårt att knäppa brallorna o s v. Jag minns inte riktigt när jag vägde mig senast men det är några år sedan. Då var jag 70 kg och jag har trott att jag legat kvar där. Kanske nå't kilo upp men på ett ungefär.
Jag har alltså inte känt det som att jag förändrats speciellt mycket i kroppen, ålder och annat till trots.

Nåväl, jag letade upp ett batteri och tänkte stilla min nyfikenhet. Få bekräftat att jag nog gått upp till 73-74 kg. Vad visade den? Dryga 80 kg!!!! Va???? Det kan inte vara sant!?! Jag flyttade runt den. Jag testade flera gånger. Jodå, samma resultat! Jag hämtade t o m vikter och kontrollvägde. Det stämde.

Nu kände jag att jag hade ett val att göra. Ett viktigt. *Höhö igen*

1. Jag fortsätter som vanligt. Struntar i vågen och går efter mitt välmående. Min känsla av att jag är (ganska) lagom.

2. Bryter ihop och tar mitt nya, hastigt uträknade BMI (24,6), bokstavligt (om man kan göra det med siffror?) och är därmed på gränsen till överviktig... Va??? Jag? Jomentjena...

 

Trots att vågen visar att jag är nästan lika tung som jag varit som mest under graviditeterna så tycker jag nog inte att jag kan anses hamna där. Så pass mycket syn har jag så att jag kan göra den bedömningen när jag ser mig i spegeln :-)
Dessutom, siffrorna 8055 såg ut som #BOSS# och det är vad jag väljer att vara över min egen kropp och hur jag ser på den!

övervikt, BMI, våga, självkänsla

Bänkad på banken för att tvätta pengar?

Det är så länge sedan så jag nästan glömt hur det kunde vara...
Den där oändliga väntan. På banken (eller posten, för den delen).

De enda gångerna jag varit på banken de senaste åren var när jag skulle fixa alla papper som krävdes för att jag skulle få hjälpa min mamma med hennes ekonomi. De gångerna glömmer jag däremot inte så lätt. Tyvärr är just den banken på vår lilla ort för alltid förknippad med förnedring och brist på förtroende, det var den redan innan dess men efteråt - ojojoj...
Tror aldrig jag känt mig så misstrodd som då! Det kändes som att de trodde att jag skulle skinna min stackars mor på vartenda surt förvärvat öre. Fort som katten ordnade vi med en flytt av alla hennes konton, till en bank som vi kände förtroende för.

Nu var det inte det jag tänkte skriva om. Faktiskt.

Nej, det var om ett bankbesök jag gjorde igår. För visst är Forex numera också bank?!?
Jag skulle i vilket fall som helst dit för att växla valuta. Min febriga lekamen tog mig dit på darriga ben och direkt när jag kom in fick jag en "aha-upplevelse". Javisstja, det var så här det var. Så här det kändes.

Fram och ta en kölapp. Hitta en sittplats, på små runda IKEA-sittdynor i fönstersmygen...
Det tutade bekant i kösystemshögtalarna. Två olika displayer talade om att det närmade sig. Sakta men säkert. Ja, sakta i alla fall.

Det tog så pass lång tid att jag kunde sitta där och känna igen mig. Jag kände igen diskussionen en av kassörerna hade med den äldre dam som inte hade sitt nya körkort med sig. "Ja,, det är klart att jag har hämtat det men det ligger hemma. Jag har bara det gamla med mig. Det förstår du väl att jag inte tänker lura dig, du kan lita på mig. Ska jag behöva komma tillbaka en gång till då?"
Kassörens känslor sken igenom när hon för femte gången (med sammanbitna käkar) upprepade "Jag måste se en giltig legitimation. Det är dina pengar jag skyddar."
Hur många gånger har inte de meningarna kommit ur min egen mun?

Jag kände igen hur svårt det är att prata med någon genom skottsäkert glas. Speciellt om denna någon är från ett annat land och hörselskadad. Så verkade det vara i en annan kö, nämligen.
Jag funderade lite över hur bra det är att skrika ut "säkra frågor och svar" på det viset...

För övrigt var jag usel på att ha luckan stängd när jag var på andra sidan, för opersonligt för min del. Fast det var bra att ha när kunden ätit vitlök kvällen innan :-)  Idag hade jag nog resonerat annorlunda, det hade nog inte bara varit stanken av diverse saker som fått mig att låta bli att öppna. Tyvärr.

Undrar också om det är kutym att Forex måste fråga sina kunder vart de ska resa? Mannen framför mig skulle växla 1000 SEK till turkiska lira och tjejen i kassan frågar vilken ort han ska till. Verkade inte vara för att vara social för hon gjorde inget med informationen när han svarat. Vad tänker de? 1000 spänn är väl inte direkt så vanligt att man "tvättar"?

Jag tänkte att det är bäst att vara förberedd med ett bra svar... Jag som inte ens skulle växla till mig själv... Feberhjärnan gick på högvarv där ett tag *s*
Jomenvisst, nog frågade hon vart jag skulle när jag ville ha Euro. "Jag ska ingenstans men svärfar ska till Tyskland", blev mitt genomtänkta svar. Enda reaktionen blev ett "OK". Va?

Med den gula påsen i väskan försvann jag ut genom dörren, hem mot den hägrande sängen. Jag vände mig bara om ett par gånger för att se om jag var förföljd. Varför? Jo, han ska till Tjeckien, ju, inte bara Tyskland. Tänk om de hade genomskådat mig? pengatvätt, valuta

Känslan av att lämna innan man lämnar

Du kan gå och vela hur länge som helst. "Ska jag söka nytt, säga upp mig, hitta på nå't annat?" I all oändlighet kan du vända och vrida på för- och nackdelar.

När du väl börjat fundera i de banorna så hittar du inte alltid tillräckligt med anledningar för att stanna.

Till slut kommer det. Beslutet.

Då händer det saker, minsann. Om det så är flera månader tills det är dags att sluta (som det var i min nuvarande situation) så är det ändå som att trycka på någon slags mental "Lämna-knapp" när du väl säger upp dig.

Plötsligt känner du dig utanför. Inte så mycket i början, men lite gnager det allt. Du kommer snart att vara en ex-anställd, en f d arbetskamrat. Din arbetsplats är inte längre densamma.
Trots att inget har ändrat sig så har allt förändrats.

Har du någon gång bytt arbete så vet du vad jag menar.

Du är nämligen redan på väg bort. Du klipper navelsträngen ett litet hack varje dag. Din hjärna ser dig som en "snart-borta"-figur och det som beslutas på arbetsplatsen berör inte längre dig. Visst känns det så? Ganska omgående?

Eller är det bara jag som fungerar så? Tror faktiskt inte det. Jag tror det är någon slags försvarsmetod för att stärka upp sig själv och sitt beslut. För visst är det så att även om beslutet är ditt eget - och i de flesta fall känns alldeles rätt och riktigt - så blir transportsträckan fram till det verkliga slutdatumet lite jobbigt?

Jobbarkompisarna planerar sin framtid, den på företaget där du inte längre kommer att vara med, och du hamnar lite i skymundan. Utanför. Helt naturligt hamnar dina tankar mer och mer på det ställe där du faktiskt kommer att finnas med. Din nya arbetsplats, den du valde framför den gamla.
Det känns som att du bara skulle vilja smita ut bakvägen. Snarast möjligt.

 



Trots att du fortfarande tycker om dina arbetskamrater. Trots att inget förändrats. Mer än du.
För det har du. Alla förändringar påverkar dig och ditt mående. Ditt liv. På gott och ont.
Och kanske, kanske, kan just bristen på förändring eller förbättring i arbetssituationen (inom överskådlig framtid) vara det lilla fröet som såddes och sedan slog ut i full blom?

Snart har jag den här perioden bakom mig. Fröna - de nya - ligger i drivbänken och växer till sig ett par veckor till. Sedan blir det gödsling så att de kan växa sig stora på annan plats :-)

Hålla skenet uppe - för vems skull?

Jag upphör liksom aldrig att förvånas över vissa saker. Man blir luttrad med åren och rycker på axlarna åt allt mer men ibland känns det ändå som att jag ser ut som en slags mildare variant av "Skriet".

Ni vet, som ett frågetecken. Med öppen mun. Gärna med händerna för kinderna, ruskandes på huvudet och "vojnande". Inombords. För i det här fallet vågar man knappt ifrågasätta det som sägs. Om man inte ska anses som knepig och framförallt; en dålig mamma.

För faktiskt, trots att vi ska anses leva i någon slags modern tid så är det några saker som man som kvinna tydligen måste uppfylla. Eller snarare, som mamma.

Viktiga saker. Jätteviktiga.

Det ska bakas bullar och kakor. Får barnen inte fika hemma så är det synd om dem. Dessutom måste det ju finnas en reserv i frysen. Man måste kunna visa upp det hembakta t ex vid eventuella skolaktiviteter. Köpekakor är inte lika fint. Inte lika välplanerat och hemtrevligt, liksom. Men bättre än inget, förstås. Hemska tanke, komma utan fika!?!

Det ska städas. Helst på torsdagar. Då är det snart helg och det gäller att feja ifall det kommer någon och ringer på dörren. Det kan ju finnas såna där som dyker upp bara för att de känner för att umgås. Naturligtvis planerar de även att smyga runt i ditt hem och dra fingret utefter varje tänkbar yta där det kan finnas smuts av något slag. Tänk om de hittar damm!
Och framförallt; glöm inte att det ska finnas servetter att plocka fram om man skulle råka få oväntat besök. Sådant besök som ska bjudas på mat. Matgäster. Hushållspapper är för vanliga dödliga, det vet ju varenda en.

Nej, traditioner ska följas. Helgstädningen är helig. Dessutom ska den ske som du lärt dig av din mamma som lärt sig av sin mamma som... Ja, du fattar. Inte kan du be dina barn göra något sådant. De är ju barn. De har så mycket annat, det är läxor och aktiviteter av diverse slag. Inte ska väl dom...?
Frågan är hur de ska kunna lära sig av sin mamma då? Eller - om det vill sig väl - av sin pappa. I sällsynta fall så släpps även fadern in på detta område, nämligen.

Allvarligt, sänk kraven! På dig själv. Det är där det ligger, om du tänker efter. Eller för vem gör du detta? För att behaga andra? För att det är så det "ska vara"? Alla andra har det så fint, de bakar och matchar gardinerna med färgen på barnens strumpor. Eller?

Gör de verkligen det? Kräver du att det ska vara på ett visst vis när du hälsar på hos andra? Bjuden eller inramlandes som en - mer eller mindre - glad överraskning? Inte? Nä, men då så.

Jag blir matt av att höra och se hur vissa människor nästan slår knut på sig själva för att det ska vara så jäkla "fint" allting! För att visa upp hur lyckade de är med sina hem, barn, män, prylar. Bullar. Ja, allt.

Vad är "fint"? För just dig? Tänk efter och kom med ett bra svar. Till DIG.
Det du och de dina trivs med. Så som ni vill ha det. Som passar ER.
Vill du baka, städa, klippa rabattkanterna med nagelsax? Gör det då. För att DU vill, inte för att andra ska tycka du är duktig.

Snart kommer änglarna att landa

Dessa änglar. De som finns här och de som istället flyttat dit jag inte längre når. De har funnits i mina tankar lite extra nu.

Jag har varit lite låg ett tag och då händer det sig att jag funderar och grubblar lite extra. På livet och annat som spelar roll. Ibland bara på skitsaker också, förstås. Jag är ju bara människa :-)

Orättvisan med att vissa bara försvinner ifrån oss. Olyckor och sjukdomar som sveper fram och lämnar kvar tomhet och förtvivlan. Det är ingen skitsak. Det är hemskt. Sorgligt. Grymt.
Det finns egentligen inga ord. Ändå maler de inuti. Värker och gnisslar. Ont, ont, ont.

När det känns så då är det skönt att ha någon eller några som verkligen finns där. D v s här. Som hjälper till att lyfta din blick och se på saker från en annan sida. Från det håll där du ser vad du kan göra, vad du kan påverka. Hur du ska ta dig vidare, förbi de eventuella hinder som finns.

 

 Med hjälp av nya, fräscha linser blir det också lättare att se tillvaron med nya ögon :-)

 

Så, till alla er änglar, var ni än befinner er, skickar jag en (med möda gjord) snöängel. Tillverkad med smärta och njutning.

Smärta för att det inte går att göra som förr, bara låta sig dala bakåt, ner i snön. Nej, masa sig ner på knä för att sedan krångla sig runt och få ner rö... rumpan. Och upp... Ojojoj.

Njutning för att det var skönt att ligga där och titta upp, ut i evigheten, och tänka på just dessa människor som är mina änglar. Levande och döda.



Ta vara på just dina änglar, om du är lycklig nog att ha sådana, var en ängel för andra. Bry dig och visa det. Det gör inte ont. Om du inte är lika gammal som jag och ska göra en snöängel, förstås :-)

 

 



Jag har en bokstavsdiagnos

Alltså ni vet... Många av er i alla fall, gissar (=vet) jag.
Vissa dagar i månaden är inte att leka med. För att inte tala om hur lite man ska leka med mig de dagarna!!!

Förr om åren (i min ljuva, sedan länge övergivna ungdom) så förknippade jag aldrig mina små humörsvängningar med hormoner, det var ju bara jag, liksom. Sedan träffade jag en väldigt klok och insiktsfull man som drog vissa slutsatser. Satte allt i ett sammanhang, så att säga. Så, vad Wordfeud än har för uppfattning om detta så är det konstaterat.

Jag har en bokstavsdiagnos. Åtminstone ibland. Strax före vissa veckor i månaden. Och jäklar vad det svajar då. Vojne.

Visst har jag blivit bättre på att haja att det är så, att det är dags. Jag kopplar ihop vissa beteenden och får det till att jag är på ett visst sätt för att det är PMS-dags. Inte klarar jag att hålla tillbaka känslorna för det. Vilken känsla det än är. Hormons rule my World...

Det jag lider mest av nuförtiden är ljudkänsligheten. Resten av familjen tar nog upp andra saker om någon skulle fråga, men för mig är det när alla ljud helt plötsligt hörs mer och högre som det ställer till det.

Tänk er själva...
- Smaskande vid matbordet
- Tuggummituggande
- Snarkande på bussen (och andra ställen i och för sig...)
- Lapande katter (fattar ni hur det kan låta???)
- Reklamljud på TV:n
- Dansbandsmusik

Det finns hur mycket irriterande ljud som helst! Och nu är de förstärkta. De skär genom märg och ben. IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII låter det. Tackar ödmjukast för de tillfällen när jag har headset med mig och det känns OK att använda dem. Inte vid matbordet, alltså. Tur att min familj har lärt sig att stå ut med mina blickar när det gäller :-)
För övrigt hade jag vissa synpunkter på detta för några år sedan, kolla här.

I växandets tjänst

Vad innebär det egentligen? Arbete som förskollärare, kanske? Eller i en tillväxtregion? Finns det ens ett sådant uttryck?
Google hittar ingen sida som vill kännas vid det märker jag nu. Alltså, ett uttryck som bara poppade upp i min alldeles (sär)egna lilla hjärna?

Skit samma, jag har egna tillväxtregioner har jag märkt. Trots att jag bara känner mig allmänt fluffig för det mesta. Igår när jag skulle ta på mig stövlar så var det svårt att dra upp dragkedjorna. På jobbet fick jag slänga av mig min jeansjacka för att den satt åt kring överarmarna och jag höll på att få panik över det...
Jag tror faktiskt inte det beror på att jag ätit mig till bredare vader och armar men vem vet? Indirekt i så fall, som bränsle till hungriga muskler. Hoppas jag.

För visst äter jag. Mycket. Som jag alltid gjort, i och för sig. Min förbränning går på högvarv för det mesta. på gott och ont.



Förbränning på G
 

Det är svårt det där, att äta lagom. Inte för att jag är rädd för att gå upp i vikt utan för att jag vill hitta den hårfina linjen där jag äter så att jag orkar träna tillräckligt mycket för att växa (muskler, alltså) men inte så mycket så det blir "fluff".
Räkna kalorier är - och har aldrig varit - något för mig. Kruppkänslan kommer smygande vid blotta tanken... Nu har jag i alla fall skaffat mig en app som kollar av läget. På ett ungefär, vill säga. Jag pallar inte att väga eller mäta. Jag uppskattar. Gissar, kanske någon skulle säga.

Mitt ögonmått är rätt OK i andra fall så jag går på den känslan i detta fall också.
Efter att ha låtit bli - nästan alla - kolhydrater i sex år så äter jag numera ris och potatis (inga mängder men ändå). Om det bara blir under en period vet jag inte än, är uppe i ca 3 månader nu. Så länge jag låter bli bröd och pasta funkar det rätt bra har jag känt.

Testing, testing, alltså. Nog känner jag av hungern mer än när jag höll mig till LCHF, det ska jag inte säga annat, men å andra sidan tränar jag både mer och hårdare så det är inte konstigt.

Förlitar mig på mitt eget sunda förnuft - och framförallt; känsla, ett tag till. Får se om jag unnar mig en ordentlig, professionell, genomgång vad gäller kost och träning se'n. Eller... Födelsedagspresent?
Hörde ni det? Fööööödelsedagspresent ;-) Så småningom.

Elektriska pistoler, envetna telefonsvarare och nära-döden-upplevelser

Det där med att skriva. Det är så lockande. Det är så svårt att få till. Emellanåt. Ja, lockande är det i och för sig alltid. Det är resten som inte alltid funkar så himla bra.
Idéer kommer och går. Ämnen poppar upp under dagen. Vet inte vad det är som gör att jag är så dålig på att komma ihåg det ända tills jag har tid att skriva om det. Eller varför jag inte helt enkelt skriver ned det. Jag som är så himla strukturerad och ordentlig annars. Oh nej, jag är inte alls ironisk när jag säger så. Lovar!

I alla fall. Kvällarna kommer och går. Utan att jag skriver. Tänkte därför ta en snabbrunda bland de ämnen jag kommer ihåg från senaste tiden.

Elpistoler, till exempel. Polisförbundet vill gärna att det ska bli tillåtet. Så att de liksom slipper ha ihjäl folk, som följden ofta blir när man skjuter ner en person med Sigsauer (eller vad det nu är för något de använder). Förstår dem. Fullt ut.
Då dyker det upp protester i form av att det kan vara farligt för dem som har pacemaker. De kan avlida. OK? Det gör de ju annars också, med dagens skjutvapen. Vad är skillnaden? Död är död. Liksom. Bättre att låta bli att utsätta sig för risken att bli skjuten, kanske? Kan det möjligtvis vara ett alternativ?

 

 

Det var det.

Så har vi det här med telefonsvarare som rabblar samma visa hela tiden. Typ till exempel sådana som finna på våra vårdcentraler. "Välkommen till distriktsläkare NN. Mottagningen har telefontid helgfria vardagar mellan 07.00 och 08.30..."

Jo, men för bövelen, svara då! Klockan är 07.03, 07.06, 07.10, 07.15... O s v. Jag har liksom stannat hemma för att kunna fixa det här samtalet på en annan plats än bussen. Vad blir man? Arg. Irriterad. Sur. Förbannad rent ut sagt.

Lagom laddad ringer man sedan den "vanliga" mottagningen (när man väl landat på jobbet) och undrar vad som inte händer. Nä, men NN jobbar bara måndag-onsdag. OK? Och det är inget som får plats på hemsidan? Typ strax efter telefonnumret? Nänä.

 

Och det var det.

Igår när jag klev av bussen därhemma, i mörkret, höll jag på att bli påkörd. Bara sådär. Där står jag - reflexförsedd, naturligtvis -väntandes på att bussen ska åka så jag kan se så det inte kommer någon. Jag brukar bete mig så just för att undvika eventuells påkörningar.

 

Vad händer? Jo, då kommer det nån jäkla (ja, faktiskt!!!) idiot och gör nån slags banansväng bakom bussen och tränger sig in för att svänga av stora vägen. Men hoppsan! Där står det ju nån! Denna någon får kasta sig ner i diket för att undvika närkontakt med den lilla blå bilen. Med de blixtrande ögonkast jag sände skulle jag knappt behövt reflex, kan jag lova. Eh... där står en buss... undrar om det kanske kan vara så att någon just klivit av? Tänk, för bövelen.

 

Sisådär. Nu har jag i alla fall skrivit lite.

 



Jag vill inte se tåget försvinna i fjärran

Idag när jag var ute och gick i ett härligt, ymnigt, snöfall så gick jag och funderade. Det gör jag väl i och för sig varenda gång när jag tar mina promenader. Det är inte för inte som det kallas powerwalk!
Den kraft som man kan samla på sig under den stunden är välgörande. Inte bara för kroppen. Många gånger tror jag att det är knoppen som mår allra bästa av det, faktiskt. Jag kan lova att det rensade ganska bra idag :-)

Det som snurrade runt i skallen idag var det här med mål. Vilka mål jag har, hur jag ska nå dem och varför. Vilken inställning har jag egentligen när det kommer till allt detta?

Det finns så många små och stora hinder som kan sätta stopp för det man har tänkt sig att uppnå. Vissa kan jag inte själv påverka eller göra något åt men de allra flesta är sånt som jag själv väljer. Känns som jag sagt detta förut men idag gjorde jag ett nytt konstaterande som jag känner kommer att påverka min strävan mot mitt önskade mål så jag tjatar vidare :-)

Jag har en tendens att ge upp för tidigt emellanåt - fast jag kan vara envis som synden andra gånger - och det är nog det jag måste jobba mest med, när det gäller träningen. Jag vet att jag presterar så mycket mer och bättre om jag har en plan redan innan jag beger mig till gymmet eller tar mig ut för att gå/springa. Har jag bestämt vad jag ska träna så blir det bra. Velar jag och kör "Jag får se vad det blir..." så blir också träningen därefter.

Har jag bestämt mig för att ta mig en runda i skogen så måste jag bestämma vilken. Det funkar inte att kliva ut genom dörren och köra "Ole dole doff", vänster eller höger, lång eller kort.

Idag var jag lite halvvelig. Skulle jag ta 8-kilometaren runt Hult eller skulle jag köra vändrundan till Bockebo-krysset? Det var i alla fall på samma håll så jag började gå.

Kan säga att det var snön som gjorde valet åt mig. Även om vägen inte var plogad så hade några bilar kört där så det fanns spår att hoppa i och ur om det blev för tungt i vägkanten. OK, då går jag dit och vänder, det är ganska precis 3 km dit så 6 km får väl räcka i det här väglaget, tänkte jag.

Efter en stund så började tankarna komma... "Jag kanske ska vända lite tidigare? Vad gör väl det? Jag har ju åtminstone varit ute trots det hemska vädret."

NÄ!!! Nu får det vara nog! Byt strategi!

Tänk så här:

Om det nu vore så att du skulle till affären, stationen, jobbet, träffen med ditt livs kärlek eller nåt annat, då kan du ju inte vända när du nästan är framme. Eller hur?

Då skulle du ju missa det mesta. För att inte säga - allt! Tåget skulle så att säga gå ifrån dig, det är en naturlig följd av att du inte tar dig till stationen.

Jag bestämde mig för att se det där vägskälet som en uppgjord träff. Jag var ute för att möta skylten och säga ett snabbt "Hallå där!" innan jag vände hemåt igen. Jag skulle liksom inte vara framme annars. Kommer jag inte fram dit så kommer jag heller inte nå fram till annat jag har som målbilder. Enkelt. Börja gå. Gå tills du är framme. Inte bara för att det är dit du vill. Det är dit du SKA.

Det är så jag tänker angripa mitt lilla ge-upp-syndrom om det visar sig igen. Mantrat "Fullfölj så att du kommer dit du ska. Planera och bestäm dig, helt enkelt!"

Lite skillnad på hur jag tog mig an snön idag mot igår kväll. Idag krävdes rejäla skodon, igår kväll var det skönt att svalka fötterna mellan basturundorna. Alla sätt är bra utom de dåliga :-)

Panikartat eller filbunke?

Hur fungerar du under press?
Den frågan får man ju ofta på t ex anställningsintervjuer. Vad svarar man på det? Vet man egentligen hur man verkligen reagerar när det blir på allvar?

Press kan ju vara så mycket. Är press alltid lika med stress?

Jag menar, jag kan bli fruktansvärt (allting är relativt...) stressad över att kaffet är slut. Eller över att jag inte får upp snöret till mina träningsbrallor. Ni vet när det verkligen knyter sig och det är totalt lögn att få upp knuten? Förekommer oftast i samband med att det är relativt akut att kunna dra ned dem, typ i samband med toalettbesök.

Sånt kan ju göra att man känner sig lite pressad men det brukar oftast lösa sig genom ett djupt andetag. Knipövningar är bra att ha gjorda då .-)

I andra situationer är man helt enkelt ute på hal is. Bildligt eller bokstavligt. Oftast är det lättare att rädda en bokstavlig sladd än en som "bara" finns i betraktarens öga (eller öra). Halkkörningsövningar är inte dumt (även om jag bara fått "naturliga" sådana, på vanliga vägar).

De få gånger jag varit på väg att braka åt skogen med bil eller motorcykel så har jag reagerat reflexmässigt, tankarna kommer efteråt. Jag är väldigt, väldigt glad över att det inte är tvärtom...

Kan man ens reagera på reflex efteråt? Klart man inte kan, men ni fattar nog vad jag menar.

När det gäller att halka i kommunikation med andra är det nog också en träningssak. Tala är silver men tiga är guld är ett talesätt som jag lärt mig att det fungerar bra i de flesta lägen :-)

När det gäller riktig press, i livsavgörande lägen, då är jag ganska säker på att jag är av den där sorten som blir lugn. Ingen panik. Jag har haft några sådana upplevelser och än så länge har det stämt.
Jag blir den där som skaffar sig överblick och säger till andra vad de ska göra. Handling före snack. När det spretar åt alla håll och kanter så försöker jag se till så att de lösa ändarna samlas ihop till något som i alla fall liknar en röd tråd.

Så, jag kan ärligt säga att jag fungerar bra under press. Sus i öronen, tunnelseende och fokus - tillsammans med det berömda djupa andetaget - kommer man långt på när det är skarpt läge. Däremot vill jag inte leva under ständig press eller stress och det har jag lärt mig att undvika. Den hårda vägen.

Planering och framförhållning är mitt mantra. Det löser det mesta :-)

Början på något gammalt

Nu är det här. Året jag fasat för har anlänt.
Har man klarat sig utan kriser vid tidigare slagna jämna så är det klart att det kommer en riktig brakande sådan nu när ett halvsekel av min livstid snart har dragit förbi. Eller vad tror ni?

"Jag kommer att få en ordentlig 50-årskris!!!"
Jag var övertygad om det ända tills jag fyllde 49, då släppte det. Vet inte riktigt varför men det var som att ett litet grustag lämnade mitt hjärta och trillade med framför mina fötter. Jag vände på steken och angrep rädslan jag hade haft med ett "Jag fyller snart 50 så jag gör preciiiiiis som jag vill..." istället. Åtminstone när någon i närmaste familjen tyckte att jag betedde mig konstigt, det är ju inte alltid det funkar att göra preciiiiiis som jag vill. Tyvärr.

Alltså är det nya året början på något gammalt. Mig.
Fast egentligen är det ju mer en fortsättning på mitt gamla vanliga jag. Som börjar bli gammal!?!
Må vara hur det vill med det, nytt år är det.

Jag började den första dagen med ett par stadiga koppar kaffe och en stärkande skogspromenad. Det var tyst, minsann. Ingen som rörde sig, inte ens en fågel som flög upp och skrämde slag på mig. Lugnt och fint och en massa rensande luft att andas in. Gick och funderade på vad jag egentligen väntar mig av det här året och kom fram till att det är ju - som vanligt - rätt mycket upp till mig själv.

Jo, jag vet. Vissa kan inte välja helt och hållet, på grund av rutiga skäl eller randiga orsaker. Det kan vara sjukdomar eller annat som hämmar och/eller hindrar. Jag vet, tro mig.
Men... många saker i livet kan jag styra, jag kan välja. Eller välja bort. Det är min förbannade skyldighet (mot mig själv) att göra val. Det finns ingen annan som kan (eller för den delen, ska) fixa mitt välbefinnande. Påverka, javisst, men styra? Nej.

 

Jag tänker lämna företräde för sånt som gör mig och min familj glada. För egen del hoppas jag kunna träna så mycket jag vill, utan att ha känningar av ett rusande blodtryck. Vet att jag tjatar men för mig är det viktigt, just träningen är en stor del på vägen till mitt välbefinnande. 

 

Jag ska försöka - verkligen försöka! - vara gladare överhuvudtaget. Trevligare på hemmaplan är det stora målet. På jobbet och bland andra är det sällan några problem men det är äckligt lätt att hamna i suckarnas dal när man kommer hem. Skor som ligger utspridda i hela hallen, tvätt som inte tvättas, disk i diskhon fast det finns plats i diskmaskinen (om det står ett enda glas där så måste det vara rent i maskinen, det vet ju alla... alltså öppnar jag inte för att kolla, jag ställer mina grejer på bänken...)

Jag lovar, jag kommer fortfarande bli lika irriterad över sådant men jag ska försöka angripa det på annat sätt. Utan djupa suckar och fräsande underton.

 

Rätt vad det är så finns det inga skor eller jackor i hallen. Inga ungar som bor kvar. Det blir ju så när man blir gammal (om det nu är det jag blir). Eller hur var det?



Nyåret firades i söder

Ja, du läste rätt. Firades.

Vi är ett gäng som brukar fira de flesta storhelger ihop och när det råkar vara så att någon eller några jobbar just då, vad gör man? Man flyttar helgen helt enkelt. Eller firandet i alla fall.
Det började redan förra året, även då firade vi nyår i förskott. Det funkar likadant med Valborg och Midsommar, det firas när det passar. Inget konstigt alls :-)
Alltså har vi redan vårt nya år, 2015, här nu, enligt vår tideräkning är det redan den 3 januari.
Det blir lite opraktiskt och speciellt i år (eller vilket år är det nu igen?...) känns det fel. Jag har liksom ingen lust att skynda på januari 2015. Låt det ta den tid det tar.

Sol hela vägen på "nyårsafton"

Solnedgång i Trelleborg

Vintern kan vara riktigt vacker

Vi hade en mysig helg i södern och nu är det åter dags att ta tag i livet, som alltid när det är nytt år...
Jag - som sällan eller aldrig - äter godis, har fullkomligt frossat i sådant (och annat...) under några veckor och nu är det:

Nu räcker det!!!

Dags att göra det ordentligt. Det ska räknas och måttas mat nu. I teorin, vill säga. Jag vet ju vad jag äter en vanlig dag så det är "bara" att räkna ihop det och anpassa efter vilket resultat jag vill ha. I kombination med träningen, förstås.
Väntar bara på att det ska ljusna nu så jag kan ta mig ut på en stärkande promenad också. Den lär bli kall... Senare idag är det dags för gymmet, det är över en vecka se'n sist...
Känner mig laddad för ett rejält grabbatag om motivationen. Vet vad jag vill och tänker nå det. Så... Bara att höja blicken och köra på :-)

Allt annat än fröjdefullt...

Faktiskt så är det så. Det finns många som bävar inför julen. Man har tråkiga minnen från upplevelser som ingen skulle behöva vara med om, man känner sig otillräcklig eftersom alla vill ha del av en just på julafton. Allt ska tindra och glimma, barnen ska vara glada och föräldrarna nöjda.
Varför? Vad ger just denna dag på året rätt att kräva detta? Vem bestämmer att det ska vara så?

Svar: Den du ger tillåtelse.
Fråga: Vill du ha det så?

Om inte, varför inte bestämma själv? Välj hur just du och din familj (om du har en sådan, vill säga) vill fira jul. Eller låt bli, om det är så ni vill ha det.

Jag har efter många om och men landat i att jag - nästan - lyckats släppa det som tidigare tyngt mina jular. Numera är det mest "Jaja, det blir jul ändå..."
Vi har en nedtaggad jul på hemmaplan, tar det lugnt och är. Julmat och lite pynt och julklappar, ja, men inte överflöd. Allvarligt, vem vill egentligen äta Janssons frestelse och prinskorvar i flera dagar efteråt bara för att man gjort för mycket? Hur ofta gör man så med annan mat?
OK, jag gör matlådor för en vecka framåt på en gång men det är en annan sak :-)
Nä, gör lagom med mat till dem som ska äta, även denna gång. Som alla andra dagar om året.

Men, viktigast av allt. Ta vara på friden om den infinner sig, njut av den och tänk på att alla inte kan det. Ångest och bävan är precis lika vanligt förekommande som julefrid.
Det blir inte mer jul för att du slår knut på dig själv för att se till så att ni får den där Ernst-julen. Varken du eller någon annan mår bättre av att varenda tomte står på rätt plats och de rätta doftljusen är tända. Det är inte det som är viktigt. Det finns 364 andra dagar att träffas på, man behöver inte samla det till just julafton.

Se nu till att ha en avslappnad, lugn och God Jul istället! Du bestämmer.

Om inte allt går enligt plan så...

 Börjar känna att det kanske är dags att börja tänka på julen. Lite så där, bara. Jag vet inte riktigt vad som har hänt med den där planerande människan som var mitt tidigare jag. Planerande som i kontrollbehov, alltså. Hon är borta. Åtminstone till 80 %. Bra, tror jag. För det mesta :-)


Det där att inte släppa utan hela tiden känna att jag måste vara med och rycka i tåtarna i alla fall, det är inte så besvärligt längre. Jag kan rycka på axlarna och känna "det ordnar sig". Och det gör det ju faktiskt. Oftast. Möjligen på ett annat vis (inte som jag skulle gjort det...), men i sista änden så blir det rätt OK ändå. Och jag har haft tid och energi över till annat under tiden - yes!

Planerar gör jag väl rätt mycket fortfarande men just julen är undantagen från detta. Det är inte riktigt min tid, om jag säger så. Visst, det är mysigt med ljus och pepparkakor och julmat är rätt gott i måttliga mängder, men allt annat kommer nog - tyvärr - alltid vara för mycket förknippat med tråkigheter för att jag ska kunna njuta fullt ut av det. Jobbar på det och har lyckats få till ett tänk om att behandla julhelgen som vilken annan anledning som helst till att träffa människor jag tycker om. Ta det lugnt. Umgås med min familj, helt enkelt.

Alltså är jag inte en lussebullebakande eller tomtepyntande mamma. Jag flänger inte runt och byter gardiner eller städar hela huset för att det snart är jul. Mina barn har tidigt förstått det och jag har istället valt att ge dem möjlighet att påverka detta. De har fått hjälpas åt att plocka fram julsaker, byta gardiner, baka pepparkakor och göra godis. Inte för att jag är lat utan för att det är de som tycker det är roligt och mysigt. På det viset har all stress över detta försvunnit och det har blivit mysigt även för mig. Dessutom så tycker jag numera att det kan vara skoj att hjälpa till :-)

Planering, ja...
Nu är det snart en vecka sedan jag var på gymmet senast. Började med halsont och ett rusande hjärta och fortsatte med annat som påverkade vardagen. Julbord och diverse saker som störde planen. Ren och skär trötthet, också. Mitt rusande blodtryck tog lite musten ur mig. Rättare sagt, vetskapen om det. Innan hade jag mått ganska bra. Det är inte bra att gå för mycket på undersökningar, man blir ju sjuk...



I fredags kväll ringde "min" sjukhusläkare till mig. Fattar ni, fredags kväll!?! Då är det illa. Skämt åsido, trodde knappt mina öron, men jo, jag tog henne på allvar till slut och lovade ringa vårdcentralen omgående så jag kan få rätt medicinering. I min enfald hade jag trott att de skulle återkomma till mig eftersom det skickats en remiss, men så var det visst inte.

Får erkänna att det sänkte mig lite. Jag har ju sett framför mig att jag ska dit och kolla trycket nån gång och då kommer de se att jag är tillbaka på mitt vanliga, perfekta, blodtryck och "Vips!" så kan jag slänga undan tabletterna. Men, nähä. Där drog den planen sin kos. Och med den lite av mitt träningsupplägg.

Jag får försöka vända på det där och se det som positivt att det - troligtvis - finns hjälp att få. Jag kommer nog att kunna fixa att springa igen. Eller helt enkelt, anstränga mig så pass mycket som jag vill. Naturligtvis är det allra mest positiva att de inte hittar några fel på mitt hjärta! Varför är det så  lätt att hänga upp sig på det som inte funkar istället för att glädjas över det som faktiskt gör det? Idiotiskt!

I vilket fall som helst så satsar jag på en alldeles vanlig träningsvecka nu och ser fram emot att hänga på låset imorgon bitti. Matlådor fixade för veckan och träningsväskan snart färdigpackad.
Älskar känslan och lugnet som infinner sig är jag bara kan byta ut mina tomma matlådor mot nya när jag kommer hem från jobbet. Det är sinnesfrid, det! Vardag när den är som bäst :-)

Och... faktiskt. Det blir en kväll som kommer att ägnas åt julklappsinköp. Ni behöver inte oroa er, barnen :-)

Ibland så mår jag bara så bra

Idag tänkte jag att jag skulle dela med mig av några riktigt viktiga iakttagelser. Eller? Vi kan säga så här... jag delar med mig så får du läsa om du vill. Bilda dig en egen uppfattning om viktigheten i det hela.

Ni vet den här bilden...

Den är rätt så mitt i prick och bra att ta till som peppningsmedel vissa dagar ;-)
Men... Faktiskt är det inte därför jag jobbar med - för ibland är det riktigt "hard work" - att försöka vara glad istället för att hänga upp mig på det negativa som finns. Nix, det är bara en bonus om det kommer som en finne i röven på dem som inte gillar det.

Det är naturligtvis för mitt eget välbefinnande. Egoistisk som jag är. När jag försöker vara positiv och se framåt och skämta om saker och ting, le mot andra o s v. det gör jag baaaara för att jag ska må bra. Tro inte att jag gör det för att glädja mina medmänniskor. Nä, gubevars, skulle jag sprida glädje till andra? Försöka skapa nån slags positiv cirkel där det ena leendet efter det andra bara snurrar vidare?
Usch, tänk om det skulle bli fullt med plusenergi runtomkring! Glädje och skratt? Vojne.

Skitsnack! Klart det snurrar runt, smittsamt som katten är det. Leendet. Den glada hälsningen. Snacka om att det lyfter!
Kände det så himla markant i måndags när jag kom tillbaka till jobbet. Trots att jag bara varit frånvarande tre dagar så betedde sig mina härliga kollegor som att jag hade varit på en Jordenruntresa. Kramar och frågor och "Härligt att se dig, kul att du är tillbaka..." haglade över mig.
Jag kände verkligen att det finns en hel massa människor som bryr sig om mig och saknar mig när jag inte är på plats. Vilken energiboost!

Djurmönster? Jag? Ni vet, när fan blir gammal...

 

En annan viktig sak jag funderat på...

Har ett väldigt kluvet förhållande till det här med poncho.
Å ena sidan tycker jag att det är (relativt) snyggt. Praktiskt att kunna värma sig med utan att det blir alltför varmt. Jag är numera växelvarm, nämligen.
Undanber mig pikar i stil med "Höhö, det fattar du väl vad det beror på..." eller "Jahaja, så dags nu?"
Nej. Det är inte därför. Basta. Då blir jag för övrigt nästan överhettad :-)
Nej. Det är träningen. Förbränningen. Har jag bestämt. Så det så.
Allvarligt talat så har jag blivit varmare sedan jag börjat med mina morgonpass, jag jobbar lätt i t-shirt numera. Innan var det torgvantar och ylletröja som gällde, minsann.
I vilket fall, då är poncho alldeles ypperligt!

Å andra sidan så är det rätt opraktiskt. Också.
Har du försökt ha en jacka över? Kanske inte direkt är meningen men ibland känns det som att det behövs. Det är knöligt kan jag lova!
En annan sak är toalettbesök... Säger bara en sak... Tänk dig för och vik undan. Före.

Stolt över mig själv, trots fula strumpor

Ja, faktiskt. Trots att jag har på mig strumpor som skulle kunna mäta sig med vilken belysning som helst som Lena Ph sjunger om. Orange, med neontouch. Lätt underdrift där, de är riktigt knalliga :-)


Trots det, trots bristen på smak när jag skulle ut i skogen, är jag riktigt, förbaskat stolt. Jag kände att det var dags att ta sig en rejäl nypa luft och gärna se till att göra det på outforskad mark.
Nu innebar det inte att jag bokade plats på närmsta rymdfärja utan bara annorlunda, nya, vägar i skogen hemikring. Fullt tillräckligt en grå söndag i november.

Första kilometrarna var längs vår egen autostrada, länsväg 152. Inget konstigt alls, mer än att jag även denna gång förundrades över hur mycket det faktiskt lutar och känns i benen. Länge...
Sedan svängde jag - efter instruktion av maken - av åt vänster för att ta mig till Elghammar. Lätt som en plätt. Trodde jag. Tills vägen helt plötsligt delade sig.
Hmmm... satte upp kartläsarnäsan och nosade. Magkänslan (inklusive förnuftet) sa mig att det var vänster som var det rätta valet. Jag trajade vidare.

Nu gick det plötsligt utför! Jag gillar inte att gå nerför, vill hellre springa. Så, det gjorde jag. Det kändes förvånansvärt lätt så jag bestämde mig för att springa tills jag kände att jag inte orkar mer. Då skulle jag fortsätta en stund till.

Jag lunkade på och plötsligt hade det gått en kvart och jag hade förflyttat mig 2,5 km. Snigelfart för erfarna löpare men för mig var det nästan eufori! Jag hade inte ens haft tanken att stanna, jag bara luffade på! Underbar känsla. Mitt psyke vad gäller uthållighet och styrka har ändrat sig markant. Jag har insett att jag klarar så mycket mer än jag tror. Speciellt när det gäller basövningar på gymmet. Nu fick jag helt plötsligt upp ögonen för att jag faktiskt orkar springa mer och längre också. Fy f-----n vad jag är bra!

Ja, jag är faktiskt det. Jag är för tillfället så himla bra för mig själv. När jag ger mig utrymme och tid för att göra detta. Träna och röra på mig. Sätta viktighetsstämpel på mina egna önskningar. Planera in min träning och utföra den. Laga mina matlådor en gång i veckan och packa den förbenade träningsväskan. Varje kväll.

Välmående kallas det :-)

The only way is up!

En korsning mellan lejonhanne och leopardhona - är det kanske vad jag är?

Fattar ni? Jag är snart 50 och känner mig som en kattunge som precis öppnat ögonen...
Ögonlocken klarar inte att stänga ljuset ute, fast jag blundar.
Det strömmar in och jag blinkar intensivt mot solen.

Den där underbara, stärkande. Den som ger energi och liv till så mycket.

Metaforer. Bra att ta till ibland.



Just nu - när jag sitter här med ben som värker både här och där - så funderar jag på hur det kan komma sig att det tagit sån tid. Jag är ju inte dum i huvudet. Om jag får säga det själv. Bryr mig inte om att fråga nån annan, för säkerhets skull.

Jag har ju varit periodare vad gäller träning i några år, snart sex sådana. Jag tar omtag på omtag men kommer liksom aldrig ens in på upploppet. Snubblar över nån vattengrav eller välter en häck. Det har alltid kommit något emellan. Rättare sagt; jag har låtit det göra det.

Barnens fotbollsträningar och matcher. Jobb. Ja, ibland faktiskt ren och skär lathet, jag erkänner. Undanflykter, helt enkelt. Brist på sträng planering. Velande.

Velande om vilka dagar jag ska träna. Vilka tider. Vilka muskelgrupper. Vilka övningar. Måste ut och gå också! Vart? När? Hur långt?

Jag har aldrig varit en "fjuttare" i ordets rätta betydelse. Inte om man med det menar en som står och kör jättelätta vikter i hur många omgångar som helst och med stort antal varje gång. Nej, jag har alltid velat att det ska bli nåt synligt. Rejäla muskler. Se stark ut. Naturligtvis vara det också!
Jag har lyft ganska tungt för det mesta. Speciellt i maskiner. Hantlar har jag använt vikter som jag klarar av att göra rätt med. Helt ute och cyklat har jag inte varit :-)

Ändå... någonstans har jag fått för mig att jag är svag. Jag orkar inte lyfta tunga skivstänger. Inte ens från golvet. hur ska jag då fixa knäböj och marklyft? Jag har testat knäböj i Smithmaskin men det var bara jobbigt och kändes helt fel. För sjutton, jag pallar ju knappt köra ett större antal squats eller utfall utan vikter! Kände ju däremot att de få jag orkade gjorde nytta ganska snart. Klart jag vill göra fler då. Synd att det känns så motigt, bara.
Marklyft har jag aldrig lyckats få till rätt, tekniken fanns där inte. Har inte frågat någon expert heller. Lite dum i huvudet är jag kanske, trots allt? *s*

Så där har det varit. Fram och tillbaka.

Ibland har det tagit emot för jag tycker att jag lagt på mig fett istället för muskler. Och STOPP och belägg, jag är INTE rädd varken för fett eller att äta för mycket. Viktproblem har aldrig varit min grej. Jo, på andra hållet. När jag var ung.

Jag har alltid ätit mycket, kalorier skulle jag inte ens orka tänka på att räkna. *ryser*
Nej, jag är inte rädd för att gå upp i vikt. Däremot känns det avigt att känna att det samlar sig mer på kroppen när jag anser att det borde vara tvärtom. När jag både styrketränar och är ute och rör på mig.
Morgonpromenader i hög fart (jag kan knappt gå långsamt med mina långa ben...) och gymmet 3-4 ggr/vecka. Nog borde jag väl snart få synliga muskler istället för att känna mig tjockare?

Men... jag är ju hungrig oftare. Måste äta mer och oftare.
Före 2009 när jag drog ned på kolhydrater radikalt och gick över på mer och bättre fett (nån slags liberal LCHF kallas det väl) så åt jag 6-7 gånger om da'n. Fick jag inte mat med (max) 3-timmarsintervaller så var jag inte att leka med! Grrrr... Matarg var bara förnamnet.

Det försvann när jag plockade bort kolhydraterna och mitt blodsocker därmed blev jämnare. Måltidernas antal sjönk till 3-4 st, beroende på om jag tränat eller inte. Jag mådde kanonbra!



Sedan kom den där dagen när jag kände att det inte blev bra. När jag blev osäker på ätande och tränande. Hur mycket ska/bör jag äta? Måste jag tillsätta kolhydrater? I så fall, när? Ska jag ens gå några promenader? Velande igen.
Frågade några "experter" men kände mig aldrig nöjd med svaret. Det kanske var mitt fel. Jag kanske inte var mogen. Jag vet inte. Vet bara att musten liksom gick ur mig.

Jag vill inte vara en velpotta. Jag vill verkligen träna. För mitt välmåendes skull. Jag blir en annan sorts diva än den matarga, när jag låter bli.

Därför har jag verkligen känt mig låg när jag inte fått till det riktigt. Gnistan har inte kunnat tända verkliga brasan. Elden har falnat.

Inte nu. Jag känner mig som att jag skulle kunna utföra stordåd! Om man ser till vad jag (inte) klarat tidigare så har jag bestigit Kebnekaise flera gånger om de senaste två dagarna. Kroppen värker och jag njuter i fulla drag. Ögonen tåras. Inte bara av smärta. Av glädje.

Jag har fixat både knäböj och marklyft med stänger som jag inte ens trodde jag skulle rubba. Jag har kört frontböj med vikter också. Squats är en barnlek nu. Typ :-)




Stångrodd och hantelrodd har genomförts med önskat resultat, det känner jag redan i de rätta musklerna. Jag kommer åt rätt muskler i bakaxlarna. Latsdrag känns bättre. Jag kan fortsätta i all evighet just nu men jag ska inte tråka ut er. Om nu någon orkat ända hit, vill säga :-)

Vad har då hänt?
Jo, jag var på föreläsning i lördags och fick mina kattögon öppnade. Ljuset lyckades tränga sig igenom och lysa på rätt ställen. Pusselbitarna föll på plats.

Den som lyckades med detta var Kenny Dahlström (Strävan). Hans kunskap och sätt att berätta/visa var det som fick mig att få sambandet att sjunka in. Det går att lära gamla kärringar att sitta.
Det går t o m att lära dem att andas och ha rätt inställning. Åtminstone denna kärringen. Jag var väl äntligen mogen :-)

Det kommer att göra ont. Det är det värt (älskar f ö träningsvärk när den är av det rätta slaget).
Jag kommer att greja detta.
Känslan i kroppen går inte att beskriva. Jo, kanske.
FOKUS.

Hatande pastalirare

Vet inte om det är någon - nu levande - Skillingarydsbo som missat att Farmen spelas in i närheten? Och att den så enormt kände Paolo Roberto befinner sig i vår lilla by emellanåt? Skillingaryd har fått lite kändiskänning :-)

Troligen är det så att inte alla är medvetna om detta, av en eller annan orsak.

Kanske man inte alls bryr sig om programmet (eller vet vad det är...). Kan ärligt och villigt erkänna att jag tillhör den sorten som inte bryr sig. Följde de första säsongerna och faktiskt, jag sökte till och med in, men det var längese'n jag tyckte det var värt att ödsla min dyrbara tid på att titta på det.

Nu råkar jag ha en dotter som serverar mat till produktionsteamet och därför fick jag veta att det pågår inspelning med ovan nämnda som programledare.
Man är ju trots allt lite lokalpatriot och därför började jag följa Paolo Roberto på Instagram, med hopp om att se vad de sysslar med där ute i skogen :-)

Gick bra ett tag, passade alldeles ypperligt med lite extra träningsinspiration också, jag var mitt uppe i en uppstart/ökning av min träning. Bra att se att det är andra stollar än jag som är uppe och tränar eller ränner i skogen i svinottan.

Så gick det tills det första hatinlägget kom. LCHF. Det värsta som finns, tydligen. Ett rött skynke, minsann. Helt accepterat att utpeka alla som använder sig av den livsstilen (för det är vad det är) till idioter. Tydligen. Dra alla över en kam. Nu är det minsann inte tal om individualism längre. Ånej.
Jag kände hur irritationen växte men beslöt mig för att sätta mig på händerna en stund.

Idag klarar jag det inte längre. Dagens inlägg var nog bland det dummaste jag läst av motståndare till LCHF, Paolo. Är riktigt besviken på att du häver ur dig nåt sånt och det där med inspiration kan du glömma. FETglömma. Jag är ju trots allt en sån där idiot, du vet. En sån som du tror smäller i sig fett dagarna i ända. Som ligger på soffan och äter sig i form. Eller hur är det nu?

Jag kan drar min historia i korthet, bara för att tala om att det finns andra anledningar än viktminskning som gör att man kan välja att äta på mitt sätt. Inte för att jag tror du är speciellt intresserad. Skriver ändå, om inte annat så kanske någon annan trångsynt (eller bara allmänt undrande) person kan få syn på detta och eventuellt få sig en liten funderare.

Jag har aldrig behövt gå ned i vikt. Efter fem barn har jag naturligtvis lagt på mig ett och annat kilo efter graviditeterna. Gu'skelov. Jag är betydligt snyggare med 70 kg på min 183 cm långa kropp än vad jag var när jag var 10 kg lättare. Bonus, med andra ord.

Varje semester brukade jag också gå upp 7 kg. God mat (mera av den...) och dryck satte sina spår. En månad senare var de borta igen, när jag åt normala portioner och slutade med paraplydrinkar och öl. Jag har kort sagt, inte haft några viktproblem. Bantning har, som du kanske förstår, varken varit nödvändigt eller aktuellt.

För mer än 5 år sedan, i februari 2009, skulle min man - som inte har samma tur med viktanpassning som jag - testa LCHF. Aldrig att jag gör det, sa jag. Jag klarar mig inte utan bröd och pasta, morgongröten osv. Just då tränade jag ganska mycket också och åt 6-7 gånger/dag. Min inställning var klar. Trots det lovade jag att försöka, för att stötta honom (fast jag var rädd att gå ned i vikt).

Några dagar senare gav jag upp. Mitt gamla måltidsmönster, alltså. Helt plötsligt mådde jag bra.
Min mage var lugn, skötte sig bättre än nånsin, utan att knota alls. Jag var lugn. Inga plötsliga vredesutbrott för att blodsockret låg lägre än Marianergraven.

Jag fortsatte träna som vanligt, orken sjönk några dagar men sen var den bättre än innan. OK, jag äter inte strikt, jag äter även underjord-grönsaker, så lite kolhydrater får jag i mig ändå. Måste naturligtvis vara det, och bara det, som gör att jag klarar att använda kroppen och knoppen överhuvudtaget. *lätt ironisk*

Allvarligt.
Jag tränar för att MÅ BRA.
Jag äter LCHF för att MÅ BRA.


Kombinationen - i mitt fall och mitt val - är alldeles förträfflig. Samtidigt som jag inte stoppar i min kropp saker som jag mår dåligt av så har jag fått upp ögonen för hur mycket skit det finns i vår mat. Säger bara en sak; Margarin... Aldrig mer. Jag är mer medveten om kvalitetsskillnader på mat överhuvudtaget.

Jag undviker socker och mjöl. Äter god mat i den mängd som min kropp vill ha och behöver. Jag utsätter den inte för smärta i onödan. Inte via maten, det tar jag träningsvägen istället.
LCHF är ingen diet, för mig är det en livsförbättring.

För att inte tala om vad familjen anser om min humörförändring :-)

Så snälla, Paolo. Tänk på vad du säger.
Din åsikt är din och den har du rätt till. Men... tänk efter innan. Jag är inte en jubelidiot som ligger på soffan och knaprar bacon. Jag äter på mitt vis för att må bra och orka. Och jag tränar.

Alltså, ännu ett bevis på att det finns människor som inte är lata eller hatar fitness bara för att de låter bli pastan.

Använd den härliga energi som du trots allt verkar besitta till det du är bra på, att inspirera till träning. Låt bli att klanka ner på andras val. Även om valet inte är ditt så är det någon med hjärta och hjärna som gjort det. En människa som är lika mycket värd som du. Som inte förtjänar att idiotförklaras.

Har du lust att besöka "andra" sidan så kan du se att man kan äta förbannat gott ändå. Välkommen, det är öppet dygnet runt!

http://matbiten.blogspot.se/

Träningsabstinens och andra småproblem

Nu ska jag banne mig snart axla mitt påtagna ansvar och bege mig till gymmet (vilken dag som helst). Jag har tagit ansvar för axelns vila tillräckligt länge nu, tycker jag. Har ätit inflammationshämmande i snart fyra veckor och det känns bättre. Jag skriker inte (grinar inte ens illa) längre när jag rör armarna/axeln mer än "nödvändigt".

Mina promenader störs inte av att jag måste tänka på att låta bli att vifta alldeles för mycket med dem. Jag kan ta ut svängarna och stegen igen!

Nu när jag läser det jag skrev så ser jag att det blev en rätt knasig felsyftning där, vem fasiken kan vifta med en promenad?!? Låter den stå kvar för att visa att jag minsann klarar att visa mina svagheter :-) Även om detta egentligen inte alls är en av dem. Snarare i så fall att jag inte kan låta bli att påtala andras. Felsyftningar, alltså.

Hur kommer det sig egentligen att man blir mer sugen på sådant som är förbjudet? Eller åtminstone svårt/omöjligt att genomföra?

Jag längtar fruktansvärt mycket efter att ta ut mig riktigt ordentligt med träningen, både svettas av konditionspassen och att lyfta tyngre och tyngre. Men nääää, när jag började lägga på vikter (en rejäl ökning som jag kände passade mig) och som gav mig en ordentlig kick, då ska kroppen börja krångla. Man kan tycka att det finns en hel del muskler att träna, förutom axeln, men tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Den blandas in i andra rörelser också, t o m i vissa ryggövningar. Eller är det bara inbillning? Kanske blir så att jag inte vågar ta i riktigt och därför kopplas den in? Ond cirkel som förhoppningsvis snart bryts.

På mina promenader, när jag är på vift, snurrar nu stora planeringsskivan. Jag ser framför mig hur jag förbereder allt jag ska, varje (vardags)kväll. Kokar ägg att ta med som mellanmål till jobbet, blandar en proteindrink som ska svepas efter morgonens cykling/promenad, lägger fram tränings- och jobbarkläder, fixar matlådor och laddar kaffebryggaren.

Bara tanken på det sprider en god känsla i kroppen...

Jag har en sak att fixa innan jag känner att det kommer att bli 100 % så här, om den grejar sig så kommer jag absolut att genomföra detta. Jiiiihaaaaaaa!



träning, utmaningar, abstinens, eufori, mål med träning

Bortflyende återbäring

Ibland - men bara ibland - kan jag bli lite fundersam. Just denna sortens fundersamhet brukar innehålla vissa spår av irritation.
Det är när människor liksom inte riktigt tänker färdigt innan de talar/gör/producerar saker och ting.

Jo, för det är ju så att bakom varje beslut och idé finns det en människa. Även fast den stora myndigheten står som avsändare på det som skapar fundersamheter så har det - någon gång för en odefinierbar tid sedan - funnits någon som i egen högst fysiska person, planlagt det.

Som det här med de nya (?) värdekuponger (eller vad de nu kallas...) som skickas ut när man t ex går och köper sig en ny motorcykel och försäkrar den på samma bolag som den gamla. Då kan inte bolaget vänta en dag eller två och dra av de återbetalningsbara pengarna på den nya fakturan. Nänä, det skulle bli alldeles för smidigt för kunden. Och spara pengar och besvär.

Värdeavi heter det visst, fast det ibland blir helt utan värde för den som inte kan lösa ut den.

Visst, man kan lösa ut dem på en massa smidiga ställen, som Hemköp, Willys, ICA och jag vet inte allt. Bara man är villig att betala sisådär 25 kronor för att få betala med den.

Det där är småsaker som jag, en relativt rörlig sak i mina (som alltid) bästa år, kan klara av. Det är när det kommer dylika papperslappar t ex till min gamla, stappliga mor. Hon har inte möjlighet (orkar helt enkelt inte) att ta sig till nåt av de här smidiga ställena, hur nära de än ligger. Inte finns det möjlighet för bud att hämta, heller.
Vad gör man? Låter pengarna brinna inne? Det är vid såna här tillfällen min irritation fundersamhet når oanade höjder. Jag går liksom i taket. Litegrann, bara.