onsdag 29 december 2010

Nacka Alma

Vilket slöseri... Dessa almanackor som nästan varenda leverantör skickar ut när ett nytt friskt år närmar sig. Jag har redan förpassat 10-15 stycken till runda arkivet. Tanken är säkert så god som någon men hörni... Om jag vill ha en almanacka så köper jag mig det. Då kan jag välja vilka bilder som ska förekomma också (här finns plats för fritt fantiserande för er som läser detta...). Eller så kör jag en vanlig, trist (?) där dagarna bara består av datum, namnsdagar och rader för att skriva på.
Så tack, men nej tack. Kanske kan ni istället skicka de pengar det kostar er att trycka och distribuera? Det skulle jag kunna säga Ja tack till. Självklart bara för att bidra till miljötänkandet.

, ,

måndag 27 december 2010

Vad kvinnor vill ha

Det tar på krafterna att agera Florence Nightingale så igår kväll fastnade jag vid TV:n. Lyckades skapa mig en liten miniplats bland dem som låg utfläkta med täcken och kuddar, så liten att det inte ens gick att zappa för att byta kanal. Typ.

I vilket fall som helst så blev det Mel Gibson som fick min uppmärksamhet till slut, filmen "Vad kvinnor vill ha" (eller nåt liknande i alla fall). Jag tror jag har sett delar av den innan men som sagt; zappa var för ansträngande. Speciellt som utbudet var skralare än någonsin. Varför anstränga sig då?

I filmen råkar han ut för elektriska händelser som ger honom den - tveksamt goda? - egenskapen att han kan höra/läsa kvinnors tankar. Förfärad i början men snart förtjust över att kunna dra fördelar av det.

Vad tror ni om det? Skulle det vara nåt? Tänk om alla kunde läsa varandras tankar. Skulle världen vara en bättre plats? Eller skulle krigs- och slagsmålsfrekvensen öka?
Skulle man överhuvudtaget våga träffas och umgås? Jobba? Nu låter det som att jag är rädd för att andra ska få veta vad jag tänker men det är inte så jag funderar. Nä, inte alls.

Vore det inte enklare om alla redan från början fick veta vad vi tycker om varandra? Tänk att få slippa alla dessa spel som förekommer. Alla falska leenden och kramar. Varför låtsas?
Jag är en sån där som har väldans svårt för det. Jag tror mig vara en ganska god människokännare och mina känselspröt vibrerar i spänningsluften och visar mig tydligt när någon inte gillar mig. Av vilken anledning det vara må. På samma sätt sänder jag säkert ut motsvarande åt andra hållet. Förhoppningsvis utan att låtsas som att det är tvärtom.
Respekt för att man är olika går jag med på (och kräver). Fjäsk och ytlighet; att segla under falsk flagg - det går bort.

Därifrån till att läsa tankar... Hmmm... Nja...



, ,

söndag 26 december 2010

Loftets nackdelar

Just nu kan jag meddela att det finns vissa nackdelar med loftsäng. Förutom svårigheterna att bädda smidigt. Den sysslan överlåter jag oftast med varm hand till dem som använder sig av dylika föremål, så det är inget som ger mig sömnlösa nätter.
Däremot kan magsjuka i kombination med hög säng ställa till med vissa besvär. Rekommenderas inte.

Tre fjärdedelar av hemmavarande familjemedlemmar befinner sig - sedan igår kväll - i säng- och soffläge efter att ha kört buss stora delar av natten. Den kvarvarande - som förhoppningsvis kommer att fortsätta vara det - sköter brasvärmande, brödrostande, panntorkande och diverse annat som kan krävas. Låter dessutom tvättmaskinen jobba för högtryck.

Lite trist att det sammanfaller med halvering av fungerande toalett också...

Men solen skiner :-)


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 24 december 2010

Barra jag och Barra Grangren

Kikar in en snabbis för att tala om att jag inte alls missat att det är jul. För bara ett par-tre år sen skulle jag med glädje hoppat över den. Lätt som en plätt. Som värsta Stefan Holm skulle jag kastat mig över ribban. Ingen jul för mig, tack. Av rutiga skäl och randiga orsaker.
Nu har jag blivit vuxen.
Jag inser att det handlar om att ta dagen som den kommer. Pynta? Javisst, barn, plocka fram och färdigställ det ni vill ha. Laga mat? Kan vi väl. Äta bör man. Klappar? Jadå, i måtta och i tid.
Jag har myst hela december. Gråtit över luciatåg och blinkat mot fladdrande ljus. Tänt brasor och bastat. Tagit det lugnt.

Idag är den här, den Stora Dagen. Maken och jag smög upp i ottan för att ensamma se sista delen av julkalendern, med kaffet i högsta hugg. Dagen flyter på. Små funderingsstunder emellanåt men jag hänger med. Kvällen ska avnjutas hemmavid. Vi ska öppna klappar med barnen och sen blir det bastun. Äta gott och bara vara.

Jag önskar er alla en riktigt härlig jul. Ta den för vad den är. En dag som alla andra. Kanske lite extra tid för eftertanke över vad vi har. Vad vi önskar oss av vårt liv.

Julekramar anses härmed skickade!
Julen 2009 med mindre snö än nu...

fredag 17 december 2010

Billigt och killigt


Råkade hitta denna text på ett kvitto som låg på mitt skrivbord. Varor beställda av en kvinna (moi) och hämtade av en annan (svärmor). En hon som utförde beställningen också.
Man kan ju undra... Var är killarna? Har de fest eller?

torsdag 16 december 2010

Snyggare för varje gång?

Trött och ganska sleten? Ja.
Då kan man roa sig med denna uppiggande läsning. Enligt en mycket seriös och naturligtvis alldeles rättvisande undersökning så föder vackra kvinnor oftast döttrar.

Hur vacker måste inte jag vara då? Fyra styckna, varav två på en gång. Va? Att den förste var - och faktiskt fortfarande är - en son, måste vara en miss på nåt vis. Han är iofs ett måndagsexemplar. Född en måndag, alltså. Tjejerna är alla födda på lördagar. Är det inte lite underligt?

Lite kul är också att alla - utom den sista som fick slutsiffra 2 (slog över där)- är födda på en minut som slutar på 1.
7.41, 5.41, 12.01 och 12.11.

onsdag 15 december 2010

Värsta kocken

Jag blir mer och mer förtjust i att laga mat ju äldre jag blir. Svänga ihop grejer är kul! Jag skulle minsann kunna tänka mig att flytta till ett varmare land och han en liten restaurang med precis lagom gästantal så man slapp stressa med köttsaften stänkande i pannan.

Om man har rätt ingredienser till hands är det kul, vill säga.
De saker som jag vill ha att blanda när jag ska laga mat är:
Tid
Lust
Folk att laga till. Nej, inte att laga till - åt. Nej, jag åt dem inte... Äsch, det blev ju rena soppan men ni fattar nog. :-)

Plus relativt välfyllda skåp, förstås. Åtminstone så att det finns mer än ett alternativ att välja på.

Jag ställer klockan på tidigt fast jag inte jobbar för tillfället, det är rätt skönt att komma upp på mornarna,
tycker jag. Mysa med tända ljus och kaffe, lite julkalender med minstingen och trötta muttranden från den äldste (två minuter innan han drar iväg vid sextiden...). De där emellan har ju annat att göra, mycket som ska fixas innan man är skolredo. Ju. De drar ju tidigt också, långt innan julkalendern tar sin start. Vad gillar ni årets kalender? Jag tycker den är rätt kul och verkar passa flera åldrar. T o m medelålders tröttmammor :-)

Dagens duktighetspoäng (dryper av ironi här...):
Köttbullar (körde dem i ugnen eftersom det enligt mitt tyckande är dödens tråkigt att steka så många), en fläskkarréstek med katrinplommon har tagit ugnen i besittning inför kvällens middag och på spisen står en stor balja gulaschsoppa och puttrar. Plus att ungarnas potatis redan är skalad. Allt detta klart strax efter nio och dagen fri till annat! Hajjeluva!

Solen skiner så det får bli en promenad nu och en till i eftermiddag när minstan kommer hem igen. Vi ska ut på jakt.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,



tisdag 14 december 2010

Snälla julen, kom nu!

Annars måste jag slänga mina julstjärnor. I år igen.
Bladen ramlar trots följande av skötselråd.
Jag har delegerat ut blomsnacket till katten. Kan det vara nåt han ätit?

Hallååå, floristdöttrar! Vad gör er mamma för fel????















Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 13 december 2010

Lysande tårar

Det går ju bara inte att låta bli. Det vattnas i ögonen... Saltvattnet stiger och vill svämma över när man ser avkommorna i Luciatåget.



I år var det bara två firanden, övriga döttrar och son har inget sånt mer...


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 11 december 2010

Sen svinalängereaktion














Svinalängorna av Susanna Alakoski är ju en bok som man pratat om sedan den kom. "Alla" har läst den och har nåt att säga, mestadels positiva saker.

Jag tillhör snart denna "alla"-grupp, bättre sent än aldrig.
Råkade träffa på Pernilla August och författaren i morgonsoffan häromda'n och blev nyfiken. Svärmor hade den i hyllan för omgående utlåning och nu är jag fast. 
Jag läser vidare, skrattar åt vissa partier och får ont i magen av andra.

Igår hade filmen premiär. Får se om det blir en titt så småningom.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 10 december 2010

Egen catwalk

Vårt hus är en enplansvilla med alla gemensamma utrymmen samlade på mitten. Skulle ni leka fönstertittare hos oss en morgon strax innan klockan sex så skulle ni kunna smygkika på vår alldeles egna catwalk.
Där går/småspringer tre av familjens medlemmar fram och tillbaka. Olika outfitter varje gång.
Lånar kläder av varandra (ibland mot högsljudda protester) och har vissa problem med att bestämma sig.
Intressant som studieobjekt men rätt irriterande om man skulle vilja ha lite morgonro.

Jobbarkläder is the shit, bara att plocka på sig från högen jag klev ur kvällen innan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 9 december 2010

Fråge- och brevlåda

Från bloggen på Skillingaryd.nu igår:

Eftersom jag legat på sjukhus för ett tag sen så kommer det lite olika sorters papper neddimpande i postlådan då och då. Det är lite pengar de vill ha och så n aturligtvis den obligatoriska enkäten.

Vet ni förresten att det är brevlåda när man lägger på i en guling (eller blå eller röd eller vilken färg det nu finns tillgängligt) och att när det kommer till din egen så förvandlas det till postlåda? Det är en viktig skillnad där förklarar jag ibland med sträng min (som den fd postis jag är) för mina närmaste. Det är nämligen BARA brev som får läggas i den gula (eller blå eller röd eller vilken färg det nu finns tillgängligt), inga paket eller annat trams. Sen brukar jag fastna i minnen från den gamla posttiden.

Som i juletider. Då när alla hämtade ut sina skattepengar i december. Och alla skulle ha julfrimärken.
"Vill du ha det i hundra-, femhundra- eller tusenlappar? (Eller kanske du ska ha hela konkarongen på 152 i enkronor? frågade jag naturligtvis inte...) Ska det in på konto? Nej, tyvärr, vi får bara betala ut "viss summa" kontant. Det passar inte? Nähä, då kanske du ska testa med din egen bank? Får det kanske vara ett häfte julfrimärken eller två?"
Så där kunde det hålla på ett par veckor. Det minskade betydligt efter cykelrånet. Under vilket jag f ö var mammaledig. Tack och lov.

Tillbaka till ämnet. Enkäten.
Jotack, jag är nöjd. Alla ville mitt bästa. Jag kände mig som ung på nytt. Man gör gärna det på Geriatriska, nämligen. Yngst av dem jag såg till. Sög även i mig saker som att "Du är egentligen alldeles för ung för det..." när de pratade om misstankar de hade.
Var jag tillfreds med behandlingen av sjukgymnast och arbetsterapeut? Hmmmm, behandling? Nja, jag tror inte det kan räknas som det. Bara kontroll. Arbetsterapeuten bad nästan om ursäkt för sina frågor. Jag var inte påverkad på det viset så jag kunde både känna igen kungen och han... hmmm... vad heter han nu igen? Reinfeldt, var det ja!
En sak som jag blev impad av själv var när jag fick titta på 10 saker i en minut och sedan skulle räkna upp så många som möjligt. Efter en minut, efter fem - och efter en timme i min ensamhet på rummet - kom jag ihåg alla 10. Det är egentligen FÖR bra sa hon.

Och jag som tycker att det är svårt att minnas saker, tycker det är helt otroligt. Tror nästan jag kan räkna upp de flesta än...
Skiftnyckel
Tändsticksask
Sax
Visp
Penna
Tumstock
Sked
Skruvmejsel
Såg
Hmmm... Tejp!

10! Och ingen kan kolla om det är rätt :-)


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdag 8 december 2010

Jag var taskig

Förlåt mig kära du. Det var inte meningen. Trots allt jag lovat så kunde jag inte stå emot.
Men du, det är faktiskt flera år sen sist. Kan inte det vara en förmildrande omständighet?
Det var allt omkring som fick mig att trilla dit. Händelserna och känslorna drog mig mot frestelsen.

Doften, skönheten, kurvorna. Åh, det var ljuvligt en kort sekund. Innan ångern kom. Och resten.

Kära mage, jag tog inte bara en - utan två! - skivor av det nybakta brödet. Jag erkänner och tar mitt straff tillsammans med dig. Värken och hungern fanns där när jag vaknade.

Nästa (?) gång frestelsen lockar så ska jag påminna mig om det. Det är inte värt det.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 6 december 2010

Äta bör man

En sak som jag ruvat på ett tag. Fyra veckors mat.
Underlättar både inhandling och tillredning.
Kanske nåt för dig också?

Här händer det saker

Sitter och pillar bort nagellack med andra handens naglar. Resa sig från soffan för att använda andra medel som står till buds verkar inte lockande.
Lever farligt också. Laptop i knät är inte att rekommendera, det vet jag. Men det värmer.

Får väl ta mig en utesväng till brevlådan för att kompensera. Idag är det 14 dagars sjukskrivning så nu ska det skickas in läkarintyg, nämligen. Nästan lika spännande som att lämna in Stryktipset. Utdelningsprognos osäker.

Skön måndag önskas er alla.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

fredag 3 december 2010

Strök förbi

Alltså, så här var/är det;

Det började som en skakning på nedre däck...
Gjorde det ju inte.
Det började som smärta vid vänster öga, följdes av domningar i vänster arm. Sen kom huvudvärken som ett X2000 (sommartid, inte nu...) och därefter fick jag tandläkarbedövningskänslor i tungan. Även det på vänsterflanken.

Jag tyckte "AJ!" men maken tyckte "Ring!"
För en gångs skull gav jag med mig - efter bara lite lätt övertalning i nån timma eller så - och letade fram numret till vårdcentralen. Berättade om mina symptom och då var det "synd att jag inte hade hört av mig tidigare". Hmmmm, den ramsan har jag aldrig hört från vårdhåll tidigare. Jag avstod från att tala om anledningen (att jag mest känner mig besvärlig när jag ringer dit) och tog istället fasta på orden "Kom så fort du kan!" Skjutsades, ni kan vara fortsatt lugna.

Hann knappt sätta mig förrän jag hämtades in och undersöktes. Tänk vad mycket nytt jag fick vara med om! Läkarkonsultation med slaktsjukhuset i Värnamo och "Vips" var jag på väg till akuten.
Att jag hade frågat redan när jag ringde om jag inte kunde åka direkt dit eftersom min käre make ändå skulle på ett annat ärende dit och fått det beska (skönt att nåt var som vanligt) svaret "Nähä, så går det inte till" så suckade jag djupt inombords. Men, hämtades av svärmor och förpassades till akuten.

Igen hände det otroliga - jag hann knappt sätta mig (än mindre dricka upp kaffet som skulle hålla mig sällskap under väntandet) innan jag fick komma in. Jisses, nu började jag nästan bli lite orolig... Det här måste vara på allvar.

Frågor om symptom besvarades igen. Det blev många såna den första - och kommande - dagen. Prover togs. Kortfattat. Inget hittades. OK, då vill vi göra en datortomografi. Syns inget där så är det ryggmärgsprov som gäller. Nu började jag dra öronen åt mig. Vad som helst men inte det. Alla ruskiga historier om vad som kan hända när man är där och rotar. Hur ont det gör. Neeeeeeej, jag vill inte. Sa jag till maken, inte till nån annan. Smärttröskelnivån är inte speciellt låg hos mig och det var inte heller den som skrämde mig. Tänk om det blir nån vajsing...

Röntgen besöktes. Naturligtvis var det tomt. Som vanligt i den kroppsdelen. Jaha, då återstod LP. Tänk postitivt. Du vill veta. Det är snart över. Peter är här. O s v. Läkaren kom och frågade sköterskan om ALLT. Snacka om förtroendeingivande. Nu var det nära att jag fegade ur, ska ni veta. Men åh nej, det onda krutet fick sig en tändning och jag satt igenom det hemska. För det var det. Speciellt när hon rotade runt och hela vänsterbenet bara försvann, samtidigt som det gjorde djävulusiskt ont.
Svaren var perfekta - natürlich. Skönt!

Fast nu ville de behålla mig för observation. Över natten. Som blev till fyra. Fullständig genomgång. Utan anmärkningar. Fick åka hem till slut med mediciner som ska förebygga stroke. Och med ett körkort som inte får nyttjas - mer än som leg - på en månad.

Detta utan att nåt som helst tecken visar på att jag haft nån propp eller blödning. Jag köper körstoppet, trots att jag är låst här ute på landet, men tabletterna kan nån annan få. Varför ska jag stoppa i mig saker "bara utifall att"? När alla mina värden är bra?

En kvinna i sina bästa år med funderingar på en maffig tatuering kan inte äta blodförtunnande. Eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 2 december 2010

Så mycket...

Det finns hur mycket som helst att skriva om och hur lite lust som helst att göra det. Just nu. Det kan ändra sig så känn er inte säkra.

lördag 27 november 2010

Men det går väl?

Surfar runt för att kolla lite om det läkarna misstänker och hamnar på en sida med detta:

Andra riskfaktorer, som dock inte går att påverka är:
•ärftlighet för hjärt-kärlsjukdomar
•hög ålder
manligt kön.

Hmmmm...

torsdag 25 november 2010

Felsökning pågår

Om man tittar på den här bilden kan man förledas tro att jag befinner mig på konferens och sysselsätter mig under en trist föreläsning om.. ja, om vad? Kommer inte ens på nåt tillräckligt trist att använda som exempel.


Det mest konferensliknande på detta stället är väl när personalen - som bor granne med mitt rum - ondgör sig över ett och annat vardagsproblem. Till exempel hur man bäst håller tempen på rummen eller liknande. Eller vilka stjärnor som ska upp var nu till advent. Trygga igenkänningsfaktorer från det vanliga livet.

Just nu befinner jag mig i en fas där allt sånt är välkommet. Ibland händer det saker som gör att vardagen uppskattas mer än annars. Speciellt när man inte ens vet vad som händer. Eller varför. Eller om.

Det är det som ska grottas fram nu. På det här stället där jag ligger och bara längtar hem. Fullständig genomgång innan besiktningspersonalen stämplar OK i rumpan och skickar ut mig i snön.

Hitta fel? På mig???
Är det ens möjligt?
;-)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 17 november 2010

Snurriga poliser

För några dagar sen startades en rondellkampanj i Jönköping. Inte så att man ska utse häftigaste rondellhunden eller så. Ånej, man ska haffa så många ej-blinkare som möjligt. Tydligen är moralen (kunskapen?) vad gäller den lagen under all kritik och behöver inskärpas i många. Det gillar jag!

Vem har inte - speciellt i Värnamo, av nån anledning - svurit över bilister som inte vet hur man ska bete sig i en rondell? En annan, som tog körkort utan att befinna sig i en endaste cirkulationsplats, klarar det ju galant. Hur svårt kan det va, liksom? Risken att de ska stå i vår lilla "Åkerrundell" är nog inte stor, i och för sig.

Men... De som nu bötfäller för fulla muggar, de vet tydligen inte heller hur en blinker ska användas. Hela morgonen har de lokala radionyheterna avhandlat hur lagens långa arm setts köra igenom rondeller utan att så mycket som blinka. Lyssnare upprörs och ett yttre befäl har intervjuats. Jag gillade hans kommentar "Det som gäller för alla gäller också för oss"

Hmmm, jaha... Vad var det "alla" betydde nu igen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 16 november 2010

Stora frågor

Helgen kom och gick och det hände en hel del som jag inte orkar berätta om just nu (pga trötthet, inget annat). Men... en sak jag funderade över flera gånger var hur det kan komma sig att det krävs tre (3!) meningar för att skriva samma sak på tyska som det bara går åt en (1!) svensk mening för.

Är vi så mycket smartare? Är det så att de chansar på att vara hemliga (vissa kan ju faktiskt inte tyska) och bara lämnar ut viss info? Eller - är det som i USA; det gäller att skriva så mycket som möjligt för att ingen - jag säger INGEN - ska missuppfatta och komma och klaga?

Sånt kan man t ex fundera på när man inte kan sova för att båten gungar. Istället för att planera vilka kläder man ska slänga på sig om larmet går. Jag tror jag börjar bli gammal.

fredag 12 november 2010

Omkastning

Idag blir allt uppochnedvänt. Eller fram och bakvänt. Eller helt enkelt bara fel.

Också blir cohså
fest blir fets
förstå blir förstå, nej nu blev det rätt, jag menade fröstå (vad kan det vara?)

Bara det inte blir likadant med tbåen.

Är ni rädda för att det ska hända nåt när ni är ute havet?

Slipad kvinna

För ett par veckor sen var jag hos tandläkaren för ett rutinbesök och passade då på att göra en beställning på en bettskena. Kände liksom att jag har en massa pengar jag måste göra av med och varför inte lägga det på mig själv? Det sista stämmer i alla fall, mer individanpassat kan det inte bli.

Idag började jag min morgon med att avhämta densamma. För att det ska bli riktigt perfekt så måste den slipas, det ska inte finnas nåt som tar emot. Liksom.
Det slipades och slipades. Jag kunde inte låta bli att meddela tandis att jag var såååå glad att det inte var mig han slipade på. Tänk vad skönt det är med protes då, bara att plocka ut vad som än ska göras, blev hans svar. Hmmm, funderade jag medan jag försökte låta bli att glo in i den starka lampan som befann sig rakt över mig, nja... Är nog rätt glad över mina egna trots allt.

Jag fick med mig modellerna som hade använts, tänkte det kunde vara kul för ungarna att se. Sen kom jag på att mina barn är ju inte så himla små längre och varför skulle de tycka det var kul? De äär nog nöjda om jag visar dem i ett leende då och då istället :-)

Äsch, fredagsblurrande. Ett par timmars jobb nu och sen drar jag och maken på kryssning. Göteborg-Kiel, here we come!

Ha en skön helg så hörs vi la så småningom!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 10 november 2010

Bakvänt

Inte blev det nåt panelande inte. Valet mellan det och en brasa, en stor mugg te och soffan var inte speciellt svårt igår. Skyller på snön. Och att jag var ensam en stund. Sån tid måste tas tillvara på.

Idag börjar det jättebra här på jobbet. Ska fakturera det jag inte orkade igår och vad gör jag? Skriver ut en som är fel. OK, då får jag väl göra om. Det är bara det att istället för att riva de papper som var fel så gjorde jag vadå? Rev de rätta, naturligtvis.

Medan jag vaknar (efter att ha varit uppe en timme) kan ni väl fixa en skön onsdag därute! Håll allt på rätt köl, det är halt.

tisdag 9 november 2010

Hit och dit minsann

Nu satte jag mig. För första gången sen klockan fem imorse. Typ. Korta avbrott för mat, bara. Man kan kortfattat sammanfatta dagen så här; Många bollar i luften.

Dagen har ägnats åt att köra två maskiner (varav en klarar sig mestadels på egen hand), svara i en ständigt ringande telefon, beställa verktyg och till slut köra en maskin samtidigt som jag skulle ställa om en annan. Snacka om varken hackat eller malet! Då känner jag mig som en hitochditpilande tecknad mus eller nåt. Det snurrar fortare och fortare...

Nu ska jag bara plocka ihop lite papper, faktureringen tar jag imorrn bitti när huvet är på samma plats som jag, sen blir det väl till att övergå från mus till höna. Panelhöna. Om jag verkligen ids att såga till takpanel i yrsnön, det är inte alls säkert.

Man kan säga att det inte är spikat än...
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 8 november 2010

Snacka om måndag

Känner mig som ett enda stort måndagsexemplar idag. Tur att jag vet att jag är född en torsdag så det inte blir nån slags rundgång på den känslan.
Men allvarligt, varför är det så att vissa dagar skulle det varit bättre att följa sin instinkt? Dvs i detta fallet, stannat i sängen.

Idag kvittar det nästan vad jag tar - eller inte tar - tag i så blir det galet. Värre än tuppen som inte gjorde sin plikt.

Men...
Jag ÄR född.
Jag HAR saker att ta tag i.
Solen skiner.
Lillan är friskare så det blev ingen telefonköväntan.
Fläskbitar ligger i kylen och väntar på att bli uppätna. Inte för jag frågat dem. Det kanske inte skulle bli så bra. Tror vi hade haft olika åsikter om det och just nu vill jag inte ge mig in i nån slags diskussion. Varken med grisbitar eller materialleverantörer.

Jag jobbar vidare helt enkelt!


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 7 november 2010

Precis tomt

Stopp. Nada. Intet. Mitt bloggande vill sig inte. Orden är nån annanstans. Hos någon annan.
Jag skulle kunna berätta att jag inte tittar på Ensam mamma söker idag heller, att jag bakar bröd eftersom ugnen redan var varm när jag hade lagat till tre fläskytterfiléer, att det känns tomt när vänhelgen redan är över, att jag måste köpa nya jobbarbrallor eftersom mina favoriter är fulla med målarfärg, att yngstan troligen har halsfluss vilket innebär telefonköande till VC imorgon.
Men hur intressant är det?

torsdag 4 november 2010

Nutidshistoria

När man besöker sjukhusens väntrum - som jag gjort idag - så får man små uppdateringar om hur det var då. Sommaren 2007 blandas med hösten 2008. Blommiga klänningar virvlar bland höstvarma ljusbilder.

Tänk vad man glömmer snabbt. Och vilken skillnad det inte är mot nu.

Bläddra går ju bra även om det inte är några nyheter. Fördjupning var inte aktuell heller. Idag gick det relativt snabbt, trots allt. Kan bero på att vi var på sjukhuset norrut och inte söderut.

Och den här informationen är ni väl glada att ni slapp klara er utan eller hur?

tisdag 2 november 2010

Fortsättning och slut (?)

Måste bara berätta om ytterligare ett kapitel i husvagnshistorien... Tre dagar efter att vi hämtat hem den fick vi ett sms om att vår husvagn nu var klar för avhämtning...

Undrar om man kanske kan hämta en till då? Sån koll som de har så vore det nog inga problem :-)

måndag 1 november 2010

Klink och klank

Letar billig klinkers till bastun... Hade först en vild idé om att använda allt det vi har över sen tidigare, det hade kunnat bli snyggt  ovanligt. Nu har vi anlitat en annan att utföra jobbet eftersom vi måste arbeta också. Nån som har samma problem? Svårt att hinna med fritiden pga jobbet?
Vill inte utsätta nån annan stackare för att fixa ihop nån slags mosaik som vi jag inte blir nöjd med. Tar lika lång tid att förklara som att göra det själv.

Har surfat runt lite och ska snart kolla om det finns på lager på vår lokala bygghandel. Kollar jag inte utan chansar och åker så lär det ju inte göra det. Och riktigt så lokalt är det inte.

Vad gör ni så här på härliga måndagsmorgonen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 31 oktober 2010

Statussymboler

Facebook, fejjan, ansiktsboken. De flesta vet vad jag menar. Detta onda som ibland har nåt gott med sig. Jag tvekade i det längsta men till slut gav jag efter, av ren och skär nyfikenhet.
Har hittat en hel del gamla kompisar från förr och andra som inte är så gamla, varken i världen eller i mitt liv. Det är trevligt men uuuh så lätt att fastna i alla statusuppdateringar o dyl.
Jag är inne dagligen (nästan) men kan låta bli om jag vill. Så det så.

Jag spelar inte Farmville eller några andra spel, låter numera också bli att ta emot gåvor med hjärtan, blommor och annat som mina FB-vänner vill ge mig. Inte av otacksamhet, jag lovar, men jag hinner inte. Vill inte heller lämna ut för mycket info till dem som sittar på pengarna, dvs folket där bakom allt.

Det vimlar också av saker man uppmanas att lägga upp på sin logg. Det är för att visa att man har världens bästa syskon, att man älskar sina barn, att mannen i ens liv är den mest perfekta, att man hedrar alla med cancer eller nån annan sjukdom. Att man är en bra människa, helt enkelt.

OK, gör det ni som vill men mig står det upp i halsen. Jag  - och mina närmaste - vet redan allt det där. Jag har inget behov av det och känner ingen lust att kopiera och klistra in allt möjligt.

Tråkig? Säkert. Uppstudsig? Finns nog lite sånt kvar, ja. Men låt mig för sjuttsiken vara den procenten som inte gör som alla andra. Nån måste vara det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 30 oktober 2010

Vilken rikedom

Hallen full av skor och jackor. Det är en ynnest att njuta av. Inte bara för att man har råd att köpa dem - även om det visst köstar på - utan för att vi är rika som har så många som kan breda ut sig på det viset.
Det är inte alla som får den möjligheten. Inte alla som får behålla den. Ibland saknas en jacka. Ett par skor försvinner för gott.
En plats blir ledig men ingen kan fylla den. Ingen jacka är bra nog. Den är inte rätt. Saknaden efter bäraren hänger kvar på den tomma platsen. I varje hjärta som vet, som känner.

Njut av hallstöket.

Slappelördag

Idag är jag ledig. Maken har dragit så jag behöver inte bygga idag. Han tvingar mig till det varenda dag annars...
Nej, det gör han ju inte alls det. Jag vill också ha färdigt så då blir det till att ägna sig åt det varenda ledig stund. Men tar han ledigt så tar jag ledigt. Basta. Ska vi ju göra när det blir klart, förresten ;-)

Var gör man då när man får en dag alldeles för sig själv? Nu räknar jag bort sällskapet i form av två yngsta ätteläggarna, annars skulle jag inte kunna skriva så. Då är vi ju tre. Men nu när jag är alldeles "ensam" så ägnar jag mig åt att göra ingenting. I form av "jag ska bara..." innan jag sätter mig. Typ tvätta några maskiner (eller innehållet i dem), fixa frukost, plocka ner några maskiner (torra kläder, alltså), duscha, handla och byta sängkläder. Aktiv vila kallas det.
När man helt plötsligt är en liten familj kan man köpa sig färdiggrillad kyckling, öppna påsen och säga; Ät. Lunchen klar. Sen kan man sätta sig i soffan med datorn och en nybryggd kopp kaffe och njuta av alla icke-måsten. Så får det bli!

Förresten, kika in till Jennie och se vilken fin "krans" hon gjort. Tänk, vad mycket nytt det finns nuförtiden. Hör ni att jag låter som en något lätt åldersstigen dam nu?
Den damen ska nu fylla på kaffe - igen. Tur blåsan är vältränad.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 29 oktober 2010

Gipsy Queen x 2

1. Nu har vi gipsat nästan allt (bara småbitar kvar) och så är det ju bara att blåsa av sig i håret så är man ren. Eller kanske inte? Minns ni förresten torrschampot som fanns (eller finns?) mot fett hår? Lite det stuket var det nu när vi masade oss in. Värre blir det väl av slipandet som jag verkligen längtar efter (fingrarna i kors)...

Snacka om fredagsmys! Jobba, jobba, istället för soffa, soffa. Jag får nästan utslag av "fredagsmys" så det passar mig bättre. Faktiskt. Är väl lite konstig. På den punkten också.

2. Husvagnen har kommit tillrätta. Vi fick själva leta reda på den... Ett telefonsamtal om att den var klar för avhämtning och jag - skeptisk av nån konstig anledning - följde med. Det avlöpte som förväntat. Kundmottagaren var lika vimsig som vanligt. Vet inte om det är ett krav för att bli anställd på just det företaget att man har svårt för vissa bokstäver, typ Z, men de lyckas aldrig hitta vårt reg-nummer i datorerna. De skriver in C istället. Likt eller hur?
Han fick leta reda på en lapp han skrivit  - och slängt i runda arkivet - för att ens komma ihåg vad det handlade om. När han kommit på det så svor han lite över att ingen mekaniker fanns på plats innan han rev sig i huvet och undrade var just vår vagn kunde finnas...
Lillan och jag gick ut och letade. Nu är den hemma igen. Och maken är tacksam för att jag knep käft :-)

Så, nu är alla underrättade om min spännande fredag, det var väl skönt? Slippa fundera på det mer.
Ha en skön kväll!


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 28 oktober 2010

Bita ifrån

Nån nånstans måste gilla mig. Ibland.
Jag har ju en förgrömmad huvudvärk för tillfället, ett tillfälle som varat några veckor. Det blir värre och värre och finns där så snart jag bara öppnar ögonen. Inte så att det är borta när jag sluter dem, tro inte det, men när jag sover så vet jag ju inte om den är där. Skulle inte alls förvåna mig, dock.

Känslan är bekant, minns den från 1995 när jag kastades runt bland läkare, kiropraktorer, sjukgymnaster o dyl. Ingen hittade nåt, trots röntgen. Det fanns helt enkelt inget i huvudet, mina närmaste var inte ett dugg förvånade.
Då föll det sig som så att min tandläkare hittade avbitna bitar på mina tänder. Eller, det gjorde hon ju inte för de var ju borta. Utan att jag märkt det. "Gnisslar du tänder?" frågade hon. "Inte vad jag vet, ingen har sagt nåt," blev mitt svar. Bet gjorde jag tydligen. Ordentligt. Bettskena blev lösningen. Vilken lättnad det var! Efter 1,5 år var jag lätt i huvet igen!

Nu är jag där igen. Gamla skenan funkar inte, vilket är konstigt eftersom jag inte är en dag äldre än de 30 jag var då. Jag blev genast sugen på en ny. Ni vet hur såna beslut kan dra ut på tiden eller hur? Beställa tid kan ta lång tid. Det glöms liksom bort i det allmänna surret. Om man inte har en huvudvärk som påminner, förstås.

Det gick bara en dag så låg det en kallelse till tandläkaren för årlig besiktning. Bra, då ska jag passa på att säga till om mina problem, tänkte den ontförsedda. Kruxet var bara att det var en månad tills dess.

Då ringer de och erbjuder mig en återbudstid. Samma dag. Går dit och blir besiktigad. Har ni förresten tänkt på att det är nästan samma behandling som på en lite äldre bil? Där bankar de tills det går hål på nån bärarm e dyl och här skrapar de tills de hittar nåt att "deppa" (typ tandsten...).

Men... Jag fick göra avtryck direkt och om 2 veckor är den här. Skenmanövern ska förhoppningsvis ta fienden på sängen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Försvunnen husvagn

Är det någon som försöker säga mig nåt? Inte borde väl en 720-vagn (925 med krok) kunna försvinna bara så där? På verkstad.
Den känns tillräckligt stor när jag kör den så inte borde det behövas nån längre stund att hitta den. Inga skrymslen och vrår att leta på. Stora lokaler och en massa husvagnar, javisst, men hallååååååå...

Varför ska de annars återkomma i ärendet? Det måste vara så att de slarvat bort den. Jag hörde hur han knappade på tangenterna och bläddrade förtvivlat i papprena. Han är säkert ute och letar på området nu. Frågar de andra om de sett den.

Tänk om de sålt den? Kanske skulle skriva en bok om detta? Ni skulle väl läsa den eller hur?
Återkommer om upplösningen. Hoppas jag.

onsdag 27 oktober 2010

Persbrandt och Ozzy samtidigt

Nätterna kan ju - som de flesta vet - ägnas åt diverse aktiviteter. Vissa helt förståeliga, andra galna så man vet inte varför de uppkommer. Nu menar jag drömmar, inget annat.

Inatt var jag tvungen att styra upp ett arrangemang i Skillingaryd. Föreningen som skulle anordna konserten med Ozzy Osborne skötte sig helt enkelt inte. Som fladdrande nattfjärilar flög de omkring. Vilsna utan en ledare. Jag är inte alls engagerad i den här föreningen annars (beroende på att den de ser som sin ledare inte är någon jag tror på) men nu kände jag att jag var tvungen att ta mitt ansvar och föra dem rätt. Tala om vad de skulle göra, peka med hela handen. Stackars vilsna själar.

Jag löste det galant (vad annars???) så allt flöt på. Jag fick aldrig träffa Ozzy himself eftersom Micke kom och hämtade mig. Ja, Persbrandt, alltså. Han ville ha med mig på en flygtur. Valet var inte så svårt, även om det inte är varje dag det är konsert i lilla Skillingaryd.
Jag "känner" ju MP. Vi är ju såta vänner eftersom vi gjort saker tillsammans tidigare. Man sviker inte en vän. Vill han att jag ska göra honom sällskap när han känner sig lite ensam och vilsen så ställer jag upp.
Det är väl snällt?

Döttrarna ser ut att ha trevligt :-)






















Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 26 oktober 2010

Vissa är mer vakna än andra

Ringer hem för att påminna minstingen om att det faktiskt är kallt ute. Vinterjackeläge, alltså. Hon är så varmblodig så det skulle kunna missas. Gissa vem som får skämmas då när fröknarna tycker hon är dåligt klädd. Stackars barn.
Ensam hemma också, det är ju inte klokt! Både morgon och eftermiddag! Bara 8 år och ska klara sig själv. Va? Det måste vara allvarliga fel på de föräldrarna. Tänk, de befinner sig ju hela 200 meter bort. Och skolan på ungefär samma avstånd.

Fast det jag skulle komma till var detta lilla samtal som utspann sig;

Lillan svarar i telefon, låter lite extra sömnig.
Mamman frågar "Är du vaken?"
"Det hör du väl..." blev svaret.

Jaja, bra att nån är det :-)

måndag 25 oktober 2010

Passa er!

Sömnbrist - för vilken natt i ordningen orkar jag inte räkna - med påföljande bultande, blixtrande huvudvärk, lite PMS och allmän måndagsfeeling. Förutsättningarna är perfekta för det jag alldeles snart ska utföra.

Ett visst transportbolag, vill inte ge dem dålig reklam men kan säga att det börjar på D och slutar på L, inte mycket däremellan. Då har jag inte sagt för mycket, va? De ska alldeles snart -eftersom latoxarna inte börjar förrän kl 7!!! - få sig en påringning. Transport beställd i torsdags vid middagstid och fortfarande inte hämtad pall. Fel kombo!
Naturligtvis är det en pall som det är extra bråttom med. Till ett av de stora biltillverkningsföretagen. Natürlich. Inga fingrar emellan.

Skulle ni läsa om nån stackars transportledare - eller liknande - som fått sig en måndagstörn, då vet ni vem som kan vara ansvarig. Eventuellt.

Hoppas din dag börjat bättre.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 24 oktober 2010

Ur led är tiden















Inte riktigt lika knäckt som visaren på bilden men inte är jag glad. Vad är det för fel på mig? Inatt höll jag på att gå upp när man egentligen ska gå och lägga sig. Om man haft en trevlig kväll och är i 45-årsåldern, vill säga. Eller har jag fattat fel?

Klockan fyra sa min - troligen fullmånepåverkade - lekamen till mig att strunta i sängvärmen och kliva ner till de mer kyliga regionerna. Jag motstod det till strax efter sex. Och då menar jag det klockan visade.

Nu sitter man i mörkret sen dess. Utrustad med kaffe och stearinljus av doftsort. Knapprar mig runt i världen. Än så länge har jag hållt mig ifrån de sidor där elände dominerar. Vill inte starta dagen med depp och frustration.

Dagen idag kommer troligtvis att fortsätta i byggandets tecken. Avbruten av en bastudörrsinhandlingsresa och en körlägersavslutningskonsert.

Numera går jag från läge SB till JO varje kväll, nåt festligare- eller för den delen mer smickrande - finns inte ork till. Snickarbrallor till joggingoverall, alltså. Snickrandet stämmer (fråga min handled om ni inte tror mig) i det första men nåt joggande blir det inte. Räcker så gott med alla böjningar till golv och klättrande på stegar, det känns gött i rumpetrakten.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 20 oktober 2010

Förtydligande vad gäller namn

Varenda gång jag ska skriva under med min namnteckning så reagerar jag på det. Åtminstone numera. Förr i tiden, före datautskrifternas tillkomst, då var det befogat. Men nu. Det står ju redan vem det är som ska skriva under, vem avtalet (eller vad det nu är) ska gälla för. Oftast på flera ställen till och med.

Många är de gånger när jag haft lust att sätta dit nåt annat, typ Greta Lund eller nåt, bara för att se vad som händer.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 17 oktober 2010

Är detta inte djurplågeri så säg?

Jag har redan tidigare gjort klart vad jag känner när det gäller minkutsläppen. Idag läser jag om några av dem som sysslar med detta, "vi ser oss inte som brottslingar"... Nähääää... Kom hit och rensa upp efter er då, ta ert djurrättsliga ansvar. Träd fram och hämta de djur som nu har ihjäl varandra i sin desperata kamp efter mat. De som knappt orkar röra sig pga svält och kyla. De som äter upp höns och har ihjäl tamkaniner. Jag vill nämligen inte längre.

Vill inte hitta minkar överallt, varken döda eller levande, så fort man lyfter på en presenning eller bara ska stiga in i bilen. Vill inte höra dem bråka och slita i varandra.

Om ni är så angelägna om att visa er medkänsla med alla djur, tänk lite längre. Tänk, helt enkelt.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag 12 oktober 2010

Åkte och handlade naken

Kan ni tänka er! Häromdan åkte jag in till byn, kryssade mellan mink*¤%ar och lyckades till slut ta mig fram. Halvvägs kom jag på att jag var nästan näck...

Hade glömt både mobiltelefon och vigselringar...

måndag 11 oktober 2010

Om man glömmer att skriva på Facebook

Om man missar att skriva "Nu går jag hem" som status på FB, är man kvar på jobbet då? *förvirrad*

Får se vad som händer nu då...



Läs även andra bloggares åsikter om ,

söndag 10 oktober 2010

En helg i gräsets tecken

Ända sedan i fredags har jag varit makelös. Han drog iväg till Götet för att slippa frugan några dagar. Ville hellre träffa kompisar och prova nån slags äckliga bruna drycker. Jag ryser vid blotta tanken. Hoppas han ätit en massa vitlök som döljer doften av tjära.

Det händer inte ofta att jag är ensam vuxen hemma. Nu är jag ju inte riktigt det heller eftersom sonen numera räknas som en sån men han är ju ändå ett barn i mammas ögon. För evigt :-)

Vad jag skulle komma till är att det bör ju utnyttjas på nåt vis, den här "friheten". Bre ut sig i sängen, kanske
t o m äta nåt gott där samtidigt som man läser. Skriva på den där boken, det kan man göra varenda minut nästan. Om man vill.

Nu är det inte så att jag sitter fastkedjad vid maken när han är hemma, fast det kanske låter så när jag berättar detta. Vi kan vara på varsitt håll annars också. Jag lovar. Ni behöver inte meddela närmsta kvinnojour.

Och det jag skulle komma till? Ja, hur mycket av detta har jag gjort? Hur tomt känns det inte i sängen? Hur handlingsförlamad blir jag inte när jag får den här ensamtiden? Istället blir jag stressad över att jag måste hinna med att "passa på". Får nog härmed konstarera att jag är konstig.

När jag är ensam hemma får jag ingenting gjort. Så fort resten av familjen dyker upp igen blir det lättare. Borde det inte vara tvärtom??? Om det inte är nån som hörs eller rör sig i närheten, borde det inte vara smidigare att få saker gjorda?

Idag kommer han hem igen så jag kan koppla av. Dessutom så har minstingen varit på läger och det ställer också till det i familjekänslan. Det fattas två personer.

Hur i hela friden ska det gå när de flyttar hemifrån?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 8 oktober 2010

Minkarna biter sig fast

Jag känner för att skriva ett öppet brev till dem som har släppt ut minkkräken... Äsch, jag gör väl det då!

Kära (glöm det i detta läget!) vilka ni nu är som släppte ut minkarna,

Vi skulle gärna vilja att ni kommer och tar hand om dem nu. Vilka vi är?

Ja, det är vi som får våra katter uppjagade, påsprutade av minkarna så man knappt kan vara nära dem. Vi som trots allt är glada att kissen lever. Vi som inte kommer att få höra några fåglar i skogen till våren, inte se några små söta rådjurskid eller harungar. Vi som får följa våra barn hem i mörkret eftersom det är minkar som skrämmer dem när de ska hem från kompisarna. Vi som håller på att trampa på en mink när vi går ut i trädgården. Vi som har haft en mink hängande i byxbenet. Vi som måste snirkla oss fram på vägarna för att undvika att köra på de utsläppta rackarna. Vi som tycker det är äckligt när de stora minkarna har ihjäl sina mindre kamrater för att ha något att äta, om de nu inte har lyckats få sig en smakbit av det stora antal som ligger överkörda på och vid vägarna.

Vi som helt enkelt inte fattar hur (om?) ni tänkte? Varför skulle minkarna vara mer värda än alla de andra djur som nu kommer att få lida för detta? Är inte fåglar, harar, rådjur, höns, katter och andra, lika mycket värda i era ögon? Varför ska minkarna ut i naturen och - de allra flesta - dö en långsam eller våldsam död? Är den döden bättre än den de med säkerhet skulle gå till mötes på farmen?

Jag är inte för pälsfarmare, skulle ALDRIG få för mig att ta på mig en päls. Jag vill inte att djur ska plågas, inte av nån anledning. Det gäller ALLA djur. Även dem som nu kommer att försvinna från våra skogar på grund av de minkar som trots allt kommer att överleva vintern. Troligen ca 500 av 17-18000, vad jag har förstått. De kommer att rensa det de kommer åt. Men vad är väl det stora antalet offrade djur i sammanhanget? Bara de 500 får sin frihet så gör det väl inget?

Offra det stora flertalet så att några kan få det bättre. Hmmm... frestande att dra paralleller här men det tänker jag inte göra.
Men som sagt; ni är välkomna hit och hämta hem dem nu. Ta hand om det ni ordnat till. Fria minkar som stör det mesta.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 16 september 2010

Drar snart iväg in i gömmorna

Efter många funderingar och vändande och vridande på det jag har att tillgå så har jag - tror jag alldeles bestämt- beslutat mig för att dra ner på bloggandet här. OK, det har inte varit vidare mycket uppdaterande och inspirerande den sista tiden så det gör kanske ingen skillnad, vad vet jag?

Jag ska satsa på den där boken istället. Den som är påbörjad och som skvalpar runt därinne hela tiden. Till slut så har jag insett att det inte är nån annan än jag som styr vad som kommer att ske med den.
Jag kan inte skylla på läxläsning, matlagning, fotbollsskjutsning och annat. Det tar tid, visst gör det. Men... den tid som finns kvar därefter, den går att förvalta bättre.

Det är dags att ta tag i träningen också och det känns fruktansvärt motigt just nu eftersom min ljumske trilskas. Jag vet att det kommer att bli bra när jag väl kommer igång men innan dess... oj, vad tungt.

Jag behöver helt enkelt se till att ge mig själv tid för lust. Lusten att börja träna finns där nånstans, den ska bara ut i ljuset. Sen vet jag att jag orkar och vill så mycket mer när jag väl kommit igång. I och med det så orkar jag också sätta mig och börja knacka. Ord för ord.

Då måste jag prioritera de ord som ska samlas till den där helheten. Bokskrivande, helt enkelt. Och den blogg där jag publicerar de texter som faktiskt poppar upp emellanåt. När jag ger mig tid. Den är - än så länge - alldeles, alldeles anonym. Hittar man dit och gissar rätt så kan jag inte hjälpa det men nån hänvisning härifrån blir det inte - än. Där kan jag gömma mig lite till :-)

Det känns trist att släppa denna och gissningsvis blir det nåt dåochdåinlägg, vill ju gärna fortsätta ha kontakt med er. Såååå... vill ni så kika gärna in då och då.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 15 september 2010

Jag gjorde det!

Bestämde att jag skulle upp kl 5 och cykla en halvtimme (det är för mörkt för att gå ut i skogen nu...), ställde in allt på cykeln så att inte det skulle pipa för mycket vid den arla morronstunden. Sen var det sängdags.

Telefonen spelade igång och jag gick upp! Cyklade iofs bara dryga 20 minuter men jag är nöjd med att ha satt igång igen. En början är en början. Nu är det bara att öka. Mot stjärnorna och vidare :-)

tisdag 14 september 2010

Grattis Maran!

Tadadaaaataaa!!! Hör ni den fina fanfaren? Den ljuder för Maran som gissade närmast. Ja, ni vet, pluringarna jag räknade häromdan. Maran gissade på 1120  men det var tyvärr bara 806 spänn. Jag hade gärna haft lite högre tal där, men man får vara nöjd ändå. Pengar man bara tömmer ut från plånboken med ojämna mellanrum blir till större summor än man kan tro. Välkomna är de i vilket fall. Ska nog hitta ett eller annat hål att stoppa dem i eller vad tror ni?

Ineffektiv effektivitet

Upp som en sol klockan 5 idag. Upp åtminstone. Vad mörkt det var! Smög till jobbet gäspandes hela vägen men kom fram till slut. Nu skulle jag passa på att få saker gjorda, minsann!
Började med sotsvart kaffe och en kik på maken som satt på andra sidan. Lite hjärteknip av tacksamhet.

Men där kunde jag inte sitta och drömma. Nu skulle det registreras leverantörsfakturor. Idag gjorde jag lite annorlunda mot hur jag brukar. Tänkte att det skulle bli bättre. Det blev det inte. Tröttheten tog ut sin rätt och nu blir det dubbelt istället. Varför ändra på en fungerande rutin? Sucksuck.

Konstaterade igår att denna veckan är fullproppad med aktiviteter varenda kväll. Känns så där men det får gå. Måste det ju.

måndag 13 september 2010

Blöt helg

Vet ni en sak? Om man ska på kombinerat poolparty/kräftskiva är det väldans onödigt att sminka sig fint och platta håret. Varmt och gott var det i vattnet och skrynkligare än vanligt blev resultatet i alla fall.

Igår ösregnade det när lillan skulle ha badkalas i samma pool men det brydde tjejerna sig tydligen inte om. De hann knappt få i sig mat och glass innan de hoppade i. Jag "slapp" kalaset eftersom det var fotbollsmatch i regnet också. Plus lite kioskbemanning efter det. Stort tack till Jennie och Louise som grejade kalajset ihop med svärmor och svärfar! Mina då, de har inte hunnit få några egna än...

Nu är det jobba, jobba som gäller. Fortsätt gärna gissa på pluringantalet nedan, återkommer om vem som kom närmast!


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 11 september 2010

Campingstassen sitter hårt

Igår drogs jag med - helt ofrivilligt eller nåt liknande - till Elmia på husvagnsmässa. Maken erbjöd sig att åka på egen hand, han vet hur lite road jag är av mässor i allmänhet och husvagnar i synnerhet, men jag följde med. Vi skulle kolla nytt förtält och man kan ju inte bara släppa bestämmandet fritt.
Vi anlände och jag konstaterade ganska snabbt att jag var i stort sett ensam om att ha högklackat. Ni vet när man går och stampar i stålhätteförsett dagarna i ända måste man passa på att vara lite pimpinett när man får chansen. Kosta vad det kosta vill i form av ömma fötter o dyl.

När vi hade gjort det vi kom dit för att göra så var jag och yngstan rätt trötta och tyckte väl att det nog kunde räcka med campingnyheter för oss. Ledsagaren var inte riktigt överens där så medan han dreglade runt lite till satte vi oss och tittade på folk. Och ja, det var en hel del foppatofflor och mjukiskläder. Sandaler med strumpbeklädda fötter. Shorts. Fast det blåste nordan ute. Även om jag längtade efter ett par skönare dojer just då så slog det mig åter; Varför? Och det varföret innefattar en hel del, både vad gäller min egen del i detta och annat.

Jag överlevde i vart fall och bestämde med maken att nästa år, då stannar jag hemma. Jag kan hålla mig till att titta in i vår vagn, det räcker.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sitter på kammaren och vänder på slantarna

En lördag när det inte finns nåt bättre att göra... Jag menar vadå städa? Sortera viktiga papper? Kolla upp vinterkläder? Putsa fönster?
Nä, det finns alltid nåt man kan göra för att skjuta upp såna trivialiteter. Då kan kan t ex leta fram sina slantgömmor och räkna lite pluringar.
Nån som kan gissa hur mycket det är? Vinnaren får ett hedersomnämnande här hos mig, sätt igång!
















Bry dig inte om vad som står på glaset, gör ett försök :-)






















Läs även andra bloggares åsikter om ,

Tuttcentern

Om man får tro min hjärnas tolkningar så är Centern också inne på tuttlinjen. När jag ser deras affischer läser jag "Centerns gröna (b)röst", nämligen.
Förresten så hoppas jag att SD gör en annan Ohlyvariant, går på pumpen.
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 10 september 2010

Lite stolt över mig själv

Nu har jag klarat av att ställa upp i svarven nästan alldeles själv för första gången! Till 98% i alla fall, var bara tvungen att fråga om ett par småsaker"för säkerhets skull". Jag - som minsann ska greja allt själv - var klok och svalde stoltheten. Visserligen var det naturligtvis rätt från början men bekräftelse är ju aldrig fel.
Jag menar, man ska inte vara dum. Speciellt inte om det handlar om en massa pengar som försvinner om det går fel. Starka saker det där.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 9 september 2010

Bättre lukta lite illa

Konstaterande av minsta dottern efter fotbollsträning: Jag äter innan jag duschar. För visst är det bättre att stinka lite än att svälta ihjäl?
Tror de flesta skulle hålla svara ja på det, va?

Mamman som frusit i en dryg timme vid sidan av plan gjorde det i alla fall.

Gnag från råttboet

Råttboet är i detta fallet det samvete som ofta plågar mig. Inte så att jag lider av att ha ett samvete, det är jag bara glad för, men när det blir åt det håll när det börjar kännas tungt och dåligt, då lider jag.

Ibland så gäller det barnen. Tid som inte finns att umgås med var och en är exempel på en sån sak. På grund av randiga skäl och rutiga orsaker har jag en speciell tagg som gnager om det är nåt som gäller skolan. Jag minns nämligen med alltför önskvärd tydlighet hur det kändes. Ingen som kom på föräldramöten. Åhörardagar var bara inte tänkbart att närvara på. Orsakerna till detta var många och inte alls roliga. Verkan var hemsk. Tuff utåt men tårarna brännande.

I minstingens skola ska de idag fira att de fått Grön flagg. Grattis till det, säger jag. Skitbra att ni tänker på miljö och hållbarhet, det bör absolut både firas och premieras.
Men... klockan 12.20 en vardag? Om ni vill att föräldrarna ska komma, menar jag. Hur många kan ta ledigt från jobbet - och i de flesta fall åka flera mil fram o tillbaka - för att visa sitt intresse? Jag har iofs gångavstånd, det tar max 3 min att gå till skolan, men jag har inte varken tid eller råd att ta ledigt för att gå tipspromenad och fika. Ska mitt barn stå där ledsna nu och inte ha en förälder som visar intresse för vad de sysslar med i skolan?
Visst säger hon "ni behöver inte komma om ni inte vill..." och jag förklarar att det inte är brist på vilja, men det är ju ändå så det känns. För oss båda.

Det hade räckt med ett "om ni har möjlighet" efter Välkomna så hade det känts bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Lärare får inte hinka i sig

Det var en gång en idrottslärare som i några ynka sekunder "visade sig" naken förutom den hink han för tillfället höll för att täcka de så att säga centrala delarna på sin kropp.Hinken var tydligen till för värdesaker och passade därför alldeles utmärkt att gömma ädla delar med. Ingen hann se nåt och han hade ingen tanke att visa nåt. Det var liksom därför han hade hinken där.

Jag håller med Lisa Magnusson som undrar om nakenhet är fult och dåligt- vad är det vi håller på att lära ungarna egentligen?
Tänk om den här läraren istället hade slängt på sig att par kallingar i farten, hade det varit bättre/sämre? Jag menar, en del underkläder visar mer än de döljer... Eller om mot förmodan han skulle råka möta nån elev på stranden under sommarlovet, ska han då springa och gömma sig i vassen eller bakom närmsta sanddyn? Eller är det bara på arbetstid han måste skyla sig?

Nä, är det inte dags att vi människor får ett mer normalt förhållningssätt till "nakenhet"? Man behöver kanske inte ropa "Vargen kommer" varenda gång en strimma hud visar sig? Att sätta in händelserna i ett perspektiv kan skänka just det. Perspektiv. Sammanhang. Eftertanke.

Eleverna kände obehag, sägs det. Jobbigt, för det händer ju inte ofta annars när de ser/hör sina lärare...

De ville kanske haft en hunk istället för en hink?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 8 september 2010

Disko eller snarare odisk

Denna dag har varit... omväxlande. Om man vill säga nåt positivt och det har jag ju lovat att göra, det är i den andan det ska angripas. Så...
Nästan hela arbetsda'n gick åt till att plocka ihop och sammanställa. Bokslutspapper. Jipeee... Huvudvärken kom som ett brev på posten. Eller snabbare, för det kommer ju inte förrän dan efter. I bästa fall. Annat var det på min tid. Minsann.

Ikväll när maten var avklarad (ugnsstekt falukorv med blomkålsmos/potatismos) och det skulle diskas så kom diskmaskinen på att den skulle göra en Ohly. Den pumpade och pumpade. Sen hände det inte mycket mer. Den fortsatte bara att pumpa, även om vi stängde av den. Enda fungerande stoppmetoden var att dra ur sladden. Så kan man ju inte ha det.

Lösningsfokus ställdes in. Vad göra? Vi har haft detta problemet innan så det fanns saker att testa. Vi körde kylskåpsvarianten från i somras. Då skulle vi hjälpa kompisar med ett ej fungerande kylskåp i deras husvagn, vi vände upp o ner på det helt enkelt. Det kan hjälpa om det är ett gasoldrivet skåp. Det står i bruksanvisningen som jag aldrig läser.

Vi gjorde (Vi i detta fallet lika med Peter) likadant (typ) med diskmaskinen och nu funkar den igen. Det är bra att ha nån som kan vända upp o ner på tillvaron ibland!

Förutom att städa under/bakom så fick jag skruva ihop det så lite delaktig var jag i Viet.
Nu känner jag mig för luddig - var nog råttorna under diskmaskinen som flyttade in i hjärnan - för att skriva så jag säger gonatt och låter er slippa läsa mer idag. Suss gott.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Vet ni vaaaad?

Denna veckan har jag fått äran att sitta hos Monstermalla, hålla henne sällskap lite sisådärvidsidanom. Jag är nämligen Blog of the week hos henne. *Sträcker på mig* så jag blir nästan 2 meter lång (för det är jag ju inte redan).
Precis som Malla så har jag lite svårt att komma ihåg hur länge sen det var vi råkade på varandra, men jag vet att det var ett tag sen för när jag lite försynt undrade om man fick synas där i kanten så hade hon kö ända tills i september. Det var jättelänge dit då. Det är det inte nu.

Hoppas nu att det dyker upp några fler roliga typer här hos mig. Äsch, man behöver inte vara så himlans rolig, heller. Man kan vara precis på vilket humör man vill, välj det som passar bäst.

Visst är det konstigt - eller egentligen inte - hur man hittar personerna man gillar hos andra man gillar och som kanske gillar en lite tillbaka fast man egentligen inte alls skulle hamna precis där man nu hamnade för man råkade klicka hos nån man gillar och så bara "poff!" har man fler man vill läsa hos.

Tänk om man kunde få alla blogginlägg upplästa i lurarna på jobbet istället för att lyssna på skvalmusik. Det skulle spara tid och man skulle inte missa nåt viktigt. Och tänk vilka goa skratt man skulle få.
Risken är att man skulle bli än mer betraktad som lite eljest. Fånigt flin för sig själv brukar medföra såna biverkningar.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag 7 september 2010

Nu räcker det!

I över 30 år har detta pågått. Nu tycker jag att det kan räcka. Varenda månad  -nästan - har jag ställt upp. Jag har lämnat ifrån mig sånt som tillhör mig. Lämnat det under visst knotande i och för sig. Svängningarna har varit många, både vad gäller frekvens på humör och mellanrum.

Första gångerna var det nästan bara positivt. Snart vuxen, minsann.
Åren gick och det var inte alltid lika självklart att det skulle funka. Ännu mindre vara roligt. Ibland gjorde det skitont att få det ur sig. Rätt vad det var så försvann eländet. Det blev liksom inga barn gjorda. För det blir det inte om det inte funkar. Liksom.

Jag ville bara säga att jag har liksom ingen användning för det här längre. Jag har fyra stycken som kan ta vid, låt dem sköta det nu. Jag har gjort mitt. Jag kan byta mina PMS-dagar mot klimakteriekossehagar. Så kan nån va snäll och strypa kranen nu?
Och jag tänker inte ta tillbaka ett enda liksom. Liksom.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Lever farligt

Idag har jag gjort nåt jag aldrig tidigare gjort. Målat naglarna kl 6 på morgonen. Varför i hela friden undrar säkert alla nu - för nog måste det vara en av de mest intressanta frågeställningarna idag? - så jag ska förklara.
Jag ska ut på lunchdate. Näringslivsrådet har sin månatliga lunchträff och denna gången tyckte jag att jag kunde representera företaget. Fläsk och löksås på menyn hade inte ett skvatt med det beslutet att göra, jag är bara allmänt intresserad av all matnyttig (höhöhö) information jag kan få mig till livs (höhöhö igen).

Uppdraget innebär att jag får en chans att hoppa ur skitiga jobbarkläderna för en stund och då ser det lite konstigt ut med sorgkantade naglar. Det passar liksom inte ihop. Eftersom det är stört omöjligt att få bort utan att blötlägga händerna - förslagsvis ihop med resten av kroppen - i ett varmt bad så fick det bli alternativ 2; mörkt nagellack.

En av döttrarna undrade vad jag skulle göra idag. Jobba, såklart, vad annars? Men du har ju inte jobbarkläder på dig. Nej, men idag lilla älvan ska mamma sköta kontoret och vara allmänt trevlig även utanför fabriken, då får man ha annat på sig. Så det så.

Väl här så såg jag att det kommit en uppdatering på vårt bokföringsprogram. Lika bra att fixa det direkt så jag inte glömmer det, var min första tanke. Sen kom det inte så många fler tankar förrän jag var mitt i alltihop och kom på att jag glömt nåt annat. Typ göra en backup innan jag startade. Tror att det gick bra men vågar inte ropa Bäck förrän jag är över hejet.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 6 september 2010

Engelska motordelar

Kan inte klaga på att mina arbetsuppgifter är enahanda, inte.
Kolvar, kamaxlar, växellådor - allt ska plötsligt översättas och sättas in i sitt sammanhang. Nog för att jag kan en del - har ju minsann läst teknisk engelska på Ingenjörshögskolan (iofs förra seklet...!?!!) - och är inte helt tappad bakom varken en fram- eller bakvagn när det gäller bilar och dess beståndsdelar.

Men... när det ska svängas ihop en text om bromsar med trummor och ventilerade skivor, bara så där. Då ska man nog inte sitta framför TV:n i sällskap med en åttaåring som tittar på nåt vedervärdigt amerikanskt dravel. Dubbat ungdomstjafs. Mina öron värker och koncentrationen falnar snabbt.

Får nog skifta gear och putta down some words istället.

Kärringa har blivit galen!

Detta drama utspelar sig i det mörkaste av Smålandsskogar, i en liten by i ett hus som ligger i en glänta, alldeles vid skogsbrynet. Mannen i huset hör konstiga ljud. Vad var det? Något han nästan aldrig hör nuförtiden. Han närmar sig sovrumsdörren som står på glänt.

Medelålders kvinna hittas gapflabbande i sängen. Maken blir allvarligt orolig för hennes mentala hälsa. Efter sjuttielva långa inandningar stöter hon fram - fortfarande småfnissande - att det bara är boken hon läser som framkallar glädjeyttringar.
Precis vad jag behövde igår kväll. Mark Levengood; hädanefter avgudar jag dig! Längtar redan tills jag får fortsätta läsa ikväll.
Sucka mitt hjärta men brist dock ej, ge dig till tåls, ikväll åker vi berg och dalbana igen!



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Stenkul

Helt plötsligt är det barndom igen. Minstingen ville ha med sig kulor till skolan. Varför då? undrade mamman som inte sett nån spela kula på sådär 35 år.













Känslorna som vällde fram när jag fick några stenkulor i min hand. Wow! Det var doften av fuktig, kall sand, vårsolsolsvärme, huttrande trots allt i nya vårjackan. Pyramider och kast. Känslan när man vann och kom hem med en massa mer än vad man gått iväg med. Dystra tankarna om man förlorat (hände inte mig så ofta).

Oj. Det var längesen. Men oj, så kul! Stenkul.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 5 september 2010

Positiv rörelse

För ett tag sen så var jag rätt kaxig. Det händer inte så ofta, jag är mer den där typen som står tillbaka och låter andra ta plats. Lite försynt så där. På det viset är det. Jodå. Det är säkert.

I alla fall, jag var så tuff och lovade både mig själv och andra att jag minsann skulle se positivt på livet i stort och skitsaker i synnerhet. De skulle förpassas in i de allra mörkaste hörnen, med en lätt tåfjutt.

Det har gått bra ett tag. Sen gick det helt plötsligt inte alls så bra längre. Jag sjönk och halkade neråt på den där förbenade stegen. Blev sjuk men jobbade ändå. Det är så det är, bara. Inte mycket annat än egen begravning som är godtagbart för att stanna hemma. Funkade men tog på krafterna.

Allt blev plötsligt skiiiitjobbigt!!! Jag orkade inte fjutta till petitesserna, istället samlades de till högar som var stora som Kebnekaise. Min ljumske som jag har stått ut med så länge, mina handleder som jag tvingat till att utföra saker så länge. Allt hopade sig tillsammans med en massa annat. Svarta tankar bildade tunga lågtrycksmoln över min allt kalare hjässa,  jag tappar ju en attans massa hår också, nämligen. Överallt finns de. DNA, någon? Bara att ta för sig!

Idag bestämde jag mig för att det fick räcka med tyckasyndomtankar. Gick upp tidigt och njöt av en lång, ensam stund vid datorn. Skrev lite texter - äntligen! Gjorde en smarrig frukost med levande ljus och duschade. Sminkade mig så jag såg lite piggare ut. Skrev lite till.
Sen så - nu skulle det promeneras. Kroppen skulle inte få vinna över viljan, inte än. Jag gick en av mina halvlånga rundor, 40 minuter. Visst, stegen kanske var lite kortare på slutet och farten inte lika hög som vanligt, men det gick. Jag klarade det.

När jag gick där i skogen bland alla varma dofter så bestämde jag mig - igen - för att det banne mig är jag som styr, som behöver sätta ned foten och säga till mig själv; Ryck upp dig. för fanken!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails