tisdag 12 januari 2016

Godmorgon och Gott Nytt År! Varje dag!

Just idag är jag inte alls så stark som jag skulle vilja vara. Som jag borde vara. Som jag planerat att vara. Det var ju idag jag skulle sätta igång!

Igår fick jag en dipp (om man kan kalla ett skyhögt blodtryck för dipp, vill säga...), blev helsnurrig och hade små minnesförluster. Fruktansvärt otäckt. Tjatade om saker som jag inte mindes jag hade sagt. Lite varning på det, ja. Jag gick hem. Tog min medicin... OK, jag testar väl den igen då...

Sov, vilade, sov lite till. Jo, jag vet att sömn är vila men det finns ju olika grader av ét. Tog blodtrycket igen. Lika högt. Typ.
Huvudvärken var av den tunga, spännande, sorten. Kvällen kom med feber och halsont och jag slocknade tidigt. Nedslagen och grinig inombords. Varför nu?

Det är ju dags nu. Mat- och träningsschema ska följas, jag ska ta det till en högre nivå, helt enkelt. Men nä... Jag sov på saken och vaknade med samma härliga huvudvärk och feberkänsla men fast besluten att ta det för vad det var.


Valde att faktiskt se det jag kan göra, inte gräma mig över det som måste vänta. För det är ju inte för all evighet jag måste släppa det planerade. Då kanske jag skulle sitta som katten på bilden och tjura :-)

Istället väljer jag "Kom-igen!"-blicken och fokuserar på planering idag (hemma från jobbet).
Räknar och väger. Skriver kostschema. Och ja, nu i eftermiddags var blodtrycksnivåerna i stort sett nere på normal nivå.



Så... första måltiden enligt mitt schema är numera intagen. Testar att ta ris till några gånger. Fungerar det inte så får det bli mer grönsaker istället. Ska bli skönt att ha en coach och ett gäng andra att fråga och bolla idéer med. Känns bra att jag faktiskt mätt upp lite mat med vågens hjälp idag. Det är numera uppskrivet och jag kan lättare veta hur mycket (eller lite) jag ska ta av allt.
Jag tror på detta och på mig själv den här gången. Feber, dra din kos så jag kan sätta igång!!!
 



, , ,

torsdag 7 januari 2016

Jag - en periodare.

Allvarligt. Det är inte klokt. Varför är det så här?
Återigen känner jag hur det var när det började. Det var så här, nämligen.
Full av tillförsikt och av lust. Inget skulle stoppa mig!
Det har det gjort. Flera gånger och om igen. Det har funnits tider när jag lyckats. Ett tag. Faktiskt riktigt bra emellanåt. Men... aldrig så där som jag velat. Inga resultat jag varit nöjd med, mer än kanske någon liten kort stund då och då.

Nu säger jag bara - "Screw you, dåtid!!!" Skiter fullständigt i att se tillbaka och är - återigen - inspirerad. Skillnaden är att jag nu känner att jag har en plan. Åtminstone så har jag det till 75%, resten kommer att falla på plats inom en snar framtid. Det känner jag.

Vet ni varför jag tror att det kommer att fungera? För att jag har låtit det sjunka in mer långsamt den här gången. Jag vet precis vad jag vill och tror på det. Redan en månad innan jag kör igång på allvar så har jag ställt in hjärnan på hur det kommer att bli.

Titta bara på mitt Runkeeper-år, det har varierat rätt mycket :-(
Gick ut bra i januari, sedan dippade det. Läääänge. Augusti och oktober var väl rätt OK, om man ser till antal. I december var jag sjuk första veckan, de 24 aktiviteterna utfördes alltså under lika många dagar - inte så illa pinkat :-)



Idag är jag faktiskt redan uppe på åtta stycken (några dagar gammal bild), trots att det bara är den sjunde - yes! Det funkar för att jag äntligen sett till att bestämma när och vad jag ska träna. Så mycket enklare det blir! Det blir av, helt enkelt. Trots att det blir uppstigning 4.30 varje vardag...
Vi får se hur länge jag kan hålla detta upplägg...
NEJ! Fel. Vi får se om det passar när jag får experthjälp ;-)

Första tankeexperimentet.
Snyggare än snyggast är jag när jag ger mig ut i kylan och mörkret. Who cares?


Maten är det jag ser mest fram emot att få uppstyrt, ska bli riktigt spännande. Frågan är var dessa delikatesser hamnar...

Turkisk yoghurt med bär, bananer, honung och linfrön - får du stanna?
Ägg, bacon och stekta tomater - får jag behålla er?
Nu - sju år efter mitt första blogginlägg - vore det väl fasiken om jag inte skulle lyckas med det här! Jag lovar mig själv - dyrt och heligt - att inget annat än sjukdom eller svår skada ska hindra mig. Hör alla det nu? Påminn mig gärna de dagar som kommer att finnas, de orkeslösa, hungriga (?) när jag vill ge upp, säg till mig att skärpa mig och bita ihop!
Tack på förhand för hjälpen :-)

söndag 15 november 2015

Nu blev det plötsligt tungt...

Idag har jag fått veta saker som jag inte hade en aning om. Jag har trott att allt var som förr, att allt rullat på som vanligt. Inte ett enda tecken har jag sett. Visst har jag ibland känt att det kanske är något som förändrats, något litet som har stuckit ut och fått mig att fundera.
Det har kommit och gått men har alltid hamnat tillbaka där det ska vara. Det är vad jag trott.
Idag har det hänt saker som fått mig att inse att jag kanske haft fel. Ja, jag vet, det låter otroligt men under kan ske ;-)

Jag är inne i en röjarperiod just nu. Inte alls så glammigt och festligt som det låter, det är inte röjande som i "party-party"som gäller. Vårt stora hus blir tommare och tommare på invånare och samtidigt blir dessa rum - som inte längre är bebodda - någon slags "ställa-in-grejer-så-länge"-rum.
Alla som har/har haft sådana rum vet att det där "så länge" brukar bli ganska permanent. Eller hur?

Eftersom vi nu har tre utflugna barn så är det dags att få lite ordning på det där. Idag har jag flängt runt lite i alla tre rummen och i ett av dem hittade jag detta:


Vår gamla, strömlösa, våg. I vår familj väger vi oss inte så ofta som ni förstår (observera hjärtat i dammet...), vi tycker inte det är så viktigt *höhö*. Mitt motto är att det spelar ingen roll vilka siffror den visar, bättre att känna efter hur kläderna sitter. Går jag upp i vikt så stramar det. Jag får svårt att knäppa brallorna o s v. Jag minns inte riktigt när jag vägde mig senast men det är några år sedan. Då var jag 70 kg och jag har trott att jag legat kvar där. Kanske nå't kilo upp men på ett ungefär.
Jag har alltså inte känt det som att jag förändrats speciellt mycket i kroppen, ålder och annat till trots.

Nåväl, jag letade upp ett batteri och tänkte stilla min nyfikenhet. Få bekräftat att jag nog gått upp till 73-74 kg. Vad visade den? Dryga 80 kg!!!! Va???? Det kan inte vara sant!?! Jag flyttade runt den. Jag testade flera gånger. Jodå, samma resultat! Jag hämtade t o m vikter och kontrollvägde. Det stämde.

Nu kände jag att jag hade ett val att göra. Ett viktigt. *Höhö igen*

1. Jag fortsätter som vanligt. Struntar i vågen och går efter mitt välmående. Min känsla av att jag är (ganska) lagom.

2. Bryter ihop och tar mitt nya, hastigt uträknade BMI (24,6), bokstavligt (om man kan göra det med siffror?) och är därmed på gränsen till överviktig... Va??? Jag? Jomentjena...

 
Trots att vågen visar att jag är nästan lika tung som jag varit som mest under graviditeterna så tycker jag nog inte att jag kan anses hamna där. Så pass mycket syn har jag så att jag kan göra den bedömningen när jag ser mig i spegeln :-)
Dessutom, siffrorna 8055 såg ut som #BOSS# och det är vad jag väljer att vara över min egen kropp och hur jag ser på den!


, , ,

onsdag 30 september 2015

Hur man får en fikavägrare att baka småkakor

Så är den här. Den allra sista dagen på Skogsstyrelsen.

Jag har återställt min telefon. Jag rensar datorn. Jag har tömt datorväskan på innehåll.
Har faktiskt ingen aning om vad de där små ljusblå pillren är till. Eller var de kommer ifrån...
Rosa piller har det varit tal om många gånger, däremot. Både på skoj och allvar.
På skoj för att det emellanåt känts som vi varit nära att behöva ta till dem för att klara oss genom dagen. På allvar de gånger den verkliga huvudvärken slagit till. Då har räddaren i form av J och hennes holländska piller funnits där.


Lite av varje som kan hittas i en datorväska...
Det är en av de saker jag kommer att sakna. Nej, inte pillren som så, jobbarkompisarna. De som fått mig att skratta och må bra så många gånger. Som sett mig gråta över katter (av överkörd sort), ungar och annat som orsakat grubbel och tårar.
De jag slängt käft med i fikarummet, som fått stå ut med mina lustiga associationer (som jag har svårt att hålla inne med) och ändå stått kvar :-)

På tal om fika. Jag är ju inget kakmonster eller söthungrig på något sätt så det har ju blivit en del trugande och frågande när jag inte tagit sådant när det bjudits. Alla som är såna som jag (på det viset...) vet precis vad jag menar, man får nästan be om ursäkt. Eller hur?
I alla fall. När man slutar så är det hembakat fika som gäller :-)
Mina barn är - fortfarande efter flera dagar - i chock. Mamma bakar!!!
Det var som en kör - fast i kanon (eller nåt) eftersom det var en stund mellan varje - "Vem är det som bakar? Va? Mamma? Vad har hänt?"
Då kan ni lätt räkna ut att det inte händer så ofta...


De var goda. Faktiskt. Fast det var inte kul :-)
Nu är det dags att slänga alla visitkort med titel och allt och gå tillbaka till den värld där jag inte har någon. Eller rättare sagt; där jag har så många att det inte går att ge ett svar på "vad" jag är.


Numera ej gällande arbetsplats och titel
Jag hoppas att min f d arbetskamrater inte glömmer mig utan får ett litet leende i mungipan när/om de råkar tänka på mig nå'n gång.Vi ses kanske därute!!!

Blickar mot framtiden ;-)

 

måndag 21 september 2015

Lura sig själv - går det?

Känner hur sur och trist jag blir när saker och ting inte blir som jag tänkt mig.
Helgen skulle bli så himla bra. Jag skulle fixa en massa saker som inte blivit av (och som jag faktiskt hade lust att göra), helgen var i stort sett blank på tidsbestämda aktiviteter, nämligen.
Hur ofta händer det?

Nu blev det inte så mycket med det. Inget alls, faktiskt.
Sjukdomskänslan smög sig på redan i början av veckan, munsåret förstärkte känslan av att det var något på gång och ja, i fredags orkade jag inte stå emot längre. Helgen har varit i stort sett horisontell vad gäller min position. Någon 45º:s lutning emellanåt.

Befinner mig fortfarande i någon slags feberbubbla, trots att jag gör vad jag kan för att övertyga mig själv om att jag nog är ganska frisk ändå. Jag längtar ut och är fruktansvärt avundsjuk på alla promenad- och löpningsbilder som lagts upp. Jag vill också!!!
Nåja, snart kan jag. Inte alla får tillbaka den möjligheten så jag slutar väl gnälla då...

I alla fall. Jag har preppat mig med en smarrig svampomelett på morgonen. Det hjälpte liiiiite.


Sedan har jag kört några andra trick för att känna mig piggare, för visst påverkar det hur man förhåller sig till sin egen kropps fysiska "utstrålning"?

Nog är det så att det hjälper att ta en dusch, klä sig i annat än en svettig, urtvättad t-shirt och säckiga mjukisbrallor? Hur bekvämt det än kan vara. Nu menar jag inte när man fortfarande är så dålig så det känns som att bestiga Mount Everest när det är dags för ett tvingande toabesök. Förstås!

Dusch, sminkning och "vanliga" kläder får i alla fall mig att känna mig mer på G så jag testade det. Största skillnaden var kanske att kamma över luggen på andra sidan så det gråa "försvann"...
Passade på att ta en nypa luft när jag ändå kände mig så "pigg".

 
Och vad hittade jag väl då, i vår bortglömda trädgård? Jordgubbar! Kanske kan man t o m lura hösten lite grann?
 



Nu sitter jag här med dundrande huvudvärk igen och funderar på om det verkligen kommer att funka att göra som jag tänkt, gå en sväng i eftermiddag... Jag behöver ju inte ånga på i mitt vanliga tempo, jag får ta det mer i "lukta-på-blommor-takt", då kanske det kan gå... Jaja, vad är väl en löprunda i skogen... Soffan och en bok kan funka bra det också.




, , ,

lördag 19 september 2015

Bänkad på banken för att tvätta pengar?

Det är så länge sedan så jag nästan glömt hur det kunde vara...
Den där oändliga väntan. På banken (eller posten, för den delen).

De enda gångerna jag varit på banken de senaste åren var när jag skulle fixa alla papper som krävdes för att jag skulle få hjälpa min mamma med hennes ekonomi. De gångerna glömmer jag däremot inte så lätt. Tyvärr är just den banken på vår lilla ort för alltid förknippad med förnedring och brist på förtroende, det var den redan innan dess men efteråt - ojojoj...
Tror aldrig jag känt mig så misstrodd som då! Det kändes som att de trodde att jag skulle skinna min stackars mor på vartenda surt förvärvat öre. Fort som katten ordnade vi med en flytt av alla hennes konton, till en bank som vi kände förtroende för.

Nu var det inte det jag tänkte skriva om. Faktiskt.

Nej, det var om ett bankbesök jag gjorde igår. För visst är Forex numera också bank?!?
Jag skulle i vilket fall som helst dit för att växla valuta. Min febriga lekamen tog mig dit på darriga ben och direkt när jag kom in fick jag en "aha-upplevelse". Javisstja, det var så här det var. Så här det kändes.

Fram och ta en kölapp. Hitta en sittplats, på små runda IKEA-sittdynor i fönstersmygen...
Det tutade bekant i kösystemshögtalarna. Två olika displayer talade om att det närmade sig. Sakta men säkert. Ja, sakta i alla fall.

Det tog så pass lång tid att jag kunde sitta där och känna igen mig. Jag kände igen diskussionen en av kassörerna hade med den äldre dam som inte hade sitt nya körkort med sig. "Ja,, det är klart att jag har hämtat det men det ligger hemma. Jag har bara det gamla med mig. Det förstår du väl att jag inte tänker lura dig, du kan lita på mig. Ska jag behöva komma tillbaka en gång till då?"
Kassörens känslor sken igenom när hon för femte gången (med sammanbitna käkar) upprepade "Jag måste se en giltig legitimation. Det är dina pengar jag skyddar."
Hur många gånger har inte de meningarna kommit ur min egen mun?

Jag kände igen hur svårt det är att prata med någon genom skottsäkert glas. Speciellt om denna någon är från ett annat land och hörselskadad. Så verkade det vara i en annan kö, nämligen.
Jag funderade lite över hur bra det är att skrika ut "säkra frågor och svar" på det viset...

För övrigt var jag usel på att ha luckan stängd när jag var på andra sidan, för opersonligt för min del. Fast det var bra att ha när kunden ätit vitlök kvällen innan :-)  Idag hade jag nog resonerat annorlunda, det hade nog inte bara varit stanken av diverse saker som fått mig att låta bli att öppna. Tyvärr.

Undrar också om det är kutym att Forex måste fråga sina kunder vart de ska resa? Mannen framför mig skulle växla 1000 SEK till turkiska lira och tjejen i kassan frågar vilken ort han ska till. Verkade inte vara för att vara social för hon gjorde inget med informationen när han svarat. Vad tänker de? 1000 spänn är väl inte direkt så vanligt att man "tvättar"?

Jag tänkte att det är bäst att vara förberedd med ett bra svar... Jag som inte ens skulle växla till mig själv... Feberhjärnan gick på högvarv där ett tag *s*
Jomenvisst, nog frågade hon vart jag skulle när jag ville ha Euro. "Jag ska ingenstans men svärfar ska till Tyskland", blev mitt genomtänkta svar. Enda reaktionen blev ett "OK". Va?

Med den gula påsen i väskan försvann jag ut genom dörren, hem mot den hägrande sängen. Jag vände mig bara om ett par gånger för att se om jag var förföljd. Varför? Jo, han ska till Tjeckien, ju, inte bara Tyskland. Tänk om de hade genomskådat mig? ,

torsdag 17 september 2015

Känslan av att lämna innan man lämnar

Du kan gå och vela hur länge som helst. "Ska jag söka nytt, säga upp mig, hitta på nå't annat?" I all oändlighet kan du vända och vrida på för- och nackdelar.

När du väl börjat fundera i de banorna så hittar du inte alltid tillräckligt med anledningar för att stanna.

Till slut kommer det. Beslutet.

Då händer det saker, minsann. Om det så är flera månader tills det är dags att sluta (som det var i min nuvarande situation) så är det ändå som att trycka på någon slags mental "Lämna-knapp" när du väl säger upp dig.

Plötsligt känner du dig utanför. Inte så mycket i början, men lite gnager det allt. Du kommer snart att vara en ex-anställd, en f d arbetskamrat. Din arbetsplats är inte längre densamma.
Trots att inget har ändrat sig så har allt förändrats.

Har du någon gång bytt arbete så vet du vad jag menar.

Du är nämligen redan på väg bort. Du klipper navelsträngen ett litet hack varje dag. Din hjärna ser dig som en "snart-borta"-figur och det som beslutas på arbetsplatsen berör inte längre dig. Visst känns det så? Ganska omgående?

Eller är det bara jag som fungerar så? Tror faktiskt inte det. Jag tror det är någon slags försvarsmetod för att stärka upp sig själv och sitt beslut. För visst är det så att även om beslutet är ditt eget - och i de flesta fall känns alldeles rätt och riktigt - så blir transportsträckan fram till det verkliga slutdatumet lite jobbigt?

Jobbarkompisarna planerar sin framtid, den på företaget där du inte längre kommer att vara med, och du hamnar lite i skymundan. Utanför. Helt naturligt hamnar dina tankar mer och mer på det ställe där du faktiskt kommer att finnas med. Din nya arbetsplats, den du valde framför den gamla.
Det känns som att du bara skulle vilja smita ut bakvägen. Snarast möjligt.

 

Trots att du fortfarande tycker om dina arbetskamrater. Trots att inget förändrats. Mer än du.
För det har du. Alla förändringar påverkar dig och ditt mående. Ditt liv. På gott och ont.
Och kanske, kanske, kan just bristen på förändring eller förbättring i arbetssituationen (inom överskådlig framtid) vara det lilla fröet som såddes och sedan slog ut i full blom?

Snart har jag den här perioden bakom mig. Fröna - de nya - ligger i drivbänken och växer till sig ett par veckor till. Sedan blir det gödsling så att de kan växa sig stora på annan plats :-)




LinkWithin

Related Posts with Thumbnails