torsdag 18 december 2014

Det finns fördelar...

Ni vet, ibland är livet ganska trist. Det är liksom inget flyt i någonting. Det känns som att man trampar i sirap, man kör fast, helt enkelt. Någon som känner igen sig?

Jag har känt så där ett tag nu och jag hatar det! Mest för att jag vet att det beror så mycket på mig själv. På vad jag gör eller inte gör.
Det handlar om ett par veckor eller så, kanske lite mer. Innan dess mådde jag så in i norden bra. Jag tränade. Och tränade. Sen tränade jag lite till :-)
Ja, faktiskt. För mig har det blivit världens humörboost och då är det klart att jag gör det så mycket jag kan. För mig och andra i min närhet.

Sedan kom den där förbenade sjukhusvistelsen... Jag fick reda på att jag inte alls var så där lysande frisk som jag trodde... OK, jag fattade ju att det fanns en anledning till ambulansfärden men när väl den smärtan var borta så var det dags att åka hem och köra på som vanligt, ju. Trodde jag.

Alltså... när jag fått svart på vitt att mitt blodtryck rusar och att det inte är så jättebra, då känner jag mig helt plötsligt sjuk. Innan jag visste om det var det inget fel på mig. Inte såna i alla fall..
Lite gnissel i vissa leder emellanåt men vad katten, ett halvt sekel (snart) sätter ju sina spår. Men nu, nu är jag trött, har huvudvärk och hjärtklappning. Varje dag. Hade jag det innan också utan att jag tänkte på det? Konstigt det där.

I alla fall. Det var fördelar vi skulle prata nu. Vi kan börja med den här:


Dags för service...
Bilden i sig är inte fördelaktig. Dags för service är inte det roligaste meddelandet man kan få när man sätter sig i bilen så här innan jul. Men då! Tadaaaa... Då har man kontakter som tar sig an detta, man kan t o m ha fött fram en sådan. En åklagarson. Världens bästa bilmekaniker. Det är en fördel att ha. Då fixas det medan mamma jobbar på hemmaplan.

Och där kom en annan. Fördel, alltså. Ibland funkar det att jobba hemifrån och det är verkligen en ynnest. Idag vaknade jag - efter en hostig natt - med halsont och huvudvärk. Så där halvdan, ni vet. Man kan jobba men det är småkämpigt att ta sig dit och att vara bland folk. Då är det guldläge att kunna stanna hemma och ändå utföra sina arbetsuppgifter.

Jag var bara tvungen att åka till vårdcentralen och ta lite prover först...

Inga problem att få ut blod ur mig...
Har man ont i halsen så är det bra med något kallt, lent... Den var dödens god den där glassen!

Delad glädje är dubbel glädje :-)

Så... Ja, allt är inte trist. Det finns ljusglimtar. Små och stora.
Sonen är en stor. Liksom hans fyra systrar, förstås.
De andra , lakritsen och hemmajobbandet, betydligt mindre, men ändå. Ljusglimtar. Hjälpmedel upp ur sirapen.



onsdag 17 december 2014

När det är dags att bita ihop då har jag inga fingrar med i spelet

En gång, för ganska länge sen, så vi - det vill säga min käre make och jag - ganska aktiva i rallysvängen.  Speciellt ett år, 2006. I och för sig, vi var nog inte gifta då så rent sanningsenligt så var han "bara" min sambo.
"Nog inte gifta"... klart jag vet att vi inte var gifta, jag har koll på när vi ingick i det äkta ståndet, minsann. Så det så!

Nåväl, det var inte det jag skulle svamla om. Rally. Vintertävling. Torsby. Kallt. Mycket snö. Avåkning. Ingen jacka. Inga vantar.
Smart? Nej.
Avåkningen var naturligtvis inte planerad, det är de aldrig, jag lovar. Sällan förekommande var de också, han är en säker chaufför den där. Så. Noll planering resulterade i detta.

Vi satt fast. Ordentligt. Vem ska ut och försöka gräva bort snön? Den som inte sitter vid ratten, förstås. Det vill säga moi. I egen hög person. Som snart blev alldeles mycket lägre. Både pga snödjupet och att jag fick fingrar som värkte utav bara f.n... Tror inte det är mycket som slår den smärtan. Förfrysning av någon grad, alltså.

Det har klarat sig rätt så bra, om jag inte varit utan vantar i minusgrader eller befunnit mig i mejerikylen på Hemköp för länge. Det har varit "stå-ut-det-går-över".

Inte nu. Det kan inte bero på att det är osedligt kall vinter eller hur? Njaejä, nåt annat måste vara fel. Mer fel, alltså. Jag kan inte gå från huset ut till bilen (en nätt promenad på ca 5 meter...) utan att se ut som på bilden. Det är förstadiet... Det blir alltid värre...


Tänk er att gå och handla mat, utan att ha känsel i fingrarna. Många tapp blir det. Både varor på väg ur hyllan, i vagnen, upp på bandet och ner i kassarna. Inte kul alls.

Så, min önskelista består av detta, min käre make:

1 st BMW med uppvärmd ratt
eller
fingrar som fungerar.

Tror du får problem med att fixa bådadera så OK, jag nöjer mig med
1 st rattmuff.

Och om någon vill se precis hur duktig rallyförare han är, den där, så har vi några utlagda HÄR.

 

söndag 14 december 2014

Om inte allt går enligt plan så...



 Börjar känna att det kanske är dags att börja tänka på julen. Lite så där, bara. Jag vet inte riktigt vad som har hänt med den där planerande människan som var mitt tidigare jag. Planerande som i kontrollbehov, alltså. Hon är borta. Åtminstone till 80 %. Bra, tror jag. För det mesta :-)



Det där att inte släppa utan hela tiden känna att jag måste vara med och rycka i tåtarna i alla fall, det är inte så besvärligt längre. Jag kan rycka på axlarna och känna "det ordnar sig". Och det gör det ju faktiskt. Oftast. Möjligen på ett annat vis (inte som jag skulle gjort det...), men i sista änden så blir det rätt OK ändå. Och jag har haft tid och energi över till annat under tiden - yes!

Planerar gör jag väl rätt mycket fortfarande men just julen är undantagen från detta. Det är inte riktigt min tid, om jag säger så. Visst, det är mysigt med ljus och pepparkakor och julmat är rätt gott i måttliga mängder, men allt annat kommer nog - tyvärr - alltid vara för mycket förknippat med tråkigheter för att jag ska kunna njuta fullt ut av det. Jobbar på det och har lyckats få till ett tänk om att behandla julhelgen som vilken annan anledning som helst till att träffa människor jag tycker om. Ta det lugnt. Umgås med min familj, helt enkelt.

Alltså är jag inte en lussebullebakande eller tomtepyntande mamma. Jag flänger inte runt och byter gardiner eller städar hela huset för att det snart är jul. Mina barn har tidigt förstått det och jag har istället valt att ge dem möjlighet att påverka detta. De har fått hjälpas åt att plocka fram julsaker, byta gardiner, baka pepparkakor och göra godis. Inte för att jag är lat utan för att det är de som tycker det är roligt och mysigt. På det viset har all stress över detta försvunnit och det har blivit mysigt även för mig. Dessutom så tycker jag numera att det kan vara skoj att hjälpa till :-)

Planering, ja...
Nu är det snart en vecka sedan jag var på gymmet senast. Började med halsont och ett rusande hjärta och fortsatte med annat som påverkade vardagen. Julbord och diverse saker som störde planen. Ren och skär trötthet, också. Mitt rusande blodtryck tog lite musten ur mig. Rättare sagt, vetskapen om det. Innan hade jag mått ganska bra. Det är inte bra att gå för mycket på undersökningar, man blir ju sjuk...



I fredags kväll ringde "min" sjukhusläkare till mig. Fattar ni, fredags kväll!?! Då är det illa. Skämt åsido, trodde knappt mina öron, men jo, jag tog henne på allvar till slut och lovade ringa vårdcentralen omgående så jag kan få rätt medicinering. I min enfald hade jag trott att de skulle återkomma till mig eftersom det skickats en remiss, men så var det visst inte.

Får erkänna att det sänkte mig lite. Jag har ju sett framför mig att jag ska dit och kolla trycket nån gång och då kommer de se att jag är tillbaka på mitt vanliga, perfekta, blodtryck och "Vips!" så kan jag slänga undan tabletterna. Men, nähä. Där drog den planen sin kos. Och med den lite av mitt träningsupplägg.

Jag får försöka vända på det där och se det som positivt att det - troligtvis - finns hjälp att få. Jag kommer nog att kunna fixa att springa igen. Eller helt enkelt, anstränga mig så pass mycket som jag vill. Naturligtvis är det allra mest positiva att de inte hittar några fel på mitt hjärta! Varför är det så  lätt att hänga upp sig på det som inte funkar istället för att glädjas över det som faktiskt gör det? Idiotiskt!

I vilket fall som helst så satsar jag på en alldeles vanlig träningsvecka nu och ser fram emot att hänga på låset imorgon bitti. Matlådor fixade för veckan och träningsväskan snart färdigpackad.
Älskar känslan och lugnet som infinner sig är jag bara kan byta ut mina tomma matlådor mot nya när jag kommer hem från jobbet. Det är sinnesfrid, det! Vardag när den är som bäst :-)

Och... faktiskt. Det blir en kväll som kommer att ägnas åt julklappsinköp. Ni behöver inte oroa er, barnen :-)

onsdag 10 december 2014

Är du kund hos oss?

Står lite halvt förvirrad och i min egen lilla "komma-ihåg- så-mycket-som-möjligt-värld" vid disken på ett apotek.
Kvinnan bakom disken frågar just; "Är du kund hos oss?"

Eh... jag står ju här. Beredd att betala för de varor jag just lagt upp på disken. Klart jag är kund.
Det är ju vad jag tänker och antagligen ser jag precis lika undrande ut som jag känner mig för hon återkopplar; "Ja, alltså, är du bonuskund?"

- Jahaaa, du menar så, säger både min hjärna och min mun. Ja, det tror jag. Jag rabblar mitt personnummer (lite lågt för jag vill väl inte sprida det över hela världen...) och skänker samtidigt en tacksamhetens tanke till att jag faktiskt slipper ha hela plånboken full med bonuskortsplastkort.

"Nä, det är du inte."

- Nähääää? Jo, men det tror jag... Eller det kanske var ett annat apotek?

"Vill du bli det?"

Jag svarade faktiskt nej. Jag tog ett beslut där och då mellan de två val jag ansåg att jag hade.

1. Var med överallt på alla olika apotekskedjor för att vara säker.
2. Skit i det för du kan ändå inte hålla reda på vilken kupong som gäller var när du väl får lite bonus.

Alternativ 2, alltså.

Ibland tycker jag faktiskt att vissa saker var bättre förr.

JAAA, jag veeet, det fattas ett "O" mitt i alltihopa :-)

tisdag 9 december 2014

Buss på Ranelid - eller var det Ranelid på bussen?


Läste någonstans (för ett tag sedan) att det var tal om att dra in delar av min busslinje. Eller min och min... den jag brukar åka med, 136:an. Den där som faktiskt har räddat många liter diesel från att förbrukas i vår bil.

Vem hade trott att det faktiskt skulle sättas in en buss som funkar för oss som bor på landet? I och för sig försent för att frakta vår äldste till Skillingaryd/Jönköping när han gick på gymnasiet men resterande fyra barn har kunnat utnyttja den rätt bra. Och gör fortfarande. Den är guld värd!

Som sagt, hörde att den skulle ändras. Inte för vår del utan mer norrut och jag förstår precis de upprörda känslor det väcker. De är naturligtvis lika beroende av allmänna kommunikationer som vi söderöver.
Idag förstod jag att det är dags redan på måndag. Ingen information överhuvudtaget har gått ut vad jag vet och därför blev jag milt sagt överraskad när bomben släpptes.
Chauffören höjde sin röst - en välkänd sådan, kändes det som - och basunerade ut att från och med söndag kommer det att bli ändringar. Han skorrade fram det utan mikrofon. Starkt och tydligt.

"Frrrrån och med söndagen den fjortonde kommerrrr det en ny tidtabell. Strrrrräckningen på linjen ändrrrrras och Toooorrrrrsviks hållplatser kommer inte längrrre att finnas med."

Vem låter han som? funderade min trötta hjärna över. Jaaa.... Björrrrrn Raaaaneliiid...
Blev lite full i skratt men ändå hängde irritationen över informationsbristen kvar. Dålig stil, JLT!
Visst, skönt att få en kvart kortare restid, inga problem på den fronten. Frågan är om det inte kommer vara fullknökat på bussen, bara. Såg nämligen att 133:an dragits in på morgonen. Nu ska alla tydligen samsas på samma... Hoppas verkligen ni har två bussar som går samtidigt. Eller tänker ni låta folk stå upp igen?


ändrrrat linje 136 frrrån och med söndag.... (Lånad bild)

Tur Åker fortfarande får vara med

måndag 8 december 2014

Vända ut och in på sig

Det är ju lite den tiden för många. Den där det ska ordnas och donas, bakas och handlas. Pyntas och mysas. Det ska lussas och bullas. Allt ska vara så bra så. För det är ju jul och med den kommer friden. Eller hur var det nu? 
 
Jag hade ett inlägg en gång där jag satte det på sin spets. Raljerade lite över om hur det skulle ses som underligt att bete sig decembertokigt i en annan månad. Vilken som helst. Blandade reaktioner :-)
 
Inte en endaste liten klapp har inhandlats än så här två veckor innan julafton. Panik? Nja. Jag tillhör dem som tror att man överlever även om allt inte blir så himla perfekt. Kanske beroende på att jag inte kan minnas att jag någonsin varit med om en perfekt jul. Hur nu den skulle vara. Antar att det är ganska individuellt ändå, trots att det är stort pådrag om hur det "bör" vara.
 
Nä, jag håller mig till den sortens ut- och invändande som ses på bilden. Det är jag och minstingen som orsakar sådant här. Ett ben eller en ärm som inte är rätt. Som hänger på sniskan eller fastnat i det andra. Såna är vi! Jag brukar säga att det är för att de andra ska veta vilka plagg som är mina.
 
Så här kan man kränga sig för att få till allt. Om man inte passar sig, vill säga.

Dagens återbesök för koll av hjärta skulle kunnat avlöpt lite bättre än det gjorde, faktiskt. Arbets-EKG:t fick avbrytas eftersom mitt blodtryck skenade upp till 285... Inte helt OK. Då kände jag mig egentligen inte speciellt ansträngd, inte tungt att trampa eller nåt. När jag såg hur mätaren bara fortsatte så blev jag däremot lite matt och kände hur hjärtat höll på att hoppa ur bröstkorgen. Fem minuter senare var jag nere på normal puls och ett tryck på 130/75. Jag tar till mig det senare så länge och avvaktar vad läkaren som skickat remissen säger. 
Avvaktar även med att ens tänka på att ge mig ut och springa. Håller mig till gymmet så länge.
Ännu en anledning till att ta det lugnt. Trots månaden. Jag lovar, det blir jul och allt ordnar sig. Utan stress. Njut av att vara med dem du vill istället.
 
Kvällen ägnades åt storhandling och matlagning. Trött så in i norden, men den vilan får jag igen i veckan när jag inte behöver tänka på matlådor. Älskar lugnet det skänker mig, att veta vad och när jag ska träna och vad jag ska äta. Det är lättordnad frid det se'!
 
Ugnsbakad lax fixad till påfyllning i veckan

söndag 7 december 2014

Ute och cyklar men hjärtat sitter på rätta stället




Som jag sagt innan... Jag är glad över att bli tagen på allvar när jag söker vård. Det är inte alla som får den förmånen. De får istället kämpa för att överhuvudtaget få en läkartid. Jag har varit där också, både för min egen, barnens eller mina föräldrars del, så jag vet.
 
Imorgon ska jag i alla fall slutföra det som påbörjades när jag tog min lilla sjukhustripp för ett tag sedan. Först blir det en ultraljudsundersökning av hjärtat och sedan ska jag trampa på cykel för att se om allt fungerar som det ska. Det är jag bombis på att det gör men det är ändå skönt att få det bekräftat. Plus att det ska bli lite spännande att se hur mitt blodtryck ligger nu. Jag gissar på för lågt, det känns som att jag är tillbaka på mitt normala och att medicinen sänker för mycket nu. I så fall ryker de ut, jag äter inte tabletter i onödan. Så det så.
 
Helgen annars? Jotack, bra. Eller hyfsad. Blandad.
 
Startade den med att backa ur ett restaurangbesök pga dundrande huvudvärk. Den tilltog på hemresan när jag fick spänna varenda liten ögonmuskel för att inte bli totalt hypnotiserad av de virvlande snöflingor som fyllde luften. Inte kul alls. Trots dubbdäck kändes det halt och slirigt.
Bli omdundrad av långtradare och nedstänkt så det blir svart är ingen höjdare men det är resultatet när det är blandad kompott av vana förare ute och det känns att det nog är läge att hålla extra avstånd...
Hem kom jag och efter att ha tillbringat en bra stund i vår sköna bastu mådde jag bättre.
 
 
Lördag var födelsedag för modern så där tillbringade vi en stund och sedan blev det spontanträff med goa vänner på kvällen. Visst är det underligt att man kan gå och dra ut på att man ska träffas, "vi måste bestämma ett datum..." och det händer aldrig nåt. Så är det så enkelt! Egentligen. Mer spontanitet åt folket!
 
Idag har jag däremot haft en sån där dag som kan göra mig galen. Inte på grund av gårdagskvällen utan för att jag inte varit på topp alls. Yr och trött. (Tabletterna?)
Det har inte hänt ett jota på hela da'n, känns det som... Hatar det. Verkligen! Inte ens en promenad eller ett träningspass kändes lockande. Nu har hela da'n försvunnit och det finns inget jag kan ändra nu, det är bara att ta nya tag och se till så det blir bättre imorgon.
 
Förresten, jag har gjort litegrann ändå. Jag har plockat fram, fotat och lagt ut lite annonser på retroprylar :-)
Ett par exempel:
 

 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails