onsdag 28 januari 2015

Turning 50???

Det känns verkligen helt och hållet upp-och-ner... Hur kan det ens vara möjligt? Hur kan den lilla söta bebben på bilden helt plötsligt fylla 50???
Fattar ingenting... Jag känner i och för sig igen skrattgroparna i låren, de gjorde bara en kort semesterrresa några år där i den spinkiga barndomen sen återvände de till mig. Kan inte påstå att jag hade bett dem men vissa saker rår man inte över, bara att tugga i sig.

Lånad från nätet

För ca 49 år sedan, gissar jag på
 
Länge fasade jag för den här dagen. 50. Det är stort. Det är mycket. Tänkte jag. Krisen skulle komma dundrande, det var jag övertygad om. Ingen vid 30. Inte ens vid 40. Men nu, nu var det dags.
Så här skrev jag på min textblogg för 4 år sedan:
 
Åldersalternativ
Stolthet och mjukhet. Rakryggat och med stil.
Så vill jag leva. Så vill jag åldras.
Fast jag vill egentligen inte alls. Inte mer nu.
Snart vid halvsekelsstängslet.
Vill stoppa. Vill hoppa.

Fast det går inte. Ett enda stopp finns som alternativ och det vill jag ju inte. Heller.
Vill inte ens känna närvaron av det valet. Som inte är något val i slutändan.
Det överhängande hotet alltför nära. Alltför länge.
Inte mitt beslut. Ditt slut.

Nu är det jag. Mitt. Tänker försöka.
Vill sträcka på mig. Lyfta blicken. Se.
Leva det jag kan. Så länge jag kan.
Då kan jag inte stoppa. Inte hoppa.
Måste fortsätta åldras.
 
Sedan fyllde jag 49. Faktiskt för exakt ett år sedan. Då vände det.
Jag bytte spår. Insåg att det faktiskt bara är en siffra. Ännu en dag i mitt liv.
Ett liv som jag faktiskt fortfarande har.
Efter det körde jag - t ex när ätteläggarna protesterade mot något jag sa eller gjorde - med ;
"Jag gör precis som jag vill, jag fyller faktiskt snart 50..."
Betydligt bättre inställning kan jag lova och den där krisen, den tar jag allt och gör precis som jag vill med. Skiter i den, helt enkelt!
 
Nu är jag här. En helt vanlig dag. I mitt liv, det fortfarande existerande, levande.
 
Ja har fått så många härliga, goa hälsningar på alla möjliga sätt idag och glädjetårarna har sprutat emellanåt. Vilka underbara människor jag har runt mig! Både på nära och långt håll. Vissa hälsningar har också överraskat lite extra och boostat på flera sätt.
Den som nog värmer mest av alla är trots allt den från mamma. Hon kom ihåg! Jag vet hur ledsen jag var förra året och året innan när du glömde min dag men idag fick jag ett tidigt telefonsamtal. Tack, älskade mamma för att du kom ihåg det idag.
 
Dagen har varit lugn och skön, ledig från jobbet och inget speciellt inplanerat mer än middag med närmaste familjen (barnen med respektive). Även där extra glädje för att mamma orkade komma.
 
Min dag är snart över och jag klarade den. Utan kriser.
 


 
 
 
 
 
 
 
 


söndag 25 januari 2015

Snart kommer änglarna att landa

Dessa änglar. De som finns här och de som istället flyttat dit jag inte längre når. De har funnits i mina tankar lite extra nu.

Jag har varit lite låg ett tag och då händer det sig att jag funderar och grubblar lite extra. På livet och annat som spelar roll. Ibland bara på skitsaker också, förstås. Jag är ju bara människa :-)

Orättvisan med att vissa bara försvinner ifrån oss. Olyckor och sjukdomar som sveper fram och lämnar kvar tomhet och förtvivlan. Det är ingen skitsak. Det är hemskt. Sorgligt. Grymt.
Det finns egentligen inga ord. Ändå maler de inuti. Värker och gnisslar. Ont, ont, ont.

När det känns så då är det skönt att ha någon eller några som verkligen finns där. D v s här. Som hjälper till att lyfta din blick och se på saker från en annan sida. Från det håll där du ser vad du kan göra, vad du kan påverka. Hur du ska ta dig vidare, förbi de eventuella hinder som finns.

 
 Med hjälp av nya, fräscha linser blir det också lättare att se tillvaron med nya ögon :-)

 
Så, till alla er änglar, var ni än befinner er, skickar jag en (med möda gjord) snöängel. Tillverkad med smärta och njutning.

Smärta för att det inte går att göra som förr, bara låta sig dala bakåt, ner i snön. Nej, masa sig ner på knä för att sedan krångla sig runt och få ner rö... rumpan. Och upp... Ojojoj.

Njutning för att det var skönt att ligga där och titta upp, ut i evigheten, och tänka på just dessa människor som är mina änglar. Levande och döda.



Ta vara på just dina änglar, om du är lycklig nog att ha sådana, var en ängel för andra. Bry dig och visa det. Det gör inte ont. Om du inte är lika gammal som jag och ska göra en snöängel, förstås :-)
 
 


fredag 23 januari 2015

Socialt kartlagd

Vi vet väl alla att sociala medier - och internet överhuvudtaget - har koll på oss. Är vi så dumma så vi lägger vårt liv i händerna på Facebook och liknande så är det ren och skär fakta.
Annonser anpassas efter det vi googlar efter, helt enkelt.

Jag fick detta i min högermarginal för ett tag sedan när jag var inne på blåvita sidan. Bling-bling och stötdämpare. Kunde inte låta bli att reagera med ; "Ja, det är ju faktiskt lite så"
Blinget klarar jag mig utan (i den omfattningen, lite grann kan det få glittra och glimma) men kläder i allmänhet är ju kul. Bil- och mc-delar är ju också bra att ha när man har de fritidssysselsättningar jag har.
Så... kanske är detta jag i ett av de berömda nötskalen?



Fast... jag har faktiskt fler strängar på min lyra. Är ganska bra på att ta lyror också. Faktiskt. Sträng kan jag också vara. Hård men rättvis. Konsekvent låter bättre av nån anledning, visst gör det?
Mina barn har aldrig ansett mig vara av den curlande sorten, om man säger så.

Därför blev de inte alls förvånade att jag inte var nån vidare fena häromda'n när jag skulle testa riktig curling. "Pang - bom - kakadadam" sa det när jag tjongade baklänges på isen.
Tur att inte resultatet blev som skalet här ovan. Lite skakat var det allt för det värkte nästan lika mycket fram som bak efter fallet... Hur typiskt mig är detta på en skala? Typ 100 på en 10-gradig. Tävlingsmänniska? Näääädå...

Anledningen till curlingaktiviteten var att vi tappar en kär arbetskamrat idag (för att inte tala om kompetensen...). Någon som är mycket bättre på curlande än jag, har jag förstått. Både hemma och på jobbet ;-)

Våra första försök med stenen överensstämde ganska bra, dock. Liggandes raklånga på isen satte (lade) vi ribban/stenen. Tänk Kenny Starfighter så vet ni ungefär hur det såg ut.

Vi är överhuvudtaget väldigt lika i hur vi tänker och det kommer att bli fruktansvärt tomt på jobbet. Tårarna har runnit stora delar av dagen och det känns hur trist som helst att du inte är där på måndag.
Kommer att sakna dig, Lotta!

onsdag 21 januari 2015

Jag har en bokstavsdiagnos

Alltså ni vet... Många av er i alla fall, gissar (=vet) jag.
Vissa dagar i månaden är inte att leka med. För att inte tala om hur lite man ska leka med mig de dagarna!!!

Förr om åren (i min ljuva, sedan länge övergivna ungdom) så förknippade jag aldrig mina små humörsvängningar med hormoner, det var ju bara jag, liksom. Sedan träffade jag en väldigt klok och insiktsfull man som drog vissa slutsatser. Satte allt i ett sammanhang, så att säga. Så, vad Wordfeud än har för uppfattning om detta så är det konstaterat.


Jag har en bokstavsdiagnos. Åtminstone ibland. Strax före vissa veckor i månaden. Och jäklar vad det svajar då. Vojne.

Visst har jag blivit bättre på att haja att det är så, att det är dags. Jag kopplar ihop vissa beteenden och får det till att jag är på ett visst sätt för att det är PMS-dags. Inte klarar jag att hålla tillbaka känslorna för det. Vilken känsla det än är. Hormons rule my World...

Det jag lider mest av nuförtiden är ljudkänsligheten. Resten av familjen tar nog upp andra saker om någon skulle fråga, men för mig är det när alla ljud helt plötsligt hörs mer och högre som det ställer till det.

Tänk er själva...
- Smaskande vid matbordet
- Tuggummituggande
- Snarkande på bussen (och andra ställen i och för sig...)
- Lapande katter (fattar ni hur det kan låta???)
- Reklamljud på TV:n
- Dansbandsmusik

Det finns hur mycket irriterande ljud som helst! Och nu är de förstärkta. De skär genom märg och ben. IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII låter det. Tackar ödmjukast för de tillfällen när jag har headset med mig och det känns OK att använda dem. Inte vid matbordet, alltså. Tur att min familj har lärt sig att stå ut med mina blickar när det gäller :-)
För övrigt hade jag vissa synpunkter på detta för några år sedan, kolla här.


tisdag 20 januari 2015

I växandets tjänst

Vad innebär det egentligen? Arbete som förskollärare, kanske? Eller i en tillväxtregion? Finns det ens ett sådant uttryck?
Google hittar ingen sida som vill kännas vid det märker jag nu. Alltså, ett uttryck som bara poppade upp i min alldeles (sär)egna lilla hjärna?

Skit samma, jag har egna tillväxtregioner har jag märkt. Trots att jag bara känner mig allmänt fluffig för det mesta. Igår när jag skulle ta på mig stövlar så var det svårt att dra upp dragkedjorna. På jobbet fick jag slänga av mig min jeansjacka för att den satt åt kring överarmarna och jag höll på att få panik över det...
Jag tror faktiskt inte det beror på att jag ätit mig till bredare vader och armar men vem vet? Indirekt i så fall, som bränsle till hungriga muskler. Hoppas jag.

För visst äter jag. Mycket. Som jag alltid gjort, i och för sig. Min förbränning går på högvarv för det mesta. på gott och ont.


Förbränning på G
 
Det är svårt det där, att äta lagom. Inte för att jag är rädd för att gå upp i vikt utan för att jag vill hitta den hårfina linjen där jag äter så att jag orkar träna tillräckligt mycket för att växa (muskler, alltså) men inte så mycket så det blir "fluff".
Räkna kalorier är - och har aldrig varit - något för mig. Kruppkänslan kommer smygande vid blotta tanken... Nu har jag i alla fall skaffat mig en app som kollar av läget. På ett ungefär, vill säga. Jag pallar inte att väga eller mäta. Jag uppskattar. Gissar, kanske någon skulle säga.

Mitt ögonmått är rätt OK i andra fall så jag går på den känslan i detta fall också.
Efter att ha låtit bli - nästan alla - kolhydrater i sex år så äter jag numera ris och potatis (inga mängder men ändå). Om det bara blir under en period vet jag inte än, är uppe i ca 3 månader nu. Så länge jag låter bli bröd och pasta funkar det rätt bra har jag känt.

Testing, testing, alltså. Nog känner jag av hungern mer än när jag höll mig till LCHF, det ska jag inte säga annat, men å andra sidan tränar jag både mer och hårdare så det är inte konstigt.

Förlitar mig på mitt eget sunda förnuft - och framförallt; känsla, ett tag till. Får se om jag unnar mig en ordentlig, professionell, genomgång vad gäller kost och träning se'n. Eller... Födelsedagspresent?
Hörde ni det? Fööööödelsedagspresent ;-) Så småningom.



fredag 16 januari 2015

Elektriska pistoler, envetna telefonsvarare och nära-döden-upplevelser

Det där med att skriva. Det är så lockande. Det är så svårt att få till. Emellanåt. Ja, lockande är det i och för sig alltid. Det är resten som inte alltid funkar så himla bra.
Idéer kommer och går. Ämnen poppar upp under dagen. Vet inte vad det är som gör att jag är så dålig på att komma ihåg det ända tills jag har tid att skriva om det. Eller varför jag inte helt enkelt skriver ned det. Jag som är så himla strukturerad och ordentlig annars. Oh nej, jag är inte alls ironisk när jag säger så. Lovar!

I alla fall. Kvällarna kommer och går. Utan att jag skriver. Tänkte därför ta en snabbrunda bland de ämnen jag kommer ihåg från senaste tiden.

Elpistoler, till exempel. Polisförbundet vill gärna att det ska bli tillåtet. Så att de liksom slipper ha ihjäl folk, som följden ofta blir när man skjuter ner en person med Sigsauer (eller vad det nu är för något de använder). Förstår dem. Fullt ut.
Då dyker det upp protester i form av att det kan vara farligt för dem som har pacemaker. De kan avlida. OK? Det gör de ju annars också, med dagens skjutvapen. Vad är skillnaden? Död är död. Liksom. Bättre att låta bli att utsätta sig för risken att bli skjuten, kanske? Kan det möjligtvis vara ett alternativ?


 
 
Det var det.
Så har vi det här med telefonsvarare som rabblar samma visa hela tiden. Typ till exempel sådana som finna på våra vårdcentraler. "Välkommen till distriktsläkare NN. Mottagningen har telefontid helgfria vardagar mellan 07.00 och 08.30..."
Jo, men för bövelen, svara då! Klockan är 07.03, 07.06, 07.10, 07.15... O s v. Jag har liksom stannat hemma för att kunna fixa det här samtalet på en annan plats än bussen. Vad blir man? Arg. Irriterad. Sur. Förbannad rent ut sagt.
Lagom laddad ringer man sedan den "vanliga" mottagningen (när man väl landat på jobbet) och undrar vad som inte händer. Nä, men NN jobbar bara måndag-onsdag. OK? Och det är inget som får plats på hemsidan? Typ strax efter telefonnumret? Nänä.
 
Och det var det.
Igår när jag klev av bussen därhemma, i mörkret, höll jag på att bli påkörd. Bara sådär. Där står jag - reflexförsedd, naturligtvis -väntandes på att bussen ska åka så jag kan se så det inte kommer någon. Jag brukar bete mig så just för att undvika eventuells påkörningar.
 
Vad händer? Jo, då kommer det nån jäkla (ja, faktiskt!!!) idiot och gör nån slags banansväng bakom bussen och tränger sig in för att svänga av stora vägen. Men hoppsan! Där står det ju nån! Denna någon får kasta sig ner i diket för att undvika närkontakt med den lilla blå bilen. Med de blixtrande ögonkast jag sände skulle jag knappt behövt reflex, kan jag lova. Eh... där står en buss... undrar om det kanske kan vara så att någon just klivit av? Tänk, för bövelen.
 
Sisådär. Nu har jag i alla fall skrivit lite.
 


lördag 10 januari 2015

Jag vill inte se tåget försvinna i fjärran

Idag när jag var ute och gick i ett härligt, ymnigt, snöfall så gick jag och funderade. Det gör jag väl i och för sig varenda gång när jag tar mina promenader. Det är inte för inte som det kallas powerwalk!
Den kraft som man kan samla på sig under den stunden är välgörande. Inte bara för kroppen. Många gånger tror jag att det är knoppen som mår allra bästa av det, faktiskt. Jag kan lova att det rensade ganska bra idag :-)



Det som snurrade runt i skallen idag var det här med mål. Vilka mål jag har, hur jag ska nå dem och varför. Vilken inställning har jag egentligen när det kommer till allt detta?
Det finns så många små och stora hinder som kan sätta stopp för det man har tänkt sig att uppnå. Vissa kan jag inte själv påverka eller göra något åt men de allra flesta är sånt som jag själv väljer. Känns som jag sagt detta förut men idag gjorde jag ett nytt konstaterande som jag känner kommer att påverka min strävan mot mitt önskade mål så jag tjatar vidare :-)

Jag har en tendens att ge upp för tidigt emellanåt - fast jag kan vara envis som synden andra gånger - och det är nog det jag måste jobba mest med, när det gäller träningen. Jag vet att jag presterar så mycket mer och bättre om jag har en plan redan innan jag beger mig till gymmet eller tar mig ut för att gå/springa. Har jag bestämt vad jag ska träna så blir det bra. Velar jag och kör "Jag får se vad det blir..." så blir också träningen därefter.

Har jag bestämt mig för att ta mig en runda i skogen så måste jag bestämma vilken. Det funkar inte att kliva ut genom dörren och köra "Ole dole doff", vänster eller höger, lång eller kort.
Idag var jag lite halvvelig. Skulle jag ta 8-kilometaren runt Hult eller skulle jag köra vändrundan till Bockebo-krysset? Det var i alla fall på samma håll så jag började gå.

Kan säga att det var snön som gjorde valet åt mig. Även om vägen inte var plogad så hade några bilar kört där så det fanns spår att hoppa i och ur om det blev för tungt i vägkanten. OK, då går jag dit och vänder, det är ganska precis 3 km dit så 6 km får väl räcka i det här väglaget, tänkte jag.
Efter en stund så började tankarna komma... "Jag kanske ska vända lite tidigare? Vad gör väl det? Jag har ju åtminstone varit ute trots det hemska vädret."

NÄ!!! Nu får det vara nog! Byt strategi!

Tänk så här:
Om det nu vore så att du skulle till affären, stationen, jobbet, träffen med ditt livs kärlek eller nåt annat, då kan du ju inte vända när du nästan är framme. Eller hur?
Då skulle du ju missa det mesta. För att inte säga - allt! Tåget skulle så att säga gå ifrån dig, det är en naturlig följd av att du inte tar dig till stationen.

Jag bestämde mig för att se det där vägskälet som en uppgjord träff. Jag var ute för att möta skylten och säga ett snabbt "Hallå där!" innan jag vände hemåt igen. Jag skulle liksom inte vara framme annars. Kommer jag inte fram dit så kommer jag heller inte nå fram till annat jag har som målbilder. Enkelt. Börja gå. Gå tills du är framme. Inte bara för att det är dit du vill. Det är dit du SKA.



Det är så jag tänker angripa mitt lilla ge-upp-syndrom om det visar sig igen. Mantrat "Fullfölj så att du kommer dit du ska. Planera och bestäm dig, helt enkelt!"

Lite skillnad på hur jag tog mig an snön idag mot igår kväll. Idag krävdes rejäla skodon, igår kväll var det skönt att svalka fötterna mellan basturundorna. Alla sätt är bra utom de dåliga :-)

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails