torsdag 20 november 2014

Spänning i vardagen - eller hur man plötsligt hamnar under övervakning

Utsikt från mitt "hotellrum"
Har du det lite tråkigt? Tycker att allt går som på räls? Du kanske känner att "nu flyter allt på, jag mår ju relativt toppen.." Är det då inte dags att ta ett par dagar och komma bort från vardagen genom att vara uppkopplad till ett hjärtövervakningssystem?

Nä, det är inget jag skulle rekommendera. Inget aktivt val jag gjorde, heller.

Tänk vad man kan få vara med om ändå. Fast man inte väljer. En alldeles vanlig onsdag förmiddag. Åka ambulans, till exempel. Det är inget jag brukar syssla med till vardags. Inte till fest heller, förstås.
Gjorde det i och för sig under protest. Diskuterade med vårdcentralen och tyckte minsann att jag kunde klara att åka bil till akuten . Det tyckte inte sköterskan där. Ring 112. Bara gör det.

Senaste veckan har jag haft lite smärtattacker på kvällarna när jag lagt mig. Kramp och hugg i vänster bröst. Inte kunnat andas in ordentligt för då har det gjort rejält ont. Det har gått över efter några minuter och sen var det inte mer med det. Finns alltid någon mer eller mindre naturlig förklaring eller hur? Mat. Brist på mat. Sträckning. Nerv i kläm. O s v.

I tisdags kväll var det dags igen. Skillnaden var att det inte gick över. Jag krälade på golvet och kved värre än en barnaföderska i fullt värkarbete. Och tro mig, jag vet vad jag pratar om. Trots min - oftast höga - smärttröskel så föll tårarna och jag kände mig riktigt liten. Till slut kom jag upp i sängen igen (efter en tillsägelse om skärpning) och sov mig igenom en orolig natt.
Morgonen kom med samma smärta kvar i bröstet. Nu började jag bli fundersam. Fanns inte ens en tanke på att gå upp och bege mig till träning. Eller jobb, för den delen.

Lovade maken att ringa vårdcentralen när de öppnade. Jaja, jag kan väl åka dit och be dem undersöka mig... Blev som sagt inget med det. Fick istället för första gången i mitt liv ringa 112. Konstig känsla.
Ville nästan be om ursäkt för att jag störde. Var väldigt noga med att påpeka att det var vårdcentralen som tyckte jag skulle ta ambulans.

Den kom, som tur var inte med fullt pådrag, det hade jag undanbett mig. Direkt inkoppling på EKG och sen var det in i ambulansen och iväg. Eftersom jag var ung (och ganska rask...) fick jag själv klättra upp på båren :-)

Stor del av dagen ägnades åt prover av diverse slag, röntgen och datortomografi - inget konstigt hittades. Mitt hjärta fanns där och verkade välmående. Lungorna också. Kroppspulsådern visade inte heller några tecken på att vilja krångla. Inget hittades som kunde orsaka mina smärtor.

Blodtrycket var däremot inte OK. 195/105 är ganska högt. Alldeles för högt. Jag som aldrig haft nåt sånt tidigare!?!

 
Kvar för utredning... Hamnade med full EKG-övervakning på hjärtintensiven. Utan kontakt med omvärlden. Konstig känsla. Båda två. Uppkopplad men bortkopplad.

Smärtan försvann framåt kvällen och sen somnade jag till slut. Ännu en orolig natt följde.
Vaknade till en ytterligare en lång väntan. På ronden. Hoppades ju på att få åka hem.
Nixpix. Upp på avdelning för utprovning av blodtrycksmedicin var domen läkaren gav mig när han väl dök upp vid lunchtid. Jaja, det är väl bra att de försöker.

Nu ligger jag här och lyssnar på gubbar och personal som försöker få kontakt med varandra. Volymen är hög. Beroende på dålig hörsel och en hel del virrighet, tror jag. Mest hos patienterna ;-)

Längtar hem och känner mig rätt malplacerad här. Jag är ju inte sjuk. Tror jag.
Försöker övertyga mina nära och kära om detta också. Klart de blir rädda och oroliga när jag helt plötsligt drar iväg i ambulans. Jag känner mig däremot lugn. Är mest orolig för att jag inte ska kunna träna som jag vill. Knäpp? Möjligt.

Tror att det är ganska normalt att känna att man vill tillbaka till det vanliga, att man inte vill ändra sina vanor. Speciellt inte nu när jag faktiskt har mått bättre än på mycket länge och verkligen trivs.
Ont krut förgås inte så lätt så det blir nog bra det här också till slut!

 
 
 
 
 
 


söndag 16 november 2014

Stolt över mig själv, trots fula strumpor

Ja, faktiskt. Trots att jag har på mig strumpor som skulle kunna mäta sig med vilken belysning som helst som Lena Ph sjunger om. Orange, med neontouch. Lätt underdrift där, de är riktigt knalliga :-)


Trots det, trots bristen på smak när jag skulle ut i skogen, är jag riktigt, förbaskat stolt. Jag kände att det var dags att ta sig en rejäl nypa luft och gärna se till att göra det på outforskad mark.
Nu innebar det inte att jag bokade plats på närmsta rymdfärja utan bara annorlunda, nya, vägar i skogen hemikring. Fullt tillräckligt en grå söndag i november.

Första kilometrarna var längs vår egen autostrada, länsväg 152. Inget konstigt alls, mer än att jag även denna gång förundrades över hur mycket det faktiskt lutar och känns i benen. Länge...
Sedan svängde jag - efter instruktion av maken - av åt vänster för att ta mig till Elghammar. Lätt som en plätt. Trodde jag. Tills vägen helt plötsligt delade sig.
Hmmm... satte upp kartläsarnäsan och nosade. Magkänslan (inklusive förnuftet) sa mig att det var vänster som var det rätta valet. Jag trajade vidare.

Nu gick det plötsligt utför! Jag gillar inte att gå nerför, vill hellre springa. Så, det gjorde jag. Det kändes förvånansvärt lätt så jag bestämde mig för att springa tills jag kände att jag inte orkar mer. Då skulle jag fortsätta en stund till.

Jag lunkade på och plötsligt hade det gått en kvart och jag hade förflyttat mig 2,5 km. Snigelfart för erfarna löpare men för mig var det nästan eufori! Jag hade inte ens haft tanken att stanna, jag bara luffade på! Underbar känsla. Mitt psyke vad gäller uthållighet och styrka har ändrat sig markant. Jag har insett att jag klarar så mycket mer än jag tror. Speciellt när det gäller basövningar på gymmet. Nu fick jag helt plötsligt upp ögonen för att jag faktiskt orkar springa mer och längre också. Fy f-----n vad jag är bra!

Ja, jag är faktiskt det. Jag är för tillfället så himla bra för mig själv. När jag ger mig utrymme och tid för att göra detta. Träna och röra på mig. Sätta viktighetsstämpel på mina egna önskningar. Planera in min träning och utföra den. Laga mina matlådor en gång i veckan och packa den förbenade träningsväskan. Varje kväll.

Välmående kallas det :-)

The only way is up!

torsdag 13 november 2014

Nu fick jag en jäkla lust, hindra mig någon!

Helt plötsligt ramlade den över mig. Lusten. Ja, ni vet, ibland kommer det liksom smygande och man hinner längta. Inte nu. "#¤#% padamm, *^&%¤ kaboom "¤%#&"
Så var det!

Så, älskling...
Jag vill plötsligt...
Ja, faktiskt. Jag vill...
  • Göra om hela köket. Riva ner väggar. Flytta spis och andra elgrejer. Stänga igen "finingången" och bygga ett burspråk istället. Kanske med väggfasta bänkar runtom. Stor köksö mitt i alltihopa. Nytt golv.
  • Göra om hela tvättstugan och bygga ihop den med hallen. Massor av extra förvaringsutrymmen och hängställen.
  • Sätta liggande panel på minst en vägg i nuvarande matrummet, grålaserad. Slipa golvet så den fina parketten kommer fram.
  • Måla alla gamla, mörka, möbler vita.
  • Sälja av/skänka mina böcker så jag kan bli av med bokhyllorna som är knökafulla av lästa böcker.

  • Blogga igen, så där som jag gjorde förr...
  • Träna meeeer!

Vad hindrar mig? Gissa. Pengar, förstås. Tid? Hmmm...
Det är ju inte några småsummor det handlar om. Speciellt som jag inte har lust att göra det på egen hand. Nänä, jag vill kunna leja bort det och bara komma hem på kvällen och se framstegen. Njuta. Jag har gjort tillräckligt hantverkande i livet. OK, jag kan drista mig till att fixa panelväggen, det är lite lagom.

Så när jag tänker efter behöver ni inte hindra mig, det löser sig alldeles av sig själv...
*suck*

Bloggandet behöver ni inte heller bry er om att hindra mig från - det har ni ju märkt. Där är det inte tid som fattas. Egentligen. Bortprioriterat p g a inspirationstorka *suck*

Träningen? Försök hindra mig!!! :-)








onsdag 12 november 2014

Det händer saker fast ibland händer det inget alls

Det kommer av sig ganska ofta. Betydligt oftare än det kommer på sig, kan jag säga. Jag kommer liksom på mig själv med att inte blogga. Avslöjad. Tagen på bar gärning med att låta bli.

Hur ända in i bomben ska jag hinna med det? Ni vet, jag tränar ju en massa nuförtiden. Det vet ni, va? För ni följer väl det på Facebook och Instagram? Det är JÄTTEviktigt! Och pinsamt. Tycker någon/några i min närhet. Men vadå? Jag fyller snart 50 (inte för att jag räknar ned men det är ca ganska precis 77 dagar kvar...) och tycker nog att då kan jag få göra lite som jag vill och vara lite pinsam.

Massa kan ju förresten vara en massa saker. Det kan vara massa som i mycket. Eller så kan det vara massa som i kroppsmassa. Jag kör på det senare men försöker se till så att det första också överväger soffsittandet. Gymmet 3-4 gånger i veckan, lite promenader och annat. Inte jättemassa. Men mer än innan. Och tidigt. Lilla söta telefonen skramlar igång 04.45, vare sig jag vill eller ej. Sen kör jag. Först en mil till gymmet och sen där. Världens bästa start på dagen!

Känner mig staaaark! Och jag blir staaaaarkare! Lyfter mer och tyngre och älskar det. Eller ja, gillar det skarpt i alla fall :-)
Fortfarande mest fria vikter och basövningar. Marklyft är numera favoriten, vem trodde det för en månad sedan?

I och med den ökade träningen så har jag tänkt om litegrann vad gäller maten. Jag har smugit in lite ris och potatis då och då. Nån grötportion blir det också. Inget bröd. Ingen pasta. Mer utav vissa kolhydrater, bara. Går fortfarande på mest fett, annars. Har inte märkt jättestor skillnad på magen så jag har gett mig några veckor framåt för att se vad resultatet blir.
Jag vill ju att musklerna ska växa!

Tränar på fastande mage på mornarna, det hade inte min hjärna tillåtit mig innan. Den hade sagt att jag inte orkar. Nu finns det ett lager vilande i musklerna, det är bara magen som är tom och jag jobbar på bra med det :-)

Sådärja, lite om det. Nu måste jag vila bort min huvudvärk så här kommer lite viktiga bilder också.

Lite kolhydratstillskott

Man måste ta rätt mus annars går det inte att styra
 
Vissa dagar saknar jag hojåkandet lite extra och går i MC-dojorna på jobbet
 
Andra dagar behövs det ett gott skratt för att mota stolpskott som dyker upp
 

tisdag 28 oktober 2014

Buss på... vad som helst!

Varje dag i snart två år. Eller för att vara riktigt noga och sann (som man naturligtvis ska) varje vardag, har jag åkt buss.
För mig - som innan dess hade ca 300 meter till jobbet - är det en alldeles ny värld. Kommunikation på allmänna villkor. Så att säga.

Jo, jag åkte buss och tåg en hel massa när jag gick på gymnasiet. Det var ivriga, tjuriga, vilda, chaufförer då också. Älgar som orsakade stopp på tågspåret. -34º som orsakadede nya - italienska - tågen en del problem. Det där var ju ett tag sedan så ja, det kan anses som nytt nu när jag börjar om.


Det har blivit ett antal statusdateringar på Facebook om detta. Ett axplock:

- Mystiska män med solglasögon som krampaktigt håller en väska i knät.

- Människor av ej svensk härkomst som pratar i telefon heeeela tiden. På morgonen och sedan på eftermiddagen när jag skulle hem igen. Hade dagen möjligtvis spenderats på denna buss åkandes fram och tillbaka mellan Gnosjö och Jönköping? Görandes chauffören vansinnig på asiatiska?

- Människor av lite yngre, gymnasistisk härkomst som också pratar hela tiden. Både i telefon och med varandra. Eller pratar och pratar. Högljutt meddelande varandra: "Hon ba', ja ba'..." "Det här är bara mellan oss...Du får absolut inte säga det till nån..." Ackompanjerat med tuggummismackande, förstås.

- Busschaufförer av olika sort. Lasse Kongo, Virrepelle, Körsåfortdubarakanjerka. Någon kör fel och får vända. Spännande upplevelser och bekantskaper.

Mycket konstiga saker kan man få bevittna. Om man är uppmärksam. Näää, det behöver man inte vara. Snarare är det så att det är svårt att undvika. Hörlurar och Spotify rekommenderas varmt.

Sedan finns det några saker jag funderat på. Finns det etikettsregler för hur man ska göra/bete sig i vissa uppkomna situationer?

 - Om man kliver på en fullsatt buss och mot förmodan får sittplats (OK, nästan fullsatt, då...), ska man flytta sig till ett ledigt säte om det tunnar ut så pass att det bara är jag och en person kvar? Om den enda andra kvarvarande sitter innanför mig? Är det oartigt eller är det ännu dummare att sitta kvar?

 - Finns det ett "säkerhetsavstånd" på busshållplatserna? Ett visst antal meter/centimeter som är kutym när man väntar på bussen?

Som sagt, busslivet är spännande :-)

måndag 29 september 2014

En korsning mellan lejonhanne och leopardhona - är det kanske vad jag är?



Fattar ni? Jag är snart 50 och känner mig som en kattunge som precis öppnat ögonen...
Ögonlocken klarar inte att stänga ljuset ute, fast jag blundar.
Det strömmar in och jag blinkar intensivt mot solen.

Den där underbara, stärkande. Den som ger energi och liv till så mycket.

Metaforer. Bra att ta till ibland.



Just nu - när jag sitter här med ben som värker både här och där - så funderar jag på hur det kan komma sig att det tagit sån tid. Jag är ju inte dum i huvudet. Om jag får säga det själv. Bryr mig inte om att fråga nån annan, för säkerhets skull.

Jag har ju varit periodare vad gäller träning i några år, snart sex sådana. Jag tar omtag på omtag men kommer liksom aldrig ens in på upploppet. Snubblar över nån vattengrav eller välter en häck. Det har alltid kommit något emellan. Rättare sagt; jag har låtit det göra det.

Barnens fotbollsträningar och matcher. Jobb. Ja, ibland faktiskt ren och skär lathet, jag erkänner. Undanflykter, helt enkelt. Brist på sträng planering. Velande.

Velande om vilka dagar jag ska träna. Vilka tider. Vilka muskelgrupper. Vilka övningar. Måste ut och gå också! Vart? När? Hur långt?

Jag har aldrig varit en "fjuttare" i ordets rätta betydelse. Inte om man med det menar en som står och kör jättelätta vikter i hur många omgångar som helst och med stort antal varje gång. Nej, jag har alltid velat att det ska bli nåt synligt. Rejäla muskler. Se stark ut. Naturligtvis vara det också!
Jag har lyft ganska tungt för det mesta. Speciellt i maskiner. Hantlar har jag använt vikter som jag klarar av att göra rätt med. Helt ute och cyklat har jag inte varit :-)

Ändå... någonstans har jag fått för mig att jag är svag. Jag orkar inte lyfta tunga skivstänger. Inte ens från golvet. hur ska jag då fixa knäböj och marklyft? Jag har testat knäböj i Smithmaskin men det var bara jobbigt och kändes helt fel. För sjutton, jag pallar ju knappt köra ett större antal squats eller utfall utan vikter! Kände ju däremot att de få jag orkade gjorde nytta ganska snart. Klart jag vill göra fler då. Synd att det känns så motigt, bara.
Marklyft har jag aldrig lyckats få till rätt, tekniken fanns där inte. Har inte frågat någon expert heller. Lite dum i huvudet är jag kanske, trots allt? *s*

Så där har det varit. Fram och tillbaka.

Ibland har det tagit emot för jag tycker att jag lagt på mig fett istället för muskler. Och STOPP och belägg, jag är INTE rädd varken för fett eller att äta för mycket. Viktproblem har aldrig varit min grej. Jo, på andra hållet. När jag var ung.

Jag har alltid ätit mycket, kalorier skulle jag inte ens orka tänka på att räkna. *ryser*
Nej, jag är inte rädd för att gå upp i vikt. Däremot känns det avigt att känna att det samlar sig mer på kroppen när jag anser att det borde vara tvärtom. När jag både styrketränar och är ute och rör på mig.
Morgonpromenader i hög fart (jag kan knappt gå långsamt med mina långa ben...) och gymmet 3-4 ggr/vecka. Nog borde jag väl snart få synliga muskler istället för att känna mig tjockare?

Men... jag är ju hungrig oftare. Måste äta mer och oftare.
Före 2009 när jag drog ned på kolhydrater radikalt och gick över på mer och bättre fett (nån slags liberal LCHF kallas det väl) så åt jag 6-7 gånger om da'n. Fick jag inte mat med (max) 3-timmarsintervaller så var jag inte att leka med! Grrrr... Matarg var bara förnamnet.

Det försvann när jag plockade bort kolhydraterna och mitt blodsocker därmed blev jämnare. Måltidernas antal sjönk till 3-4 st, beroende på om jag tränat eller inte. Jag mådde kanonbra!



Sedan kom den där dagen när jag kände att det inte blev bra. När jag blev osäker på ätande och tränande. Hur mycket ska/bör jag äta? Måste jag tillsätta kolhydrater? I så fall, när? Ska jag ens gå några promenader? Velande igen.
Frågade några "experter" men kände mig aldrig nöjd med svaret. Det kanske var mitt fel. Jag kanske inte var mogen. Jag vet inte. Vet bara att musten liksom gick ur mig.

Jag vill inte vara en velpotta. Jag vill verkligen träna. För mitt välmåendes skull. Jag blir en annan sorts diva än den matarga, när jag låter bli.

Därför har jag verkligen känt mig låg när jag inte fått till det riktigt. Gnistan har inte kunnat tända verkliga brasan. Elden har falnat.

Inte nu. Jag känner mig som att jag skulle kunna utföra stordåd! Om man ser till vad jag (inte) klarat tidigare så har jag bestigit Kebnekaise flera gånger om de senaste två dagarna. Kroppen värker och jag njuter i fulla drag. Ögonen tåras. Inte bara av smärta. Av glädje.

Jag har fixat både knäböj och marklyft med stänger som jag inte ens trodde jag skulle rubba. Jag har kört frontböj med vikter också. Squats är en barnlek nu. Typ :-)




Stångrodd och hantelrodd har genomförts med önskat resultat, det känner jag redan i de rätta musklerna. Jag kommer åt rätt muskler i bakaxlarna. Latsdrag känns bättre. Jag kan fortsätta i all evighet just nu men jag ska inte tråka ut er. Om nu någon orkat ända hit, vill säga :-)

Vad har då hänt?
Jo, jag var på föreläsning i lördags och fick mina kattögon öppnade. Ljuset lyckades tränga sig igenom och lysa på rätt ställen. Pusselbitarna föll på plats.

Den som lyckades med detta var Kenny Dahlström (Strävan). Hans kunskap och sätt att berätta/visa var det som fick mig att få sambandet att sjunka in. Det går att lära gamla kärringar att sitta.
Det går t o m att lära dem att andas och ha rätt inställning. Åtminstone denna kärringen. Jag var väl äntligen mogen :-)

Det kommer att göra ont. Det är det värt (älskar f ö träningsvärk när den är av det rätta slaget).
Jag kommer att greja detta.
Känslan i kroppen går inte att beskriva. Jo, kanske.
FOKUS.

måndag 18 augusti 2014

Hatande pastalirare




Vet inte om det är någon - nu levande - Skillingarydsbo som missat att Farmen spelas in i närheten? Och att den så enormt kände Paolo Roberto befinner sig i vår lilla by emellanåt? Skillingaryd har fått lite kändiskänning :-)

Troligen är det så att inte alla är medvetna om detta, av en eller annan orsak.

Kanske man inte alls bryr sig om programmet (eller vet vad det är...). Kan ärligt och villigt erkänna att jag tillhör den sorten som inte bryr sig. Följde de första säsongerna och faktiskt, jag sökte till och med in, men det var längese'n jag tyckte det var värt att ödsla min dyrbara tid på att titta på det.

Nu råkar jag ha en dotter som serverar mat till produktionsteamet och därför fick jag veta att det pågår inspelning med ovan nämnda som programledare.
Man är ju trots allt lite lokalpatriot och därför började jag följa Paolo Roberto på Instagram, med hopp om att se vad de sysslar med där ute i skogen :-)

Gick bra ett tag, passade alldeles ypperligt med lite extra träningsinspiration också, jag var mitt uppe i en uppstart/ökning av min träning. Bra att se att det är andra stollar än jag som är uppe och tränar eller ränner i skogen i svinottan.

Så gick det tills det första hatinlägget kom. LCHF. Det värsta som finns, tydligen. Ett rött skynke, minsann. Helt accepterat att utpeka alla som använder sig av den livsstilen (för det är vad det är) till idioter. Tydligen. Dra alla över en kam. Nu är det minsann inte tal om individualism längre. Ånej.
Jag kände hur irritationen växte men beslöt mig för att sätta mig på händerna en stund.

Idag klarar jag det inte längre. Dagens inlägg var nog bland det dummaste jag läst av motståndare till LCHF, Paolo. Är riktigt besviken på att du häver ur dig nåt sånt och det där med inspiration kan du glömma. FETglömma. Jag är ju trots allt en sån där idiot, du vet. En sån som du tror smäller i sig fett dagarna i ända. Som ligger på soffan och äter sig i form. Eller hur är det nu?

Jag kan drar min historia i korthet, bara för att tala om att det finns andra anledningar än viktminskning som gör att man kan välja att äta på mitt sätt. Inte för att jag tror du är speciellt intresserad. Skriver ändå, om inte annat så kanske någon annan trångsynt (eller bara allmänt undrande) person kan få syn på detta och eventuellt få sig en liten funderare.

Jag har aldrig behövt gå ned i vikt. Efter fem barn har jag naturligtvis lagt på mig ett och annat kilo efter graviditeterna. Gu'skelov. Jag är betydligt snyggare med 70 kg på min 183 cm långa kropp än vad jag var när jag var 10 kg lättare. Bonus, med andra ord.

Varje semester brukade jag också gå upp 7 kg. God mat (mera av den...) och dryck satte sina spår. En månad senare var de borta igen, när jag åt normala portioner och slutade med paraplydrinkar och öl. Jag har kort sagt, inte haft några viktproblem. Bantning har, som du kanske förstår, varken varit nödvändigt eller aktuellt.

För mer än 5 år sedan, i februari 2009, skulle min man - som inte har samma tur med viktanpassning som jag - testa LCHF. Aldrig att jag gör det, sa jag. Jag klarar mig inte utan bröd och pasta, morgongröten osv. Just då tränade jag ganska mycket också och åt 6-7 gånger/dag. Min inställning var klar. Trots det lovade jag att försöka, för att stötta honom (fast jag var rädd att gå ned i vikt).

Några dagar senare gav jag upp. Mitt gamla måltidsmönster, alltså. Helt plötsligt mådde jag bra.
Min mage var lugn, skötte sig bättre än nånsin, utan att knota alls. Jag var lugn. Inga plötsliga vredesutbrott för att blodsockret låg lägre än Marianergraven.

Jag fortsatte träna som vanligt, orken sjönk några dagar men sen var den bättre än innan. OK, jag äter inte strikt, jag äter även underjord-grönsaker, så lite kolhydrater får jag i mig ändå. Måste naturligtvis vara det, och bara det, som gör att jag klarar att använda kroppen och knoppen överhuvudtaget. *lätt ironisk*

Allvarligt.
Jag tränar för att MÅ BRA.
Jag äter LCHF för att MÅ BRA.


Kombinationen - i mitt fall och mitt val - är alldeles förträfflig. Samtidigt som jag inte stoppar i min kropp saker som jag mår dåligt av så har jag fått upp ögonen för hur mycket skit det finns i vår mat. Säger bara en sak; Margarin... Aldrig mer. Jag är mer medveten om kvalitetsskillnader på mat överhuvudtaget.

Jag undviker socker och mjöl. Äter god mat i den mängd som min kropp vill ha och behöver. Jag utsätter den inte för smärta i onödan. Inte via maten, det tar jag träningsvägen istället.
LCHF är ingen diet, för mig är det en livsförbättring.

För att inte tala om vad familjen anser om min humörförändring :-)

Så snälla, Paolo. Tänk på vad du säger.
Din åsikt är din och den har du rätt till. Men... tänk efter innan. Jag är inte en jubelidiot som ligger på soffan och knaprar bacon. Jag äter på mitt vis för att må bra och orka. Och jag tränar.

Alltså, ännu ett bevis på att det finns människor som inte är lata eller hatar fitness bara för att de låter bli pastan.

Använd den härliga energi som du trots allt verkar besitta till det du är bra på, att inspirera till träning. Låt bli att klanka ner på andras val. Även om valet inte är ditt så är det någon med hjärta och hjärna som gjort det. En människa som är lika mycket värd som du. Som inte förtjänar att idiotförklaras.

Har du lust att besöka "andra" sidan så kan du se att man kan äta förbannat gott ändå. Välkommen, det är öppet dygnet runt!

http://matbiten.blogspot.se/


LinkWithin

Related Posts with Thumbnails