måndag 16 februari 2015

Stolledare, stolleledare eller bara allmänt rörig?

Ibland är det bara tomt.
Ibland alldeles för fullt.
Ibland blir det där tomma fullt.
Eller tvärtom.
Rena röran, helt enkelt.

Känns lite som att de är mer röra än struktur just nu. Speciellt på jobbet.
173 triljoner olika saker som ska göras och alla av varierande karaktär.
List-Bitte måste plockas fram. Snart. Outlook känns rätt OK fortfarande, ihop med min "Fixas"-Excel men när det nästan hela tiden känns om att man glömt nåt då är det inte bra.
Det märktes förra veckan när jag vaknade klockan 4 några mornar. Utan att kunna somna om...
OK, mitt alarm står på 04.30 de flesta dagar, men det är en enorm skillnad på att somna som en klubbad säl och vakna av spelandet och att vakna utan anledning (?) en halvtimme tidigare (plus svårare att somna på kvällen). Känner igen tecknen. Skärpning!

Leader of the chairs       (lånad bild)
Klippte yngsta dottern idag och smånynnade samtidigt till musiken som var på i bakgrunden. Det låter faktiskt som de sjunger "Found myself a chairleader..." Bilderna satte igång, förstås. Dansande stolar av varierande sort, ledda av någon stram variant. Det kanske är så att jag måste se till att styra upp de olika stolar jag sitter på? Eller hitta på några stolleprov för att lätta upp vardagen?

Stolen moments... hehe...

Kan kanske vara så enkelt som att jag bara behöver sova? "Bara" var ordet.
Ska bli spännande att se vilket utslag blodtrycksmätaren - 24-timmarsvarianten - ger, när jag väl får testa. Om det inte ramlar mellan stolarna, förstås.





söndag 8 februari 2015

Samhällsomstörtande är vad jag är

 
 
Åtminstone om man ska gå efter vad damfrisyrerna namngavs med 1926, då är min "sitterochväntarpåattfåsköljaurfärgenurhåret"-frissa mest lik den varianten.
Kanske lite atletlugg också? I så fall beror det säkert på förmiddagens marklyft, de efterlängtade :-)

 
Väskan packad och matlådor fixade. Den nya veckan är på gång och det blir gymmet innan ett hastigt påkommet besök hos tandläkaren kl 07.00. Tur jag öppnade posten igår, det är ingen vidare tidsoptimering på kallelsen, om man säger så.

Tjorven-korven

Varför är det så? Varför kommer allt klumpvis, tjorvar ihop sig? På en och en halv vecka så känns det som att jag knappt varit hemma.
Jag fyllde 50 och sen sa det bara "Wroom, swisch och hallå, nu hör vi!" Liksom.

De har varit diverse möten, jobbresa till Stockholm och annat. Varenda kväll har något funnits som hindrat mig från att vara hemma och fixa det jag brukar/vill.
Jag vet att jag har liiite fel, jag har varit hemma, men känslan är så. Jag gillar 'et inte redigt...

Anledningen är att jag känner mig kontroll- och rutinlös när det blir så här. För tillfället är jag nämligen lite beroende av det, att planera och ha saker klara inför morgondagen. Visst låter det heltråkigt? Möjligt. Tant är trist :-)

Det är faktiskt mest träningen jag menar när jag säger så. Kan jag inte ha den klar i huvet, väskan packad och inställningen på rätt köl, då blir det lätt pannkaka. Och medföljande dåligt humör. DÅ blir det trist, kan jag lova.

Nu har jag haft helgen på mig att landa lite grann och lugnet är tillbaka.

Började med traditionella fredagsmyset, bastu och bubbel. Det har blivit den stund i veckan när vi kan sitta och prata i lugn och ro, utan att behöva tänka på annat. Dryfta och planera. Hur skönt som helst och den här gången blev det länge. Man är så härligt trött när man kommer in igen och oftast blir det tidig sänggång. Vilket i sin tur innebär att det är fullt OK att komma upp tidigt på lördagsmorgonen och ha en lång dag framför sig.

Eftersom jag är som jag är så är bästa avkopplingen att få saker och ting gjorda. Klarar inte riktigt att sitta i soffan och låta tiden gå. Sånt får jag tvinga mig till, om det ska vara längre stunder.

Lördagen ägnades åt två arbetspass, låg fruktansvärt efter med bokföringen. Ett företag på förmiddan, sedan mat och en långpromenad i solen, efter det nästa företag.
Meningen var att dagen skulle innehållit ett träningspass också men ibland måste man prioritera om. Nu löstes ett par - rätt hårda - knutar upp genom att jag jobbade klart och det var värt mer. Denna gången.

Promenaden var en sån där när jag mer njöt av att vara ute, än knatade på så fort det går. Jag stannade och tittade på saker, fotade lite spår (vargen är ju i närheten...) och naturformade, vackra miljöer. Andades, helt enkelt. Träningen hinns med.

 
 



Idag känner jag mig utvilad och på gång. Laddad på flera sätt. Mycket beroende på att jag - trots allt -
lärt mig att ta ett djupt andetag och acceptera att det inte alltid blir som jag tänkt/vill. Jag klarar (oftast) att tänka om och släppa det. Göra om nuet istället för att irritera mig över det som inte blev av.

Så... nu kör vi söndagen med nya krafter och friska tankar!

Glad efter att ha konstaterat att det funkar att springa igen!!!

onsdag 28 januari 2015

Turning 50???

Det känns verkligen helt och hållet upp-och-ner... Hur kan det ens vara möjligt? Hur kan den lilla söta bebben på bilden helt plötsligt fylla 50???
Fattar ingenting... Jag känner i och för sig igen skrattgroparna i låren, de gjorde bara en kort semesterrresa några år där i den spinkiga barndomen sen återvände de till mig. Kan inte påstå att jag hade bett dem men vissa saker rår man inte över, bara att tugga i sig.

Lånad från nätet

För ca 49 år sedan, gissar jag på
 
Länge fasade jag för den här dagen. 50. Det är stort. Det är mycket. Tänkte jag. Krisen skulle komma dundrande, det var jag övertygad om. Ingen vid 30. Inte ens vid 40. Men nu, nu var det dags.
Så här skrev jag på min textblogg för 4 år sedan:
 
Åldersalternativ
Stolthet och mjukhet. Rakryggat och med stil.
Så vill jag leva. Så vill jag åldras.
Fast jag vill egentligen inte alls. Inte mer nu.
Snart vid halvsekelsstängslet.
Vill stoppa. Vill hoppa.

Fast det går inte. Ett enda stopp finns som alternativ och det vill jag ju inte. Heller.
Vill inte ens känna närvaron av det valet. Som inte är något val i slutändan.
Det överhängande hotet alltför nära. Alltför länge.
Inte mitt beslut. Ditt slut.

Nu är det jag. Mitt. Tänker försöka.
Vill sträcka på mig. Lyfta blicken. Se.
Leva det jag kan. Så länge jag kan.
Då kan jag inte stoppa. Inte hoppa.
Måste fortsätta åldras.
 
Sedan fyllde jag 49. Faktiskt för exakt ett år sedan. Då vände det.
Jag bytte spår. Insåg att det faktiskt bara är en siffra. Ännu en dag i mitt liv.
Ett liv som jag faktiskt fortfarande har.
Efter det körde jag - t ex när ätteläggarna protesterade mot något jag sa eller gjorde - med ;
"Jag gör precis som jag vill, jag fyller faktiskt snart 50..."
Betydligt bättre inställning kan jag lova och den där krisen, den tar jag allt och gör precis som jag vill med. Skiter i den, helt enkelt!
 
Nu är jag här. En helt vanlig dag. I mitt liv, det fortfarande existerande, levande.
 
Ja har fått så många härliga, goa hälsningar på alla möjliga sätt idag och glädjetårarna har sprutat emellanåt. Vilka underbara människor jag har runt mig! Både på nära och långt håll. Vissa hälsningar har också överraskat lite extra och boostat på flera sätt.
Den som nog värmer mest av alla är trots allt den från mamma. Hon kom ihåg! Jag vet hur ledsen jag var förra året och året innan när du glömde min dag men idag fick jag ett tidigt telefonsamtal. Tack, älskade mamma för att du kom ihåg det idag.
 
Dagen har varit lugn och skön, ledig från jobbet och inget speciellt inplanerat mer än middag med närmaste familjen (barnen med respektive). Även där extra glädje för att mamma orkade komma.
 
Min dag är snart över och jag klarade den. Utan kriser.
 


 
 
 
 
 
 
 
 


söndag 25 januari 2015

Snart kommer änglarna att landa

Dessa änglar. De som finns här och de som istället flyttat dit jag inte längre når. De har funnits i mina tankar lite extra nu.

Jag har varit lite låg ett tag och då händer det sig att jag funderar och grubblar lite extra. På livet och annat som spelar roll. Ibland bara på skitsaker också, förstås. Jag är ju bara människa :-)

Orättvisan med att vissa bara försvinner ifrån oss. Olyckor och sjukdomar som sveper fram och lämnar kvar tomhet och förtvivlan. Det är ingen skitsak. Det är hemskt. Sorgligt. Grymt.
Det finns egentligen inga ord. Ändå maler de inuti. Värker och gnisslar. Ont, ont, ont.

När det känns så då är det skönt att ha någon eller några som verkligen finns där. D v s här. Som hjälper till att lyfta din blick och se på saker från en annan sida. Från det håll där du ser vad du kan göra, vad du kan påverka. Hur du ska ta dig vidare, förbi de eventuella hinder som finns.

 
 Med hjälp av nya, fräscha linser blir det också lättare att se tillvaron med nya ögon :-)

 
Så, till alla er änglar, var ni än befinner er, skickar jag en (med möda gjord) snöängel. Tillverkad med smärta och njutning.

Smärta för att det inte går att göra som förr, bara låta sig dala bakåt, ner i snön. Nej, masa sig ner på knä för att sedan krångla sig runt och få ner rö... rumpan. Och upp... Ojojoj.

Njutning för att det var skönt att ligga där och titta upp, ut i evigheten, och tänka på just dessa människor som är mina änglar. Levande och döda.



Ta vara på just dina änglar, om du är lycklig nog att ha sådana, var en ängel för andra. Bry dig och visa det. Det gör inte ont. Om du inte är lika gammal som jag och ska göra en snöängel, förstås :-)
 
 


fredag 23 januari 2015

Socialt kartlagd

Vi vet väl alla att sociala medier - och internet överhuvudtaget - har koll på oss. Är vi så dumma så vi lägger vårt liv i händerna på Facebook och liknande så är det ren och skär fakta.
Annonser anpassas efter det vi googlar efter, helt enkelt.

Jag fick detta i min högermarginal för ett tag sedan när jag var inne på blåvita sidan. Bling-bling och stötdämpare. Kunde inte låta bli att reagera med ; "Ja, det är ju faktiskt lite så"
Blinget klarar jag mig utan (i den omfattningen, lite grann kan det få glittra och glimma) men kläder i allmänhet är ju kul. Bil- och mc-delar är ju också bra att ha när man har de fritidssysselsättningar jag har.
Så... kanske är detta jag i ett av de berömda nötskalen?



Fast... jag har faktiskt fler strängar på min lyra. Är ganska bra på att ta lyror också. Faktiskt. Sträng kan jag också vara. Hård men rättvis. Konsekvent låter bättre av nån anledning, visst gör det?
Mina barn har aldrig ansett mig vara av den curlande sorten, om man säger så.

Därför blev de inte alls förvånade att jag inte var nån vidare fena häromda'n när jag skulle testa riktig curling. "Pang - bom - kakadadam" sa det när jag tjongade baklänges på isen.
Tur att inte resultatet blev som skalet här ovan. Lite skakat var det allt för det värkte nästan lika mycket fram som bak efter fallet... Hur typiskt mig är detta på en skala? Typ 100 på en 10-gradig. Tävlingsmänniska? Näääädå...

Anledningen till curlingaktiviteten var att vi tappar en kär arbetskamrat idag (för att inte tala om kompetensen...). Någon som är mycket bättre på curlande än jag, har jag förstått. Både hemma och på jobbet ;-)

Våra första försök med stenen överensstämde ganska bra, dock. Liggandes raklånga på isen satte (lade) vi ribban/stenen. Tänk Kenny Starfighter så vet ni ungefär hur det såg ut.

Vi är överhuvudtaget väldigt lika i hur vi tänker och det kommer att bli fruktansvärt tomt på jobbet. Tårarna har runnit stora delar av dagen och det känns hur trist som helst att du inte är där på måndag.
Kommer att sakna dig, Lotta!

onsdag 21 januari 2015

Jag har en bokstavsdiagnos

Alltså ni vet... Många av er i alla fall, gissar (=vet) jag.
Vissa dagar i månaden är inte att leka med. För att inte tala om hur lite man ska leka med mig de dagarna!!!

Förr om åren (i min ljuva, sedan länge övergivna ungdom) så förknippade jag aldrig mina små humörsvängningar med hormoner, det var ju bara jag, liksom. Sedan träffade jag en väldigt klok och insiktsfull man som drog vissa slutsatser. Satte allt i ett sammanhang, så att säga. Så, vad Wordfeud än har för uppfattning om detta så är det konstaterat.


Jag har en bokstavsdiagnos. Åtminstone ibland. Strax före vissa veckor i månaden. Och jäklar vad det svajar då. Vojne.

Visst har jag blivit bättre på att haja att det är så, att det är dags. Jag kopplar ihop vissa beteenden och får det till att jag är på ett visst sätt för att det är PMS-dags. Inte klarar jag att hålla tillbaka känslorna för det. Vilken känsla det än är. Hormons rule my World...

Det jag lider mest av nuförtiden är ljudkänsligheten. Resten av familjen tar nog upp andra saker om någon skulle fråga, men för mig är det när alla ljud helt plötsligt hörs mer och högre som det ställer till det.

Tänk er själva...
- Smaskande vid matbordet
- Tuggummituggande
- Snarkande på bussen (och andra ställen i och för sig...)
- Lapande katter (fattar ni hur det kan låta???)
- Reklamljud på TV:n
- Dansbandsmusik

Det finns hur mycket irriterande ljud som helst! Och nu är de förstärkta. De skär genom märg och ben. IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII låter det. Tackar ödmjukast för de tillfällen när jag har headset med mig och det känns OK att använda dem. Inte vid matbordet, alltså. Tur att min familj har lärt sig att stå ut med mina blickar när det gäller :-)
För övrigt hade jag vissa synpunkter på detta för några år sedan, kolla här.


LinkWithin

Related Posts with Thumbnails