tisdag 28 oktober 2014

Buss på... vad som helst!

Varje dag i snart två år. Eller för att vara riktigt noga och sann (som man naturligtvis ska) varje vardag, har jag åkt buss.
För mig - som innan dess hade ca 300 meter till jobbet - är det en alldeles ny värld. Kommunikation på allmänna villkor. Så att säga.

Jo, jag åkte buss och tåg en hel massa när jag gick på gymnasiet. Det var ivriga, tjuriga, vilda, chaufförer då också. Älgar som orsakade stopp på tågspåret. -34º som orsakadede nya - italienska - tågen en del problem. Det där var ju ett tag sedan så ja, det kan anses som nytt nu när jag börjar om.


Det har blivit ett antal statusdateringar på Facebook om detta. Ett axplock:

- Mystiska män med solglasögon som krampaktigt håller en väska i knät.

- Människor av ej svensk härkomst som pratar i telefon heeeela tiden. På morgonen och sedan på eftermiddagen när jag skulle hem igen. Hade dagen möjligtvis spenderats på denna buss åkandes fram och tillbaka mellan Gnosjö och Jönköping? Görandes chauffören vansinnig på asiatiska?

- Människor av lite yngre, gymnasistisk härkomst som också pratar hela tiden. Både i telefon och med varandra. Eller pratar och pratar. Högljutt meddelande varandra: "Hon ba', ja ba'..." "Det här är bara mellan oss...Du får absolut inte säga det till nån..." Ackompanjerat med tuggummismackande, förstås.

- Busschaufförer av olika sort. Lasse Kongo, Virrepelle, Körsåfortdubarakanjerka. Någon kör fel och får vända. Spännande upplevelser och bekantskaper.

Mycket konstiga saker kan man få bevittna. Om man är uppmärksam. Näää, det behöver man inte vara. Snarare är det så att det är svårt att undvika. Hörlurar och Spotify rekommenderas varmt.

Sedan finns det några saker jag funderat på. Finns det etikettsregler för hur man ska göra/bete sig i vissa uppkomna situationer?

 - Om man kliver på en fullsatt buss och mot förmodan får sittplats (OK, nästan fullsatt, då...), ska man flytta sig till ett ledigt säte om det tunnar ut så pass att det bara är jag och en person kvar? Om den enda andra kvarvarande sitter innanför mig? Är det oartigt eller är det ännu dummare att sitta kvar?

 - Finns det ett "säkerhetsavstånd" på busshållplatserna? Ett visst antal meter/centimeter som är kutym när man väntar på bussen?

Som sagt, busslivet är spännande :-)

måndag 29 september 2014

En korsning mellan lejonhanne och leopardhona - är det kanske vad jag är?



Fattar ni? Jag är snart 50 och känner mig som en kattunge som precis öppnat ögonen...
Ögonlocken klarar inte att stänga ljuset ute, fast jag blundar.
Det strömmar in och jag blinkar intensivt mot solen.

Den där underbara, stärkande. Den som ger energi och liv till så mycket.

Metaforer. Bra att ta till ibland.



Just nu - när jag sitter här med ben som värker både här och där - så funderar jag på hur det kan komma sig att det tagit sån tid. Jag är ju inte dum i huvudet. Om jag får säga det själv. Bryr mig inte om att fråga nån annan, för säkerhets skull.

Jag har ju varit periodare vad gäller träning i några år, snart sex sådana. Jag tar omtag på omtag men kommer liksom aldrig ens in på upploppet. Snubblar över nån vattengrav eller välter en häck. Det har alltid kommit något emellan. Rättare sagt; jag har låtit det göra det.

Barnens fotbollsträningar och matcher. Jobb. Ja, ibland faktiskt ren och skär lathet, jag erkänner. Undanflykter, helt enkelt. Brist på sträng planering. Velande.

Velande om vilka dagar jag ska träna. Vilka tider. Vilka muskelgrupper. Vilka övningar. Måste ut och gå också! Vart? När? Hur långt?

Jag har aldrig varit en "fjuttare" i ordets rätta betydelse. Inte om man med det menar en som står och kör jättelätta vikter i hur många omgångar som helst och med stort antal varje gång. Nej, jag har alltid velat att det ska bli nåt synligt. Rejäla muskler. Se stark ut. Naturligtvis vara det också!
Jag har lyft ganska tungt för det mesta. Speciellt i maskiner. Hantlar har jag använt vikter som jag klarar av att göra rätt med. Helt ute och cyklat har jag inte varit :-)

Ändå... någonstans har jag fått för mig att jag är svag. Jag orkar inte lyfta tunga skivstänger. Inte ens från golvet. hur ska jag då fixa knäböj och marklyft? Jag har testat knäböj i Smithmaskin men det var bara jobbigt och kändes helt fel. För sjutton, jag pallar ju knappt köra ett större antal squats eller utfall utan vikter! Kände ju däremot att de få jag orkade gjorde nytta ganska snart. Klart jag vill göra fler då. Synd att det känns så motigt, bara.
Marklyft har jag aldrig lyckats få till rätt, tekniken fanns där inte. Har inte frågat någon expert heller. Lite dum i huvudet är jag kanske, trots allt? *s*

Så där har det varit. Fram och tillbaka.

Ibland har det tagit emot för jag tycker att jag lagt på mig fett istället för muskler. Och STOPP och belägg, jag är INTE rädd varken för fett eller att äta för mycket. Viktproblem har aldrig varit min grej. Jo, på andra hållet. När jag var ung.

Jag har alltid ätit mycket, kalorier skulle jag inte ens orka tänka på att räkna. *ryser*
Nej, jag är inte rädd för att gå upp i vikt. Däremot känns det avigt att känna att det samlar sig mer på kroppen när jag anser att det borde vara tvärtom. När jag både styrketränar och är ute och rör på mig.
Morgonpromenader i hög fart (jag kan knappt gå långsamt med mina långa ben...) och gymmet 3-4 ggr/vecka. Nog borde jag väl snart få synliga muskler istället för att känna mig tjockare?

Men... jag är ju hungrig oftare. Måste äta mer och oftare.
Före 2009 när jag drog ned på kolhydrater radikalt och gick över på mer och bättre fett (nån slags liberal LCHF kallas det väl) så åt jag 6-7 gånger om da'n. Fick jag inte mat med (max) 3-timmarsintervaller så var jag inte att leka med! Grrrr... Matarg var bara förnamnet.

Det försvann när jag plockade bort kolhydraterna och mitt blodsocker därmed blev jämnare. Måltidernas antal sjönk till 3-4 st, beroende på om jag tränat eller inte. Jag mådde kanonbra!



Sedan kom den där dagen när jag kände att det inte blev bra. När jag blev osäker på ätande och tränande. Hur mycket ska/bör jag äta? Måste jag tillsätta kolhydrater? I så fall, när? Ska jag ens gå några promenader? Velande igen.
Frågade några "experter" men kände mig aldrig nöjd med svaret. Det kanske var mitt fel. Jag kanske inte var mogen. Jag vet inte. Vet bara att musten liksom gick ur mig.

Jag vill inte vara en velpotta. Jag vill verkligen träna. För mitt välmåendes skull. Jag blir en annan sorts diva än den matarga, när jag låter bli.

Därför har jag verkligen känt mig låg när jag inte fått till det riktigt. Gnistan har inte kunnat tända verkliga brasan. Elden har falnat.

Inte nu. Jag känner mig som att jag skulle kunna utföra stordåd! Om man ser till vad jag (inte) klarat tidigare så har jag bestigit Kebnekaise flera gånger om de senaste två dagarna. Kroppen värker och jag njuter i fulla drag. Ögonen tåras. Inte bara av smärta. Av glädje.

Jag har fixat både knäböj och marklyft med stänger som jag inte ens trodde jag skulle rubba. Jag har kört frontböj med vikter också. Squats är en barnlek nu. Typ :-)




Stångrodd och hantelrodd har genomförts med önskat resultat, det känner jag redan i de rätta musklerna. Jag kommer åt rätt muskler i bakaxlarna. Latsdrag känns bättre. Jag kan fortsätta i all evighet just nu men jag ska inte tråka ut er. Om nu någon orkat ända hit, vill säga :-)

Vad har då hänt?
Jo, jag var på föreläsning i lördags och fick mina kattögon öppnade. Ljuset lyckades tränga sig igenom och lysa på rätt ställen. Pusselbitarna föll på plats.

Den som lyckades med detta var Kenny Dahlström (Strävan). Hans kunskap och sätt att berätta/visa var det som fick mig att få sambandet att sjunka in. Det går att lära gamla kärringar att sitta.
Det går t o m att lära dem att andas och ha rätt inställning. Åtminstone denna kärringen. Jag var väl äntligen mogen :-)

Det kommer att göra ont. Det är det värt (älskar f ö träningsvärk när den är av det rätta slaget).
Jag kommer att greja detta.
Känslan i kroppen går inte att beskriva. Jo, kanske.
FOKUS.

måndag 18 augusti 2014

Hatande pastalirare




Vet inte om det är någon - nu levande - Skillingarydsbo som missat att Farmen spelas in i närheten? Och att den så enormt kände Paolo Roberto befinner sig i vår lilla by emellanåt? Skillingaryd har fått lite kändiskänning :-)

Troligen är det så att inte alla är medvetna om detta, av en eller annan orsak.

Kanske man inte alls bryr sig om programmet (eller vet vad det är...). Kan ärligt och villigt erkänna att jag tillhör den sorten som inte bryr sig. Följde de första säsongerna och faktiskt, jag sökte till och med in, men det var längese'n jag tyckte det var värt att ödsla min dyrbara tid på att titta på det.

Nu råkar jag ha en dotter som serverar mat till produktionsteamet och därför fick jag veta att det pågår inspelning med ovan nämnda som programledare.
Man är ju trots allt lite lokalpatriot och därför började jag följa Paolo Roberto på Instagram, med hopp om att se vad de sysslar med där ute i skogen :-)

Gick bra ett tag, passade alldeles ypperligt med lite extra träningsinspiration också, jag var mitt uppe i en uppstart/ökning av min träning. Bra att se att det är andra stollar än jag som är uppe och tränar eller ränner i skogen i svinottan.

Så gick det tills det första hatinlägget kom. LCHF. Det värsta som finns, tydligen. Ett rött skynke, minsann. Helt accepterat att utpeka alla som använder sig av den livsstilen (för det är vad det är) till idioter. Tydligen. Dra alla över en kam. Nu är det minsann inte tal om individualism längre. Ånej.
Jag kände hur irritationen växte men beslöt mig för att sätta mig på händerna en stund.

Idag klarar jag det inte längre. Dagens inlägg var nog bland det dummaste jag läst av motståndare till LCHF, Paolo. Är riktigt besviken på att du häver ur dig nåt sånt och det där med inspiration kan du glömma. FETglömma. Jag är ju trots allt en sån där idiot, du vet. En sån som du tror smäller i sig fett dagarna i ända. Som ligger på soffan och äter sig i form. Eller hur är det nu?

Jag kan drar min historia i korthet, bara för att tala om att det finns andra anledningar än viktminskning som gör att man kan välja att äta på mitt sätt. Inte för att jag tror du är speciellt intresserad. Skriver ändå, om inte annat så kanske någon annan trångsynt (eller bara allmänt undrande) person kan få syn på detta och eventuellt få sig en liten funderare.

Jag har aldrig behövt gå ned i vikt. Efter fem barn har jag naturligtvis lagt på mig ett och annat kilo efter graviditeterna. Gu'skelov. Jag är betydligt snyggare med 70 kg på min 183 cm långa kropp än vad jag var när jag var 10 kg lättare. Bonus, med andra ord.

Varje semester brukade jag också gå upp 7 kg. God mat (mera av den...) och dryck satte sina spår. En månad senare var de borta igen, när jag åt normala portioner och slutade med paraplydrinkar och öl. Jag har kort sagt, inte haft några viktproblem. Bantning har, som du kanske förstår, varken varit nödvändigt eller aktuellt.

För mer än 5 år sedan, i februari 2009, skulle min man - som inte har samma tur med viktanpassning som jag - testa LCHF. Aldrig att jag gör det, sa jag. Jag klarar mig inte utan bröd och pasta, morgongröten osv. Just då tränade jag ganska mycket också och åt 6-7 gånger/dag. Min inställning var klar. Trots det lovade jag att försöka, för att stötta honom (fast jag var rädd att gå ned i vikt).

Några dagar senare gav jag upp. Mitt gamla måltidsmönster, alltså. Helt plötsligt mådde jag bra.
Min mage var lugn, skötte sig bättre än nånsin, utan att knota alls. Jag var lugn. Inga plötsliga vredesutbrott för att blodsockret låg lägre än Marianergraven.

Jag fortsatte träna som vanligt, orken sjönk några dagar men sen var den bättre än innan. OK, jag äter inte strikt, jag äter även underjord-grönsaker, så lite kolhydrater får jag i mig ändå. Måste naturligtvis vara det, och bara det, som gör att jag klarar att använda kroppen och knoppen överhuvudtaget. *lätt ironisk*

Allvarligt.
Jag tränar för att MÅ BRA.
Jag äter LCHF för att MÅ BRA.


Kombinationen - i mitt fall och mitt val - är alldeles förträfflig. Samtidigt som jag inte stoppar i min kropp saker som jag mår dåligt av så har jag fått upp ögonen för hur mycket skit det finns i vår mat. Säger bara en sak; Margarin... Aldrig mer. Jag är mer medveten om kvalitetsskillnader på mat överhuvudtaget.

Jag undviker socker och mjöl. Äter god mat i den mängd som min kropp vill ha och behöver. Jag utsätter den inte för smärta i onödan. Inte via maten, det tar jag träningsvägen istället.
LCHF är ingen diet, för mig är det en livsförbättring.

För att inte tala om vad familjen anser om min humörförändring :-)

Så snälla, Paolo. Tänk på vad du säger.
Din åsikt är din och den har du rätt till. Men... tänk efter innan. Jag är inte en jubelidiot som ligger på soffan och knaprar bacon. Jag äter på mitt vis för att må bra och orka. Och jag tränar.

Alltså, ännu ett bevis på att det finns människor som inte är lata eller hatar fitness bara för att de låter bli pastan.

Använd den härliga energi som du trots allt verkar besitta till det du är bra på, att inspirera till träning. Låt bli att klanka ner på andras val. Även om valet inte är ditt så är det någon med hjärta och hjärna som gjort det. En människa som är lika mycket värd som du. Som inte förtjänar att idiotförklaras.

Har du lust att besöka "andra" sidan så kan du se att man kan äta förbannat gott ändå. Välkommen, det är öppet dygnet runt!

http://matbiten.blogspot.se/


tisdag 12 augusti 2014

Move your ass...

Eller så säger vi så här...

Om någon fortfarande tittar in här (knappt troligt...) så står det med skrämmande tydlighet klart att det är dåligt med uppdateringar. Eller hur?

Därför vill jag att ni - om något intresse för mitt liv och leverne finns kvar - följer mina rekommendationer.

Dessa är:

Instagram: bitteblansch

Facebook: Volym och styrka

 


Båda dessa hittar ni lätt i kolumnen till höger, bara följ pilningen...

Willkommen, Bienvenue, Welcome!









 

torsdag 31 juli 2014

Ernst i ansiktet och tvångströja på kroppen

Vilken natt och morgon jag haft! Måste helt enkelt dela med mig av mina nattliga upplevelser, tror nästan inte det är möjligt att fortsätta leva utan att denna fantastiska vetskap kommer er tillhanda snarast möjligt.
OK, kan eventuellt vara en lätt överdrift (sätter det under etiketten "Värdelöst vetande") men så här var det...

Ni vet hur varmt det varit ett tag nu eller hur? Hur man kan vakna genomsvettig och ligga och vrida sig runt runt och ha problem att krångla sig ur lakanet när det blir dags att kliva upp? Att det därför gäller att se till att ha lite marginal, ifall det eventuellt skulle bli lite bråttom. Som det ju kan bli om man skjuter upp vissa saker.
Försöka ta sig till toan med ett lakan knutet runt fotknölarna är inte att rekommendera.

Vårt rum är begåvat med en altandörr. Välkommet. Även om det kan kännas lite halvläskigt (vet inte vad som kan komma in...) så har det varit ett måste att öppna den. Jag har t o m gjort en Pippi Långstrump, dvs sovit med fötterna på kudden, allt för att komma närmare luften.

Nackdelar med detta? Eh, ja... Har man 3 katter som springer ut och in så... Damen i sällskapet är en föredömlig jägare och har dragit in diverse fåglar och gnagare... Pest eller kolera, bara att välja.

Till saken.
Vaknade genomsvettig även inatt, bestämde mig för att testa en sofflur istället. Somnade direkt men vaknade av att Ernst satte sig på mitt ansikte. Ja, faktiskt! Även om det inte var just den Ernst utan bara dotterns katt så var det en inte alltigenom angenäm upplevelse. Han fick flytta på sig så jag kunde återvända till drömmarnas värld. Där hamnade jag i Ullared, på Gekås! Oj, oj, oj!

Jag som aldrig ens varit inne i ett provrum där, hastade från det ena till det andra. Avbruten av en leverans med kläder som jag tydligen hade beställt när vi var på Rhodos (?!?). En anskrämlig jeanskostym med revärer bestående av paljetter och dragkedjor... Denna råkade jag (säkert ren försvarsmekanism) slarva bort och fick sedan hasta runt och leta, var ju tvungen att hitta den så jag kunde skicka tillbaka den. Där någonstans - mitt i en utskällning av en nybliven mamma med barnvagn som trängde sig fram över allt och alla - blev jag väckt. Dags att ta en morgonrunda med dottern.

Med andra ord, dags att kliva upp ur soffan. Jo, tjena. Träningsvärken från Ullared, oops, hell, gjorde sig påmind. Klarade det och skulle ta på mig träningskläder. Inte lätt när armar och axlar inte vill passera vissa lägen. Resultatet blev att jag lyckades få ut huvudet ur en armhåla och bak och fram eller nåt, fel i alla fall. Kan lova att det var ännu värre att ta sig ur den sitsen. Skrattade så jag höll på att göra på mig och var tvungen att be om hjälp!
Ungefär så här kändes det ;-)
Kan lova att idag gäller "act your age" för min del. Kroppsligt, vill säga, den mentala kommer nog aldrig att komma ikapp. Hoppas jag.

onsdag 4 juni 2014

Vilken MILF har just DU missat???

Ja, man kan ju undra...

Eftersom jag nu är den språkpolis och syftningsivrare jag är så kan jag bara inte låta bli...

 
Detta är den bäst bevarade hemligheten för mammor som du aldrig har använt... Jag har - om jag verkligen tänker efter - aldrig använt någon mamma. Inte en enda. Kanske utnyttjat min egen på något vis, i och för sig. Men, nja...
 
Är det en fördel att vara så pass använd så man vet vilken hemlis det gäller??? Svårt att säga.
 
Bara en värdelös liten fundering från en som idag varit med om något väldigt underligt och sällan förekommande. Vill ni veta?
 
Jaja, OK. Jag plockade ur diskmaskinen och det fanns inte en enda pinal att plocka i!!! Va? Inte ens en smörkniv! Vååååågen :-)
 

torsdag 15 maj 2014

Inspiration och tillförsikt

Högtravande och floskelvarning? Möjligt.
Just nu har jag i alla fall en ganska goe känsla i kroppen. Mr Nasonex hjälpte mig i och för sig på traven men det är inte bara därför.

Jag har varit iväg på användardagar för det e-handelssystem vi har på jobbet. Det är alltid givande att komma i kontakt med andra som använder samma verktyg, alla i olika organisationer och stadier men ändå med mycket gemensamt. Man lär sig alltid något nytt.
Bara det är ju positivt eller hur? Stagnation är inte direkt mitt ledord. Liksom.

Sitter nu på tåget med Lundell i lurarna och löser kundtjänstärenden och andra arbetsuppgifter. Emellanåt tittar jag ut på den för dagen solbestänkta svenska naturen och låter tankarna vandra fritt. Ja, åtminstone så fritt som det kan bli när man är omgiven av andras diskussioner och telefonsamtal. En del tränger igenom det ljuva jag lyssnar på, nämligen.

Nå, när jag nu fått höra en massa saker som jag känner att jag kan använda i jobbet och tänker på hur jag ska se till så att det blir så, då dyker det  - helt utan att jag önskar det - upp andra, mer negativa tankar. Tankar som går i banor som att "det blir jobbigt, det går inte, vem ska..."
Farligt. Men ack, så lätt.


Fast... jag ska inte dit. Att jag inte gillar stagnation innebär inte att jag är beredd att röra mig nedåt/bakåt :-)

Vad vill jag nu komma till med detta så väldigt inspirerande inlägg då???
Helt enkelt att jag tycker det är härligt när man träffar på människor som ger energi och lust till framåttänkande, bara genom att prata om det de själva tror på och arbetar efter.
Önskar ibland att jag också kunde vara sådan. Åka runt och sprida glädje och tillförsikt med mitt budskap (vilket det nu skulle vara...) och min person.
Kan man få nån slags rotation på den energi som ges så att den kommer tillbaka till den ursprunglige givaren? Tror det.

Vad tror ni?
 
 


LinkWithin

Related Posts with Thumbnails