onsdag 4 juni 2014

Vilken MILF har just DU missat???

Ja, man kan ju undra...

Eftersom jag nu är den språkpolis och syftningsivrare jag är så kan jag bara inte låta bli...

 
Detta är den bäst bevarade hemligheten för mammor som du aldrig har använt... Jag har - om jag verkligen tänker efter - aldrig använt någon mamma. Inte en enda. Kanske utnyttjat min egen på något vis, i och för sig. Men, nja...
 
Är det en fördel att vara så pass använd så man vet vilken hemlis det gäller??? Svårt att säga.
 
Bara en värdelös liten fundering från en som idag varit med om något väldigt underligt och sällan förekommande. Vill ni veta?
 
Jaja, OK. Jag plockade ur diskmaskinen och det fanns inte en enda pinal att plocka i!!! Va? Inte ens en smörkniv! Vååååågen :-)
 

torsdag 15 maj 2014

Inspiration och tillförsikt

Högtravande och floskelvarning? Möjligt.
Just nu har jag i alla fall en ganska goe känsla i kroppen. Mr Nasonex hjälpte mig i och för sig på traven men det är inte bara därför.

Jag har varit iväg på användardagar för det e-handelssystem vi har på jobbet. Det är alltid givande att komma i kontakt med andra som använder samma verktyg, alla i olika organisationer och stadier men ändå med mycket gemensamt. Man lär sig alltid något nytt.
Bara det är ju positivt eller hur? Stagnation är inte direkt mitt ledord. Liksom.

Sitter nu på tåget med Lundell i lurarna och löser kundtjänstärenden och andra arbetsuppgifter. Emellanåt tittar jag ut på den för dagen solbestänkta svenska naturen och låter tankarna vandra fritt. Ja, åtminstone så fritt som det kan bli när man är omgiven av andras diskussioner och telefonsamtal. En del tränger igenom det ljuva jag lyssnar på, nämligen.

Nå, när jag nu fått höra en massa saker som jag känner att jag kan använda i jobbet och tänker på hur jag ska se till så att det blir så, då dyker det  - helt utan att jag önskar det - upp andra, mer negativa tankar. Tankar som går i banor som att "det blir jobbigt, det går inte, vem ska..."
Farligt. Men ack, så lätt.


Fast... jag ska inte dit. Att jag inte gillar stagnation innebär inte att jag är beredd att röra mig nedåt/bakåt :-)

Vad vill jag nu komma till med detta så väldigt inspirerande inlägg då???
Helt enkelt att jag tycker det är härligt när man träffar på människor som ger energi och lust till framåttänkande, bara genom att prata om det de själva tror på och arbetar efter.
Önskar ibland att jag också kunde vara sådan. Åka runt och sprida glädje och tillförsikt med mitt budskap (vilket det nu skulle vara...) och min person.
Kan man få nån slags rotation på den energi som ges så att den kommer tillbaka till den ursprunglige givaren? Tror det.

Vad tror ni?
 
 


lördag 10 maj 2014

Slut i rutan och skutan

Igår, hemkommen från två intensiva dagar på Rimforsa Strand, slocknade jag före den store där uppe. Ja, solen, ni vet. Det var fortfarande ljust när jag kröp ned för att låta min hjärna bearbeta andra saker än det den sysslat med på arbetstid.

Jag kan verkligen rekommendera det, förresten. Nää, inte tvunget att krypa ner i sängen medan det är ljust, stället. Verkligt god mat och mysigt!

Bearbetningen av diskussionerna vi haft fortsatte dock längre än jag önskat. Trots övertrötthet och ny bok. Längese'n jag inte slocknade direkt. Kan inte påstå att jag saknat det.

Natten blev svart till slut och sömnen OK. vaknade tidigt och funderade på den kommande dagen. I typ 3 minuter. Chockade både mig själv och kroppen genom att ta på träningskläder. Direkt. Utan tvekan.
I och för sig är kanske kroppen och jag samma sak men det kändes som att vi var flera som tappade hakan.

Matade (som i fyllde på matskålarna, inte med sked) ett par, tre katter och stoppade på mig mobilen.
Hej hå, hej hå, vi ut i skogen gå. Var meningen. Vad händer? Mina ben börjar springa!
Först en liten bit. Sedan längre. Och längre.
Tror det var kroppens sätt att säga till mig (oss?) att hjärnan behövde rensas. Sedan är det ju faktiskt snart dags att visa magen i bikini o dyl... Fast det var rensandet som var det viktiga.

Hörde göken för första gången i år. Först från norr. Sedan öster, väster och söder. Förvirrat? Inte ett skit. Det är våååååår! På riktigt. Trots regn och 8º.

torsdag 17 april 2014

Seriöst! Eller inte alls liksom?

Idag är en sån där dag när jag jobbar fast på ett lite annorlunda, mer frånvarande, sätt. Liksom.
Liksom är för övrigt ett ord som jag numera ransonerar. Tror jag. Åtminstone är det inte direkt någon som påpekar att jag säger det hela tiden. Tror att det kan bero på att jag dragit ned på konsumtionen/bruket av detta ord. Liksom.

Här kan jag förresten inflika något annat - som är i paritet med föregående vad gäller intressepoäng - det är förbannat, jäkla, svårt att skriva när hela datorn hoppar. Det gör den nämligen när man åker med Jönköpings Länstrafiks bussar. Vissa chaufförer borde nog jobba hemifrån istället.
OK, det är inte bara datorn som hoppar. Allt rör sig. I otakt med vartannat. Liksom.

Jag har faktiskt jobbat sedan 6.30 och idag är en sån där dag när man kan nöja sig med sex. Ja, timmar, alltså. Jobba. Ni vet, istället för åtta. Och det har visst funnits saker att göra men det är lugnt mot annars. När 89,5% redan tagit påskledigt, då minskar inflödet. Liksom.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Inte ett jota. Liksom.

Kanske bara visa att jag lever. Om nu någon skulle råka undra. Jag bloggar inte (ofta) men jag lever ändå. Det tycker jag är ganska bra. Tvärtom vore jobbigare. Liksom.

Jag vågade till slut det där som jag frågade om för länge se'n. Jag "offentliggjorde" en annan sida av mig.

Det gick ju bra. Inga större vågor på krusiga ytan. Liksom. Kanske för att ingen bryr sig om att hitta den eller tycka till. Allt fortsätter som vanligt. Liksom.

Jaja, nu är det snart påsk, förhoppningsvis blir det en glad sådan, jobbar på att den ska innehålla en hel del godsaker i påskägget i alla fall.

MC-körande, trädgårdsfixande, målande, deklarerande. Och kanske lite bubbeldrickande i vårsolen?
Det kommer att bli tisdag snabbt som attan. Liksom.

Nu slipper ni mig och mina liksom, ha en skön påsk! Liksom.



lördag 18 januari 2014

Får jag eller får jag inte? Ska jag eller ska jag inte?

Jag vill ju så gärna skriva men ändå tar det bara stopp.

Varför? Kan inte skylla på att jag inte hinner, det gör jag, med rätt val och lite planering. Nä, det är för att jag inte klarar av att skriva det jag vill. För att det kanske stöter någon annan. Kanske något barn som tycker jag är en tramsig, schämmig mamma. Nån annan som retar sig till döds på det jag skriver.
Det skulle jag väl i och för sig kunna leva med. Lite beroende på vem. Jag är ju egentligen inte en sån som önskar livet ur folk. Oftast inte. Inte på allvar. Det räcker att de håller sig ur vägen.
Och vem tvingar någon att läsa? Inte jag. Inte det heller.

Jag är en alldeles lagom snäll människa i mina bästa år. Eller jag är åtminstone i min egen ålder. Det kan man inte säga om dem jag emellanåt kallar t ex "gubbar i 50-årsåldern". Det är då det blir tyst vid middagsbordet och barnen (minst ett av dem) höjer på ögonbrynen och tittar på mig med den där blicken. Ni vet, den där som säger "Men mamma, hur gammal är du själv?"

Ja, jag är alltså egentligen alldeles vuxen och borde med andra ord få bestämma själv vad jag ska skriva om. Jag är såååå himla nära att dela med mig av min - än så länge - anonyma blogg. Den som beskriver saker som ibland är enormt jobbiga i mitt liv. Som påverkar mer än jag vill.

Det är nu jag behöver dela med mig. Nu jag behöver stöttning och förståelse. Jag vet att det finns många som är i samma sits. Ibland vore det så skönt att få häva ur sig allting och byta erfarenheter med dem.

Varför ska jag låta bli? Varför kan jag inte bara släppa ut den? Det är trots allt mina tankar, mina funderingar, mina våndor. Varför ska jag alltid tänka på hur andra tar det? Kan jag inte bara sträcka på ryggen och säga; "Det här är min syn på saken. Min upplevelse. Så här har jag det när det är som det är."

Har haft den här "på-väg-känslan" ett tag men den poppade upp idag igen när jag såg detta inlägg hos Monstermalla. Tack för du fick mig att känna mig stärkt i mitt kommande beslut!

Alltså... troligen... snart i en dator (eller liknande) nära dig!


Legday - lägg dej!

Lördagarna kommer väldigt ofta nuförtiden, har ni märkt det?
Eller ni kanske inte har öronmärkt era lördagsförmiddagar till benträning?
Det har jag...

När jag var ung (för ett litet tag sen...) så var jag en naturlig löpare, älskade att springa, både långt och kort. Känslan när man märker att det bara är att lägga in en liten, liten växel till så spurtas motståndarna om - den är härlig! Älgakliv förbi på upploppet. Njutning!
Då var jag stark i benen, tänkte inte ens på att ta i, bara gjorde.

Eeeeeh... det är inte riktigt likadant nu. Ända sedan jag började styrketräna så har jag hatat att träna ben. Cykla, gå, t o m springa lite emellanåt - helt OK. Men knäböj, marklyft... För att inte tala om utfall! *morr*

Visste att det skulle komma en dag när jag måste, tycker själv det ser rent löjligt ut med en stor överkropp till ett par spinkiga ben, så jag kan inte bara träna det som är roligt :-)



För några veckor sedan så hände det. Jag bestämde mig. Det var dags! Sa till (=bad snällt) att maken skulle peppa mig och se till så jag inte gav upp direkt. Han lovade. OM jag lovade att inte gnälla. Jag? Gnälla? Hmpf...

Lördagen kom och det var bara att bita ihop. Göra. Gjorde så. Utan gnäll (var nära en gång) Tänk, jag som hatälskar träningsvärk fick njuta i fem hela dagar!
Andra lördagen när jag stapplade ut från gymmet så deklarerade jag att "lördagar får bli officiell legday".
Va? Ska jag lägga mig? frågade sällskapet. Nej, här läggs inget - vi kämpar på!

Nästa gång blir det inte så, då trajar vi runt på MC-mässan istället. Torsda'n får bli lördag denna veckan, inte fuska! Har redan fått besked om att det är dags att öka vikterna nu så vem vet, jag kanske inte kan röra mig (utan att grimasera) till helgen?

Bäst att ta lite förebyggande vila, lägger mig och pillar navelludd en stund.



, , , , ,

måndag 30 december 2013

Träningsabstinens och andra småproblem

Nu ska jag banne mig snart axla mitt påtagna ansvar och bege mig till gymmet (vilken dag som helst). Jag har tagit ansvar för axelns vila tillräckligt länge nu, tycker jag. Har ätit inflammationshämmande i snart fyra veckor och det känns bättre. Jag skriker inte (grinar inte ens illa) längre när jag rör armarna/axeln mer än "nödvändigt".

Mina promenader störs inte av att jag måste tänka på att låta bli att vifta alldeles för mycket med dem. Jag kan ta ut svängarna och stegen igen!

Nu när jag läser det jag skrev så ser jag att det blev en rätt knasig felsyftning där, vem fasiken kan vifta med en promenad?!? Låter den stå kvar för att visa att jag minsann klarar att visa mina svagheter :-) Även om detta egentligen inte alls är en av dem. Snarare i så fall att jag inte kan låta bli att påtala andras. Felsyftningar, alltså.

Hur kommer det sig egentligen att man blir mer sugen på sådant som är förbjudet? Eller åtminstone svårt/omöjligt att genomföra?

Jag längtar fruktansvärt mycket efter att ta ut mig riktigt ordentligt med träningen, både svettas av konditionspassen och att lyfta tyngre och tyngre. Men nääää, när jag började lägga på vikter (en rejäl ökning som jag kände passade mig) och som gav mig en ordentlig kick, då ska kroppen börja krångla. Man kan tycka att det finns en hel del muskler att träna, förutom axeln, men tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Den blandas in i andra rörelser också, t o m i vissa ryggövningar. Eller är det bara inbillning? Kanske blir så att jag inte vågar ta i riktigt och därför kopplas den in? Ond cirkel som förhoppningsvis snart bryts.

På mina promenader, när jag är på vift, snurrar nu stora planeringsskivan. Jag ser framför mig hur jag förbereder allt jag ska, varje (vardags)kväll. Kokar ägg att ta med som mellanmål till jobbet, blandar en proteindrink som ska svepas efter morgonens cykling/promenad, lägger fram tränings- och jobbarkläder, fixar matlådor och laddar kaffebryggaren.

Bara tanken på det sprider en god känsla i kroppen...

Jag har en sak att fixa innan jag känner att det kommer att bli 100 % så här, om den grejar sig så kommer jag absolut att genomföra detta. Jiiiihaaaaaaa!



, , , ,

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails