onsdag 31 mars 2010

Överkänslighet och trosprinciper behandlas olika

Vegetarian? Jamenvisst, klart du slipper kött och annat i skolan.
Muslim? Jude? Jamenvisst, klart du inte ska äta sånt din trosövertygelse säger åt dig att undvika.

Kolhydratskänslig? Äh, lägg av! Är du dum i huvet eller? Du får väl peta bort pastan ur grytan, det kan väl inte vara så svårt?

Ska man behöva ge sina barn en glutenintolerant-diagnos för att deras välmående ska tas på allvar? I och för sig så kanske de har en släng av det, men varför ska det vara svårare att slippa pasta, ris o dyl än att få ersätta köttet? Gör ett enkelt byte då. Ge grynen till dem som inte vill äta kött och ge köttet till dem som inte vill ha grynen. Lite extra grönsaker på det - klart! Hur svårt kan det va?

Nu ska jag säga att detta gäller inte mina egna - även om det skulle kunna göra det - utan vänner till mig i andra kommuner. Jag har inte ens kollat upp hur det fungerar i Vaggeryds kommun, men blotta tanken på avigheten i detta gör mig sur.

söndag 28 mars 2010

Stick och brinn

Idag - en alldeles övertrött söndag - sitter jag och tittar på TV. För länge, helt klart, men är man trött så är man. Då ser jag helt plötsligt ett inslag om stickning och genast kände jag den där lusten. Den jag hade när jag stickade som mest, det var i 18-20-årsåldern nångång. Minns att jag t o m stannade hemma från skolan för att kunna sticka. Förlåt. Numer är det väl preskriberat, jag slutade gymnasiet 1984...

Jag var en riktig stickgalning. Det började med köpta mönster men snart gjorde jag egna skapelser på löpande band. Aviga och räta bildade mönster som blev till tröjor, mössor, halsdukar och en och annan strumpa. Massor. Allt det har gått till återvinning, jag tror bara jag har en enda tröja kvar se'n den tiden. Och den gapskrattade mina barn åt för några veckor sedan när jag tog på mig den... "Jag har gjort den själv, vad taskiga ni är..." Då försökte de sluta men det gick inget vidare. Nån av dem frågade "Varför har du gjort den?" Hmmm... Och de har jag närt vid min barm!

Jag blev i alla fall riktigt sugen på att sticka igen. Om jag helt plötsligt är försvunnen så har jag troligen fastnat i ett annat beroendes garn.

lördag 27 mars 2010

Baden-baden, inget bad än

Om jag mot förmodan skulle fått för mig att det är dags att sticka ut näsan och sätta mig i solen med en kaffekopp eller nåt så motsäger denna snöhög det å det bestämdaste.

Trots påställda moppar, nya gympadojor, fotbollsträning ute (nästa vecka), krokusar, sopade gator och allt vad det är så lär det inte gå att få vår fullt ut. Än.

Våra Baden-Badenstolar finns där. De skymtar mer och mer för varje dag. Till Valborg kanske dynorna kan få komma ut?

För övrigt är det 22º varmt på Rhodos. Redan. Och jag vill inte dit...

Vad är det egentligen som inte händer?

Jag har ju varit kass på att skriva inlägg nu ett tag, åtminstone innehållsmässigt, så jag har inta alls varit förvånad över att ingen kommenterar. Hur ska nån vilja/orka det när jag knappt själv orkar läsa det jag skriver? *gäsp*

Men nu har jag märkt en sak... När jag loggade in så hade jag en kommentar att granska. Kul, tänkte jag och klickade fram den, som visade sig vara 5 stycken! Daterade från den 23:e och framåt. Är det nån mer än jag som har det så? Jag har faktiskt varit med om det nån gång tidigare, förra veckan tror jag det var.

Så om någon undrat varför jag inte publicerat det ni kommenterat - det beror på att jag inte vetat om att de fanns. Nu har jag sett dem - nu finns de!

Här har det rullat på idag annars. Frukost, ett par maskiner tvätt, städning av kök och toaletter, färgning av skallhår, läsande av tidning. Och lite annat som är ungefär lika intressant att veta :-)

När man varit så flitig på morgonen, får man gå på puben på kvällen då?

fredag 26 mars 2010

HV-vinst för mig

Ibland har man nytta av att tycka det är kul att skriva och knåpa :-)
Sveriges Radio Jönköping hade en tävling där man skulle skriva en saga som innehöll orden Tedenby, domare, pasta, Liv och trolla.

Med hjälp av den här snabbt ihopkrafsade texten vann jag 2 biljetter till kvällens hemmamatch mellan HV71 och Timrå:

Det var en gång en grabb från Värnamo som Mattias fick heta.
När han blev större var det många som efter honom leta'
Tedenby, Tedenby, kom till oss och spela! ropade de i kör
HV vann eftersom Liv är snäll och kan visa hur man gör
Om han i målet står så kan du träna på att skjuta
I domaren och motståndarna respekt du kan ingjuta
Med pucken och klubban en magisk succé du frambollar
På isen med fart du skrinnar och trollar
Ikväll måste Timrås lirare hasta
HV-Mattias är nämligen fulladdad med pasta
Snurra, teka och Timråare kasta
HV ska vinna - basta!

Och detta trots att jag inte tror på kolhydratladdning :-)

Samma men annorlunda

För över en månad sedan var vi (16-åriga döttrarna, deras far och jag och två handledare till) på handledarkurs. Vi varnades för att handläggningstiden kunde bli lång eftersom det varit överflyttning från Vägverket till Transportstyrelsen.
Jag - som är van vid myndighetsarbete - ställde in mig på detta och tyckte väl inte heller att det var så bråttom. Snö och halka känns inte som det optimala att börja sin övningskörningsbana på. Trots att det var det jag började på en gång i tiden. Det är skillnad att sitta på andra sidan :-)

Efter bara ett par veckor kom Louise´ körkortstillstånd intrillandes i postlådan. Se'n var det stopp. Hur kan detta hända? Vi skickade alla handlingar i samma kuvert, liksom... Även om jag också har erfarenhet av postmottagning och hantering (på flera sätt) så kan jag inte se det rimliga i detta. Vi kommer inte vidare. Så länge jag inte har mitt tillstånd kan jag inte ge mig ut med henne i alla fall. Syrran är inte heller toppenglad för diskrimineringen.

I flera dagar har jag tänkt ringa Transportstyrelsen och kolla men när jag läste detta så känns det som en dålig idé. Vad har väl lilla jag att komma med när t o m trafikskolorna krisar pga detta?

Men... visst är det underligt att samma innehåll kan spridas så olika?

torsdag 25 mars 2010

Skrämmande att tänka på

Alldeles nyss råkade jag - för jag försöker faktiskt undvika det - hamna framför "Sveriges värsta bilförare". Som tur är var det bara i soffan. Att hamna framför dem på nåt annat sätt - i verkliga livet - verkar vara förenat med livsfara. Visst är det väl skrämmande? Tänk att det finns såna huliganer ute i trafiken! Och så har de mage att sitta och skratta åt det. Idioter. Ja, faktiskt.

Polisen borde plocka kortet direkt. Av alla som är med där. Där har de ju verkligen chansen att göra en insats för att rädda människoliv.
Hoppas verkligen deltagarna skämmer ögonen ur sig när de sitter där hemma och ser hur de beter sig. Förhoppningsvis låter de bli ratten också. Jag är säkert jättetråkig och redig, men jag kan inte finna nåt underhållsvärde i att kolla på sån skit. Skitigt blev det ju också när de hade nån slags folkraceåka ("Skrotbilsrally..."). Jaja.

Annars så har jag lite dåligt med tid och inspiration just nu, om nån skulle råkat märkt att jag är ej närvarande :-) Insåg idag att det är listdags, både hemma och på jobbet. Stressen går ner på mer hanterlig nivå på det sättet. När jag skriver upp allt jag behöver fixa och bockar av efterhand, då sprider sig lugnet i kroppen. Det ska jag göra direkt i morrn bitti. Se'n glider jag nog bara omkring. Eller vad tror ni?

onsdag 24 mars 2010

Informationsinsamling

Igår och idag sitter jag på rumpan - ja, det gör jag ju annars när jag sitter också - och lyssnar på företrädare för ALMI. Intensivkurs i Företagarskolan. Med feber. Fast febern hade jag redan, den ingår inte i priset.
Varför detta? Varför inte? Det är aldrig fel med mer kött på benen och vem vet? Kanske blir jag en sån däringa egen företagare rätt vad det är?

Farfar, sluta snurra :-)

måndag 22 mars 2010

Onödig tidsspillan

Eftersom jag är alldeles för trött - inte pga festhelg utan nån skit som kryper runt i min lekamen och stör de elementära funktionerna - så blir det ingen redogörelse av helgen än. Istället ska jag berätta lite om min oerhört spännande kväll.

Efter att maten var avklarad så var det matteläxa för minstingen. "Lilla minus, åååååååh vad jobbigt" suckade hon. Försök själv svarade jag så hjälper jag dig om det är nåt du inte grejar. Med lite frågor kom hon fram till det mesta på egen hand. Se'n var det en uppgift där Rulle hade en viss summa och Rutan hade hälften av det. Flera summor, alltså. Började på 14 och gick vidare uppåt, slutade på 30.

Jag vet ju inte hur de har pratat om detta i skolan, vilken metod de använder för att räkna fram svaret, så jag gav henne tips på hur jag brukar tänka. Ibland förstod hon och ibland var det knepigare.
Jag är inte alls säker på att m in trötta, halsonda metod att förklara var så bra, så det var inte konstigt om det blev lite svårt ibland.

När vi kom till 28 så visste hon att något gånger 2 blir 8...hmmm... 4 är det ju! Javisst, hur ska du tänka med resten? Till slut kom hon fram till 14. 30 var värre och jag försökte få henne att förstå att eftersom 16+16 blev 32 så kunde det ju inte vara det. Om det ska vara lite mer än 14 vad kan det vara då? Till slut kom det; 15! Ja, svarade jag.
Den lilla damens kommentar blev "Varför sa du inte det från början?"

Ja, så dumt, det kunde jag ju ha gjort!

Hur gick det?

Klarade ni helgen utan mig? :-D
Klart som korvspad att ni gjorde, skulle bara tala om att jag är hemkommen hel och ren, utan fadäser, efter en vääääldigt trevlig helg.
Tänk att man kan prata så mycket. Om så spännande saker också :-) Gött att ha vänner man känner att det är "bara att vara" med. Återkommer säkert med nåt litet utdrag men nu är det jobba, jobba som gäller. Ha en bra dag!

fredag 19 mars 2010

Inget konstigt alls

Om en viss myndighet inte kan kontakta en annan för att kontrollera att 16-åringar fortfarande går i grundskolan, då är det väl inte konstigt alls att saker och ting kostar?
Skolplikt är väl en av de "stora" plikterna? Skulle mina tjejer (blir väl jag då eftersom de inte är myndiga) ha brutit mot denna så skulle säkert den första myndigheten fått veta det av den andra myndigheten.
Utan att först skicka ut förfrågan till föräldern ifråga.

Ibland blir jag trött på stelbenthet. Det är 3 månader kvar tills tjejerna går ut 9:an, hade det inte räckt att skicka en förfrågan inför gymnasiet?

Det jag muttlar om är rätten till flerbarnstillägg. Går de inte i skolan så ryker det. Men som sagt, nu gör de ju det. Frågan är vad detta kvarnmalande kostar? Jag tror att de pluringarna skulle kunna investeras bättre. Vad tror ni?

torsdag 18 mars 2010

Idel ädel adel

I reklamfilmerna för bindor och tamponger är det diskriminering på hög nivå, det har jag tyckt länge. Varför kan inte vi vanliga dödliga få vara med? Vi med vanligt, rött blod? Är vi mindre värda?
Kan det bero på att vi inte tycker det är tillräckligt kul med mens? Vi har helt enkelt ingen extra "Happy period" en vecka (minst...) i månaden. Frågan är om det är för att skydden inte är för oss?
Blått blod, annars kan det kvetta...
Å andra sidan skulle jag inte tycka det vore så kul att ha de små radiobilarna körandes omkring i brallorna.

I USA får man inte driva med den här sortens reklam. Förvånad någon?
Säger man då - uppepå detta hemska - ordet vagina, då är det klippt! Bortredigerat och bannlyst.

Vi skulle kanske ha hit nån från den gruppen som förbjudit detta? Hör nämligen från mina tjejer att i deras skola är det tjejer som gastar andra namn på det kvinnliga könsorganet, som ett skällsord, alltså. Rätt ut i luften. För att det är nåt som inte passar. Varför? För det första - varför just det ordet? Och för det andra - finns det ingen respekt för andra människor? Klasskompisar eller lärare spelar ingen roll.

Det är illa när man behandlar varandra på det sättet. "Ljuva, söta små tjejer" Jo, tjena. Finns det några som kan vara mer elaka mot varandra än tjejer i den åldern? Jag skulle vilja ha ett snack med en del av dem som beter sig så här, få dem att inse hur illa de kan göra. För troligen fattar de väl inte det, tänker inte för fem öre. Bara man är tuff inför kompisarna så löser sig allt. Undrar om deras föräldrar vet om hur deras små mysiga döttrar beter sig? Eller om det är skygglapparna som gäller?

Nä, jag blir så sur nu så jag får förpassa mig till soffan och kolla in utvisningsbåsets kungar i tredje perioden istället.

Vet ni vaaaaaad?

Jag har en massa jag känner att jag skulle vilja skriva om, både sånt som är kul och sånt som är mindre positivt. Men nääääär?
Får se om jag kan ta en stund ikväll efter matlagning, läxläsning, träning och packning. Skulle inte förvåna mig om allt är som bortblåst då... Vissa grejer behövs en viss laddning för att skriva om :-)

Börjar med att gå hem och laga kasslergryta, nånstans måste man ju börja.

Lever i en bubbla

Här går vi omkring som marsmänniskor. Antenner sticker upp ur huvudet. På hörselkåporna, men man kan undra om det inte är lite sändning inifrån emellanåt. Vi har alla varsin liten värld där vi befinner oss. En bubbla där vi umgås med valfri radiokanal för att skydda våra blomkålsblad (?) mot allehanda bullerproblem.

När vi pratar med varandra så skriker vi för att kunna höra. Munnen rör sig men inget hörs. Ringer det? Oj. (Nu vet jag att det finns med telefonmöjlighet men sådan utrustning har vi inte tillgång till.)

Om man som jag dessutom råkar komma åt knappen som gör att man kan (ska kunna...) höra vad människor i ens närhet säger, då känns det som att sitta inuti ett träd där världens största hackspett försöker komma in. Om man fortfarande har kvar lurarna när man knappar på tangenterna, menar jag då.

Men man får höra mycket. Radio kan vara allmänbildande. Idag var det t ex en HV-spelare som uttalade sig om deras många utvisningar. Nu inför slutspelet så är allt viktigt som ni vet. Han sa nåt i stil med:
"Det behöver inte alltid vara negativt att sitta där."
Nähä? Vad är det positiva i det? För laget måste det väl vara kass? Är det för att man får en extra lång vila mellan isrundorna? "Nä, grabbar, nu är det min tur att vila, jag kör en tjollablängare på Timråspelaren där borta. OK?"
Vi får väl se. Heja HV 71 i alla fall!

onsdag 17 mars 2010

Åker till västvåren

Till helgen ska en innestående födelsedagspresent utdelas. Två härliga vänner kommer och hämtar mig på fredag och sen drar vi till Göteborg för en tjejhelg utan dess like. Vilket sätt det blir på är däremot okänt, nåt slags minnesvärt i alla fall. Det vågar jag lova *s*.

Vad passar väl perfekt då, om inte vårens ankomst?

Hmm, nu blev det ju knepigt. Vinter- eller vårjacka?














Teckning gjord av ett av barnen 2005. Vågar inte tala om vilket, ni vet det där med pinsamma föräldrar... :-D

Knåpande

De sista dagarna på jobbet har jag ägnat åt att knåpa med en av de två hemsidor som är i akut behov av uppryckning. Plus startat en blogg till... Hur ska jag hinna? Fast den kommer jag att kunna uppdatera med gott samvete - på arbetstid - eftersom det är arbetsrelaterat. Anser och bestämmer jag :-)

Hemsidan som är under bearbetning är bara påbörjad, jag väntar på att vissa produkter ska bli klara så jag kan ta nya bilder och fixa priser o dyl. Den andra får jag ta tag i så småningom. Där krävs det en hel del...

Kul är det i alla fall! Tänk om jag fick hålla på med sånt här hela tiden. Skriva och designa. Trixa och truxa.

Idag blir det maskinbearbetning efter frukost, måste ju använda kroppen lite också. Full fräs(ning)!

tisdag 16 mars 2010

Extra tufft och hårt

Idag när jag som vanligt började med att surfa på diverse tidningsdrakars hemsidor så slogs jag nästan till marken av hur mycket elände det var. Visst, det är det ofta, men idag kändes det som att det var extra mycket.
Ihjälskjutningar hit och dit, misshandelsoffer som åtalas, andra misshandlade, fler bråk och så nån ytterligare skottlossning. Är det bara inbillning att det ökar och ökar? Förr (när nu det var) hände såna här saker långt bort från oss, i USA och andra avlägsna länder. Inte i Sverige. Inte på bara nån mils avstånd.

Varför? Kommer det någonsin finnas något svar på det?

måndag 15 mars 2010

Kärlek stoppas inte av gränser

Inte ens om dessa gränser utgörs av rep på en flygplats. Markeringen av var säkerhetsspärren finns stoppade inte Haisong från att springa efter sin älskade flickvän. Vad gör man inte för en extra minut med den man snart ska skiljas ifrån? Han skulle väl iofs kunnat sjungit en "song"?
Se'n kan jag nog tycka att 6 timmars avspärrning och 100 stycken uppskjutna avgångar är att ta i lite. Med den lilla erfarenhet av just Newarks flygplats jag har kan jag däremot ärligt påstå att jag inte är förvånad.

Glömmer aldrig när vi stod i kö för att komma igenom passkontrollen på denna flygarena. Detta var efter 1,5 dygns försening på vår väg mot Costa Rica. Vi skulle bara ha mellanlandat men blev tvungna att stanna över en natt. Hela sällskapet var slitna, milt sagt.

Framför mig stod ett äldre par som inte kunde engelska. Inte mycket i alla fall, det förstod jag ganska snabbt. Det fattade däremot inte passkontrollanten. Han röt på den stackars mannen när han inte förstod att han skulle lämna avtryck på sitt pekfinger. Om jag inte hade misstänkt att ett ilsket utbrott från min sida skulle ha försenat oss ytterligare så hade jag gladeligen rutit tillbaka. Fy, vilken brist på respekt!

Tyvärr kan jag sammanfatta all personal med just det - brist på respekt. Vi föstes runt utan att nån visste nånting om nåt och otrevliga var de också. Om jag någonsin hade tänkt mig att åka till detta land så övergav jag den tanken där och då.

Upphämtning

Igår var jag ju inte på världens bästa humör, ville inte ens krama träd. Och absolut inget mjukare. Vet inte om jag är unik på det viset. När jag är riktigt grinig vill jag bara vara för mig själv, inget annat hjälper.

Jag gjorde som jag tänkt, tränade. Det känns ordentligt idag så jag ser fram emot hur det kommer att kännas imorgon :-)

Efter det åkte jag till kyrkogården, till pappas grav. Snart är det 2 år sedan han fick somna in, men jag fattar det inte än. De senaste veckorna har jag drömt om honom, på en massa olika sätt. Ibland är det bara en känsla, andra gånger är det situationer när han är "som vanligt", se'n har jag drömt om hans grav och att jag måste gå dit och lägga blommor. Får inte ihop det riktigt. Han var inte en sån som tycker att det är viktigt att sköta om gravplatser o dyl, han visste ändå. Så varför ska jag dit? Är det hjärnspöken och dåligt samvete? Fast jag inte heller tycker det är blommor som spelar roll. Tankar och minnen är det jag vill ha.

När jag kom dit och såg den översnöade gravstenen, bara namnet syntes, så var det som han sa till mig: Kolla, det är mitt namn som står där. Jag finns inte längre hos er. Inte på det viset.
OK... Får se vad jag ska göra med den informationen.

Det blev ingen lång visit, istället åkte jag vidare. Körde en bra stund och bara var ifred. Hade egentligen tänkt stanna och gå en sväng men åkte hem och tog den promenaden i hemmaskogen. Se'n blev det söndagsstek.
Jag var fortfarande inte på topp utan la mig i solen på sängen och drog filten över mig. En förväntad liten stunds vila blev över två timmars tung sömn... Inte likt mig, jag har väldans svårt att sova på da'n, så det var väl kroppens (eller knoppens) sätt att säga ifrån.

Idag är jag lite mer på G så bara jag får frukost så blir det nog helt OK.

söndag 14 mars 2010

Bränsle genom frustration

Idag är jag inte att leka med. Bara så ni vet om ni råkar på mig på nåt sätt. Skulle kunna lyftan Hulken just nu men nöjer mig med att slänga på mig träningskläderna och pressa ut det den vägen istället. Jisses, vilken smärta mina axlar och armar ska få känna på nu. Inget ont som inte har nåt gott med sig...

Se'n ska jag försöka ta till mig det som mina drömmar sagt mig några nätter nu och åka och prata med den som "kallat". Vissa saker kan inte ignoreras.

Ha en skön söndag!

lördag 13 mars 2010

Vackra bilder tagna av en TV-illing :-)

Måste återigen visa vilka fina bilder Jennie tar, fantasi saknar hon inte. Kika in och kolla!

För lång för en date

Eftersom jag inte vill skriva ut det jag tänkte (Svullo fanns med i den tankegången) så blir rubriken lite tam. Fyller sin funktion gör den i vilket fall och det är huvudsaken.

Jag har alltid varit lång, längst i klassen för det mesta, killarna inräknade. Detta har jag vetat om (hur kan man undvika det?) och känt av på många olika sätt. Jag är inte som den här tjejen som inte förstått (?) att alla inte är lika långa/korta utan det finns en massa varianter. Nej, jag har lidit av längden må ni tro. Kutande, hukande tog jag mig igenom skolan. Att stå i en klunga omgiven med människor som är betydligt kortare, det är inte kul. Speciellt inte om man som jag var ganska blyg och inte ville sticka ut.

Trots längd och blyghet så har jag lyckats träffa killar som velat vara tillsammans med mig. Alla jag varit tillsammans med - förutom två - har varit kortare än jag. I början ville jag gärna att personen ifråga skulle gå uppe på trottoaren och jag nedanför. Dansa tryckare kändes lite knepigt. Det var en massa situationer där jag inte kände mig bekväm med att vara längre. Men hindrat mig från att "dejta" har det aldrig gjort. Ingen har tyckt att jag var för lång och tog över rummet, som tydligen den här tjejen råkat utför.

Sedan ca 15 år tillbaka har jag högklackat och bryr mig inte om att jag blir ca 195 cm med dem på (och därmed ca 20 cm längre än min man). Numera sträcker jag på mig och tar den plats som även jag förtjänar. Lång eller kort spelar ingen roll. Det sitter inte där om man får ragg eller inte. Personlighet hos en själv och den man träffar måste väl ändå vara det som påverkar?

fredag 12 mars 2010

Tvillingar eller TV-illingar?

Idag låg det tre tjocka kuvert i postlådan. Avsändare var Karolinska Institutet som utför undersökningar åt Tvillingregistret. Jag har varit så himla redig och fyllt i de föregående så varför inte fortsätta? Förresten, jag erkänner, jag hoppade över några när de var små när det skulle lämnas prover o dyl. Det kanske inte ens var från den undersökningen, förresten. Eller kanske gällde det nåt av de andra barnen?
Strunt samma, jag, Jennie och Louise satte oss med varsin bibba och började fylla i. Digra luntor... Anonymt är det ju också. Om det inte är så att det kommer fram oegentligheter som sociala myndigheter vill ha koll på. För visst svarar alla sanningsenligt på precis allt. Speciellt om man misshandlar sitt barn. Då kryssar man gladeligen JA och berättar när det hände första gången. Naturligtvis.
Det är som när vi skulle mellanlanda i USA och fick fylla i nån slags visum på planet. "Sysslar du med kriminella aktiviteter?" Självklart svarade jag JA även där. Med detta inte sagt att något av det är sanningsenligt, bara exempel på hur fånigt det kan vara.

Exempel på några frågor:
Har han/hon någon gång trott att någon sände speciella meddelanden till honom/henne genom TV?
Nja, skulle väl vara reklamen då.

Har han/hon någonsin känt att han/hon kontrollerats av någon speciell kraft?
Räknas "om jag lämnar min tallrik här så åker den in i diskmaskinen av sig själv-kraften"?

Har han/hon någonsin sett något eller någon som inte andra människor kunde se?
Typ, om någon råkat ha sönder något och det inte var just han/hon menar ni?

Har barnet någonsin blivit fysiskt försummat? (Tex inte fått mat, ordentliga kläder eller lämnats att ta hand om sig själv?)
Oj, räknas den gången när vi glömde Jennie hemma i hallen, i babyskyddet?
Så fortsätter det...

På slutet ska jag då rannsaka mitt samvete ifråga om alkohol och droger. Här kan jag bli lite småirriterad på inkonsekvenserna.
1. Hur ofta använder du andra droger än alkohol? Aldrig. Fråga 2. Använder du fler än en drog vid ett och samma tillfälle?

Men hallå? Svarar jag aldrig så kan det inte komma såna följdfrågor. Då ska jag kunna hoppa vidare eller hur? Istället kommer det 10 ytterligare frågor. Jag var så obstinat att jag lät bli att kryssa.

Husbil någon?

Vi ska satsa på att försöka komma med i Midnattssolsrallyt i år igen, det blir den enda tävlingen för oss i år i så fall. Dilemmat vi har är att vi är så många att sovplatser är knepigt att ordna. Husvagnen funkade OK förra året men eftersom vi kanske kommer att ställa upp den nånstans till sommaren så känns den inte riktigt som ett alternativ. Inget smidigt sådant i alla fall.
Vi har kollat runt efter en husbil att hyra men det verkar rumpekört. Nu kastar jag in en fråga här så får vi se om det ger resultat :-)

Tiden det gäller är v 28, 14-18/7. Tips, någon?

Usch, detta påminner mig om att jag bara har en månad på mig att köra upp för tungt släp... Kärran står begravd under snön så ska jag ha ut den nu blir det med hjälp av muskelmassa. Hmmm, kanske skulle ta det i helgen och kombinera träningen med luftintag och backövningar?

Tips på arbetstillfällen

Jag har drömt igen. Just innan den mysiga signalen i telefonen skulle skicka iväg sina smäktande toner för att väcka mig så var jag tillbaka på mitt kommunala arbete. Lite annorlunda arbetsuppgifter, dock. Vaggeryds kommun skulle byta postadress och detta måste alla informeras om. Självklart!

"Kan vi inte sätta in annons i tidningarna och på hemsidan?" funderade jag, snusförnuftig som jag är. (Läs: välorganiserad och rationell)
"Nej, alla kommuninvånare måste få ett personligt adresserat flyttkort, det bättrar på vår goodwill." var svaret jag fick.
Bara att sätta igång att skriva. Som tur var med blyerts så jag kunde ändra eventuella felskrivningar. Nåt för Littorin att ta till sig, kanske? Dolda arbetsuppgifter som kan utföras av praktikanter, det skulle han väl aldrig komma på?

torsdag 11 mars 2010

Mamma Scan - det är jag det!

Idag har vi haft en nätverkstekniker här och fixat så att allt fungerar som jag tänkt mig. Äntligen! Jag har liksom inte fått tummen ur, varken att göra det själv eller fixa hit nån annan. När jag nu försvann några dagar så *pang* var det en på gång. Kanske ska försvinna oftare?

Han har ordnat så att allt hänger ihop och det är ljuvligt. Speciellt att skrivaren nu också kan användas som scanner. Jag ska scanna och scanna. Ritningar som jag letar efter i överfulla pärmar ska in i datorn. Fax - stick och göm dig nu - annars får du helt slumra in. Har fortfarande nån enstaka kund som envisas med att skicka ordrar på fax och eftersom funktionen ingår i skrivaren så får den stå kvar :-) Vill ju trots allt att det ska trilla in ordrar från alla möjliga håll!

Nu har jag helt plötsligt så mycket att göra att jag inte vet vad jag ska börja. Scanningen lockar mest, Fru Sorteringsnörd är på G :-D

onsdag 10 mars 2010

Rattmuff av

Jag - som inte är van vid storstadstrafik - har fullt upp att hålla koll på skyltar, andra trafikanter och backspeglar när jag kör. Skulle inte få för mig att prata i telefon i det läget, även om det händer annars. Hemma på våra vägar, på landet. Inga sms däremot, nån måtta får det väl vara på tillgänglighet och svarstid.

Inte målar jag läppar eller ögonfransar, heller. Det finns så många andra som gör en massa konstiga saker samtidigt som de kör, ett exempel är det här. Jag var tvungen att kolla datumet, är det första april idag? Nope, det var det inte. Många frågor dyker upp, förutom den mest uppenbara. Varför körde hon om hon dagen innan blivit av med körkortet? Varför var hennes exman med när hon skulle träffa sin pojkvän? Kunde inte han ha fixat rakningen om hon tvunget måste köra? Eller - det allra bästa; Spara det till den nye, han skulle säkert gärna varit behjälplig. På fast mark. Utan ratt.

Det där med siste idioten som inte är född får ständigt nya betydelser och innebörder. Kör lugnt!

Träningslusten knackar på

Nu har jag drömt om träning i flera nätter så det måste vara dags. Eller är det bara Beach 2010 som spökar?När jag kommer hem ikväll så ska jag inte sätta igång. Det orkar jag inte efter 4 timmar i bilen och vill inte heller. Då ska jag först och främst krama om familjen .

Men på torsdag, då! Nu känns det - peppar, peppar - bättre i ljumsken så nog kan det bli en promenad eller svettsväng på cykeln. Dessutom så saknar mina armar träningsvärken, så det blir hantlar också. Känner mig riktigt sugen nu så jag tror på att det ska kunna funka :-)

Den ena drömmen var att jag hade lagt upp ett träningsschema på bloggen, med egen sida och väldigt detaljerat. Där kunde man följa både tid, vikter och en massa annat "skoj". Så avancerad ska jag inte bli, men SKA ska jag!

tisdag 9 mars 2010

Vilse i pannkakan

När jag var liten så var jag väldigt blyg och försynt. Vissa skulle säkert påstå att det är smått underligt att gömma sig under bordet när det är släktkalas. Vissa hamnar där av andra anledningar. För nog händer det då och då att en och annan sups under bordet? Jag var åtminstone nykter. Men blyg.  Kan också vara så att det inte var tillräckligt intressant däruppe eller vad tror ni?

I vilket fall så hade jag också en förmåga att komma bort. Minns en gång på Epa i Värnamo, den stora staden, när jag var med mamma och någon mer där. Jag som inte var van att gå omkring ensam i affärer hade förirrat mig till avdelningen med plyschtröjor. Minns ni dem? Mjuka, goa och med en speciell doft där de låg i affären. Ofta bruna eller mörkblå. Där gick jag och luktade på tröjor och rätt vad det var så var alla andra borta. Paniken var nära. "Maaaaammmmmmma!!!!" vrålade jag tills hon kom och räddade mig.
En annan gång gick jag vilse i skogen flera (hundra) meter in i hemmaskogen. Minns hur jag helt plötsligt - stående på en hal stock - kom på att de andra (killar i 7-årsåldern) nog hade gått hem. Snyftade och hulkade en stund innan jag kom på var jag var och gick hem.

Allra värsta gången var nog ändå när det var marknad på gatan utanför radhuset vi bodde i. Vet inte anledningen till att den skulle vara där men det var nära och bra, så jag fick gå dit på egen hand. Det var ju liksom hemma. Men jag - virrhönan - hittade inte ut! Stånden och människorna var alldeles för många och det gick bara inte. Minns inte hur jag kom hem, men det var väl nån granne som hittade den gråtande Blanscha-ungen och följde mig de 10 meterna hem.

Fattar ni hur jag kan ha blivit kartläsare? Kanske har barndomen satt sina spår eftersom jag dessutom har ett riktigt hyggligt lokalsinne? Hoppas det hjälper mig hem imorgon :-)

Efterlyst av Efterlyst

Det här måste väl vara ovanligt klantigt, t o m för att vara tjuv- och rackarspel? Eller är det kanske några snälla medborgare som vill underlätta för polisen och Hasse Aaro? "Nu grejar vi ordentliga bilder åt dem, grabbar! Ta inte på handskar, de måste ha en chans att hitta oss i registret."

Vissa gör allt för att få komma med på bild.

Linslus?

Morrn da

Morrn alla glada! Jaja, ni andra kan också få en morgonhälsning :-) Här är man vaken efter en god (nja) natts sömn. Bäddmadrassen halkar omkring så man kan tro att det är sidenlakan som huserar under mig och lyhört är det så jag hoppar till taknocken och vänder emellanåt. Men däremellan har jag sovit.
Nu ska jag öppna alla fönster och steka mig en frukost. Håll tummarna för att inget brandlarm går igång!

måndag 8 mars 2010

Hemkunskapsläxa

Idag när jag pratade med en av mina 16-åringar så fick jag än en gång känslan av att skolan lever i sin egen lilla värld. Fortfarande. Precis som jag inte redan visste det. Eller är det så illa att det är vi föräldrar som gör det? Kanske våra barn påverkas av oss och det vi gör eller inte gör? (Här gör jag ett inpass och påtalar för er som händelsevis får för er något annat, att detta sista sägs/skrivs med ironi av stort mått.)

Vad säger hon, dotera? Jo, de har fått i läxa att städa toaletten och sitt rum. Och - hör och häpna - sätta på en maskin tvätt! Hjääääälp! Hur ska detta gå? Som tur är så hade läraren tipsat dem om att de kan be någon visa hur tvättmaskinen fungerar. Jaha, nu får jag alltså avbryta min kurs och dra hem då 'rå.
Detta sista sa dottern till mig med skratt i rösten, kan det bero på att sånt gör de dagligen? Sedan så där 7-8 år tillbaka.

Jag blir faktiskt mörkrädd när jag hör sånt här. Finns det ingen som helst framförhållning hos folk? En dag (inom inte allt för avlägsen tid) ska dessa ungar flytta hemifrån. Då ingår oftast inte hemhjälp. Jo, det är sant, så illa är det. Man måste sköta sig själv!

Eller samarbete i familjen? Är det bara de vuxna som fixar och donar? Björntjänst kallar jag det. Och vem mår bra av sånt? I långa loppet?

Brandkårsutryckning?

När jag kom fram till min destination var jag hungrig och tänkte laga till lite käk. Över spisen satt en braskande lapp: ”OBS! vid matlagning – speciellt stekning – se till att öppna fönstren och gärna balkongdörren. Hotellets brandlarm är EXTREMT känsligt och en utryckning kostar 6000 kronor.” Jag tog en tallrik turkisk yoghurt istället.


Idag på morgonen – i dagsljus och lite mer i form – vågade jag mig på att steka ägg och bacon. Har nog aldrig tidigare varit så nervös under denna procedur. Livet är fullt av äventyr!

On the road

Det är jag ju inte just nu då, men var det i drygt 4 timmar på söndagseftermidda’n. GPS:en –denna underbara uppfinning – talade om att det skulle ta 3 tim och 49 min innan jag anlände målet. Ja, hon pratar ju så, skatan i den där lilla fyrkantiga saken. När jag hade kört ¾ av sträckan så hade jag minskat antalet minuter litegrann. Numera är det ju 120 knyck på långa sträckor så det gör sitt till. Jag gillar det. Har alltid tyckt att 110 är en så knasig hastighet. Eller, knasig är fel ord. De bilar jag haft i min ägo (eller kört utan att äga) har aldrig känts bekväma med den hastigheten. Det blir inget flyt, liksom.

Inget flyt var det gott om när jag kom till Södertälje. 3 km tog 35 minuter att avverka. Där åt det upp tiden jag tjänat in. Med råge! Dieseltraktorn sätter upp tomgångsvarvet så mysigt så det var rena träningspasset att krypköra i den kön, åtminstone för vänsterbenet. La ur växeln för att spara sopp och klarade att komma ihåg det alla gånger utom en ;-D

Till slut kom jag fram, skänker en tacksamhetens tanke till skatan i GPS:en, trots allt. Ett tag trodde jag det var galet i alla fall. ”Gör om rutt…” är inte vad jag vill höra ensam i Stockholmstrafiken en söndagskväll. Ensam i bilen, alltså. Annars vimlade det av bilar. Rutten var tydligen rätt när hon hade tänkt efter så jag drog en lättnadens suck.

Färden gick relativt smärtfritt, annars, även om det började med att det inte fanns nån skiva i CD-fodralet när jag skulle lyssna på Winnerbäck. Nu har jag anlänt målet och fått lite käk i kistan, ringt hem och ska snart sova. Har inte hittat nån uppkoppling än så vi får se hur inaktuellt detta blir innan det publiceras. :-)

söndag 7 mars 2010

Leader of the pack

Det är jag det! Har sovi.. kollat Vasaloppet i soffan och även om de körde för fullt så var jag gråhårig när jag vakn... när det gick i mål. Hur lång tid kan det ta att förflytta sig 9 mil på ett par brädlappar? Ska en annan behöva gynna färgtillverkare nu igen bara för ni inte kan skynda på lite? Va? Är det rättvist?

Skämt åsido, jag är grymt impad att man orkar. Tårarna steg i ögonen när jag såg Susanne Nyström defilera in på upploppet i sin hemstad, vilken känsla! Och likadant Jörgen Brink, ni är ooootroliga. Själv minns jag hur det var när jag fick extra kraft på upploppet när vi sprang 600 m på mellanstadiet. Eller när jag kände att det fanns mer att ge på terränglöpningen. Man lyfts fram av nån osynlig hand och styr förbi om det råkar befinna sig någon i vägen. Wow!

Men, det är andra tider nu. Jag måste packa väskan och dra norröver. Ska passera huvudstaden (blir det väl?...) och befinna mig i Sumpan några da'r. Kurs i dagarna tre. Drar iväg längs autostradan i eftermiddag. Faktiskt känns det som att jag ska vara borta hur länge som helst. Ensam utan familjen. *snyft*
Troligtvis blir det fullt upp hela dagarna och kvällarna har jag tänkt ägna åt att skriva, skriva och skriva. Förhoppningsvis blir det några sidor som kan läggas till den växande högen.

Gustav, nu är det dags!

Va sa?
Jaja, jag förstår, du är gammal och hör dåligt, Gusten. Jo, Vasaloppet startar snart, har du vallat? Kör du med en stav idag också? Man får använda två nuförtiden, serru.

Jag tänker snart masa (utspelar sig ju trots allt i Dalarna så nån anknytning ska det väl vara...) mig över till andra sidan rummet, en sträcka på ca 4 meter, sjunka ner i soffan med ytterligare en kopp java och titta på hur en massa färgglada prickar kämpar sig in i första kurvan som värsta motocrossförarna.
Har du chans på spurtpriset?

lördag 6 mars 2010

En dag på sjön

På väg till sjöss...

Någon har hjälpt den här möbeln ut på sjön. Nu är den fastfrusen. Funderingar om vad som kommer att hända när isen smälter dök upp...

Visst syns det hur ljuvligt vädret var? Fast det blåste och yrde rätt bra ett tag. Ikväll har vi stärkt oss med fläskfilégryta och rotfrukter. Barna kollar Andra chansen och käkar popcorn. Svenssonlördag? Nähä?

Hembränt på verandan

Minsta döttrarna och jag har varit ute på äventyr. Gick ner till sjön och jag fick den briljanta idén att gå utmed sjökanten tillbaka eftersom det hade blåst undan en del snö där. Det innebär att man inte sjunker så långt ner och det blir lättare att gå. Det blev ett tankefel någonstans för vi hamnade inte där jag hade tänkt mig (gissar på att jag inte tänkte klart riktigt där...) men det löste sig ändå. Vi fick en relativt skön promenad och hittade hem till slut. Tog ca en timme och innebar en massa skön luft i lungorna. Därefter hamnade jag på verandan. Med solen och en filt under rumpan.

Nu är jag inne efter att ha suttit med nosen vänd åt det underbara, gula klotet en bra stund. Kinderna bränner efter att ha fått del av den reflekterande snösolen och under tiden har jag gjort en egen reflektion över hur ljuvligt det ändå är att bo på landet. Fåglarna kvittrar som om de hade betalt för det och solen värmer. En och annan bil svischar iofs förbi men jag väljer att sila bort det ljudet och bara lyssna på det sköna. Blundar och låtsas att jag är längre fram mot sommaren. Våren är här, det har jag bestämt. Skulle fota krokusen som kommit upp vid husväggen, men den hade somnat för dagen, i skuggan som den befann sig nu.

Det var inte jag!

När barnen är små så har de alltid mer eller mindra kluriga svar på varför saker sker. Om de t ex råkat riva ner en lampa så var det lampans fel, den stod för nära. Varför trillade du där? Det var golvets fel, det låg inte still. Vem har ritat på väggen? Det var inte jag! Det var kritan som ville det. Det där kan kanske accepteras - eller åtminstone passera som smått charmigt  - till en viss ålder. Innan de vet bättre.

Men vuxna människor? Finns det verkligen ursäkter för allt? Kan det vara möjligt att skylla allt man gör på någon annan? På röster i huvudet eller hotell som inte ser till att personalen går runt och stänger dörrarna till alla rum? Vissa anser tydligen det. Jag tillhör inte den skaran och idag tror jag att någon slags gräns för dumhet har nåtts. Snubben som erkänner mordet i Köpenhamn, vad säger man?

"Varför befann du dig på hotellets 20:e våning med kofot, järnrör och kniv?" "Vadå, det var inte mitt fel! De gaddade sig samman och tvingade mig att ta hissen upp. Hotellet får väl se till så att dörrarna inte är öppna. Är de det så måste jag gå in och mörda den som finns därinne. Skyll inte på mig!"

Ute och cyklar för brännandets skull

Äntligen! Alternativet till att sitta här hemma  - framför TV:n eller läsandes en god bok - medan jag svettas på motionscykeln har hittats. Man kan tjäna pengar på att cykla och det gäller inte bara proffsåkarna som är fyllda med reklam (och iofs emellanåt med diverse annat). Ett schweiziskt företag har kommit med den briljanta idén att betala sina resenärer 2,50 för varje bränd kalori. Dock ligger det ett maxtak på 360:-/dygn. Jaha, 144 kalorier är det mesta du kan bränna för betalning. Inte speciellt mycket, va? Det försvinner här hemma på en halvtimme ungefär. Den taxan skulle jag hellre ta. Om jag cyklar 3 timmar så blr det 2160 spänn. Now we're talking :-)

Nej, jag stannar nog hemma istället. Även om det lockas med middagar tillagade av stjärnkockar. Priset är för dyrt. Ett dygn kostar mellan 2000-7000 kronor, beroende på meny. Minsta jag betalar för att cykla mig i trim är alltså 1640 kronor. Fast tanken var säkert god.

Kopiera för säkerhets skull

Idag har jag lärt mig nå't nytt. Eller rättare sagt, nu har erfarenheten äntligen fått mig att inse en sak. Jag är inte den som är mästare på långa kommentarer hos er, men ibland rullar raderna på och då är det attans synd att det försvinner ut i tomma intet pga att anslutningen inte vill vara med just då. Eller av nå'n annan anledning.

Detta hände mig idag och nu vet jag, igen. I fortsättningen - om och - när det produceras längre kommentarer så ska jag kopiera texten innan jag trycker på Skicka-knappen. Jag är tyvärr så pass lat att jag inte orkar formulera mig en gång till för att få fram det kloka jag hade skrivit från början. Och det vore väl synd om det missades? :-)

fredag 5 mars 2010

Hur många är de?

Nuförtiden intages lunchen på hemmaplan eftersom jobbet är så nära. Ibland sätter TV:n på maken (eller var det tvärtom?) en stund. "Mannen som talar med hundar" är det som brukar stå till buds vid den tiden.

Varenda gång förvånas jag över hur många människor det finns som inte har nån som helst hum om vad de ska göra med sina hundar. Va? Ska de motioneras? Behöver de aktiveras? Va? Är de inte små barn (gäller även om de har en Grand danois)? Ska de inte få göra precis som de vill? Måste jag ha regler? Visa att jag bestämmer? Det hade jag ingen aaaaaaaaaaaaaning om!!!

Vilken tur att den lille mustaschprydde hundmannen Cesar finns och kan rädda alla stackars ovetande amerikanska hundägare. När han varit där en timme så är allt frid och fröjd. Hunden är såååå snäll. Kanske beroende på att den helt plötsligt fått röra på sig en stund och är totalt slut, både fysiskt och psykiskt efter att även använt hjärnan. Den kan gå i koppel, ligga still och vara tyst. Hundarnas Nannyakut, med andra ord.

Fast nog är det ägarna som uppfostras - äntligen. Tänk vad skönt för dogsen att få bete sig som hundar och inte små leksaker som deras ägare gulligullar till gränsen för vad jag tål att se. Bete dig som människa, människa och låt djuret vara djur! Älska betyder inte "du får göra precis vad du vill". Respekt för varandras instinkter och olika egenskaper, det är kärlek det :-)








Bild från tv4.se

torsdag 4 mars 2010

Jag blev inte priceless

Kan ni tänka er! Jag - jag! - har vunnit. Inga miljoner, men väl ett pris hos Radiobilspolisen. Tack för det, ska bli väldans spännande att se vad det dyker upp för polisattiraljer :-)

Tävlingen gick ut på att definiera vad "snutförnuftig" är för något. Jag fick humorpriset, tack vare denna strof:
"Att som trafikpolis inse att den där höggravida kvinnan som kliver ut ur den nyss stoppade bilen inte behöver blåsa i alkomätaren?

Det är bara hennes blåsa som är full ;-)"

Lite hämtat ur verkligheten var det, trots allt. Höggravid kvinna stoppades - efter att tydligen ha kört om farbror poliserna 3 ggr i lite för hög fart  - men nån blåsning var det inte frågan om. Den där hemska människan blev några (ganska många...) pluringar fattigare och någon prick rikare. Och faktiskt, klokare på köpet. Det är väl det som är meningen med straff, att man ska lära sig läxan, så mission accomplished.

Någon kommenterade efter ovannämnda inlägg att jag måste vara bra naiv som inte tror att man måste blåsa höggravida. En del tar verkligen precis ALLT på allvar. Hoppas nu att jag (eller jag menar hon, den där fortkörerskan) inte får på nöten  för att ha kört över rådande hastighetsgräns med ett stackars oskyldigt barn i magen.
Det straffet är både utmätt och för länge sedan preskriberat så nu njuter jag av vinsten istället!

Spånhuvud

Numera har jag väldigt skiftande arbetsuppgifter, av orsaker som bara är. Bland annat kör jag CNC-maskiner. Jag är ingen CNC-operatör. Inte numera, sedan jag glömt en massa av programmeringen. Det anser sig nästan alla som någon gång har varit bitbytare vara, annars. Åtminstone om de är anmälda hos AF. Frågar man vidare så förstår man att det inte är riktigt med sanningen överensstämmande. Fast det kunde jag - som faktiskt vet vad det innebär - gissat mig till. Duktiga sådana växer inte på träd, nämligen. Bristvara är bara förnamnet. Trots att så många blivit uppsagda runtom på industrierna.

I vilket fall, jag biter bytar...eeeh... byter bitar. Och blir skitig. Och får spån i huvet. För att det är sån jag är. Finns det nåt jag kan smutsa ned mig på så gör jag det. Skiten dras till mig. Eller så är jag bara klumpig. Spånig och skitig blir jag i alla fall. Och så ringer det och jag svarar. Då sprider sig skiten till papper och telefoner, skrivbord och tangenter. Fingarna är fulla av sår och spån. Flisor som sticks och kliar. Svarta kanter på naglarna. Inte alls snyggt till vit blus, jag lovar.

Men vad gör det? Jag mår bra. Trots att tröttheten är mördande emellanåt efter 11-12 timmars kroppsarbete. Värkande muskler som ger mig tillfälle att låta bli gymmandet, jag har ju tränat hela da'n.  Frihet är så mycket olika saker.

onsdag 3 mars 2010

Uffe gör det igen

Minsann om inte Herr Lundell ska ut på turné till sommaren igen. Är nog dags att inhandla en biljett, det var eeeevigheter sen jag var på konsert... Ser på datumen att de ställen jag helst vill gå på krockar med Midnattssolsrallyt. Typiskt. Fast vi kommer kanske inte med, så vem vet?

Välja är det inte tal om. Rallyt går först. Numera ;-) Annat var det före strumporisandalerna...

Vi är liksom bäst - hela tiden

Just nu känns det som att jag och alla andra 40-taggare (OK, jag är liiite drygt det...) är på topp. Jag hade samma känsla när gänget och jag var 30. Då var ju inte de i 40-årsåldern alls kuliga. För att inte tala om när mina egna föräldrar var i den här åldern, de var ju jättegamla! Inte som vi är nu. Vi är mycket fräschare och friskare och roligare och aktiva på olika sätt. Vi som befinner oss mitt i just nu, vi satsar mer på livskvalitet, då blir det så. Eller?

Gissar på att det är olika på den fronten men jag vet att jag gör det numera. Mer och mer för varje dag som går. Det blir viktigare hela tiden. Det jag gör för mig och andra ska spela roll för oss. Göra skillnad. Finns ingen som tackar mig - eller dig - för att vi inte tar hand om oss. Vi är utbytbara på arbetsplatser och i föreningsliv (kanske inte över en natt, men det går...) men för våra barn och andra nära och kära finns bara vi. Det är bara jag som är mamma till mina barn. Min man har bara mig som fru (vad jag vet och han skulle inte hinna med fler för den delen) . Varför inte satsa mer på att må bra så att jag orkar vara bäst där, hos dem?

För min del är det slut med att göra sånt jag inte vill. OK, jag fortsätter med vissa av vardagssysslorna, men jag ställer inte upp på energisugande saker som tar musten ur mig. Vill jag låta energin flöda så ska det vara av den positiva sorten. Den som stänker av sig droppar av lust till fortsatt aktivitet. Då går det att jobba nästan hur mycket som helst. Tröttheten dröjer och när den väl kommer så är den av den sköna sorten. Mjuk och go. Inte som den hårda som är följden av negativ energiförlust.
Alltså energi för lust - inte energiförlust. Skillnad på det!

Vad jag egentligen ville säga är att jag tror att vår åldersgrupp kommer att vara på topp även vid 50 och 60, det följer med oss på nåt vis. Är det vi som är normsättarna, kanske? Eller är det bara tiden som gör det? Skit samma, vi kör på att vår tid är nu. Hela tiden.

Signalspaning

Är det när man i full fart åker mot sitt tänkta mål med full gas, blåljus och sirener? I motsats till att i sakta mak närma sig tyst och med känsla?

Eller är det när man på sin privata blogg skickar ut signaler om att det i den "stora" staden Värnamo - där ingen känner nån annan - har hänt ett mord. Men sccchhh, säg inget om det för det är hemligt...

tisdag 2 mars 2010

Jag ser bättre ut

Igår kom jag äntligen iväg på linskontroll. Eller ja, det är ju ögonen som kollas men ni hajar. Ställde in förra veckan pga snöovädret. Igår var det ju inte bättre, precis, men man kan ju inte göra om samma sak igen. Ringa och avboka för att vädret är "lite" dåligt. Nej, minsann, nån måtta fick det va!

På någons (säger inte vem) inrådan tog jag E4:an fast jag egentligen hade tänkt ta gamla vägen (dvs samma beteckning fast en äldre version) till Värnamo. Det var så plogat och fint så. Anledningen till det uppenbarade sig snart i form av två styck arbetsfordon som i bredd gjorde vad de kunde för att bana väg åt oss andra. Bra, kan man tycka. Om man inte omges av idioter till trafikanter, förstås. Varför kan folk inte fatta att även om det är två filer så går det inte att köra igenom plogbilarna? Det tar liksom stopp därframme, hallåååååå!

Jag lutade mig lugnt tillbaka i det varma sätet, njöt av radions vackra sånger, retade mig inte alls på de andra. Tror ni mig? Faktiskt, jag bestämde att jag kan inte göra mer än följa rytmen, till slut kommer jag fram. Kallt konstaterande av fakta. Jag fick rätt också, jag kom fram. Och i tid.

Där talade jag om att numera minsann måste plocka ur mina linser på kvällen, det funkar inte alls att ha dem i en månad i sträck längre. Torrboll är vad jag blivit. Har alltid skrutit om hur bra och smidigt det är med månadslinser. Det har det varit också men nu har den här damen (?) blivit äldre och drabbats av torrhet och konstiga syner. Ja, jag har helt enkelt inte tillräckligt långa armar längre. Jag vill inte behöva ha progressivt. Tänk om det inte funkar med såna linser på mig? Ska jag behöva ha glasögon då? Vill inte. Det har jag ju bara när jag leker Ylva där hemma för att glädja maken *s*

Men vet ni, istället för detta så sänkte hon styrkan på mina linser, 2 snäpp på varje öga. Nu kan jag läsa på normalt håll igen. Tänk att jag börjat se så mycket bättre! Och inte kommit på att det är därför jag måste förlänga armarna! Va? Det hade alltså inte alls med åldern att göra!

måndag 1 mars 2010

Bloggandets livsnerv

Kan inte riktigt släppa det där med de eftertraktade kommentarerna. Som jag skrev häromdagen så fungerar det uppehållande - och samtidigt underhållande - för mig när de kommer. Jag kallade det bloggandets livsnerv, eftersom det är så det känns. Thomas Tvivlaren, som var en av de som startade kampanjen, har spunnit vidare på temat och i hans inlägg Mer wordness åt folket fick t o m lilla jag ett omnämnande. Tack för det :-)

Jag har ju - efter många om och men - äntligen börjat lägga ned tid på mitt skrivande. Nu menar jag inte bloggandet, även om det också blir en del emellanåt, utan Boken. När jag väl bestämde mig för att det är så pass viktigt för mig att få tid till detta, när jag lät det få den status det förtjänar, då hittade jag också tiden till det. OK, vissa dagar blir det inte mycket, kanske bara en halv sida, men den sidan är också ett steg på vägen. Ett kliv närmare. Myrsteg är också steg.

Den texten låter jag ingen läsa. Inte än. Det är omöjligt för mig. Den är min tills jag känner att jag är mogen att låta någon annan tycka. Så fort jag låter nån annan läsa så kommer tyckandet automatiskt. Det vill jag inte än. Inte på långa vägar. En vacker dag är jag förhoppningsvis där, men det dröjer. Det blir när jag är så långt fram att jag skulle kunna skicka iväg det till en förläggare. Först då kan jag lämna det till någon i min närhet och släppa taget litegrann.

Därför tror jag att det är lite extra kul att få respons på det jag faktiskt skriver så att andra kan läsa. En bit av det stora bekräftelsebehovet får sitt. Är det så? Fungerar vi så? Inte alla, kanske, men nog måste väl de flesta kunna erkänna - så här i en sluten krets *s* - att vi vill att de som läser ska reagera på det vi skriver. Om det så är en blajblajdag som utmålas eller en genomtänkt åsikt om t ex arbetsmarknadspolitik.

Visst, man kan skriva för sig själv. I så fall för sin egen skull, för att man av någon anledning mår bättre av det. Men att skriva för sig själv är en annan sak. Det är det jag gör när jag inte skriver här. DÅ skriver jag för mig själv. I min ensamhet. Tills jag är mogen att släppa.

Är det fult att tala om att man vill ha kommentarer? I så fall; borde man skämmas när man vill ha ett svar från den person man pratar med vid fikat på jobbet? Lite samma sak är det ju, man vill ha en diskussion. Ta del av andras åsikter och dela med sig av sina egna. Kort eller långt. Vara en del av det stora. Eller lilla. Beroende på hur många läsare/följare man har.

Jag erkänner här och nu; Jag älskar kommentarer och feedback. Inte så att jag kan ställa mig upp och säga; "Hej, jag heter Bitte och jag är beroende av kommentarer", men visst hjälper de till att få det att snurra vidare emellanåt?

Rensa i röran

Vår lilla minsting har en viss förmåga att låta bli att hålla ordning på rummet. Hon är däremot en fena på att hålla reda på annat. Vad syskonen får och inte får, vem som ska till tandläkaren och när. Vår levande kalender, helt enkelt. Men det där med rummet... Hon brukar få hjälp med att städa - oftast av Louise - eftersom vi inte gör det åt dem. Brukar stänga dörren när det blir för hemskt att se. Vissa dörrar är stängda för det mesta :-)
Idag skulle det rensas och då kom idén - vet inte från vem - om att kanske möblera om. En ritning tillverkades på hur hon ville ha det och så var de igång (efter att ha frågat om de fick, förstås). Man måste planera upp det ordentligt när det ska rensas.

Här är det mitt i alltihop.

Resultatet, helt enligt ritning.


Och ja, lillan. Du SKA få omtapetserat. Kaniner kanske inte är så roligt längre, du fyller ju faktiskt åtta. Det kommer. Nån gång.

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails