fredag 5 mars 2010

Hur många är de?

Nuförtiden intages lunchen på hemmaplan eftersom jobbet är så nära. Ibland sätter TV:n på maken (eller var det tvärtom?) en stund. "Mannen som talar med hundar" är det som brukar stå till buds vid den tiden.

Varenda gång förvånas jag över hur många människor det finns som inte har nån som helst hum om vad de ska göra med sina hundar. Va? Ska de motioneras? Behöver de aktiveras? Va? Är de inte små barn (gäller även om de har en Grand danois)? Ska de inte få göra precis som de vill? Måste jag ha regler? Visa att jag bestämmer? Det hade jag ingen aaaaaaaaaaaaaning om!!!

Vilken tur att den lille mustaschprydde hundmannen Cesar finns och kan rädda alla stackars ovetande amerikanska hundägare. När han varit där en timme så är allt frid och fröjd. Hunden är såååå snäll. Kanske beroende på att den helt plötsligt fått röra på sig en stund och är totalt slut, både fysiskt och psykiskt efter att även använt hjärnan. Den kan gå i koppel, ligga still och vara tyst. Hundarnas Nannyakut, med andra ord.

Fast nog är det ägarna som uppfostras - äntligen. Tänk vad skönt för dogsen att få bete sig som hundar och inte små leksaker som deras ägare gulligullar till gränsen för vad jag tål att se. Bete dig som människa, människa och låt djuret vara djur! Älska betyder inte "du får göra precis vad du vill". Respekt för varandras instinkter och olika egenskaper, det är kärlek det :-)








Bild från tv4.se

2 kommentarer:

  1. Hej! När jag nu ändå är här, skriver jag ett par rader. Du gillar ju kommentarer, förstod jag... Vem gör inte det, förresten! :)

    Hundar älskar att styras av sina hussar/mattar och de mår egentligen inte bra, om de inte "vet" vad som gäller. De är flockdjur och flockens ledare förväntas ge besked.

    Men ja, varför skulle man uppfostra hundar? Det gör man ju inte heller med sina barn, utan många av dem får i princip allt de vill ha utan någon motprestation, de får också göra vad de vill, var och med vem... Det är egentligen ganska sorgligt när folk inte klarar att ta sitt ansvar.

    Uh, nu var jag rak... :)

    SvaraRadera
  2. Ailas, rak och sann. Jag håller fullständigt med dig. Det är riktigt sorgligt och ställer till en hel del. Varför är det så svårt för en del att sätta gränser? Alla mår bättre av att veta vad som gäller istället för att irra omkring i ett förvirrat "låt-gå-tillstånd".

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails