Vi är liksom bäst - hela tiden

Just nu känns det som att jag och alla andra 40-taggare (OK, jag är liiite drygt det...) är på topp. Jag hade samma känsla när gänget och jag var 30. Då var ju inte de i 40-årsåldern alls kuliga. För att inte tala om när mina egna föräldrar var i den här åldern, de var ju jättegamla! Inte som vi är nu. Vi är mycket fräschare och friskare och roligare och aktiva på olika sätt. Vi som befinner oss mitt i just nu, vi satsar mer på livskvalitet, då blir det så. Eller?

Gissar på att det är olika på den fronten men jag vet att jag gör det numera. Mer och mer för varje dag som går. Det blir viktigare hela tiden. Det jag gör för mig och andra ska spela roll för oss. Göra skillnad. Finns ingen som tackar mig - eller dig - för att vi inte tar hand om oss. Vi är utbytbara på arbetsplatser och i föreningsliv (kanske inte över en natt, men det går...) men för våra barn och andra nära och kära finns bara vi. Det är bara jag som är mamma till mina barn. Min man har bara mig som fru (vad jag vet och han skulle inte hinna med fler för den delen) . Varför inte satsa mer på att må bra så att jag orkar vara bäst där, hos dem?

För min del är det slut med att göra sånt jag inte vill. OK, jag fortsätter med vissa av vardagssysslorna, men jag ställer inte upp på energisugande saker som tar musten ur mig. Vill jag låta energin flöda så ska det vara av den positiva sorten. Den som stänker av sig droppar av lust till fortsatt aktivitet. Då går det att jobba nästan hur mycket som helst. Tröttheten dröjer och när den väl kommer så är den av den sköna sorten. Mjuk och go. Inte som den hårda som är följden av negativ energiförlust.
Alltså energi för lust - inte energiförlust. Skillnad på det!

Vad jag egentligen ville säga är att jag tror att vår åldersgrupp kommer att vara på topp även vid 50 och 60, det följer med oss på nåt vis. Är det vi som är normsättarna, kanske? Eller är det bara tiden som gör det? Skit samma, vi kör på att vår tid är nu. Hela tiden.