fredag 28 november 2014

Ibland så mår jag bara så bra

Idag tänkte jag att jag skulle dela med mig av några riktigt viktiga iakttagelser. Eller? Vi kan säga så här... jag delar med mig så får du läsa om du vill. Bilda dig en egen uppfattning om viktigheten i det hela.

Ni vet den här bilden...

Den är rätt så mitt i prick och bra att ta till som peppningsmedel vissa dagar ;-)
Men... Faktiskt är det inte därför jag jobbar med - för ibland är det riktigt "hard work" - att försöka vara glad istället för att hänga upp mig på det negativa som finns. Nix, det är bara en bonus om det kommer som en finne i röven på dem som inte gillar det.

Det är naturligtvis för mitt eget välbefinnande. Egoistisk som jag är. När jag försöker vara positiv och se framåt och skämta om saker och ting, le mot andra o s v. det gör jag baaaara för att jag ska må bra. Tro inte att jag gör det för att glädja mina medmänniskor. Nä, gubevars, skulle jag sprida glädje till andra? Försöka skapa nån slags positiv cirkel där det ena leendet efter det andra bara snurrar vidare?
Usch, tänk om det skulle bli fullt med plusenergi runtomkring! Glädje och skratt? Vojne.

Skitsnack! Klart det snurrar runt, smittsamt som katten är det. Leendet. Den glada hälsningen. Snacka om att det lyfter!
Kände det så himla markant i måndags när jag kom tillbaka till jobbet. Trots att jag bara varit frånvarande tre dagar så betedde sig mina härliga kollegor som att jag hade varit på en Jordenruntresa. Kramar och frågor och "Härligt att se dig, kul att du är tillbaka..." haglade över mig.
Jag kände verkligen att det finns en hel massa människor som bryr sig om mig och saknar mig när jag inte är på plats. Vilken energiboost!


Djurmönster? Jag? Ni vet, när fan blir gammal...
 
En annan viktig sak jag funderat på...

Har ett väldigt kluvet förhållande till det här med poncho.
Å ena sidan tycker jag att det är (relativt) snyggt. Praktiskt att kunna värma sig med utan att det blir alltför varmt. Jag är numera växelvarm, nämligen.
Undanber mig pikar i stil med "Höhö, det fattar du väl vad det beror på..." eller "Jahaja, så dags nu?"
Nej. Det är inte därför. Basta. Då blir jag för övrigt nästan överhettad :-)
Nej. Det är träningen. Förbränningen. Har jag bestämt. Så det så.
Allvarligt talat så har jag blivit varmare sedan jag börjat med mina morgonpass, jag jobbar lätt i t-shirt numera. Innan var det torgvantar och ylletröja som gällde, minsann.
I vilket fall, då är poncho alldeles ypperligt!

Å andra sidan så är det rätt opraktiskt. Också.
Har du försökt ha en jacka över? Kanske inte direkt är meningen men ibland känns det som att det behövs. Det är knöligt kan jag lova!
En annan sak är toalettbesök... Säger bara en sak... Tänk dig för och vik undan. Före.





torsdag 27 november 2014

Och huvet ekar tomt? Tommare än vanligt, vill säga?

Eller som jag egentligen vill skriva - huvudet. Gammeldags? Jomenvisst, när det gäller språkliga saker kan det nog vara så. Har t ex väldans svårt att skriva "dom" istället för de eller dem.
Tommare... Kan man ens säga så? Om något är tomt så är det väl tomt. Kan det bli mer tomt än så?

Vet inte svaret på det, rent filosofiskt, men vad jag däremot vet är att jag har någon slags tomhetssymptom denna veckan. Kan säkerligen med lätthet benämnas glömska. Rutinslav är vad jag är. Åtminstone på morgnarna.

Började i måndags kväll när jag hade packat träningsväskan, en svag känsla av att det gick alldeles för smidigt. Jodå, det uppdagades efter tisdagsmorgonens gympass. Ingen handduk. Såg framför mig hur jag skulle badda mig med papper från toaletten och beslöt mig för att skippa hårtvätt (hade som tur var en good-hair-day) och köra raggardusch. Men... jag hade haft med mig en svettavtorkare i form av en 30x40 cm "stor" handduk. Den fick agera torkverktyg. Allting går :-)


Igår fick jag med mig allt och behövde inte improvisera efter mitt böjpass. Så kom dagen idag. Jag hade förberett extra mycket mat eftersom det blir senare hemkomst idag (utvecklingssamtal med en av döttrarna på hemvägen) och jag vet också hur hungrig jag blir efter ett pass marklyft. Visst ser det bra ut?


Allt stod - som vanligt - klart och packat i kylen, bara att plocka med sig på morgonen. En tomhetskänsla smög sig på när jag plockade med mig packningen i hallen men jag avfärdade den med att det var handväskan - som låg i träningsväskan - som fattades.

Jag drog iväg i bilen och landade på gymmet, fokuserad på att köra marklyft. Kvart över fem på morgonen krävs det lite extra fokus, om man säger så :-)
Det var tyst i lokalen, ingen musik på alls. Vi som var där kunde lätt höra varandras stönande och stånkande, åtminstone vi som kör utan headset. Mitt i ett av de sista, tunga, seten så blixtrade det förbi en bild. Maten! Mitt "Helvete!!!" hördes nog, om jag säger så.

Positivt tänkande nu då...
Jag har bestämt att ta bilen ända till Jönköping eftersom det är andra saker planerade innan jag får åka hem. OK, jag får ta den smällen. Det är alldeles för mycket mat för att låta bli att åka hem och hämta. Vad är väl 2 mil extra då?

Frågan är vad som gjorde att jag glömde den? Vad gjorde jag annorlunda idag? Minns inte. Hade ju varit bra om jag vetat det så det inte händer igen. Fast nästa gång är det nog varken mat eller handduk, än så länge är hunden inte tillräckligt gammal för att inte kunna lära sig att sitta :-)





 
 

torsdag 20 november 2014

Spänning i vardagen - eller hur man plötsligt hamnar under övervakning

Utsikt från mitt "hotellrum"
Har du det lite tråkigt? Tycker att allt går som på räls? Du kanske känner att "nu flyter allt på, jag mår ju relativt toppen.." Är det då inte dags att ta ett par dagar och komma bort från vardagen genom att vara uppkopplad till ett hjärtövervakningssystem?

Nä, det är inget jag skulle rekommendera. Inget aktivt val jag gjorde, heller.

Tänk vad man kan få vara med om ändå. Fast man inte väljer. En alldeles vanlig onsdag förmiddag. Åka ambulans, till exempel. Det är inget jag brukar syssla med till vardags. Inte till fest heller, förstås.
Gjorde det i och för sig under protest. Diskuterade med vårdcentralen och tyckte minsann att jag kunde klara att åka bil till akuten . Det tyckte inte sköterskan där. Ring 112. Bara gör det.

Senaste veckan har jag haft lite smärtattacker på kvällarna när jag lagt mig. Kramp och hugg i vänster bröst. Inte kunnat andas in ordentligt för då har det gjort rejält ont. Det har gått över efter några minuter och sen var det inte mer med det. Finns alltid någon mer eller mindre naturlig förklaring eller hur? Mat. Brist på mat. Sträckning. Nerv i kläm. O s v.

I tisdags kväll var det dags igen. Skillnaden var att det inte gick över. Jag krälade på golvet och kved värre än en barnaföderska i fullt värkarbete. Och tro mig, jag vet vad jag pratar om. Trots min - oftast höga - smärttröskel så föll tårarna och jag kände mig riktigt liten. Till slut kom jag upp i sängen igen (efter en tillsägelse om skärpning) och sov mig igenom en orolig natt.
Morgonen kom med samma smärta kvar i bröstet. Nu började jag bli fundersam. Fanns inte ens en tanke på att gå upp och bege mig till träning. Eller jobb, för den delen.

Lovade maken att ringa vårdcentralen när de öppnade. Jaja, jag kan väl åka dit och be dem undersöka mig... Blev som sagt inget med det. Fick istället för första gången i mitt liv ringa 112. Konstig känsla.
Ville nästan be om ursäkt för att jag störde. Var väldigt noga med att påpeka att det var vårdcentralen som tyckte jag skulle ta ambulans.

Den kom, som tur var inte med fullt pådrag, det hade jag undanbett mig. Direkt inkoppling på EKG och sen var det in i ambulansen och iväg. Eftersom jag var ung (och ganska rask...) fick jag själv klättra upp på båren :-)

Stor del av dagen ägnades åt prover av diverse slag, röntgen och datortomografi - inget konstigt hittades. Mitt hjärta fanns där och verkade välmående. Lungorna också. Kroppspulsådern visade inte heller några tecken på att vilja krångla. Inget hittades som kunde orsaka mina smärtor.

Blodtrycket var däremot inte OK. 195/105 är ganska högt. Alldeles för högt. Jag som aldrig haft nåt sånt tidigare!?!

 
Kvar för utredning... Hamnade med full EKG-övervakning på hjärtintensiven. Utan kontakt med omvärlden. Konstig känsla. Båda två. Uppkopplad men bortkopplad.

Smärtan försvann framåt kvällen och sen somnade jag till slut. Ännu en orolig natt följde.
Vaknade till en ytterligare en lång väntan. På ronden. Hoppades ju på att få åka hem.
Nixpix. Upp på avdelning för utprovning av blodtrycksmedicin var domen läkaren gav mig när han väl dök upp vid lunchtid. Jaja, det är väl bra att de försöker.

Nu ligger jag här och lyssnar på gubbar och personal som försöker få kontakt med varandra. Volymen är hög. Beroende på dålig hörsel och en hel del virrighet, tror jag. Mest hos patienterna ;-)

Längtar hem och känner mig rätt malplacerad här. Jag är ju inte sjuk. Tror jag.
Försöker övertyga mina nära och kära om detta också. Klart de blir rädda och oroliga när jag helt plötsligt drar iväg i ambulans. Jag känner mig däremot lugn. Är mest orolig för att jag inte ska kunna träna som jag vill. Knäpp? Möjligt.

Tror att det är ganska normalt att känna att man vill tillbaka till det vanliga, att man inte vill ändra sina vanor. Speciellt inte nu när jag faktiskt har mått bättre än på mycket länge och verkligen trivs.
Ont krut förgås inte så lätt så det blir nog bra det här också till slut!

 
 
 
 
 
 


söndag 16 november 2014

Stolt över mig själv, trots fula strumpor

Ja, faktiskt. Trots att jag har på mig strumpor som skulle kunna mäta sig med vilken belysning som helst som Lena Ph sjunger om. Orange, med neontouch. Lätt underdrift där, de är riktigt knalliga :-)


Trots det, trots bristen på smak när jag skulle ut i skogen, är jag riktigt, förbaskat stolt. Jag kände att det var dags att ta sig en rejäl nypa luft och gärna se till att göra det på outforskad mark.
Nu innebar det inte att jag bokade plats på närmsta rymdfärja utan bara annorlunda, nya, vägar i skogen hemikring. Fullt tillräckligt en grå söndag i november.

Första kilometrarna var längs vår egen autostrada, länsväg 152. Inget konstigt alls, mer än att jag även denna gång förundrades över hur mycket det faktiskt lutar och känns i benen. Länge...
Sedan svängde jag - efter instruktion av maken - av åt vänster för att ta mig till Elghammar. Lätt som en plätt. Trodde jag. Tills vägen helt plötsligt delade sig.
Hmmm... satte upp kartläsarnäsan och nosade. Magkänslan (inklusive förnuftet) sa mig att det var vänster som var det rätta valet. Jag trajade vidare.

Nu gick det plötsligt utför! Jag gillar inte att gå nerför, vill hellre springa. Så, det gjorde jag. Det kändes förvånansvärt lätt så jag bestämde mig för att springa tills jag kände att jag inte orkar mer. Då skulle jag fortsätta en stund till.

Jag lunkade på och plötsligt hade det gått en kvart och jag hade förflyttat mig 2,5 km. Snigelfart för erfarna löpare men för mig var det nästan eufori! Jag hade inte ens haft tanken att stanna, jag bara luffade på! Underbar känsla. Mitt psyke vad gäller uthållighet och styrka har ändrat sig markant. Jag har insett att jag klarar så mycket mer än jag tror. Speciellt när det gäller basövningar på gymmet. Nu fick jag helt plötsligt upp ögonen för att jag faktiskt orkar springa mer och längre också. Fy f-----n vad jag är bra!

Ja, jag är faktiskt det. Jag är för tillfället så himla bra för mig själv. När jag ger mig utrymme och tid för att göra detta. Träna och röra på mig. Sätta viktighetsstämpel på mina egna önskningar. Planera in min träning och utföra den. Laga mina matlådor en gång i veckan och packa den förbenade träningsväskan. Varje kväll.

Välmående kallas det :-)

The only way is up!

torsdag 13 november 2014

Nu fick jag en jäkla lust, hindra mig någon!

Helt plötsligt ramlade den över mig. Lusten. Ja, ni vet, ibland kommer det liksom smygande och man hinner längta. Inte nu. "#¤#% padamm, *^&%¤ kaboom "¤%#&"
Så var det!

Så, älskling...
Jag vill plötsligt...
Ja, faktiskt. Jag vill...
  • Göra om hela köket. Riva ner väggar. Flytta spis och andra elgrejer. Stänga igen "finingången" och bygga ett burspråk istället. Kanske med väggfasta bänkar runtom. Stor köksö mitt i alltihopa. Nytt golv.
  • Göra om hela tvättstugan och bygga ihop den med hallen. Massor av extra förvaringsutrymmen och hängställen.
  • Sätta liggande panel på minst en vägg i nuvarande matrummet, grålaserad. Slipa golvet så den fina parketten kommer fram.
  • Måla alla gamla, mörka, möbler vita.
  • Sälja av/skänka mina böcker så jag kan bli av med bokhyllorna som är knökafulla av lästa böcker.

  • Blogga igen, så där som jag gjorde förr...
  • Träna meeeer!

Vad hindrar mig? Gissa. Pengar, förstås. Tid? Hmmm...
Det är ju inte några småsummor det handlar om. Speciellt som jag inte har lust att göra det på egen hand. Nänä, jag vill kunna leja bort det och bara komma hem på kvällen och se framstegen. Njuta. Jag har gjort tillräckligt hantverkande i livet. OK, jag kan drista mig till att fixa panelväggen, det är lite lagom.

Så när jag tänker efter behöver ni inte hindra mig, det löser sig alldeles av sig själv...
*suck*

Bloggandet behöver ni inte heller bry er om att hindra mig från - det har ni ju märkt. Där är det inte tid som fattas. Egentligen. Bortprioriterat p g a inspirationstorka *suck*

Träningen? Försök hindra mig!!! :-)








onsdag 12 november 2014

Det händer saker fast ibland händer det inget alls

Det kommer av sig ganska ofta. Betydligt oftare än det kommer på sig, kan jag säga. Jag kommer liksom på mig själv med att inte blogga. Avslöjad. Tagen på bar gärning med att låta bli.

Hur ända in i bomben ska jag hinna med det? Ni vet, jag tränar ju en massa nuförtiden. Det vet ni, va? För ni följer väl det på Facebook och Instagram? Det är JÄTTEviktigt! Och pinsamt. Tycker någon/några i min närhet. Men vadå? Jag fyller snart 50 (inte för att jag räknar ned men det är ca ganska precis 77 dagar kvar...) och tycker nog att då kan jag få göra lite som jag vill och vara lite pinsam.

Massa kan ju förresten vara en massa saker. Det kan vara massa som i mycket. Eller så kan det vara massa som i kroppsmassa. Jag kör på det senare men försöker se till så att det första också överväger soffsittandet. Gymmet 3-4 gånger i veckan, lite promenader och annat. Inte jättemassa. Men mer än innan. Och tidigt. Lilla söta telefonen skramlar igång 04.45, vare sig jag vill eller ej. Sen kör jag. Först en mil till gymmet och sen där. Världens bästa start på dagen!

Känner mig staaaark! Och jag blir staaaaarkare! Lyfter mer och tyngre och älskar det. Eller ja, gillar det skarpt i alla fall :-)
Fortfarande mest fria vikter och basövningar. Marklyft är numera favoriten, vem trodde det för en månad sedan?

I och med den ökade träningen så har jag tänkt om litegrann vad gäller maten. Jag har smugit in lite ris och potatis då och då. Nån grötportion blir det också. Inget bröd. Ingen pasta. Mer utav vissa kolhydrater, bara. Går fortfarande på mest fett, annars. Har inte märkt jättestor skillnad på magen så jag har gett mig några veckor framåt för att se vad resultatet blir.
Jag vill ju att musklerna ska växa!

Tränar på fastande mage på mornarna, det hade inte min hjärna tillåtit mig innan. Den hade sagt att jag inte orkar. Nu finns det ett lager vilande i musklerna, det är bara magen som är tom och jag jobbar på bra med det :-)

Sådärja, lite om det. Nu måste jag vila bort min huvudvärk så här kommer lite viktiga bilder också.

Lite kolhydratstillskott

Man måste ta rätt mus annars går det inte att styra
 
Vissa dagar saknar jag hojåkandet lite extra och går i MC-dojorna på jobbet
 
Andra dagar behövs det ett gott skratt för att mota stolpskott som dyker upp
 

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails