tisdag 12 januari 2016

Godmorgon och Gott Nytt År! Varje dag!

Just idag är jag inte alls så stark som jag skulle vilja vara. Som jag borde vara. Som jag planerat att vara. Det var ju idag jag skulle sätta igång!

Igår fick jag en dipp (om man kan kalla ett skyhögt blodtryck för dipp, vill säga...), blev helsnurrig och hade små minnesförluster. Fruktansvärt otäckt. Tjatade om saker som jag inte mindes jag hade sagt. Lite varning på det, ja. Jag gick hem. Tog min medicin... OK, jag testar väl den igen då...

Sov, vilade, sov lite till. Jo, jag vet att sömn är vila men det finns ju olika grader av ét. Tog blodtrycket igen. Lika högt. Typ.
Huvudvärken var av den tunga, spännande, sorten. Kvällen kom med feber och halsont och jag slocknade tidigt. Nedslagen och grinig inombords. Varför nu?

Det är ju dags nu. Mat- och träningsschema ska följas, jag ska ta det till en högre nivå, helt enkelt. Men nä... Jag sov på saken och vaknade med samma härliga huvudvärk och feberkänsla men fast besluten att ta det för vad det var.


Valde att faktiskt se det jag kan göra, inte gräma mig över det som måste vänta. För det är ju inte för all evighet jag måste släppa det planerade. Då kanske jag skulle sitta som katten på bilden och tjura :-)

Istället väljer jag "Kom-igen!"-blicken och fokuserar på planering idag (hemma från jobbet).
Räknar och väger. Skriver kostschema. Och ja, nu i eftermiddags var blodtrycksnivåerna i stort sett nere på normal nivå.



Så... första måltiden enligt mitt schema är numera intagen. Testar att ta ris till några gånger. Fungerar det inte så får det bli mer grönsaker istället. Ska bli skönt att ha en coach och ett gäng andra att fråga och bolla idéer med. Känns bra att jag faktiskt mätt upp lite mat med vågens hjälp idag. Det är numera uppskrivet och jag kan lättare veta hur mycket (eller lite) jag ska ta av allt.
Jag tror på detta och på mig själv den här gången. Feber, dra din kos så jag kan sätta igång!!!
 



, , ,

torsdag 7 januari 2016

Jag - en periodare.

Allvarligt. Det är inte klokt. Varför är det så här?
Återigen känner jag hur det var när det började. Det var så här, nämligen.
Full av tillförsikt och av lust. Inget skulle stoppa mig!
Det har det gjort. Flera gånger och om igen. Det har funnits tider när jag lyckats. Ett tag. Faktiskt riktigt bra emellanåt. Men... aldrig så där som jag velat. Inga resultat jag varit nöjd med, mer än kanske någon liten kort stund då och då.

Nu säger jag bara - "Screw you, dåtid!!!" Skiter fullständigt i att se tillbaka och är - återigen - inspirerad. Skillnaden är att jag nu känner att jag har en plan. Åtminstone så har jag det till 75%, resten kommer att falla på plats inom en snar framtid. Det känner jag.

Vet ni varför jag tror att det kommer att fungera? För att jag har låtit det sjunka in mer långsamt den här gången. Jag vet precis vad jag vill och tror på det. Redan en månad innan jag kör igång på allvar så har jag ställt in hjärnan på hur det kommer att bli.

Titta bara på mitt Runkeeper-år, det har varierat rätt mycket :-(
Gick ut bra i januari, sedan dippade det. Läääänge. Augusti och oktober var väl rätt OK, om man ser till antal. I december var jag sjuk första veckan, de 24 aktiviteterna utfördes alltså under lika många dagar - inte så illa pinkat :-)



Idag är jag faktiskt redan uppe på åtta stycken (några dagar gammal bild), trots att det bara är den sjunde - yes! Det funkar för att jag äntligen sett till att bestämma när och vad jag ska träna. Så mycket enklare det blir! Det blir av, helt enkelt. Trots att det blir uppstigning 4.30 varje vardag...
Vi får se hur länge jag kan hålla detta upplägg...
NEJ! Fel. Vi får se om det passar när jag får experthjälp ;-)

Första tankeexperimentet.
Snyggare än snyggast är jag när jag ger mig ut i kylan och mörkret. Who cares?


Maten är det jag ser mest fram emot att få uppstyrt, ska bli riktigt spännande. Frågan är var dessa delikatesser hamnar...

Turkisk yoghurt med bär, bananer, honung och linfrön - får du stanna?
Ägg, bacon och stekta tomater - får jag behålla er?
Nu - sju år efter mitt första blogginlägg - vore det väl fasiken om jag inte skulle lyckas med det här! Jag lovar mig själv - dyrt och heligt - att inget annat än sjukdom eller svår skada ska hindra mig. Hör alla det nu? Påminn mig gärna de dagar som kommer att finnas, de orkeslösa, hungriga (?) när jag vill ge upp, säg till mig att skärpa mig och bita ihop!
Tack på förhand för hjälpen :-)

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails