Reflexmässigt svarar jag "Bra"

Flera gånger den senaste veckan har jag - eftersom jag är sjukskriven - funderat på det där med frågan man så ofta får. "Hej! Hur är det?" är ju inte precis en av de mest utrotningshotade fraserna i vår svenska vokabulär. Däremot så är jag övertygad om att de som verkligen vill ha ett ärligt svar på frågan är unika i sitt slag. Fridlysta, rentav?

Att jag ens funderat på detta just nu är att jag kommer på mig själv. Jag tänker inte ens efter. Det blir "Bra" som hoppar ut ur min mun. Ren reflex.

Vadå, jag mår ju inte bra. Varför säger jag det då? Finns flera anledningar. Jag har helt enkelt varken lust eller ork att säga som det är. Vill inte ta de efterföljande frågorna eller den besvärade minen. Skruvandet som med all önskvärd tydlighet visar att den senast ställda frågan inte borde ha ställts.

Dessutom vet jag - med relativ säkerhet - att personen ifråga inte bryr sig. Inte om mitt mående. Eventuellt för att ha något av intresse att tugga om på nästa symöte. Och med symöte menar jag i detta fall alla sammankomster där skitsnack kan komma ifråga.  Brukar finnas de som är duktiga på att tråckla ihop en bra historia. Med eller utan nål och tråd.

Gissningslek: När vet du att du bor i en håla?

Exempel på svar: Jag fick reda på igår att jag har gått in i väggen. Inte så att jag har varit och träffat nån läkare som trodde det. Nädå, det är betydligt mer insatta personer som konstaterat detta. Fick ett telefonsamtal från min ömma moder som hade fått reda på det av en annan som hört det av en tredje. Konstigt, borde inte jag varit den första att få veta? Speciellt som den tredje är en person som jag inte träffat på år och dar. En del ser bättre och längre än andra, tydligen. Hör också. Och vet hur det förhåller sig.

Tur man är van. Hålvan.