lördag 28 februari 2015

Gå ut och var glad, din jävel!

 
Idag har jag äntligen tid. Fel, jag tar mig tid.
Tid att vakna upp. Tid att tänka. Tid att vara.
 
De sista veckorna har varit supersnurriga. Som jag skrev sist så är det jobbet som rusar på. Allt för mycket och allt för snabbt. Arbetssituationen är  - i stort sett - ohållbar. Inte bara för mig. Vi är flera som brinner.
 
Jag har varit tuff och sagt att vi måste "låta det gå åt helvete". Det måste få märkas att vi är underbemannade. Jag har varit säker på att jag klarar det. Låta saker vänta. Låta högen växa. Det finns måsten som inte är måsten. Intalade jag mig.
 
 
Jodå. Det gick bra. Några dagar.
Sedan var hon tillbaka, den där "duktiga flickan". Hon som fixar och donar. Vrider och vänder och underlättar. För andra.
Tecknen kom, ett efter ett. Hjärtklappning, svårt att sova, glömska, tårar, förvirring... Och sen... ordförvrängningar och stavfel. Ni fattar att det är jättejobbigt för en språkpolis som jag, va?
Det finns ord som man ofta flyttar runt bokstäver i, det kan bli kankse, ohc och liknande. När jag började vända på andra ord (ja, något blev faktiskt helt och hållet baklänges) då blev jag orolig på riktigt.
 
Bröt ihop lite smått när jag fick frågan om hur jag hade det egentligen... Diskussion med chef och kollegor och en stund senare var mina axlar tillbaka i normalläge, de satt inte längre i öronhöjd. Ett andetag som jag kände genomsyrade varje fiber i kroppen och sedan var lugnet nästan tillbaka. Har fortsatt tänka rätt. "En sak i taget. Du är viktigast. Ingen tackar dig för att du bränner ut dig. Du är värd att må bra. Det ordnar sig"
 
Igår hade maken och jag fredagsmys i bastun i nästan sex timmar. Eller OK, vi satt inte i själva bastun så länge, vi satt utanför och pratade, pratade och pratade. La in några vedträn till och bastade en stund. Så där höll vi på och det var underbart! Veckans andningshål.
 
Idag vaknade jag till ett mycket bättre mående. Energin och lusten är tillbaka. Jag längtar efter träningen igen. Det var ett tag sen...
 
Började med en härlig, solig promenad i skogen. Ensam. Finns inget bättre sätt att tanka på lagret med positivitetskickar. För ovanlighetens skull med musik i öronen och jäklar, vad det gjorde saker ännu bättre! Tror inte jag riktigt insett hur mycket musik påverkar mig och mitt humör. Tystnad är ju min grej annars :-)
 
Naturligtvis var det grabbarna grus som höll mig sällskap i öronen idag. Uffe, Lasse, Uno och Eldkvarn. När Lundell sjöng "Gå ut och var glad..." då var det fullbordat. Det var det jag gjorde. Jag gick där och njöt av att jag har en - relativt - frisk kropp som tar mig nästan vart som helst, utan större problem. Hade i och för sig en ömmande tå efter att ha sparkat i en stol igår men det är en skitsak i sammanhanget. Jag funkar och jag är väldigt, väldigt tacksam för det. Alltså måste jag vara ännu mer noga med att ta vara på det jag har. Inget onödigt stressande. Inget misskötande av träning och mat.

Nej, mer livsnjutande! Som idag när jag klättrade upp i ett älgtorn och bara låg där och stirrade upp på den härliga himlen och njöt av solen. Insöp styrka, helt enkelt.
Så... när livet känns upp och ned... Gå ut i skogen och var glad. För att du kan!
 
 

måndag 16 februari 2015

Stolledare, stolleledare eller bara allmänt rörig?

Ibland är det bara tomt.
Ibland alldeles för fullt.
Ibland blir det där tomma fullt.
Eller tvärtom.
Rena röran, helt enkelt.

Känns lite som att de är mer röra än struktur just nu. Speciellt på jobbet.
173 triljoner olika saker som ska göras och alla av varierande karaktär.
List-Bitte måste plockas fram. Snart. Outlook känns rätt OK fortfarande, ihop med min "Fixas"-Excel men när det nästan hela tiden känns om att man glömt nåt då är det inte bra.
Det märktes förra veckan när jag vaknade klockan 4 några mornar. Utan att kunna somna om...
OK, mitt alarm står på 04.30 de flesta dagar, men det är en enorm skillnad på att somna som en klubbad säl och vakna av spelandet och att vakna utan anledning (?) en halvtimme tidigare (plus svårare att somna på kvällen). Känner igen tecknen. Skärpning!

Leader of the chairs       (lånad bild)
Klippte yngsta dottern idag och smånynnade samtidigt till musiken som var på i bakgrunden. Det låter faktiskt som de sjunger "Found myself a chairleader..." Bilderna satte igång, förstås. Dansande stolar av varierande sort, ledda av någon stram variant. Det kanske är så att jag måste se till att styra upp de olika stolar jag sitter på? Eller hitta på några stolleprov för att lätta upp vardagen?

Stolen moments... hehe...

Kan kanske vara så enkelt som att jag bara behöver sova? "Bara" var ordet.
Ska bli spännande att se vilket utslag blodtrycksmätaren - 24-timmarsvarianten - ger, när jag väl får testa. Om det inte ramlar mellan stolarna, förstås.





söndag 8 februari 2015

Samhällsomstörtande är vad jag är

 
 
Åtminstone om man ska gå efter vad damfrisyrerna namngavs med 1926, då är min "sitterochväntarpåattfåsköljaurfärgenurhåret"-frissa mest lik den varianten.
Kanske lite atletlugg också? I så fall beror det säkert på förmiddagens marklyft, de efterlängtade :-)

 
Väskan packad och matlådor fixade. Den nya veckan är på gång och det blir gymmet innan ett hastigt påkommet besök hos tandläkaren kl 07.00. Tur jag öppnade posten igår, det är ingen vidare tidsoptimering på kallelsen, om man säger så.

Tjorven-korven

Varför är det så? Varför kommer allt klumpvis, tjorvar ihop sig? På en och en halv vecka så känns det som att jag knappt varit hemma.
Jag fyllde 50 och sen sa det bara "Wroom, swisch och hallå, nu hör vi!" Liksom.

De har varit diverse möten, jobbresa till Stockholm och annat. Varenda kväll har något funnits som hindrat mig från att vara hemma och fixa det jag brukar/vill.
Jag vet att jag har liiite fel, jag har varit hemma, men känslan är så. Jag gillar 'et inte redigt...

Anledningen är att jag känner mig kontroll- och rutinlös när det blir så här. För tillfället är jag nämligen lite beroende av det, att planera och ha saker klara inför morgondagen. Visst låter det heltråkigt? Möjligt. Tant är trist :-)

Det är faktiskt mest träningen jag menar när jag säger så. Kan jag inte ha den klar i huvet, väskan packad och inställningen på rätt köl, då blir det lätt pannkaka. Och medföljande dåligt humör. DÅ blir det trist, kan jag lova.

Nu har jag haft helgen på mig att landa lite grann och lugnet är tillbaka.

Började med traditionella fredagsmyset, bastu och bubbel. Det har blivit den stund i veckan när vi kan sitta och prata i lugn och ro, utan att behöva tänka på annat. Dryfta och planera. Hur skönt som helst och den här gången blev det länge. Man är så härligt trött när man kommer in igen och oftast blir det tidig sänggång. Vilket i sin tur innebär att det är fullt OK att komma upp tidigt på lördagsmorgonen och ha en lång dag framför sig.

Eftersom jag är som jag är så är bästa avkopplingen att få saker och ting gjorda. Klarar inte riktigt att sitta i soffan och låta tiden gå. Sånt får jag tvinga mig till, om det ska vara längre stunder.

Lördagen ägnades åt två arbetspass, låg fruktansvärt efter med bokföringen. Ett företag på förmiddan, sedan mat och en långpromenad i solen, efter det nästa företag.
Meningen var att dagen skulle innehållit ett träningspass också men ibland måste man prioritera om. Nu löstes ett par - rätt hårda - knutar upp genom att jag jobbade klart och det var värt mer. Denna gången.

Promenaden var en sån där när jag mer njöt av att vara ute, än knatade på så fort det går. Jag stannade och tittade på saker, fotade lite spår (vargen är ju i närheten...) och naturformade, vackra miljöer. Andades, helt enkelt. Träningen hinns med.

 
 



Idag känner jag mig utvilad och på gång. Laddad på flera sätt. Mycket beroende på att jag - trots allt -
lärt mig att ta ett djupt andetag och acceptera att det inte alltid blir som jag tänkt/vill. Jag klarar (oftast) att tänka om och släppa det. Göra om nuet istället för att irritera mig över det som inte blev av.

Så... nu kör vi söndagen med nya krafter och friska tankar!

Glad efter att ha konstaterat att det funkar att springa igen!!!

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails