söndag 8 februari 2015

Tjorven-korven

Varför är det så? Varför kommer allt klumpvis, tjorvar ihop sig? På en och en halv vecka så känns det som att jag knappt varit hemma.
Jag fyllde 50 och sen sa det bara "Wroom, swisch och hallå, nu hör vi!" Liksom.

De har varit diverse möten, jobbresa till Stockholm och annat. Varenda kväll har något funnits som hindrat mig från att vara hemma och fixa det jag brukar/vill.
Jag vet att jag har liiite fel, jag har varit hemma, men känslan är så. Jag gillar 'et inte redigt...

Anledningen är att jag känner mig kontroll- och rutinlös när det blir så här. För tillfället är jag nämligen lite beroende av det, att planera och ha saker klara inför morgondagen. Visst låter det heltråkigt? Möjligt. Tant är trist :-)

Det är faktiskt mest träningen jag menar när jag säger så. Kan jag inte ha den klar i huvet, väskan packad och inställningen på rätt köl, då blir det lätt pannkaka. Och medföljande dåligt humör. DÅ blir det trist, kan jag lova.

Nu har jag haft helgen på mig att landa lite grann och lugnet är tillbaka.

Började med traditionella fredagsmyset, bastu och bubbel. Det har blivit den stund i veckan när vi kan sitta och prata i lugn och ro, utan att behöva tänka på annat. Dryfta och planera. Hur skönt som helst och den här gången blev det länge. Man är så härligt trött när man kommer in igen och oftast blir det tidig sänggång. Vilket i sin tur innebär att det är fullt OK att komma upp tidigt på lördagsmorgonen och ha en lång dag framför sig.

Eftersom jag är som jag är så är bästa avkopplingen att få saker och ting gjorda. Klarar inte riktigt att sitta i soffan och låta tiden gå. Sånt får jag tvinga mig till, om det ska vara längre stunder.

Lördagen ägnades åt två arbetspass, låg fruktansvärt efter med bokföringen. Ett företag på förmiddan, sedan mat och en långpromenad i solen, efter det nästa företag.
Meningen var att dagen skulle innehållit ett träningspass också men ibland måste man prioritera om. Nu löstes ett par - rätt hårda - knutar upp genom att jag jobbade klart och det var värt mer. Denna gången.

Promenaden var en sån där när jag mer njöt av att vara ute, än knatade på så fort det går. Jag stannade och tittade på saker, fotade lite spår (vargen är ju i närheten...) och naturformade, vackra miljöer. Andades, helt enkelt. Träningen hinns med.

 
 



Idag känner jag mig utvilad och på gång. Laddad på flera sätt. Mycket beroende på att jag - trots allt -
lärt mig att ta ett djupt andetag och acceptera att det inte alltid blir som jag tänkt/vill. Jag klarar (oftast) att tänka om och släppa det. Göra om nuet istället för att irritera mig över det som inte blev av.

Så... nu kör vi söndagen med nya krafter och friska tankar!

Glad efter att ha konstaterat att det funkar att springa igen!!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails