Nu blev det plötsligt tungt...

Idag har jag fått veta saker som jag inte hade en aning om. Jag har trott att allt var som förr, att allt rullat på som vanligt. Inte ett enda tecken har jag sett. Visst har jag ibland känt att det kanske är något som förändrats, något litet som har stuckit ut och fått mig att fundera.
Det har kommit och gått men har alltid hamnat tillbaka där det ska vara. Det är vad jag trott.
Idag har det hänt saker som fått mig att inse att jag kanske haft fel. Ja, jag vet, det låter otroligt men under kan ske ;-)

Jag är inne i en röjarperiod just nu. Inte alls så glammigt och festligt som det låter, det är inte röjande som i "party-party"som gäller. Vårt stora hus blir tommare och tommare på invånare och samtidigt blir dessa rum - som inte längre är bebodda - någon slags "ställa-in-grejer-så-länge"-rum.
Alla som har/har haft sådana rum vet att det där "så länge" brukar bli ganska permanent. Eller hur?

Eftersom vi nu har tre utflugna barn så är det dags att få lite ordning på det där. Idag har jag flängt runt lite i alla tre rummen och i ett av dem hittade jag detta:

Vår gamla, strömlösa, våg. I vår familj väger vi oss inte så ofta som ni förstår (observera hjärtat i dammet...), vi tycker inte det är så viktigt *höhö*. Mitt motto är att det spelar ingen roll vilka siffror den visar, bättre att känna efter hur kläderna sitter. Går jag upp i vikt så stramar det. Jag får svårt att knäppa brallorna o s v. Jag minns inte riktigt när jag vägde mig senast men det är några år sedan. Då var jag 70 kg och jag har trott att jag legat kvar där. Kanske nå't kilo upp men på ett ungefär.
Jag har alltså inte känt det som att jag förändrats speciellt mycket i kroppen, ålder och annat till trots.

Nåväl, jag letade upp ett batteri och tänkte stilla min nyfikenhet. Få bekräftat att jag nog gått upp till 73-74 kg. Vad visade den? Dryga 80 kg!!!! Va???? Det kan inte vara sant!?! Jag flyttade runt den. Jag testade flera gånger. Jodå, samma resultat! Jag hämtade t o m vikter och kontrollvägde. Det stämde.

Nu kände jag att jag hade ett val att göra. Ett viktigt. *Höhö igen*

1. Jag fortsätter som vanligt. Struntar i vågen och går efter mitt välmående. Min känsla av att jag är (ganska) lagom.

2. Bryter ihop och tar mitt nya, hastigt uträknade BMI (24,6), bokstavligt (om man kan göra det med siffror?) och är därmed på gränsen till överviktig... Va??? Jag? Jomentjena...

 

Trots att vågen visar att jag är nästan lika tung som jag varit som mest under graviditeterna så tycker jag nog inte att jag kan anses hamna där. Så pass mycket syn har jag så att jag kan göra den bedömningen när jag ser mig i spegeln :-)
Dessutom, siffrorna 8055 såg ut som #BOSS# och det är vad jag väljer att vara över min egen kropp och hur jag ser på den!

övervikt, BMI, våga, självkänsla

Gå ut och var glad, din jävel!

 

Idag har jag äntligen tid. Fel, jag tar mig tid.

Tid att vakna upp. Tid att tänka. Tid att vara.

 

De sista veckorna har varit supersnurriga. Som jag skrev sist så är det jobbet som rusar på. Allt för mycket och allt för snabbt. Arbetssituationen är  - i stort sett - ohållbar. Inte bara för mig. Vi är flera som brinner.

 

Jag har varit tuff och sagt att vi måste "låta det gå åt helvete". Det måste få märkas att vi är underbemannade. Jag har varit säker på att jag klarar det. Låta saker vänta. Låta högen växa. Det finns måsten som inte är måsten. Intalade jag mig.

 

 

Jodå. Det gick bra. Några dagar.

Sedan var hon tillbaka, den där "duktiga flickan". Hon som fixar och donar. Vrider och vänder och underlättar. För andra.

Tecknen kom, ett efter ett. Hjärtklappning, svårt att sova, glömska, tårar, förvirring... Och sen... ordförvrängningar och stavfel. Ni fattar att det är jättejobbigt för en språkpolis som jag, va?

Det finns ord som man ofta flyttar runt bokstäver i, det kan bli kankse, ohc och liknande. När jag började vända på andra ord (ja, något blev faktiskt helt och hållet baklänges) då blev jag orolig på riktigt.

 

Bröt ihop lite smått när jag fick frågan om hur jag hade det egentligen... Diskussion med chef och kollegor och en stund senare var mina axlar tillbaka i normalläge, de satt inte längre i öronhöjd. Ett andetag som jag kände genomsyrade varje fiber i kroppen och sedan var lugnet nästan tillbaka. Har fortsatt tänka rätt. "En sak i taget. Du är viktigast. Ingen tackar dig för att du bränner ut dig. Du är värd att må bra. Det ordnar sig"

 

Igår hade maken och jag fredagsmys i bastun i nästan sex timmar. Eller OK, vi satt inte i själva bastun så länge, vi satt utanför och pratade, pratade och pratade. La in några vedträn till och bastade en stund. Så där höll vi på och det var underbart! Veckans andningshål.

 

Idag vaknade jag till ett mycket bättre mående. Energin och lusten är tillbaka. Jag längtar efter träningen igen. Det var ett tag sen...

 

Började med en härlig, solig promenad i skogen. Ensam. Finns inget bättre sätt att tanka på lagret med positivitetskickar. För ovanlighetens skull med musik i öronen och jäklar, vad det gjorde saker ännu bättre! Tror inte jag riktigt insett hur mycket musik påverkar mig och mitt humör. Tystnad är ju min grej annars :-)

 

Naturligtvis var det grabbarna grus som höll mig sällskap i öronen idag. Uffe, Lasse, Uno och Eldkvarn. När Lundell sjöng "Gå ut och var glad..." då var det fullbordat. Det var det jag gjorde. Jag gick där och njöt av att jag har en - relativt - frisk kropp som tar mig nästan vart som helst, utan större problem. Hade i och för sig en ömmande tå efter att ha sparkat i en stol igår men det är en skitsak i sammanhanget. Jag funkar och jag är väldigt, väldigt tacksam för det. Alltså måste jag vara ännu mer noga med att ta vara på det jag har. Inget onödigt stressande. Inget misskötande av träning och mat.

Nej, mer livsnjutande! Som idag när jag klättrade upp i ett älgtorn och bara låg där och stirrade upp på den härliga himlen och njöt av solen. Insöp styrka, helt enkelt.
Så... när livet känns upp och ned... Gå ut i skogen och var glad. För att du kan!

 

 

Samhällsomstörtande är vad jag är

 

 

Åtminstone om man ska gå efter vad damfrisyrerna namngavs med 1926, då är min "sitterochväntarpåattfåsköljaurfärgenurhåret"-frissa mest lik den varianten.

Kanske lite atletlugg också? I så fall beror det säkert på förmiddagens marklyft, de efterlängtade :-)

 

Väskan packad och matlådor fixade. Den nya veckan är på gång och det blir gymmet innan ett hastigt påkommet besök hos tandläkaren kl 07.00. Tur jag öppnade posten igår, det är ingen vidare tidsoptimering på kallelsen, om man säger så.

Tjorven-korven

Varför är det så? Varför kommer allt klumpvis, tjorvar ihop sig? På en och en halv vecka så känns det som att jag knappt varit hemma.
Jag fyllde 50 och sen sa det bara "Wroom, swisch och hallå, nu hör vi!" Liksom.

De har varit diverse möten, jobbresa till Stockholm och annat. Varenda kväll har något funnits som hindrat mig från att vara hemma och fixa det jag brukar/vill.
Jag vet att jag har liiite fel, jag har varit hemma, men känslan är så. Jag gillar 'et inte redigt...

Anledningen är att jag känner mig kontroll- och rutinlös när det blir så här. För tillfället är jag nämligen lite beroende av det, att planera och ha saker klara inför morgondagen. Visst låter det heltråkigt? Möjligt. Tant är trist :-)

Det är faktiskt mest träningen jag menar när jag säger så. Kan jag inte ha den klar i huvet, väskan packad och inställningen på rätt köl, då blir det lätt pannkaka. Och medföljande dåligt humör. DÅ blir det trist, kan jag lova.

Nu har jag haft helgen på mig att landa lite grann och lugnet är tillbaka.

Började med traditionella fredagsmyset, bastu och bubbel. Det har blivit den stund i veckan när vi kan sitta och prata i lugn och ro, utan att behöva tänka på annat. Dryfta och planera. Hur skönt som helst och den här gången blev det länge. Man är så härligt trött när man kommer in igen och oftast blir det tidig sänggång. Vilket i sin tur innebär att det är fullt OK att komma upp tidigt på lördagsmorgonen och ha en lång dag framför sig.

Eftersom jag är som jag är så är bästa avkopplingen att få saker och ting gjorda. Klarar inte riktigt att sitta i soffan och låta tiden gå. Sånt får jag tvinga mig till, om det ska vara längre stunder.

Lördagen ägnades åt två arbetspass, låg fruktansvärt efter med bokföringen. Ett företag på förmiddan, sedan mat och en långpromenad i solen, efter det nästa företag.
Meningen var att dagen skulle innehållit ett träningspass också men ibland måste man prioritera om. Nu löstes ett par - rätt hårda - knutar upp genom att jag jobbade klart och det var värt mer. Denna gången.

Promenaden var en sån där när jag mer njöt av att vara ute, än knatade på så fort det går. Jag stannade och tittade på saker, fotade lite spår (vargen är ju i närheten...) och naturformade, vackra miljöer. Andades, helt enkelt. Träningen hinns med.

 

 

Idag känner jag mig utvilad och på gång. Laddad på flera sätt. Mycket beroende på att jag - trots allt -
lärt mig att ta ett djupt andetag och acceptera att det inte alltid blir som jag tänkt/vill. Jag klarar (oftast) att tänka om och släppa det. Göra om nuet istället för att irritera mig över det som inte blev av.

Så... nu kör vi söndagen med nya krafter och friska tankar!

Glad efter att ha konstaterat att det funkar att springa igen!!!

I växandets tjänst

Vad innebär det egentligen? Arbete som förskollärare, kanske? Eller i en tillväxtregion? Finns det ens ett sådant uttryck?
Google hittar ingen sida som vill kännas vid det märker jag nu. Alltså, ett uttryck som bara poppade upp i min alldeles (sär)egna lilla hjärna?

Skit samma, jag har egna tillväxtregioner har jag märkt. Trots att jag bara känner mig allmänt fluffig för det mesta. Igår när jag skulle ta på mig stövlar så var det svårt att dra upp dragkedjorna. På jobbet fick jag slänga av mig min jeansjacka för att den satt åt kring överarmarna och jag höll på att få panik över det...
Jag tror faktiskt inte det beror på att jag ätit mig till bredare vader och armar men vem vet? Indirekt i så fall, som bränsle till hungriga muskler. Hoppas jag.

För visst äter jag. Mycket. Som jag alltid gjort, i och för sig. Min förbränning går på högvarv för det mesta. på gott och ont.



Förbränning på G
 

Det är svårt det där, att äta lagom. Inte för att jag är rädd för att gå upp i vikt utan för att jag vill hitta den hårfina linjen där jag äter så att jag orkar träna tillräckligt mycket för att växa (muskler, alltså) men inte så mycket så det blir "fluff".
Räkna kalorier är - och har aldrig varit - något för mig. Kruppkänslan kommer smygande vid blotta tanken... Nu har jag i alla fall skaffat mig en app som kollar av läget. På ett ungefär, vill säga. Jag pallar inte att väga eller mäta. Jag uppskattar. Gissar, kanske någon skulle säga.

Mitt ögonmått är rätt OK i andra fall så jag går på den känslan i detta fall också.
Efter att ha låtit bli - nästan alla - kolhydrater i sex år så äter jag numera ris och potatis (inga mängder men ändå). Om det bara blir under en period vet jag inte än, är uppe i ca 3 månader nu. Så länge jag låter bli bröd och pasta funkar det rätt bra har jag känt.

Testing, testing, alltså. Nog känner jag av hungern mer än när jag höll mig till LCHF, det ska jag inte säga annat, men å andra sidan tränar jag både mer och hårdare så det är inte konstigt.

Förlitar mig på mitt eget sunda förnuft - och framförallt; känsla, ett tag till. Får se om jag unnar mig en ordentlig, professionell, genomgång vad gäller kost och träning se'n. Eller... Födelsedagspresent?
Hörde ni det? Fööööödelsedagspresent ;-) Så småningom.

Jag vill inte se tåget försvinna i fjärran

Idag när jag var ute och gick i ett härligt, ymnigt, snöfall så gick jag och funderade. Det gör jag väl i och för sig varenda gång när jag tar mina promenader. Det är inte för inte som det kallas powerwalk!
Den kraft som man kan samla på sig under den stunden är välgörande. Inte bara för kroppen. Många gånger tror jag att det är knoppen som mår allra bästa av det, faktiskt. Jag kan lova att det rensade ganska bra idag :-)

Det som snurrade runt i skallen idag var det här med mål. Vilka mål jag har, hur jag ska nå dem och varför. Vilken inställning har jag egentligen när det kommer till allt detta?

Det finns så många små och stora hinder som kan sätta stopp för det man har tänkt sig att uppnå. Vissa kan jag inte själv påverka eller göra något åt men de allra flesta är sånt som jag själv väljer. Känns som jag sagt detta förut men idag gjorde jag ett nytt konstaterande som jag känner kommer att påverka min strävan mot mitt önskade mål så jag tjatar vidare :-)

Jag har en tendens att ge upp för tidigt emellanåt - fast jag kan vara envis som synden andra gånger - och det är nog det jag måste jobba mest med, när det gäller träningen. Jag vet att jag presterar så mycket mer och bättre om jag har en plan redan innan jag beger mig till gymmet eller tar mig ut för att gå/springa. Har jag bestämt vad jag ska träna så blir det bra. Velar jag och kör "Jag får se vad det blir..." så blir också träningen därefter.

Har jag bestämt mig för att ta mig en runda i skogen så måste jag bestämma vilken. Det funkar inte att kliva ut genom dörren och köra "Ole dole doff", vänster eller höger, lång eller kort.

Idag var jag lite halvvelig. Skulle jag ta 8-kilometaren runt Hult eller skulle jag köra vändrundan till Bockebo-krysset? Det var i alla fall på samma håll så jag började gå.

Kan säga att det var snön som gjorde valet åt mig. Även om vägen inte var plogad så hade några bilar kört där så det fanns spår att hoppa i och ur om det blev för tungt i vägkanten. OK, då går jag dit och vänder, det är ganska precis 3 km dit så 6 km får väl räcka i det här väglaget, tänkte jag.

Efter en stund så började tankarna komma... "Jag kanske ska vända lite tidigare? Vad gör väl det? Jag har ju åtminstone varit ute trots det hemska vädret."

NÄ!!! Nu får det vara nog! Byt strategi!

Tänk så här:

Om det nu vore så att du skulle till affären, stationen, jobbet, träffen med ditt livs kärlek eller nåt annat, då kan du ju inte vända när du nästan är framme. Eller hur?

Då skulle du ju missa det mesta. För att inte säga - allt! Tåget skulle så att säga gå ifrån dig, det är en naturlig följd av att du inte tar dig till stationen.

Jag bestämde mig för att se det där vägskälet som en uppgjord träff. Jag var ute för att möta skylten och säga ett snabbt "Hallå där!" innan jag vände hemåt igen. Jag skulle liksom inte vara framme annars. Kommer jag inte fram dit så kommer jag heller inte nå fram till annat jag har som målbilder. Enkelt. Börja gå. Gå tills du är framme. Inte bara för att det är dit du vill. Det är dit du SKA.

Det är så jag tänker angripa mitt lilla ge-upp-syndrom om det visar sig igen. Mantrat "Fullfölj så att du kommer dit du ska. Planera och bestäm dig, helt enkelt!"

Lite skillnad på hur jag tog mig an snön idag mot igår kväll. Idag krävdes rejäla skodon, igår kväll var det skönt att svalka fötterna mellan basturundorna. Alla sätt är bra utom de dåliga :-)

Hiss eller diss?

Vet inte om det bara jag som är knäpp eller om det är fler än jag som - vissa gånger - får för sig att det är någon som ser vad som händer i hissen? En dold kamera som håller koll på hur folk beter sig när de hamnar ensamma i ett begränsat utrymme med en kort tid till övers?

Kanske sitter den bakom spegeln? Ni vet så där som i polisserier där man ser vad som händer på andra sidan. Eller i takgallret? Ett fågelperspektiv som fångar in dig uppifrån, zoomar in din mjälliga hårbotten eller utväxten du borde grejat för en vecka sen.

Börjar man fundera så kan det bli både knasigt och pinsamt. Inte kan man fixa frillan ifall det är någon som ser en från andra sidan, än mindre kolla så det inte hänger en buse och dinglar i näsborren.
I och för sig är det kanske just i det fallet värre att låta bli :-)

Äsch, det är säkert bara jag som får för mig sånt. Ingen annan. Eller?

Finns det nån där bakom eller är det bara jag som är bakom?

 För övrigt så är mina lediga veckor slut, två veckor som bara rusat iväg. Tidsmässigt, vill säga. Annars har det inte rusat alls så mycket som jag hade tänkt, flera saker som jag skulle grejat har inte blivit gjorda. Andra bara halvdant. Känns så där men det är inget att göra åt nu.
Tror faktiskt att jag var i lite större behov av vila än jag trodde så det är väl bra att jag tagit det lugnt, då.

 

Nu är det i alla fall dags att återgå till vardagen igen. Matlådor är fixade och arbetsredskapen är laddade inför resan till jobbet. Sju träningspass har hunnits med på årets första sex dagar, fyra promenader och tre gymtillfällen, känns helt OK :-)

 

Tänker mjukstarta med att sova till 5.30 (!) och ta bussen hemifrån, sedan kör jag fullt ut på torsdag morgon igen. Förhoppningsvis. Om inte den misstänkta tennisarmbågen jäklas för mycket.



Början på något gammalt

Nu är det här. Året jag fasat för har anlänt.
Har man klarat sig utan kriser vid tidigare slagna jämna så är det klart att det kommer en riktig brakande sådan nu när ett halvsekel av min livstid snart har dragit förbi. Eller vad tror ni?

"Jag kommer att få en ordentlig 50-årskris!!!"
Jag var övertygad om det ända tills jag fyllde 49, då släppte det. Vet inte riktigt varför men det var som att ett litet grustag lämnade mitt hjärta och trillade med framför mina fötter. Jag vände på steken och angrep rädslan jag hade haft med ett "Jag fyller snart 50 så jag gör preciiiiiis som jag vill..." istället. Åtminstone när någon i närmaste familjen tyckte att jag betedde mig konstigt, det är ju inte alltid det funkar att göra preciiiiiis som jag vill. Tyvärr.

Alltså är det nya året början på något gammalt. Mig.
Fast egentligen är det ju mer en fortsättning på mitt gamla vanliga jag. Som börjar bli gammal!?!
Må vara hur det vill med det, nytt år är det.

Jag började den första dagen med ett par stadiga koppar kaffe och en stärkande skogspromenad. Det var tyst, minsann. Ingen som rörde sig, inte ens en fågel som flög upp och skrämde slag på mig. Lugnt och fint och en massa rensande luft att andas in. Gick och funderade på vad jag egentligen väntar mig av det här året och kom fram till att det är ju - som vanligt - rätt mycket upp till mig själv.

Jo, jag vet. Vissa kan inte välja helt och hållet, på grund av rutiga skäl eller randiga orsaker. Det kan vara sjukdomar eller annat som hämmar och/eller hindrar. Jag vet, tro mig.
Men... många saker i livet kan jag styra, jag kan välja. Eller välja bort. Det är min förbannade skyldighet (mot mig själv) att göra val. Det finns ingen annan som kan (eller för den delen, ska) fixa mitt välbefinnande. Påverka, javisst, men styra? Nej.

 

Jag tänker lämna företräde för sånt som gör mig och min familj glada. För egen del hoppas jag kunna träna så mycket jag vill, utan att ha känningar av ett rusande blodtryck. Vet att jag tjatar men för mig är det viktigt, just träningen är en stor del på vägen till mitt välbefinnande. 

 

Jag ska försöka - verkligen försöka! - vara gladare överhuvudtaget. Trevligare på hemmaplan är det stora målet. På jobbet och bland andra är det sällan några problem men det är äckligt lätt att hamna i suckarnas dal när man kommer hem. Skor som ligger utspridda i hela hallen, tvätt som inte tvättas, disk i diskhon fast det finns plats i diskmaskinen (om det står ett enda glas där så måste det vara rent i maskinen, det vet ju alla... alltså öppnar jag inte för att kolla, jag ställer mina grejer på bänken...)

Jag lovar, jag kommer fortfarande bli lika irriterad över sådant men jag ska försöka angripa det på annat sätt. Utan djupa suckar och fräsande underton.

 

Rätt vad det är så finns det inga skor eller jackor i hallen. Inga ungar som bor kvar. Det blir ju så när man blir gammal (om det nu är det jag blir). Eller hur var det?



Nyåret firades i söder

Ja, du läste rätt. Firades.

Vi är ett gäng som brukar fira de flesta storhelger ihop och när det råkar vara så att någon eller några jobbar just då, vad gör man? Man flyttar helgen helt enkelt. Eller firandet i alla fall.
Det började redan förra året, även då firade vi nyår i förskott. Det funkar likadant med Valborg och Midsommar, det firas när det passar. Inget konstigt alls :-)
Alltså har vi redan vårt nya år, 2015, här nu, enligt vår tideräkning är det redan den 3 januari.
Det blir lite opraktiskt och speciellt i år (eller vilket år är det nu igen?...) känns det fel. Jag har liksom ingen lust att skynda på januari 2015. Låt det ta den tid det tar.

Sol hela vägen på "nyårsafton"

Solnedgång i Trelleborg

Vintern kan vara riktigt vacker

Vi hade en mysig helg i södern och nu är det åter dags att ta tag i livet, som alltid när det är nytt år...
Jag - som sällan eller aldrig - äter godis, har fullkomligt frossat i sådant (och annat...) under några veckor och nu är det:

Nu räcker det!!!

Dags att göra det ordentligt. Det ska räknas och måttas mat nu. I teorin, vill säga. Jag vet ju vad jag äter en vanlig dag så det är "bara" att räkna ihop det och anpassa efter vilket resultat jag vill ha. I kombination med träningen, förstås.
Väntar bara på att det ska ljusna nu så jag kan ta mig ut på en stärkande promenad också. Den lär bli kall... Senare idag är det dags för gymmet, det är över en vecka se'n sist...
Känner mig laddad för ett rejält grabbatag om motivationen. Vet vad jag vill och tänker nå det. Så... Bara att höja blicken och köra på :-)

Om inte allt går enligt plan så...

 Börjar känna att det kanske är dags att börja tänka på julen. Lite så där, bara. Jag vet inte riktigt vad som har hänt med den där planerande människan som var mitt tidigare jag. Planerande som i kontrollbehov, alltså. Hon är borta. Åtminstone till 80 %. Bra, tror jag. För det mesta :-)


Det där att inte släppa utan hela tiden känna att jag måste vara med och rycka i tåtarna i alla fall, det är inte så besvärligt längre. Jag kan rycka på axlarna och känna "det ordnar sig". Och det gör det ju faktiskt. Oftast. Möjligen på ett annat vis (inte som jag skulle gjort det...), men i sista änden så blir det rätt OK ändå. Och jag har haft tid och energi över till annat under tiden - yes!

Planerar gör jag väl rätt mycket fortfarande men just julen är undantagen från detta. Det är inte riktigt min tid, om jag säger så. Visst, det är mysigt med ljus och pepparkakor och julmat är rätt gott i måttliga mängder, men allt annat kommer nog - tyvärr - alltid vara för mycket förknippat med tråkigheter för att jag ska kunna njuta fullt ut av det. Jobbar på det och har lyckats få till ett tänk om att behandla julhelgen som vilken annan anledning som helst till att träffa människor jag tycker om. Ta det lugnt. Umgås med min familj, helt enkelt.

Alltså är jag inte en lussebullebakande eller tomtepyntande mamma. Jag flänger inte runt och byter gardiner eller städar hela huset för att det snart är jul. Mina barn har tidigt förstått det och jag har istället valt att ge dem möjlighet att påverka detta. De har fått hjälpas åt att plocka fram julsaker, byta gardiner, baka pepparkakor och göra godis. Inte för att jag är lat utan för att det är de som tycker det är roligt och mysigt. På det viset har all stress över detta försvunnit och det har blivit mysigt även för mig. Dessutom så tycker jag numera att det kan vara skoj att hjälpa till :-)

Planering, ja...
Nu är det snart en vecka sedan jag var på gymmet senast. Började med halsont och ett rusande hjärta och fortsatte med annat som påverkade vardagen. Julbord och diverse saker som störde planen. Ren och skär trötthet, också. Mitt rusande blodtryck tog lite musten ur mig. Rättare sagt, vetskapen om det. Innan hade jag mått ganska bra. Det är inte bra att gå för mycket på undersökningar, man blir ju sjuk...



I fredags kväll ringde "min" sjukhusläkare till mig. Fattar ni, fredags kväll!?! Då är det illa. Skämt åsido, trodde knappt mina öron, men jo, jag tog henne på allvar till slut och lovade ringa vårdcentralen omgående så jag kan få rätt medicinering. I min enfald hade jag trott att de skulle återkomma till mig eftersom det skickats en remiss, men så var det visst inte.

Får erkänna att det sänkte mig lite. Jag har ju sett framför mig att jag ska dit och kolla trycket nån gång och då kommer de se att jag är tillbaka på mitt vanliga, perfekta, blodtryck och "Vips!" så kan jag slänga undan tabletterna. Men, nähä. Där drog den planen sin kos. Och med den lite av mitt träningsupplägg.

Jag får försöka vända på det där och se det som positivt att det - troligtvis - finns hjälp att få. Jag kommer nog att kunna fixa att springa igen. Eller helt enkelt, anstränga mig så pass mycket som jag vill. Naturligtvis är det allra mest positiva att de inte hittar några fel på mitt hjärta! Varför är det så  lätt att hänga upp sig på det som inte funkar istället för att glädjas över det som faktiskt gör det? Idiotiskt!

I vilket fall som helst så satsar jag på en alldeles vanlig träningsvecka nu och ser fram emot att hänga på låset imorgon bitti. Matlådor fixade för veckan och träningsväskan snart färdigpackad.
Älskar känslan och lugnet som infinner sig är jag bara kan byta ut mina tomma matlådor mot nya när jag kommer hem från jobbet. Det är sinnesfrid, det! Vardag när den är som bäst :-)

Och... faktiskt. Det blir en kväll som kommer att ägnas åt julklappsinköp. Ni behöver inte oroa er, barnen :-)

Hur funkar det hemma egentligen?

Idag har jag en alldeles nödvändig och behövlig V I L O D A G
Det bestämde jag redan i måndags kväll när jag hade varit närmare sömn än vakenhet hela långa dagen. Jag är inte van att träna sex pass på en vecka. Liksom.

Hade en liten, liten fundering på att ta den där vilan redan på tisda'n men det blev inte så, trots att jag gjorde ett försök att ställa om klockan till ett senare slag.
Nääädå, upp och hoppa! Väskan var ju packad och det kändes mer oöverstigligt att hämta den i hallen för att klä på mig hemma än att åka iväg till gymmet :-)

Tror minsann att jag nått mitt första mål - rutiner som sitter!

Bilden är ju liksom lånad då.

Idag var det då dags. Sovmorgon. Jaja, bara till klockan 05.00 men ändå. Nu skulle jag ta det lugnt på hemmaplan. Duscha, dricka kaffe i lugn och ro, äta lite. Tända ljus och mysa med maken framför nyheterna. Gå till bussen. Iförd reflexväst, naturligtvis!

Fattar ni hur konstigt det kändes??? Duscha hemma? Klä på sig hemma? Utan att plocka ur och i en väska? Hitta sminket och måla på det litegrann. Hemma? Så tidigt på morgonen?
Underlig känsla. Jag vet knappt hur jag gjorde innan. Ändå är det bara en vecka som jag varit på gymmet varje vardagsmorgon, innan dess har jag tillbringat (minst) en morgon i veckan på hemmafronten. Man vänjer sig snabbt.

Jag kom iväg till slut. Fick bara vända en gång. Kändes som klacken på min ena stövel skulle lossna, nämligen. Dumt att utmana ödet.

Så har jag då en vilodag. Trött? Ja. Stel? Ja. Tänker jag på träning? Ja. Hungrig? Hela tiden.

Tror faktiskt att jag är en bra bit på väg nu. Två månader och inte något längre uppehåll från gymmet. Så länge har det aldrig funkat innan! Nöjd? Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!

Ibland så mår jag bara så bra

Idag tänkte jag att jag skulle dela med mig av några riktigt viktiga iakttagelser. Eller? Vi kan säga så här... jag delar med mig så får du läsa om du vill. Bilda dig en egen uppfattning om viktigheten i det hela.

Ni vet den här bilden...

Den är rätt så mitt i prick och bra att ta till som peppningsmedel vissa dagar ;-)
Men... Faktiskt är det inte därför jag jobbar med - för ibland är det riktigt "hard work" - att försöka vara glad istället för att hänga upp mig på det negativa som finns. Nix, det är bara en bonus om det kommer som en finne i röven på dem som inte gillar det.

Det är naturligtvis för mitt eget välbefinnande. Egoistisk som jag är. När jag försöker vara positiv och se framåt och skämta om saker och ting, le mot andra o s v. det gör jag baaaara för att jag ska må bra. Tro inte att jag gör det för att glädja mina medmänniskor. Nä, gubevars, skulle jag sprida glädje till andra? Försöka skapa nån slags positiv cirkel där det ena leendet efter det andra bara snurrar vidare?
Usch, tänk om det skulle bli fullt med plusenergi runtomkring! Glädje och skratt? Vojne.

Skitsnack! Klart det snurrar runt, smittsamt som katten är det. Leendet. Den glada hälsningen. Snacka om att det lyfter!
Kände det så himla markant i måndags när jag kom tillbaka till jobbet. Trots att jag bara varit frånvarande tre dagar så betedde sig mina härliga kollegor som att jag hade varit på en Jordenruntresa. Kramar och frågor och "Härligt att se dig, kul att du är tillbaka..." haglade över mig.
Jag kände verkligen att det finns en hel massa människor som bryr sig om mig och saknar mig när jag inte är på plats. Vilken energiboost!

Djurmönster? Jag? Ni vet, när fan blir gammal...

 

En annan viktig sak jag funderat på...

Har ett väldigt kluvet förhållande till det här med poncho.
Å ena sidan tycker jag att det är (relativt) snyggt. Praktiskt att kunna värma sig med utan att det blir alltför varmt. Jag är numera växelvarm, nämligen.
Undanber mig pikar i stil med "Höhö, det fattar du väl vad det beror på..." eller "Jahaja, så dags nu?"
Nej. Det är inte därför. Basta. Då blir jag för övrigt nästan överhettad :-)
Nej. Det är träningen. Förbränningen. Har jag bestämt. Så det så.
Allvarligt talat så har jag blivit varmare sedan jag börjat med mina morgonpass, jag jobbar lätt i t-shirt numera. Innan var det torgvantar och ylletröja som gällde, minsann.
I vilket fall, då är poncho alldeles ypperligt!

Å andra sidan så är det rätt opraktiskt. Också.
Har du försökt ha en jacka över? Kanske inte direkt är meningen men ibland känns det som att det behövs. Det är knöligt kan jag lova!
En annan sak är toalettbesök... Säger bara en sak... Tänk dig för och vik undan. Före.

Och huvet ekar tomt? Tommare än vanligt, vill säga?

Eller som jag egentligen vill skriva - huvudet. Gammeldags? Jomenvisst, när det gäller språkliga saker kan det nog vara så. Har t ex väldans svårt att skriva "dom" istället för de eller dem.
Tommare... Kan man ens säga så? Om något är tomt så är det väl tomt. Kan det bli mer tomt än så?

Vet inte svaret på det, rent filosofiskt, men vad jag däremot vet är att jag har någon slags tomhetssymptom denna veckan. Kan säkerligen med lätthet benämnas glömska. Rutinslav är vad jag är. Åtminstone på morgnarna.

Började i måndags kväll när jag hade packat träningsväskan, en svag känsla av att det gick alldeles för smidigt. Jodå, det uppdagades efter tisdagsmorgonens gympass. Ingen handduk. Såg framför mig hur jag skulle badda mig med papper från toaletten och beslöt mig för att skippa hårtvätt (hade som tur var en good-hair-day) och köra raggardusch. Men... jag hade haft med mig en svettavtorkare i form av en 30x40 cm "stor" handduk. Den fick agera torkverktyg. Allting går :-)

Igår fick jag med mig allt och behövde inte improvisera efter mitt böjpass. Så kom dagen idag. Jag hade förberett extra mycket mat eftersom det blir senare hemkomst idag (utvecklingssamtal med en av döttrarna på hemvägen) och jag vet också hur hungrig jag blir efter ett pass marklyft. Visst ser det bra ut?

Allt stod - som vanligt - klart och packat i kylen, bara att plocka med sig på morgonen. En tomhetskänsla smög sig på när jag plockade med mig packningen i hallen men jag avfärdade den med att det var handväskan - som låg i träningsväskan - som fattades.

Jag drog iväg i bilen och landade på gymmet, fokuserad på att köra marklyft. Kvart över fem på morgonen krävs det lite extra fokus, om man säger så :-)
Det var tyst i lokalen, ingen musik på alls. Vi som var där kunde lätt höra varandras stönande och stånkande, åtminstone vi som kör utan headset. Mitt i ett av de sista, tunga, seten så blixtrade det förbi en bild. Maten! Mitt "Helvete!!!" hördes nog, om jag säger så.

Positivt tänkande nu då...
Jag har bestämt att ta bilen ända till Jönköping eftersom det är andra saker planerade innan jag får åka hem. OK, jag får ta den smällen. Det är alldeles för mycket mat för att låta bli att åka hem och hämta. Vad är väl 2 mil extra då?

Frågan är vad som gjorde att jag glömde den? Vad gjorde jag annorlunda idag? Minns inte. Hade ju varit bra om jag vetat det så det inte händer igen. Fast nästa gång är det nog varken mat eller handduk, än så länge är hunden inte tillräckligt gammal för att inte kunna lära sig att sitta :-)

 

 

Stolt över mig själv, trots fula strumpor

Ja, faktiskt. Trots att jag har på mig strumpor som skulle kunna mäta sig med vilken belysning som helst som Lena Ph sjunger om. Orange, med neontouch. Lätt underdrift där, de är riktigt knalliga :-)


Trots det, trots bristen på smak när jag skulle ut i skogen, är jag riktigt, förbaskat stolt. Jag kände att det var dags att ta sig en rejäl nypa luft och gärna se till att göra det på outforskad mark.
Nu innebar det inte att jag bokade plats på närmsta rymdfärja utan bara annorlunda, nya, vägar i skogen hemikring. Fullt tillräckligt en grå söndag i november.

Första kilometrarna var längs vår egen autostrada, länsväg 152. Inget konstigt alls, mer än att jag även denna gång förundrades över hur mycket det faktiskt lutar och känns i benen. Länge...
Sedan svängde jag - efter instruktion av maken - av åt vänster för att ta mig till Elghammar. Lätt som en plätt. Trodde jag. Tills vägen helt plötsligt delade sig.
Hmmm... satte upp kartläsarnäsan och nosade. Magkänslan (inklusive förnuftet) sa mig att det var vänster som var det rätta valet. Jag trajade vidare.

Nu gick det plötsligt utför! Jag gillar inte att gå nerför, vill hellre springa. Så, det gjorde jag. Det kändes förvånansvärt lätt så jag bestämde mig för att springa tills jag kände att jag inte orkar mer. Då skulle jag fortsätta en stund till.

Jag lunkade på och plötsligt hade det gått en kvart och jag hade förflyttat mig 2,5 km. Snigelfart för erfarna löpare men för mig var det nästan eufori! Jag hade inte ens haft tanken att stanna, jag bara luffade på! Underbar känsla. Mitt psyke vad gäller uthållighet och styrka har ändrat sig markant. Jag har insett att jag klarar så mycket mer än jag tror. Speciellt när det gäller basövningar på gymmet. Nu fick jag helt plötsligt upp ögonen för att jag faktiskt orkar springa mer och längre också. Fy f-----n vad jag är bra!

Ja, jag är faktiskt det. Jag är för tillfället så himla bra för mig själv. När jag ger mig utrymme och tid för att göra detta. Träna och röra på mig. Sätta viktighetsstämpel på mina egna önskningar. Planera in min träning och utföra den. Laga mina matlådor en gång i veckan och packa den förbenade träningsväskan. Varje kväll.

Välmående kallas det :-)

The only way is up!

Det händer saker fast ibland händer det inget alls

Det kommer av sig ganska ofta. Betydligt oftare än det kommer på sig, kan jag säga. Jag kommer liksom på mig själv med att inte blogga. Avslöjad. Tagen på bar gärning med att låta bli.

Hur ända in i bomben ska jag hinna med det? Ni vet, jag tränar ju en massa nuförtiden. Det vet ni, va? För ni följer väl det på Facebook och Instagram? Det är JÄTTEviktigt! Och pinsamt. Tycker någon/några i min närhet. Men vadå? Jag fyller snart 50 (inte för att jag räknar ned men det är ca ganska precis 77 dagar kvar...) och tycker nog att då kan jag få göra lite som jag vill och vara lite pinsam.

Massa kan ju förresten vara en massa saker. Det kan vara massa som i mycket. Eller så kan det vara massa som i kroppsmassa. Jag kör på det senare men försöker se till så att det första också överväger soffsittandet. Gymmet 3-4 gånger i veckan, lite promenader och annat. Inte jättemassa. Men mer än innan. Och tidigt. Lilla söta telefonen skramlar igång 04.45, vare sig jag vill eller ej. Sen kör jag. Först en mil till gymmet och sen där. Världens bästa start på dagen!

Känner mig staaaark! Och jag blir staaaaarkare! Lyfter mer och tyngre och älskar det. Eller ja, gillar det skarpt i alla fall :-)
Fortfarande mest fria vikter och basövningar. Marklyft är numera favoriten, vem trodde det för en månad sedan?

I och med den ökade träningen så har jag tänkt om litegrann vad gäller maten. Jag har smugit in lite ris och potatis då och då. Nån grötportion blir det också. Inget bröd. Ingen pasta. Mer utav vissa kolhydrater, bara. Går fortfarande på mest fett, annars. Har inte märkt jättestor skillnad på magen så jag har gett mig några veckor framåt för att se vad resultatet blir.
Jag vill ju att musklerna ska växa!

Tränar på fastande mage på mornarna, det hade inte min hjärna tillåtit mig innan. Den hade sagt att jag inte orkar. Nu finns det ett lager vilande i musklerna, det är bara magen som är tom och jag jobbar på bra med det :-)

Sådärja, lite om det. Nu måste jag vila bort min huvudvärk så här kommer lite viktiga bilder också.

Lite kolhydratstillskott

Man måste ta rätt mus annars går det inte att styra

 

Vissa dagar saknar jag hojåkandet lite extra och går i MC-dojorna på jobbet

 

Andra dagar behövs det ett gott skratt för att mota stolpskott som dyker upp

 

En korsning mellan lejonhanne och leopardhona - är det kanske vad jag är?

Fattar ni? Jag är snart 50 och känner mig som en kattunge som precis öppnat ögonen...
Ögonlocken klarar inte att stänga ljuset ute, fast jag blundar.
Det strömmar in och jag blinkar intensivt mot solen.

Den där underbara, stärkande. Den som ger energi och liv till så mycket.

Metaforer. Bra att ta till ibland.



Just nu - när jag sitter här med ben som värker både här och där - så funderar jag på hur det kan komma sig att det tagit sån tid. Jag är ju inte dum i huvudet. Om jag får säga det själv. Bryr mig inte om att fråga nån annan, för säkerhets skull.

Jag har ju varit periodare vad gäller träning i några år, snart sex sådana. Jag tar omtag på omtag men kommer liksom aldrig ens in på upploppet. Snubblar över nån vattengrav eller välter en häck. Det har alltid kommit något emellan. Rättare sagt; jag har låtit det göra det.

Barnens fotbollsträningar och matcher. Jobb. Ja, ibland faktiskt ren och skär lathet, jag erkänner. Undanflykter, helt enkelt. Brist på sträng planering. Velande.

Velande om vilka dagar jag ska träna. Vilka tider. Vilka muskelgrupper. Vilka övningar. Måste ut och gå också! Vart? När? Hur långt?

Jag har aldrig varit en "fjuttare" i ordets rätta betydelse. Inte om man med det menar en som står och kör jättelätta vikter i hur många omgångar som helst och med stort antal varje gång. Nej, jag har alltid velat att det ska bli nåt synligt. Rejäla muskler. Se stark ut. Naturligtvis vara det också!
Jag har lyft ganska tungt för det mesta. Speciellt i maskiner. Hantlar har jag använt vikter som jag klarar av att göra rätt med. Helt ute och cyklat har jag inte varit :-)

Ändå... någonstans har jag fått för mig att jag är svag. Jag orkar inte lyfta tunga skivstänger. Inte ens från golvet. hur ska jag då fixa knäböj och marklyft? Jag har testat knäböj i Smithmaskin men det var bara jobbigt och kändes helt fel. För sjutton, jag pallar ju knappt köra ett större antal squats eller utfall utan vikter! Kände ju däremot att de få jag orkade gjorde nytta ganska snart. Klart jag vill göra fler då. Synd att det känns så motigt, bara.
Marklyft har jag aldrig lyckats få till rätt, tekniken fanns där inte. Har inte frågat någon expert heller. Lite dum i huvudet är jag kanske, trots allt? *s*

Så där har det varit. Fram och tillbaka.

Ibland har det tagit emot för jag tycker att jag lagt på mig fett istället för muskler. Och STOPP och belägg, jag är INTE rädd varken för fett eller att äta för mycket. Viktproblem har aldrig varit min grej. Jo, på andra hållet. När jag var ung.

Jag har alltid ätit mycket, kalorier skulle jag inte ens orka tänka på att räkna. *ryser*
Nej, jag är inte rädd för att gå upp i vikt. Däremot känns det avigt att känna att det samlar sig mer på kroppen när jag anser att det borde vara tvärtom. När jag både styrketränar och är ute och rör på mig.
Morgonpromenader i hög fart (jag kan knappt gå långsamt med mina långa ben...) och gymmet 3-4 ggr/vecka. Nog borde jag väl snart få synliga muskler istället för att känna mig tjockare?

Men... jag är ju hungrig oftare. Måste äta mer och oftare.
Före 2009 när jag drog ned på kolhydrater radikalt och gick över på mer och bättre fett (nån slags liberal LCHF kallas det väl) så åt jag 6-7 gånger om da'n. Fick jag inte mat med (max) 3-timmarsintervaller så var jag inte att leka med! Grrrr... Matarg var bara förnamnet.

Det försvann när jag plockade bort kolhydraterna och mitt blodsocker därmed blev jämnare. Måltidernas antal sjönk till 3-4 st, beroende på om jag tränat eller inte. Jag mådde kanonbra!



Sedan kom den där dagen när jag kände att det inte blev bra. När jag blev osäker på ätande och tränande. Hur mycket ska/bör jag äta? Måste jag tillsätta kolhydrater? I så fall, när? Ska jag ens gå några promenader? Velande igen.
Frågade några "experter" men kände mig aldrig nöjd med svaret. Det kanske var mitt fel. Jag kanske inte var mogen. Jag vet inte. Vet bara att musten liksom gick ur mig.

Jag vill inte vara en velpotta. Jag vill verkligen träna. För mitt välmåendes skull. Jag blir en annan sorts diva än den matarga, när jag låter bli.

Därför har jag verkligen känt mig låg när jag inte fått till det riktigt. Gnistan har inte kunnat tända verkliga brasan. Elden har falnat.

Inte nu. Jag känner mig som att jag skulle kunna utföra stordåd! Om man ser till vad jag (inte) klarat tidigare så har jag bestigit Kebnekaise flera gånger om de senaste två dagarna. Kroppen värker och jag njuter i fulla drag. Ögonen tåras. Inte bara av smärta. Av glädje.

Jag har fixat både knäböj och marklyft med stänger som jag inte ens trodde jag skulle rubba. Jag har kört frontböj med vikter också. Squats är en barnlek nu. Typ :-)




Stångrodd och hantelrodd har genomförts med önskat resultat, det känner jag redan i de rätta musklerna. Jag kommer åt rätt muskler i bakaxlarna. Latsdrag känns bättre. Jag kan fortsätta i all evighet just nu men jag ska inte tråka ut er. Om nu någon orkat ända hit, vill säga :-)

Vad har då hänt?
Jo, jag var på föreläsning i lördags och fick mina kattögon öppnade. Ljuset lyckades tränga sig igenom och lysa på rätt ställen. Pusselbitarna föll på plats.

Den som lyckades med detta var Kenny Dahlström (Strävan). Hans kunskap och sätt att berätta/visa var det som fick mig att få sambandet att sjunka in. Det går att lära gamla kärringar att sitta.
Det går t o m att lära dem att andas och ha rätt inställning. Åtminstone denna kärringen. Jag var väl äntligen mogen :-)

Det kommer att göra ont. Det är det värt (älskar f ö träningsvärk när den är av det rätta slaget).
Jag kommer att greja detta.
Känslan i kroppen går inte att beskriva. Jo, kanske.
FOKUS.

Hatande pastalirare

Vet inte om det är någon - nu levande - Skillingarydsbo som missat att Farmen spelas in i närheten? Och att den så enormt kände Paolo Roberto befinner sig i vår lilla by emellanåt? Skillingaryd har fått lite kändiskänning :-)

Troligen är det så att inte alla är medvetna om detta, av en eller annan orsak.

Kanske man inte alls bryr sig om programmet (eller vet vad det är...). Kan ärligt och villigt erkänna att jag tillhör den sorten som inte bryr sig. Följde de första säsongerna och faktiskt, jag sökte till och med in, men det var längese'n jag tyckte det var värt att ödsla min dyrbara tid på att titta på det.

Nu råkar jag ha en dotter som serverar mat till produktionsteamet och därför fick jag veta att det pågår inspelning med ovan nämnda som programledare.
Man är ju trots allt lite lokalpatriot och därför började jag följa Paolo Roberto på Instagram, med hopp om att se vad de sysslar med där ute i skogen :-)

Gick bra ett tag, passade alldeles ypperligt med lite extra träningsinspiration också, jag var mitt uppe i en uppstart/ökning av min träning. Bra att se att det är andra stollar än jag som är uppe och tränar eller ränner i skogen i svinottan.

Så gick det tills det första hatinlägget kom. LCHF. Det värsta som finns, tydligen. Ett rött skynke, minsann. Helt accepterat att utpeka alla som använder sig av den livsstilen (för det är vad det är) till idioter. Tydligen. Dra alla över en kam. Nu är det minsann inte tal om individualism längre. Ånej.
Jag kände hur irritationen växte men beslöt mig för att sätta mig på händerna en stund.

Idag klarar jag det inte längre. Dagens inlägg var nog bland det dummaste jag läst av motståndare till LCHF, Paolo. Är riktigt besviken på att du häver ur dig nåt sånt och det där med inspiration kan du glömma. FETglömma. Jag är ju trots allt en sån där idiot, du vet. En sån som du tror smäller i sig fett dagarna i ända. Som ligger på soffan och äter sig i form. Eller hur är det nu?

Jag kan drar min historia i korthet, bara för att tala om att det finns andra anledningar än viktminskning som gör att man kan välja att äta på mitt sätt. Inte för att jag tror du är speciellt intresserad. Skriver ändå, om inte annat så kanske någon annan trångsynt (eller bara allmänt undrande) person kan få syn på detta och eventuellt få sig en liten funderare.

Jag har aldrig behövt gå ned i vikt. Efter fem barn har jag naturligtvis lagt på mig ett och annat kilo efter graviditeterna. Gu'skelov. Jag är betydligt snyggare med 70 kg på min 183 cm långa kropp än vad jag var när jag var 10 kg lättare. Bonus, med andra ord.

Varje semester brukade jag också gå upp 7 kg. God mat (mera av den...) och dryck satte sina spår. En månad senare var de borta igen, när jag åt normala portioner och slutade med paraplydrinkar och öl. Jag har kort sagt, inte haft några viktproblem. Bantning har, som du kanske förstår, varken varit nödvändigt eller aktuellt.

För mer än 5 år sedan, i februari 2009, skulle min man - som inte har samma tur med viktanpassning som jag - testa LCHF. Aldrig att jag gör det, sa jag. Jag klarar mig inte utan bröd och pasta, morgongröten osv. Just då tränade jag ganska mycket också och åt 6-7 gånger/dag. Min inställning var klar. Trots det lovade jag att försöka, för att stötta honom (fast jag var rädd att gå ned i vikt).

Några dagar senare gav jag upp. Mitt gamla måltidsmönster, alltså. Helt plötsligt mådde jag bra.
Min mage var lugn, skötte sig bättre än nånsin, utan att knota alls. Jag var lugn. Inga plötsliga vredesutbrott för att blodsockret låg lägre än Marianergraven.

Jag fortsatte träna som vanligt, orken sjönk några dagar men sen var den bättre än innan. OK, jag äter inte strikt, jag äter även underjord-grönsaker, så lite kolhydrater får jag i mig ändå. Måste naturligtvis vara det, och bara det, som gör att jag klarar att använda kroppen och knoppen överhuvudtaget. *lätt ironisk*

Allvarligt.
Jag tränar för att MÅ BRA.
Jag äter LCHF för att MÅ BRA.


Kombinationen - i mitt fall och mitt val - är alldeles förträfflig. Samtidigt som jag inte stoppar i min kropp saker som jag mår dåligt av så har jag fått upp ögonen för hur mycket skit det finns i vår mat. Säger bara en sak; Margarin... Aldrig mer. Jag är mer medveten om kvalitetsskillnader på mat överhuvudtaget.

Jag undviker socker och mjöl. Äter god mat i den mängd som min kropp vill ha och behöver. Jag utsätter den inte för smärta i onödan. Inte via maten, det tar jag träningsvägen istället.
LCHF är ingen diet, för mig är det en livsförbättring.

För att inte tala om vad familjen anser om min humörförändring :-)

Så snälla, Paolo. Tänk på vad du säger.
Din åsikt är din och den har du rätt till. Men... tänk efter innan. Jag är inte en jubelidiot som ligger på soffan och knaprar bacon. Jag äter på mitt vis för att må bra och orka. Och jag tränar.

Alltså, ännu ett bevis på att det finns människor som inte är lata eller hatar fitness bara för att de låter bli pastan.

Använd den härliga energi som du trots allt verkar besitta till det du är bra på, att inspirera till träning. Låt bli att klanka ner på andras val. Även om valet inte är ditt så är det någon med hjärta och hjärna som gjort det. En människa som är lika mycket värd som du. Som inte förtjänar att idiotförklaras.

Har du lust att besöka "andra" sidan så kan du se att man kan äta förbannat gott ändå. Välkommen, det är öppet dygnet runt!

http://matbiten.blogspot.se/

Slut i rutan och skutan

Igår, hemkommen från två intensiva dagar på Rimforsa Strand, slocknade jag före den store där uppe. Ja, solen, ni vet. Det var fortfarande ljust när jag kröp ned för att låta min hjärna bearbeta andra saker än det den sysslat med på arbetstid.

Jag kan verkligen rekommendera det, förresten. Nää, inte tvunget att krypa ner i sängen medan det är ljust, stället. Verkligt god mat och mysigt!

Bearbetningen av diskussionerna vi haft fortsatte dock längre än jag önskat. Trots övertrötthet och ny bok. Längese'n jag inte slocknade direkt. Kan inte påstå att jag saknat det.

Natten blev svart till slut och sömnen OK. vaknade tidigt och funderade på den kommande dagen. I typ 3 minuter. Chockade både mig själv och kroppen genom att ta på träningskläder. Direkt. Utan tvekan.
I och för sig är kanske kroppen och jag samma sak men det kändes som att vi var flera som tappade hakan.

Matade (som i fyllde på matskålarna, inte med sked) ett par, tre katter och stoppade på mig mobilen.
Hej hå, hej hå, vi ut i skogen gå. Var meningen. Vad händer? Mina ben börjar springa!
Först en liten bit. Sedan längre. Och längre.
Tror det var kroppens sätt att säga till mig (oss?) att hjärnan behövde rensas. Sedan är det ju faktiskt snart dags att visa magen i bikini o dyl... Fast det var rensandet som var det viktiga.

Hörde göken för första gången i år. Först från norr. Sedan öster, väster och söder. Förvirrat? Inte ett skit. Det är våååååår! På riktigt. Trots regn och 8º.

Legday - lägg dej!

Lördagarna kommer väldigt ofta nuförtiden, har ni märkt det?
Eller ni kanske inte har öronmärkt era lördagsförmiddagar till benträning?
Det har jag...

När jag var ung (för ett litet tag sen...) så var jag en naturlig löpare, älskade att springa, både långt och kort. Känslan när man märker att det bara är att lägga in en liten, liten växel till så spurtas motståndarna om - den är härlig! Älgakliv förbi på upploppet. Njutning!
Då var jag stark i benen, tänkte inte ens på att ta i, bara gjorde.

Eeeeeh... det är inte riktigt likadant nu. Ända sedan jag började styrketräna så har jag hatat att träna ben. Cykla, gå, t o m springa lite emellanåt - helt OK. Men knäböj, marklyft... För att inte tala om utfall! *morr*

Visste att det skulle komma en dag när jag måste, tycker själv det ser rent löjligt ut med en stor överkropp till ett par spinkiga ben, så jag kan inte bara träna det som är roligt :-)

För några veckor sedan så hände det. Jag bestämde mig. Det var dags! Sa till (=bad snällt) att maken skulle peppa mig och se till så jag inte gav upp direkt. Han lovade. OM jag lovade att inte gnälla. Jag? Gnälla? Hmpf...

Lördagen kom och det var bara att bita ihop. Göra. Gjorde så. Utan gnäll (var nära en gång) Tänk, jag som hatälskar träningsvärk fick njuta i fem hela dagar!
Andra lördagen när jag stapplade ut från gymmet så deklarerade jag att "lördagar får bli officiell legday".
Va? Ska jag lägga mig? frågade sällskapet. Nej, här läggs inget - vi kämpar på!

Nästa gång blir det inte så, då trajar vi runt på MC-mässan istället. Torsda'n får bli lördag denna veckan, inte fuska! Har redan fått besked om att det är dags att öka vikterna nu så vem vet, jag kanske inte kan röra mig (utan att grimasera) till helgen?

Bäst att ta lite förebyggande vila, lägger mig och pillar navelludd en stund.

träning, navelludd, benträning, styrketräning, legday, bendag

Träningsabstinens och andra småproblem

Nu ska jag banne mig snart axla mitt påtagna ansvar och bege mig till gymmet (vilken dag som helst). Jag har tagit ansvar för axelns vila tillräckligt länge nu, tycker jag. Har ätit inflammationshämmande i snart fyra veckor och det känns bättre. Jag skriker inte (grinar inte ens illa) längre när jag rör armarna/axeln mer än "nödvändigt".

Mina promenader störs inte av att jag måste tänka på att låta bli att vifta alldeles för mycket med dem. Jag kan ta ut svängarna och stegen igen!

Nu när jag läser det jag skrev så ser jag att det blev en rätt knasig felsyftning där, vem fasiken kan vifta med en promenad?!? Låter den stå kvar för att visa att jag minsann klarar att visa mina svagheter :-) Även om detta egentligen inte alls är en av dem. Snarare i så fall att jag inte kan låta bli att påtala andras. Felsyftningar, alltså.

Hur kommer det sig egentligen att man blir mer sugen på sådant som är förbjudet? Eller åtminstone svårt/omöjligt att genomföra?

Jag längtar fruktansvärt mycket efter att ta ut mig riktigt ordentligt med träningen, både svettas av konditionspassen och att lyfta tyngre och tyngre. Men nääää, när jag började lägga på vikter (en rejäl ökning som jag kände passade mig) och som gav mig en ordentlig kick, då ska kroppen börja krångla. Man kan tycka att det finns en hel del muskler att träna, förutom axeln, men tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Den blandas in i andra rörelser också, t o m i vissa ryggövningar. Eller är det bara inbillning? Kanske blir så att jag inte vågar ta i riktigt och därför kopplas den in? Ond cirkel som förhoppningsvis snart bryts.

På mina promenader, när jag är på vift, snurrar nu stora planeringsskivan. Jag ser framför mig hur jag förbereder allt jag ska, varje (vardags)kväll. Kokar ägg att ta med som mellanmål till jobbet, blandar en proteindrink som ska svepas efter morgonens cykling/promenad, lägger fram tränings- och jobbarkläder, fixar matlådor och laddar kaffebryggaren.

Bara tanken på det sprider en god känsla i kroppen...

Jag har en sak att fixa innan jag känner att det kommer att bli 100 % så här, om den grejar sig så kommer jag absolut att genomföra detta. Jiiiihaaaaaaa!



träning, utmaningar, abstinens, eufori, mål med träning