Jag vill inte se tåget försvinna i fjärran

Idag när jag var ute och gick i ett härligt, ymnigt, snöfall så gick jag och funderade. Det gör jag väl i och för sig varenda gång när jag tar mina promenader. Det är inte för inte som det kallas powerwalk!
Den kraft som man kan samla på sig under den stunden är välgörande. Inte bara för kroppen. Många gånger tror jag att det är knoppen som mår allra bästa av det, faktiskt. Jag kan lova att det rensade ganska bra idag :-)

Det som snurrade runt i skallen idag var det här med mål. Vilka mål jag har, hur jag ska nå dem och varför. Vilken inställning har jag egentligen när det kommer till allt detta?

Det finns så många små och stora hinder som kan sätta stopp för det man har tänkt sig att uppnå. Vissa kan jag inte själv påverka eller göra något åt men de allra flesta är sånt som jag själv väljer. Känns som jag sagt detta förut men idag gjorde jag ett nytt konstaterande som jag känner kommer att påverka min strävan mot mitt önskade mål så jag tjatar vidare :-)

Jag har en tendens att ge upp för tidigt emellanåt - fast jag kan vara envis som synden andra gånger - och det är nog det jag måste jobba mest med, när det gäller träningen. Jag vet att jag presterar så mycket mer och bättre om jag har en plan redan innan jag beger mig till gymmet eller tar mig ut för att gå/springa. Har jag bestämt vad jag ska träna så blir det bra. Velar jag och kör "Jag får se vad det blir..." så blir också träningen därefter.

Har jag bestämt mig för att ta mig en runda i skogen så måste jag bestämma vilken. Det funkar inte att kliva ut genom dörren och köra "Ole dole doff", vänster eller höger, lång eller kort.

Idag var jag lite halvvelig. Skulle jag ta 8-kilometaren runt Hult eller skulle jag köra vändrundan till Bockebo-krysset? Det var i alla fall på samma håll så jag började gå.

Kan säga att det var snön som gjorde valet åt mig. Även om vägen inte var plogad så hade några bilar kört där så det fanns spår att hoppa i och ur om det blev för tungt i vägkanten. OK, då går jag dit och vänder, det är ganska precis 3 km dit så 6 km får väl räcka i det här väglaget, tänkte jag.

Efter en stund så började tankarna komma... "Jag kanske ska vända lite tidigare? Vad gör väl det? Jag har ju åtminstone varit ute trots det hemska vädret."

NÄ!!! Nu får det vara nog! Byt strategi!

Tänk så här:

Om det nu vore så att du skulle till affären, stationen, jobbet, träffen med ditt livs kärlek eller nåt annat, då kan du ju inte vända när du nästan är framme. Eller hur?

Då skulle du ju missa det mesta. För att inte säga - allt! Tåget skulle så att säga gå ifrån dig, det är en naturlig följd av att du inte tar dig till stationen.

Jag bestämde mig för att se det där vägskälet som en uppgjord träff. Jag var ute för att möta skylten och säga ett snabbt "Hallå där!" innan jag vände hemåt igen. Jag skulle liksom inte vara framme annars. Kommer jag inte fram dit så kommer jag heller inte nå fram till annat jag har som målbilder. Enkelt. Börja gå. Gå tills du är framme. Inte bara för att det är dit du vill. Det är dit du SKA.

Det är så jag tänker angripa mitt lilla ge-upp-syndrom om det visar sig igen. Mantrat "Fullfölj så att du kommer dit du ska. Planera och bestäm dig, helt enkelt!"

Lite skillnad på hur jag tog mig an snön idag mot igår kväll. Idag krävdes rejäla skodon, igår kväll var det skönt att svalka fötterna mellan basturundorna. Alla sätt är bra utom de dåliga :-)