onsdag 30 september 2015

Hur man får en fikavägrare att baka småkakor

Så är den här. Den allra sista dagen på Skogsstyrelsen.

Jag har återställt min telefon. Jag rensar datorn. Jag har tömt datorväskan på innehåll.
Har faktiskt ingen aning om vad de där små ljusblå pillren är till. Eller var de kommer ifrån...
Rosa piller har det varit tal om många gånger, däremot. Både på skoj och allvar.
På skoj för att det emellanåt känts som vi varit nära att behöva ta till dem för att klara oss genom dagen. På allvar de gånger den verkliga huvudvärken slagit till. Då har räddaren i form av J och hennes holländska piller funnits där.


Lite av varje som kan hittas i en datorväska...
Det är en av de saker jag kommer att sakna. Nej, inte pillren som så, jobbarkompisarna. De som fått mig att skratta och må bra så många gånger. Som sett mig gråta över katter (av överkörd sort), ungar och annat som orsakat grubbel och tårar.
De jag slängt käft med i fikarummet, som fått stå ut med mina lustiga associationer (som jag har svårt att hålla inne med) och ändå stått kvar :-)

På tal om fika. Jag är ju inget kakmonster eller söthungrig på något sätt så det har ju blivit en del trugande och frågande när jag inte tagit sådant när det bjudits. Alla som är såna som jag (på det viset...) vet precis vad jag menar, man får nästan be om ursäkt. Eller hur?
I alla fall. När man slutar så är det hembakat fika som gäller :-)
Mina barn är - fortfarande efter flera dagar - i chock. Mamma bakar!!!
Det var som en kör - fast i kanon (eller nåt) eftersom det var en stund mellan varje - "Vem är det som bakar? Va? Mamma? Vad har hänt?"
Då kan ni lätt räkna ut att det inte händer så ofta...


De var goda. Faktiskt. Fast det var inte kul :-)
Nu är det dags att slänga alla visitkort med titel och allt och gå tillbaka till den värld där jag inte har någon. Eller rättare sagt; där jag har så många att det inte går att ge ett svar på "vad" jag är.


Numera ej gällande arbetsplats och titel
Jag hoppas att min f d arbetskamrater inte glömmer mig utan får ett litet leende i mungipan när/om de råkar tänka på mig nå'n gång.Vi ses kanske därute!!!

Blickar mot framtiden ;-)

 

måndag 21 september 2015

Lura sig själv - går det?

Känner hur sur och trist jag blir när saker och ting inte blir som jag tänkt mig.
Helgen skulle bli så himla bra. Jag skulle fixa en massa saker som inte blivit av (och som jag faktiskt hade lust att göra), helgen var i stort sett blank på tidsbestämda aktiviteter, nämligen.
Hur ofta händer det?

Nu blev det inte så mycket med det. Inget alls, faktiskt.
Sjukdomskänslan smög sig på redan i början av veckan, munsåret förstärkte känslan av att det var något på gång och ja, i fredags orkade jag inte stå emot längre. Helgen har varit i stort sett horisontell vad gäller min position. Någon 45º:s lutning emellanåt.

Befinner mig fortfarande i någon slags feberbubbla, trots att jag gör vad jag kan för att övertyga mig själv om att jag nog är ganska frisk ändå. Jag längtar ut och är fruktansvärt avundsjuk på alla promenad- och löpningsbilder som lagts upp. Jag vill också!!!
Nåja, snart kan jag. Inte alla får tillbaka den möjligheten så jag slutar väl gnälla då...

I alla fall. Jag har preppat mig med en smarrig svampomelett på morgonen. Det hjälpte liiiiite.


Sedan har jag kört några andra trick för att känna mig piggare, för visst påverkar det hur man förhåller sig till sin egen kropps fysiska "utstrålning"?

Nog är det så att det hjälper att ta en dusch, klä sig i annat än en svettig, urtvättad t-shirt och säckiga mjukisbrallor? Hur bekvämt det än kan vara. Nu menar jag inte när man fortfarande är så dålig så det känns som att bestiga Mount Everest när det är dags för ett tvingande toabesök. Förstås!

Dusch, sminkning och "vanliga" kläder får i alla fall mig att känna mig mer på G så jag testade det. Största skillnaden var kanske att kamma över luggen på andra sidan så det gråa "försvann"...
Passade på att ta en nypa luft när jag ändå kände mig så "pigg".

 
Och vad hittade jag väl då, i vår bortglömda trädgård? Jordgubbar! Kanske kan man t o m lura hösten lite grann?
 



Nu sitter jag här med dundrande huvudvärk igen och funderar på om det verkligen kommer att funka att göra som jag tänkt, gå en sväng i eftermiddag... Jag behöver ju inte ånga på i mitt vanliga tempo, jag får ta det mer i "lukta-på-blommor-takt", då kanske det kan gå... Jaja, vad är väl en löprunda i skogen... Soffan och en bok kan funka bra det också.




, , ,

lördag 19 september 2015

Bänkad på banken för att tvätta pengar?

Det är så länge sedan så jag nästan glömt hur det kunde vara...
Den där oändliga väntan. På banken (eller posten, för den delen).

De enda gångerna jag varit på banken de senaste åren var när jag skulle fixa alla papper som krävdes för att jag skulle få hjälpa min mamma med hennes ekonomi. De gångerna glömmer jag däremot inte så lätt. Tyvärr är just den banken på vår lilla ort för alltid förknippad med förnedring och brist på förtroende, det var den redan innan dess men efteråt - ojojoj...
Tror aldrig jag känt mig så misstrodd som då! Det kändes som att de trodde att jag skulle skinna min stackars mor på vartenda surt förvärvat öre. Fort som katten ordnade vi med en flytt av alla hennes konton, till en bank som vi kände förtroende för.

Nu var det inte det jag tänkte skriva om. Faktiskt.

Nej, det var om ett bankbesök jag gjorde igår. För visst är Forex numera också bank?!?
Jag skulle i vilket fall som helst dit för att växla valuta. Min febriga lekamen tog mig dit på darriga ben och direkt när jag kom in fick jag en "aha-upplevelse". Javisstja, det var så här det var. Så här det kändes.

Fram och ta en kölapp. Hitta en sittplats, på små runda IKEA-sittdynor i fönstersmygen...
Det tutade bekant i kösystemshögtalarna. Två olika displayer talade om att det närmade sig. Sakta men säkert. Ja, sakta i alla fall.

Det tog så pass lång tid att jag kunde sitta där och känna igen mig. Jag kände igen diskussionen en av kassörerna hade med den äldre dam som inte hade sitt nya körkort med sig. "Ja,, det är klart att jag har hämtat det men det ligger hemma. Jag har bara det gamla med mig. Det förstår du väl att jag inte tänker lura dig, du kan lita på mig. Ska jag behöva komma tillbaka en gång till då?"
Kassörens känslor sken igenom när hon för femte gången (med sammanbitna käkar) upprepade "Jag måste se en giltig legitimation. Det är dina pengar jag skyddar."
Hur många gånger har inte de meningarna kommit ur min egen mun?

Jag kände igen hur svårt det är att prata med någon genom skottsäkert glas. Speciellt om denna någon är från ett annat land och hörselskadad. Så verkade det vara i en annan kö, nämligen.
Jag funderade lite över hur bra det är att skrika ut "säkra frågor och svar" på det viset...

För övrigt var jag usel på att ha luckan stängd när jag var på andra sidan, för opersonligt för min del. Fast det var bra att ha när kunden ätit vitlök kvällen innan :-)  Idag hade jag nog resonerat annorlunda, det hade nog inte bara varit stanken av diverse saker som fått mig att låta bli att öppna. Tyvärr.

Undrar också om det är kutym att Forex måste fråga sina kunder vart de ska resa? Mannen framför mig skulle växla 1000 SEK till turkiska lira och tjejen i kassan frågar vilken ort han ska till. Verkade inte vara för att vara social för hon gjorde inget med informationen när han svarat. Vad tänker de? 1000 spänn är väl inte direkt så vanligt att man "tvättar"?

Jag tänkte att det är bäst att vara förberedd med ett bra svar... Jag som inte ens skulle växla till mig själv... Feberhjärnan gick på högvarv där ett tag *s*
Jomenvisst, nog frågade hon vart jag skulle när jag ville ha Euro. "Jag ska ingenstans men svärfar ska till Tyskland", blev mitt genomtänkta svar. Enda reaktionen blev ett "OK". Va?

Med den gula påsen i väskan försvann jag ut genom dörren, hem mot den hägrande sängen. Jag vände mig bara om ett par gånger för att se om jag var förföljd. Varför? Jo, han ska till Tjeckien, ju, inte bara Tyskland. Tänk om de hade genomskådat mig? ,

torsdag 17 september 2015

Känslan av att lämna innan man lämnar

Du kan gå och vela hur länge som helst. "Ska jag söka nytt, säga upp mig, hitta på nå't annat?" I all oändlighet kan du vända och vrida på för- och nackdelar.

När du väl börjat fundera i de banorna så hittar du inte alltid tillräckligt med anledningar för att stanna.

Till slut kommer det. Beslutet.

Då händer det saker, minsann. Om det så är flera månader tills det är dags att sluta (som det var i min nuvarande situation) så är det ändå som att trycka på någon slags mental "Lämna-knapp" när du väl säger upp dig.

Plötsligt känner du dig utanför. Inte så mycket i början, men lite gnager det allt. Du kommer snart att vara en ex-anställd, en f d arbetskamrat. Din arbetsplats är inte längre densamma.
Trots att inget har ändrat sig så har allt förändrats.

Har du någon gång bytt arbete så vet du vad jag menar.

Du är nämligen redan på väg bort. Du klipper navelsträngen ett litet hack varje dag. Din hjärna ser dig som en "snart-borta"-figur och det som beslutas på arbetsplatsen berör inte längre dig. Visst känns det så? Ganska omgående?

Eller är det bara jag som fungerar så? Tror faktiskt inte det. Jag tror det är någon slags försvarsmetod för att stärka upp sig själv och sitt beslut. För visst är det så att även om beslutet är ditt eget - och i de flesta fall känns alldeles rätt och riktigt - så blir transportsträckan fram till det verkliga slutdatumet lite jobbigt?

Jobbarkompisarna planerar sin framtid, den på företaget där du inte längre kommer att vara med, och du hamnar lite i skymundan. Utanför. Helt naturligt hamnar dina tankar mer och mer på det ställe där du faktiskt kommer att finnas med. Din nya arbetsplats, den du valde framför den gamla.
Det känns som att du bara skulle vilja smita ut bakvägen. Snarast möjligt.

 

Trots att du fortfarande tycker om dina arbetskamrater. Trots att inget förändrats. Mer än du.
För det har du. Alla förändringar påverkar dig och ditt mående. Ditt liv. På gott och ont.
Och kanske, kanske, kan just bristen på förändring eller förbättring i arbetssituationen (inom överskådlig framtid) vara det lilla fröet som såddes och sedan slog ut i full blom?

Snart har jag den här perioden bakom mig. Fröna - de nya - ligger i drivbänken och växer till sig ett par veckor till. Sedan blir det gödsling så att de kan växa sig stora på annan plats :-)




onsdag 16 september 2015

Hålla skenet uppe - för vems skull?

Jag upphör liksom aldrig att förvånas över vissa saker. Man blir luttrad med åren och rycker på axlarna åt allt mer men ibland känns det ändå som att jag ser ut som en slags mildare variant av "Skriet".

Ni vet, som ett frågetecken. Med öppen mun. Gärna med händerna för kinderna, ruskandes på huvudet och "vojnande". Inombords. För i det här fallet vågar man knappt ifrågasätta det som sägs. Om man inte ska anses som knepig och framförallt; en dålig mamma.

För faktiskt, trots att vi ska anses leva i någon slags modern tid så är det några saker som man som kvinna tydligen måste uppfylla. Eller snarare, som mamma.

Viktiga saker. Jätteviktiga.

Det ska bakas bullar och kakor. Får barnen inte fika hemma så är det synd om dem. Dessutom måste det ju finnas en reserv i frysen. Man måste kunna visa upp det hembakta t ex vid eventuella skolaktiviteter. Köpekakor är inte lika fint. Inte lika välplanerat och hemtrevligt, liksom. Men bättre än inget, förstås. Hemska tanke, komma utan fika!?!

Det ska städas. Helst på torsdagar. Då är det snart helg och det gäller att feja ifall det kommer någon och ringer på dörren. Det kan ju finnas såna där som dyker upp bara för att de känner för att umgås. Naturligtvis planerar de även att smyga runt i ditt hem och dra fingret utefter varje tänkbar yta där det kan finnas smuts av något slag. Tänk om de hittar damm!
Och framförallt; glöm inte att det ska finnas servetter att plocka fram om man skulle råka få oväntat besök. Sådant besök som ska bjudas på mat. Matgäster. Hushållspapper är för vanliga dödliga, det vet ju varenda en.


Nej, traditioner ska följas. Helgstädningen är helig. Dessutom ska den ske som du lärt dig av din mamma som lärt sig av sin mamma som... Ja, du fattar. Inte kan du be dina barn göra något sådant. De är ju barn. De har så mycket annat, det är läxor och aktiviteter av diverse slag. Inte ska väl dom...?
Frågan är hur de ska kunna lära sig av sin mamma då? Eller - om det vill sig väl - av sin pappa. I sällsynta fall så släpps även fadern in på detta område, nämligen.

Allvarligt, sänk kraven! På dig själv. Det är där det ligger, om du tänker efter. Eller för vem gör du detta? För att behaga andra? För att det är så det "ska vara"? Alla andra har det så fint, de bakar och matchar gardinerna med färgen på barnens strumpor. Eller?

Gör de verkligen det? Kräver du att det ska vara på ett visst vis när du hälsar på hos andra? Bjuden eller inramlandes som en - mer eller mindre - glad överraskning? Inte? Nä, men då så.

Jag blir matt av att höra och se hur vissa människor nästan slår knut på sig själva för att det ska vara så jäkla "fint" allting! För att visa upp hur lyckade de är med sina hem, barn, män, prylar. Bullar. Ja, allt.

Vad är "fint"? För just dig? Tänk efter och kom med ett bra svar. Till DIG.
Det du och de dina trivs med. Så som ni vill ha det. Som passar ER.
Vill du baka, städa, klippa rabattkanterna med nagelsax? Gör det då. För att DU vill, inte för att andra ska tycka du är duktig.



LinkWithin

Related Posts with Thumbnails