onsdag 28 december 2016

Stångar Jante med stenhårt pannben idag - för att jag vill - och kan!

Idag är jag fasiken bäst! Ja, man får säga så. Visst, det retar säkert en hel hög med människor. So what? Det är deras problem, deras förslösade energi :-) Jag väljer att lägga min på annat.

Varför är det så himla fult att skryta med sig själv, att faktiskt vara ordentligt nöjd med att vara den man är eller med något man åstadkommit? Idag både sparkar och stångar jag det tänket dit pepparn växer.

Make things happen. Typ.
 
Det tog 51 år och 11 månader (på dagen...) innan jag ens försökte. Först trodde jag nämligen att jag inte kunde. Sen trodde jag att det skulle vara skitjobbigt och att jag måste förbereda mig ordentligt. Men nääää... Häromdagen flög det in en liten jäkel i min skalle, en sån där som nästan skreeeek "Du kan om du vill. Om du verkligen vill och bestämmer dig." Så jag bestämde mig. En mil löpning ska klaras av innan detta året tar slut. Då menar jag förstås på en gång och vid samma tillfälle.

Trots att jag alltså snart fyller 52 (om en månad om det inte framkom ordentligt *s*) så har jag aldrig sprungit längre än 7 km. En gång. Förstår ni? EN enda gång. Det skedde för några månader sedan, innan dess var maxet på ca 5 km. Också bara en gång. Utöver de gångerna så har mina - helt och hållet sporadiska - löprundor legat på 2,5-4,2 km. Inte så konstigt att jag föreställde mig att det skulle bli svårt eller hur?

Idag bestämde jag mig för att förhållandena var perfekta. Förutom en liiiiten tvekan för att jag körde ett benpass på gymmet i morse så kändes det positivt. Solen sken, tempen låg runt nollan. Han den däringa som jag delar mitt liv med (och som stöttar mig i det mesta jag tar mig för) körde runt och mätte presumtiva sträckor på lunchen. Allt för att det inte skulle fattas nån snöplig kilometer på slutet :-)

Löprunda på 51 år och 11-månadersdagen ;-)
 
Så jag sprang (OK, lunkade). 10,13 km. Bara så där. Det var ju inte alls jobbigt! Jag hade föreställt mig hur jag skulle jubla - och kanske fälla några glädjetårar - när jag kom "i mål". Det här var ju en milstolpe på flera sätt. Ett mål jag satt upp och faktiskt bävat för. Nu blev det mest "Ehh... jaha? Var det inte värre än så?" Antiklimax.

Farten var inte den högsta, jag tog mig runt på 1:08. Hade väntat mig 1,5 timme så på det viset kändes det bra. Puls och andning var normala efter bara nån minut så där finns att plocka av. Nästa mål är självklart att komma under timmen.

Så jaaa, jag är förbaskat nöjd med min kropp och knopp idag, med andra ord; Jag är nöjd med mig.
Saker och ting händer (oftast inte) av sig själv. Jag fick detta att hända. Jag bestämde. Jag försökte. Jag gjorde det/klarade det och därför tackar jag mig själv för att jag jobbat fram lite hårdhet i det där pannbenet. Heja mig, helt enkelt!

After-run food - Tooååårsk!

söndag 23 oktober 2016

Vad hände? Eller vilken hemsk uppväxt mina barn fick!

Ja, vad var det egentligen som hände? Hur kunde det bli så här?

Jag var ju en pysslig och "duktig" flicka som flyttade hemifrån da'n efter gymnasiet var till ända. Fortsatte pyssla och ha mig även då. Det skulle ju vara så. Alla gjorde så. Typ.

Jag bakade bröd, bullar och till och med kakor. Fika var jätteviktigt ju. Tänk om det inte fanns något att bjuda på när någon kom och hälsade på!? Hemska tanke! Då skulle jag vara en dålig människa. Eller nej, en dålig tjej (kvinna var jag väl knappt...) och sambo.
Varje vårvinter köpte jag sticklingar, planterade om krukväxter och hade mig. Ja, jag tyckte det var kul men samtidigt var jag ju duktig som såg till att vi hade det fint.. Hmmm...


Upphittat i rum där inga barn längre bor
Så där höll jag på. Styckade älg, rådjur och en och annan gris. Putsade silver. Lärde mig tapetsera. Ja, ni fattar - "Kan själv!"

Åren gick och barnen kom till slut.

Jag bakade bullar o s v (se ovan). Nu var det ju ännu viktigare. Tänk om jag skulle vara en sämre mamma än andra?!? Vad skulle min mamma, svärmor, kompisar säga?

En dag vaknade jag upp. Tror det var på nåt BVC-möte med andra mammor. Helt plötsligt föll de berömda fjällen från ögonen. Vad ända in i h-e håller vi på med? Jag kände hur mina axlar föll ned, samtidigt som det mentala avståndet till de andra ökade rätt rejält.

Hur viktigt är det att bebisen har strumpor som matchar? Liksom. Det kändes som att det var på den nivån det låg. Det måste se bra ut. Utåt.
Nej, det var inte riktigt min stil. Latte-mamma? Inte jag. Varför låtsas? Passar man inte in så gör man inte. Det finns viktigare saker än nybakade bullar och märkeskläder till di små barna.

Jag bestämde mig för att lägga min tid och energi på det som spelar roll i längden. Göra sånt jag faktiskt ville. Där gick jag på annat håll än andra när jag slutade att hålla uppe skenet utåt och vände det inåt.

Tror ändå att jag lyckats rätt bra. Trots att det funnits de som tyckt synd om barnen. "Va? Fikar ni aldrig (som i varje dag)? Vilket tråkigt liv!" Eeeeh... ja... Eller så kan man vara ganska nöjd med att ha barn som uppskattar det som lite guldkant på tillvaron när det väl händer. Som äter allt (i stort sett...) för att det till exempel aldrig gjorts skillnad på grönsaker och annan mat. Som ätit för att de är hungriga. De har nämligen inte haft magen full med fika som gjort att de inte orkar få i sig riktig mat.

Jag hoppas att ni kan förlåta mig, ungar! ;-)
 
Mina stackars barn som inte är uppväxta på kanelbullar

fredag 7 oktober 2016

Man mår som man förtjänar (eller skillnaden mellan påverkan och åverkan...)

Idag är en av de dagar när jag verkligen känner att jag har påverkat mitt mående. Både positivt och negativt. Beroende på hur man ser det. Eller? Nej, beroende på hur jag väljer att se det.

Ja, jag spyr galla över min värkande kropp. Eller nej, det gör jag inte riktigt, varken bokstavligt (tack för det!) eller bildligt. Jag pustar och stånkar när jag ska resa mig/sätta mig/helt enkelt röra mig. Jag har nämligen en alldeles, alldeles - fruktansvärt - härlig träningsvärk.
Det är så jag väljer att se det, nämligen.

Jag vet att den inte beror på att jag tränat rätt. "Det har tagit..." Nej, eftersom jag har den så har jag inte det. Jag har tränat för lite, för sällan, för lätt. Annars hade den bara varit som en lätt försommarvind. Inte som det åskoväder det är nu. Men... jag gillar den!




Snart kommer den att hamna på försommarstadiet, det vet jag. Hur kan jag veta det?
För att jag fortsätter kämpa. Min klumpiga kropp SKA bli vigare, rörligare och mer uthållig. Det bara ÄR så. Basta!

Så många gånger tidigare som jag bestämt mig. Känt mig peppad och på G. Viljan har alltid funnits, men... Den där riktiga kämpaglöden har tydligen inte funnits, den har slocknat eller åtminstone falnat, ganska snabbt. Malt på har jag gjort - absolut. Det där sista (inte lilla, det lovar jag, det har fattats en hel del) har däremot inte funnits.

Nu har jag hittat både gnistan och motivationen. För att inte tala om tjurigheten! Gissa om jag biter ihop!?! Igår bet jag t o m i gräset, ett otal gånger (bokstavligt...) Det gör ont så jag vill skrika emellanåt. Gör jag det? Nä. Frustar, stönar, stånkar, gnyr - visst. Men - inget gnäll.

Nej, inte alls. Vet ni varför? Gnäll hjälper inte. Inte fasiken blir min kropp rörligare eller smidigare av det. Inte heller får jag de starka muskler jag vill ha om jag ger upp och lägger mig där och piper. Fast ibland är det precis det jag vill göra. Slänga mig ner på marken och ge upp.

Fel igen. Det är inte det jag vill. Det är det min mjölksyrestinna kropp vill. Den ber om nåd. Glöm det säger jag till den. "We're in this together". Vi kämpar vidare, till det bittra slutet.

Där. Då. Känslan. Jag gjorde det. Igen.

Det är alldeles underbart. Totalt j-a sketslut men nöjd så in i bomben.
Min kropp och jag - vi är ett vinnande team!

Jag ger den det den vill ha. OK, den är lyckligt ovetande om att det är just det den vill ha men jag väljer att inte upplysa den om det. Efteråt är vi nöjda tillsammans. I ett par dagar ackompanjerade av träningsvärken som jag väljer att älskhata.

Måste skicka ett stort TACK till Carolin som verkligen visat sig vara rätt person för att ge mig den där berömda sparken i röven. Ansökan till "Vässa Formen" var ett helt rätt beslut. Vi är ett härligt, kämpande gäng och det är helt klart så att man kämpar lite extra just för att allihop tycker det är precis lika attans slitigt :-)



måndag 26 september 2016

Visst kan man sakna en knöl!

Jag är inte en sån som tänker på mat. Eller jo, det gör jag ju. På det viset att jag planerar den så att det ska finnas något ätbart när hungern sätter in. Då har jag både min och närmsta omgivningens välbefinnande för ögonen.

Från att ha varit en mack- och pastamänniska av stora mått, en sådan som gick omkring med berg- och dalbanenivå på blodsockret och en mage som visade på graviditetsgrad av femtemånadens storlek, har jag med tiden lärt mig att äta på ett vis som gör att jag undviker allt för stora svängningar i både humör och blodsocker.


Vad jag menar med att jag inte tänker på mat är:
För mig är det här med käk och ätande ingen stor grej. Jag äter det som får mig att må bra. Det vill säga ordentlig mat. Ordentlig, som i tillagad från grunden och i tillräcklig mängd för att orka med livet.

Ja, för det är på det hållet den kommer. Orken. Inte tvärtom. Man kan inte vila sig till ork för att man låter bli att fixa ordentligt käk. Nope.

Man "orkar inte" laga mat, man tar en macka eller nåt annat "smidigt". Det är lättare och det blir mer tid över till annat. Som att slänga sig i soffan och vila sig i form.

Säger som Brasse: Fel, fel, fel...

Det tar inte speciellt lång tid att fixa sig ett riktigt skrovmål, ett sånt som håller en mätt länge och pumpar ut energi i både kropp och själ. Det är inte tiden som saknas, det är planeringen. Anser jag, vill säga.

Idag har jag t ex gjort lax i ugnen, det tog ca en halvtimme. Hade jag nu struntat i potatisen så hade det varit ännu enklare. Det är ett val som jag kan ha förståelse för, skala potatis är inte det roligaste som finns. Fixa mer grönsaker så löser det sig med det, finns hur många som helst att välja på! Kör man se'n allting på en gång i ugnen så blir det både smidigt och snabbt.


Potatis, ja... Jag har undvikit den i flera år, ända sedan jag drog ned på kolhydrater 2009 (inte för viktnedgång utan för välmående).
Den senaste tiden har jag tagit till den då och då och nu har jag bestämt mig för släppa in den där attans knölen igen. Den kommer få fylla största delen av mitt (högst moderata) kolhydratintag, åtminstone under en prövotid.
Håller magen sig lugn så får den stanna. Jag har varit bombis på att jag inte saknat den men jo, det har jag... Det kände jag idag till den - för övrigt delikata - laxen :-)


Tänk om måltider överhuvudtaget kunde avdramatiseras.

Låt bli att krångla till det. Ät mat. Bli mätt. Gör av med energi. Ät mat. Bli mätt. Gör av med energi. Upprepa.

Hur svårt kan det va?

måndag 19 september 2016

Having a ball - det är väl det som är meningen? Egentligen?

Nu menar jag inte att du måste bära omkring på en eller flera bollar varje dag. Visst, några gör ju det av födsel och ohejdad vana, men det är inte det det handlar om här.

Det är det där med träning. Så'n där som blir av. Resten kan liksom kvitta.
Det hjälper nämligen inte hur mycket du pratar eller skriver om att du ska träna. Instagrambilder som visar träningskläder och skor som införskaffats för att du äntligen ska börja på allvar. Igen. De får dig inte att få upp varken kondis eller muskelvolym. Faktiskt.

Inget av det hjälper - hör och häpna! - om du inte utför det du tänkt.
Varför är det då så himla svårt att få till det?

- Du har lyckats skrapa ihop tid (planering är en skitbra sk(r)apare som ger möjligheter fast du har fjuttifjemton andra saker som ska göras...).

- Du har motivationen (ja, DU har den, DU styr).

- Du har utrustningen (en kropp och en hjärna som vill, utöver de instagrammade nya träningskläderna).

Du har helt enkelt lyckats med att fixa till förutsättningarna. Du sätter igång. Det går ett tag. Du maler på. Vad händer se'n? Vad kommer helt plötsligt alla ursäkter ifrån? Varför fortsätter du inte?

Kan det kanske vara så att du helt enkelt inte tycker det är roligt? Du har kanske valt fel sak att göra? Du kanske inte alls vill lyfta vikter eller sprattla i en bassäng? Det tar kanske emot när du ska ta dig till veckans andra spinningpass? Eller vad det nu är du ägnar dig åt när du tränar för att bli piggare, starkare, snyggare, smalare... Eller vad det är du eftersträvar.



Vet du? Byt! Ägna dig åt nåt som du tycker är kul istället. Gör du det ett tag så kommer du att fortsätta. När du sedan har fortsatt tillräckligt länge så sitter det. Rutinen är där. Med den kommer det naturliga. För då - då är det en del av din vardag. DÅ har du lyckats.

När träningen är en del av din vardag blir den en del av dig och ditt liv. Inte vill du mista en del av dig? Nä, trodde inte det. Så - kör på nåt som ger dig glädje (Oj, så äppelkindshurtigt det lät men lite så är det...). När rutinen sitter kanske du t o m kan ta upp det där igen, det som kändes så tufft eller tråkigt innan. Utmana dig själv igen. Då vet du ju att du faktiskt kan.

Ha lite kul, plågan ska bestå av mjölksyra och trötthet, inte av vägen till gymmet.

Hälsningar en f d periodare.


tisdag 26 april 2016

Follow for follow - the more the merrier?!?

Instagram. Detta under. Detta mirakel. Detta forum för utvärtes beundran.

Jag är absolut ett fan av detta bildbomberi. Jag gillar kommunikationen som kan uppstå. Peppandet. Inspirationen. Motivationen det ger att få feedback, både på det man skriver och det bilden föreställer.

Men...
Jo, det finns alltid ett "men..." Fråga Tony Irving :-)

När jag ser hur någon går från att vara inspirerande till att bli aspirerande. Då blir jag beklämd. Senast idag var det en av alla tränande tjejer jag följer som gick över den gränsen. Från att ha lagt ut exempel på övningar och diverse gymbilder så har det sakta men säkert blivit putbilder. Putande läppar. Putande rumpa. Inte en övning så långt ögat når. Nu var det helt plötsligt en rumpa i ett par tajta jeans, upptryckt mot kameran som på en reklambild (snällt uttryckt).

Jo, jag lägger också ut bilder ur alla möjliga konstiga vinklar och situationer - till mina barns omåttliga förtjusning *ironin dryper* - men jag försöker undvika att spela på min enorma sexighet och visa alltför mycket spelande muskler *här forsar ironin* Det har absolut ingenting att göra med att jag skäms över månlandskapet som breder ut sig över lår och rumpa*s*.

Ingen typisk Instagrambild för den "normala" användaren, kanske?
Allvarligt, alla får lägga ut vilka bilder de vill, det är inte alls det jag vill komma till. Lovar!

Nix, det är när det skiner igenom med all önskvärd tydlighet, att det är följare och bekräftelse som är det viktiga nu. Det är inte längre bara fråga om att ge något, det är mest "få" som gäller. DET tycker jag är tråkigt. Så, jag slutade följa henne, det är ju inte svårare än så. Så fortsätter jag lägga ut mina enormt intressanta bilder och texter och följer de personer jag tycker är roliga, inspirerande och motiverande istället.

fredag 22 april 2016

Gener är förbaskat bra att ha eller hur? Hade inte varit mycket med oss annars ;-)Smiley winkBra eller dåliga? Vem bestämmer det? Vad som är bra eller dåligt, alltså.
När det gäller träning (framförallt viktlyftande sådan) så är det många som har dåliga gener som "ursäkt" för utebliven muskeltillväxt. Eeeeh...
Visst, man kan ha lättare eller svårare för att få de resultat man önskar sig, men hallåååååå! Det är snarare utebliven träning som orsakar den taskiga tillväxten. Hur svårt kan det va? Liksom.
Har du inte rätt inställning och faktiskt ger det den tid som krävs, då kan du inte heller förvänta dig något annat än dåliga resultat. Det är som med allt annat i livet. Gör vad som krävs. Bestäm dig.
Vad vill du? Vilka möjligheter har du? Nej, inte "Vad hindrar dig?". Alla kanske inte kan fixa allt, men något finns det alltid.
Se vad du kan göra åt dina önskningar. När du kan göra det. För det finns tid - jag lovar!
Om det sedan är så "illa" att du måste göra som jag, träna tidigt på mornarna, gör det då. Vill du på riktigt så kan du. Kan du inte så har du inte bestämt dig. Punkt.

tisdag 12 januari 2016

Godmorgon och Gott Nytt År! Varje dag!

Just idag är jag inte alls så stark som jag skulle vilja vara. Som jag borde vara. Som jag planerat att vara. Det var ju idag jag skulle sätta igång!

Igår fick jag en dipp (om man kan kalla ett skyhögt blodtryck för dipp, vill säga...), blev helsnurrig och hade små minnesförluster. Fruktansvärt otäckt. Tjatade om saker som jag inte mindes jag hade sagt. Lite varning på det, ja. Jag gick hem. Tog min medicin... OK, jag testar väl den igen då...

Sov, vilade, sov lite till. Jo, jag vet att sömn är vila men det finns ju olika grader av ét. Tog blodtrycket igen. Lika högt. Typ.
Huvudvärken var av den tunga, spännande, sorten. Kvällen kom med feber och halsont och jag slocknade tidigt. Nedslagen och grinig inombords. Varför nu?

Det är ju dags nu. Mat- och träningsschema ska följas, jag ska ta det till en högre nivå, helt enkelt. Men nä... Jag sov på saken och vaknade med samma härliga huvudvärk och feberkänsla men fast besluten att ta det för vad det var.


Valde att faktiskt se det jag kan göra, inte gräma mig över det som måste vänta. För det är ju inte för all evighet jag måste släppa det planerade. Då kanske jag skulle sitta som katten på bilden och tjura :-)

Istället väljer jag "Kom-igen!"-blicken och fokuserar på planering idag (hemma från jobbet).
Räknar och väger. Skriver kostschema. Och ja, nu i eftermiddags var blodtrycksnivåerna i stort sett nere på normal nivå.



Så... första måltiden enligt mitt schema är numera intagen. Testar att ta ris till några gånger. Fungerar det inte så får det bli mer grönsaker istället. Ska bli skönt att ha en coach och ett gäng andra att fråga och bolla idéer med. Känns bra att jag faktiskt mätt upp lite mat med vågens hjälp idag. Det är numera uppskrivet och jag kan lättare veta hur mycket (eller lite) jag ska ta av allt.
Jag tror på detta och på mig själv den här gången. Feber, dra din kos så jag kan sätta igång!!!
 



, , ,

torsdag 7 januari 2016

Jag - en periodare.

Allvarligt. Det är inte klokt. Varför är det så här?
Återigen känner jag hur det var när det började. Det var så här, nämligen.
Full av tillförsikt och av lust. Inget skulle stoppa mig!
Det har det gjort. Flera gånger och om igen. Det har funnits tider när jag lyckats. Ett tag. Faktiskt riktigt bra emellanåt. Men... aldrig så där som jag velat. Inga resultat jag varit nöjd med, mer än kanske någon liten kort stund då och då.

Nu säger jag bara - "Screw you, dåtid!!!" Skiter fullständigt i att se tillbaka och är - återigen - inspirerad. Skillnaden är att jag nu känner att jag har en plan. Åtminstone så har jag det till 75%, resten kommer att falla på plats inom en snar framtid. Det känner jag.

Vet ni varför jag tror att det kommer att fungera? För att jag har låtit det sjunka in mer långsamt den här gången. Jag vet precis vad jag vill och tror på det. Redan en månad innan jag kör igång på allvar så har jag ställt in hjärnan på hur det kommer att bli.

Titta bara på mitt Runkeeper-år, det har varierat rätt mycket :-(
Gick ut bra i januari, sedan dippade det. Läääänge. Augusti och oktober var väl rätt OK, om man ser till antal. I december var jag sjuk första veckan, de 24 aktiviteterna utfördes alltså under lika många dagar - inte så illa pinkat :-)



Idag är jag faktiskt redan uppe på åtta stycken (några dagar gammal bild), trots att det bara är den sjunde - yes! Det funkar för att jag äntligen sett till att bestämma när och vad jag ska träna. Så mycket enklare det blir! Det blir av, helt enkelt. Trots att det blir uppstigning 4.30 varje vardag...
Vi får se hur länge jag kan hålla detta upplägg...
NEJ! Fel. Vi får se om det passar när jag får experthjälp ;-)

Första tankeexperimentet.
Snyggare än snyggast är jag när jag ger mig ut i kylan och mörkret. Who cares?


Maten är det jag ser mest fram emot att få uppstyrt, ska bli riktigt spännande. Frågan är var dessa delikatesser hamnar...

Turkisk yoghurt med bär, bananer, honung och linfrön - får du stanna?
Ägg, bacon och stekta tomater - får jag behålla er?
Nu - sju år efter mitt första blogginlägg - vore det väl fasiken om jag inte skulle lyckas med det här! Jag lovar mig själv - dyrt och heligt - att inget annat än sjukdom eller svår skada ska hindra mig. Hör alla det nu? Påminn mig gärna de dagar som kommer att finnas, de orkeslösa, hungriga (?) när jag vill ge upp, säg till mig att skärpa mig och bita ihop!
Tack på förhand för hjälpen :-)

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails