Follow for follow - the more the merrier?!?

Instagram. Detta under. Detta mirakel. Detta forum för utvärtes beundran.

Jag är absolut ett fan av detta bildbomberi. Jag gillar kommunikationen som kan uppstå. Peppandet. Inspirationen. Motivationen det ger att få feedback, både på det man skriver och det bilden föreställer.

Men...
Jo, det finns alltid ett "men..." Fråga Tony Irving :-)

När jag ser hur någon går från att vara inspirerande till att bli aspirerande. Då blir jag beklämd. Senast idag var det en av alla tränande tjejer jag följer som gick över den gränsen. Från att ha lagt ut exempel på övningar och diverse gymbilder så har det sakta men säkert blivit putbilder. Putande läppar. Putande rumpa. Inte en övning så långt ögat når. Nu var det helt plötsligt en rumpa i ett par tajta jeans, upptryckt mot kameran som på en reklambild (snällt uttryckt).

Jo, jag lägger också ut bilder ur alla möjliga konstiga vinklar och situationer - till mina barns omåttliga förtjusning *ironin dryper* - men jag försöker undvika att spela på min enorma sexighet och visa alltför mycket spelande muskler *här forsar ironin* Det har absolut ingenting att göra med att jag skäms över månlandskapet som breder ut sig över lår och rumpa*s*.

Ingen typisk Instagrambild för den "normala" användaren, kanske?

Allvarligt, alla får lägga ut vilka bilder de vill, det är inte alls det jag vill komma till. Lovar!

Nix, det är när det skiner igenom med all önskvärd tydlighet, att det är följare och bekräftelse som är det viktiga nu. Det är inte längre bara fråga om att ge något, det är mest "få" som gäller. DET tycker jag är tråkigt. Så, jag slutade följa henne, det är ju inte svårare än så. Så fortsätter jag lägga ut mina enormt intressanta bilder och texter och följer de personer jag tycker är roliga, inspirerande och motiverande istället.

Ha en bra dag!

Säger du det ofta? Eller avslutar ett mail med det, kanske? Hur ofta menar du det? Varje gång? Oj, det var inte illa. Eller är det så att du gör som jag, kör Backspace ibland?

Vissa gånger så kommer jag på mig själv med att vara på väg att skriva det. Så tvekar jag. Visst låter det lite hurtbulligt? Vill jag verkligen framstå som en så'n? Det där kan man ju slänga ur sig hur som helst, till vem som helst.

Jag har slutat drälla frasen omkring mig. Överhuvudtaget har jag blivit mer sparsam med ord. Inte här då, det kan bli lite väl många emellanåt men det bjuder jag på. Vill man inte läsa så låter man bli. Plättlätt!

När jag säger sparsam så menar jag att jag använder dem bättre. Försöker lämna ifrån mig sådant jag verkligen menar.

Det kan t ex vara att jag ser någon som har en skitfrän frisyr, någon jag inte alls känner. Oftast stannar det vid tanken men numera händer det faktiskt att jag går fram och talar om det. "Vilken häftig frissa, du passar verkligen jättebra i den!"  Personen ifråga brukar bli förvånad (konstigt, en vilt främmande människa kommer fram på det viset...) men glad. Jag blir också glad då. Visst är det härligt att göra människor glada?

Ett leende, ett vänligt hej eller tack. En förstående kommentar om t ex "Körigt idag?" till någon som ser sönderstressad och trött ut. Det behövs så lite.

Nä, minsann. Några fler hurtiga tillrop bara för att det "ska vara" blir det inte. Frågar jag någon "Hur är det nuförtiden?" så gör jag det för att jag undrar och bryr mig, inte för att ha nåt att säga.

Får jag själv samma fråga från någon som jag vet inte bryr sig ett skit om hur jag har det så finns det några alternativ att ta till:

Låtsas att du inte hör och prata om nåt annat och/eller se till att komma därifrån snarast möjligt.
Fråga om personen vill ha ett ärligt svar på det. Då brukar reträtten komma ganska omgående.

Jag slänger också ur mig negativa saker (oftast på hemmaplan) men jag jobbar på att bli bättre. Med hjälp av andra och förbättrad självkännedom som kommer med ålderns och erfarenhetens rätt.

Så - lite mer värmande, ärliga ord istället för plattityder. Vad säger ni om det?

De här tankarna späddes på av det här inlägget.

Bloggandets livsnerv

Kan inte riktigt släppa det där med de eftertraktade kommentarerna. Som jag skrev häromdagen så fungerar det uppehållande - och samtidigt underhållande - för mig när de kommer. Jag kallade det bloggandets livsnerv, eftersom det är så det känns. Thomas Tvivlaren, som var en av de som startade kampanjen, har spunnit vidare på temat och i hans inlägg Mer wordness åt folket fick t o m lilla jag ett omnämnande. Tack för det :-)

Jag har ju - efter många om och men - äntligen börjat lägga ned tid på mitt skrivande. Nu menar jag inte bloggandet, även om det också blir en del emellanåt, utan Boken. När jag väl bestämde mig för att det är så pass viktigt för mig att få tid till detta, när jag lät det få den status det förtjänar, då hittade jag också tiden till det. OK, vissa dagar blir det inte mycket, kanske bara en halv sida, men den sidan är också ett steg på vägen. Ett kliv närmare. Myrsteg är också steg.

Den texten låter jag ingen läsa. Inte än. Det är omöjligt för mig. Den är min tills jag känner att jag är mogen att låta någon annan tycka. Så fort jag låter nån annan läsa så kommer tyckandet automatiskt. Det vill jag inte än. Inte på långa vägar. En vacker dag är jag förhoppningsvis där, men det dröjer. Det blir när jag är så långt fram att jag skulle kunna skicka iväg det till en förläggare. Först då kan jag lämna det till någon i min närhet och släppa taget litegrann.

Därför tror jag att det är lite extra kul att få respons på det jag faktiskt skriver så att andra kan läsa. En bit av det stora bekräftelsebehovet får sitt. Är det så? Fungerar vi så? Inte alla, kanske, men nog måste väl de flesta kunna erkänna - så här i en sluten krets *s* - att vi vill att de som läser ska reagera på det vi skriver. Om det så är en blajblajdag som utmålas eller en genomtänkt åsikt om t ex arbetsmarknadspolitik.

Visst, man kan skriva för sig själv. I så fall för sin egen skull, för att man av någon anledning mår bättre av det. Men att skriva för sig själv är en annan sak. Det är det jag gör när jag inte skriver här. DÅ skriver jag för mig själv. I min ensamhet. Tills jag är mogen att släppa.

Är det fult att tala om att man vill ha kommentarer? I så fall; borde man skämmas när man vill ha ett svar från den person man pratar med vid fikat på jobbet? Lite samma sak är det ju, man vill ha en diskussion. Ta del av andras åsikter och dela med sig av sina egna. Kort eller långt. Vara en del av det stora. Eller lilla. Beroende på hur många läsare/följare man har.

Jag erkänner här och nu; Jag älskar kommentarer och feedback. Inte så att jag kan ställa mig upp och säga; "Hej, jag heter Bitte och jag är beroende av kommentarer", men visst hjälper de till att få det att snurra vidare emellanåt?

Kommentarstankar - igen

Igår skrev jag ju ett inlägg om #wordness, om kommenterande hos varandra. Idag kan jag göra ett kallt konstaterande av det jag redan visste. Det är inte antalet besökare som lyfter. Igår hade jag min högsta topp av besökare sedan jag började blogga, det var ca 3 ggr så många som tittade in. När jag tittar på varifrån de kom så var det från Aftonbladet och anledningen till det var inlägget om kafferansonering och äggindragning.

Visst är det skitkul att se att det är så många fler som hittar hit, men det som räknas "på riktigt" är fortfarande ni som kommenterar. Som tar er tid att säga hallå, helt enkelt. Oftast är det ni, mina trogna följare, som kommenterar. Precis som jag gör med er som jag kollar in hos ofta. Det blir ju ett slags umgängeskrets och det är klart att man prioriterar sina vänner.

Hur många kommentarer fick jag av de 111 unika besökarna igår, då? 2 st.

Är jag misslyckad då? Ska jag lägga tangenterna på hyllan? Eller ska jag helt enkelt fortsätta som vanligt?
Gissa :-)

Inga kommentarer

Bloggande. Detta gift i blodet. Finns det vaccin? Vill jag ha det i så fall? Om jag fick den valmöjligheten skulle jag säkert bli lika vimsig och velig som jag var i höstas med grisasnuvesprutan. Där var jag från början bergsfast. "Här ska inte vaccineras nåt. Medieuppförstoring och kampanjer biter inte på mig. Skrämseltaktik, gå och lägg dig." O s v ... Sen kom lilla mammahjärtat instormandes. "Tänk om det händer mina älsklingar nåt? Jag kommer aldrig att förlåta mig själv..."

Dessa skuldkänslor fylldes på av "alla andra" som var så himla rediga och vaccinerade både sig och sina barn för att de minsann tänkte på andra. Jo, tjena. Till slut blev våra fyra yngsta (omyndiga) sprutade, äldste fick bestämma själv. OK, vi tvingade inte de andra, heller. Minstingen bad - nästan på sina bara knän - om att få ta sprutan. Vet ärligt inte varför men hon är den som ropar "Yes!" varenda gång det trillar in en kallelse till tandläkaren. Jag är fortfarande obesprutad.

Nu var det ju inte det jag skulle komma till. Nej, tillbaka till bloggandet. Den senaste tiden har jag drabbats av insikten om att det jag skriver spelar ju ingen större roll för nån annan. Ni vet, som bloggare får man ju såna perioder. Tycker lite synd om sig själv. "Ingen vill läsa det jag skriver" Varför blir det så?
Ligger hos mig själv, naturligtvis. Har absolut inget med nån annan att göra. Det har ju oftast inte det när man drabbas av plötsligt martyrskap i någon form. Egentligen har det kanske inte ens med bloggandet att göra. Oftast är det nog PMS. *s*

När jag skriver gör jag det av olika anledningar. Ibland vill jag bara slänga ur mig nåt, vadsomhelst. Nej, men kanske nån liten underfundighet eller ett utdrag från min enormt spännande vardag. Andra gånger kan jag inte stoppa fingrarna från att fortsätta knacka. Känslorna styr.

Då är jag tillbaka på ursprungstanken med det här inlägget. Känslan. I min bloggvärld så kommer känslorna med de kommentarer som levereras. Det är där livsnerven i bloggandet finns. Blodet som pumpar runt i den kropp som består av människor som - oftast - trivs hos varandra. Skriver oftast eftersom det finns ställen och personer där det inte alltid är trevlighetsfaktor på kommentarerna. Jag har ALDRIG fått en otrevlig kommentar hos mig, tack för det!

Hos mig är inte besöksstatistiken av den sort att antalet unika besökare är många per dag. Kommentarer blir det dock fler och fler och det är verkligen skitkul. På rent Noraspråk; Askul!
Jag försöker verkligen återgälda och kommentera hos andra, både de jag besöker dagligen och andra som man trillar in hos av en händelse. Tidsbrist är väl det som hindrar ibland. Tyvärr.

Det har startats en kampanj för att lyfta fram kommentatorers och kommentarers viktiga betydelse, #wordness. Kanoninitiativ som kommer att visa på hur viktiga vi är för varandra, allihop. Hela tiden. Även om vi inte skriver varje dag och hela tiden. Vi finns. Även om vi har PMS.