För tusende gången

Idag var jag vilsen igen. Åkte bussen som vanligt (det har redan börjat kännas så...vanligt...) och det var så´pass ljust att jag faktiskt kunde läsa. Det är perfekt, nu kommer jag  några sidor framåt i boken varje dag. På kvällarna orkas det liksom inte med. Om man inte orkar öppna boken blir det inte mycket läst. Liksom.

Det jag skulle komma till var att jag kände mig ganska nöjd häromdagen när jag klarade att hitta mitt rum. Fast jag tog trapporna istället för hissen och hamnade i andra änden av huset. Jag lyckades klura ut vilket håll jag skulle på. Idag klampade jag uppför trapporna igen, svängde av i rätt korridor kändes det som. När jag närmade mig lunchrummet tänkte jag att jag lika gärna kunde lämna av matlådan i kylskåpet direkt istället för att ta svängen om mitt rum.
Japp. Jag hälsade lite lagom morgonaktigt på de som redan var där. Ingen jag kände igen men det är inget ovanligt. Tar upp maten ur påsen och vänder mig om. Räcker ut armen för att öppna kylskåpet. Eeeeh, där finns inget kylskåp! Där är bara ett vanligt skåp. Ser mig omkring och konstaterar att jag känner inte igen nåt alls. Det var därför de kikade lite underligt på mig. De undrade väl vad det var för en lustig människa som befann sig i deras lunchrum.

Kan ni föreställa er hur nonchalant jag vänder på klacken och går vidare? Till rätt ställe. Där kylskåpet stod kvar där det skulle.

Maj 2010, vid tiden för hälften av inläggen så långt

Snart. Strax. Då kommer jag att trycka på publicera-knappen. Det tusende inlägget flyger iväg ut i rymden. Landar förhoppningsvis någonstans där någon - om intresse finns - kan ta emot det.

Tusen inlägg. Om jag jämför det med vissa av de bloggar jag själv läser så är det ett intet. Bara en liten pyttedel av alla inlägg de lagt ut på samma tid. Men varför ska jag jämföra?

Jag skriver om/när jag vill.

Som ni säkert märkt så är jag inne i en ickeperiod. Av en sån sort där jag faktiskt skriver men om saker som inte är speciellt viktiga. Knappt ens för mig själv.

Vissa dagar finns ingen som helst inspiration. Andra dagar så kommer jag på saker som jag kan skriva om men så glömmer jag igen. Om jag inte skriver upp det. Och sen ändå glömmer lappen nånstans...

Känns lite som att det är nåt som går. Många som känner likadant. Nån gång kanske det bara tar slut? Ingen orkar längre. Äsch, strunt. Klart det inte gör. Vi kommer tillbaka!

Bloggandets livsnerv

Kan inte riktigt släppa det där med de eftertraktade kommentarerna. Som jag skrev häromdagen så fungerar det uppehållande - och samtidigt underhållande - för mig när de kommer. Jag kallade det bloggandets livsnerv, eftersom det är så det känns. Thomas Tvivlaren, som var en av de som startade kampanjen, har spunnit vidare på temat och i hans inlägg Mer wordness åt folket fick t o m lilla jag ett omnämnande. Tack för det :-)

Jag har ju - efter många om och men - äntligen börjat lägga ned tid på mitt skrivande. Nu menar jag inte bloggandet, även om det också blir en del emellanåt, utan Boken. När jag väl bestämde mig för att det är så pass viktigt för mig att få tid till detta, när jag lät det få den status det förtjänar, då hittade jag också tiden till det. OK, vissa dagar blir det inte mycket, kanske bara en halv sida, men den sidan är också ett steg på vägen. Ett kliv närmare. Myrsteg är också steg.

Den texten låter jag ingen läsa. Inte än. Det är omöjligt för mig. Den är min tills jag känner att jag är mogen att låta någon annan tycka. Så fort jag låter nån annan läsa så kommer tyckandet automatiskt. Det vill jag inte än. Inte på långa vägar. En vacker dag är jag förhoppningsvis där, men det dröjer. Det blir när jag är så långt fram att jag skulle kunna skicka iväg det till en förläggare. Först då kan jag lämna det till någon i min närhet och släppa taget litegrann.

Därför tror jag att det är lite extra kul att få respons på det jag faktiskt skriver så att andra kan läsa. En bit av det stora bekräftelsebehovet får sitt. Är det så? Fungerar vi så? Inte alla, kanske, men nog måste väl de flesta kunna erkänna - så här i en sluten krets *s* - att vi vill att de som läser ska reagera på det vi skriver. Om det så är en blajblajdag som utmålas eller en genomtänkt åsikt om t ex arbetsmarknadspolitik.

Visst, man kan skriva för sig själv. I så fall för sin egen skull, för att man av någon anledning mår bättre av det. Men att skriva för sig själv är en annan sak. Det är det jag gör när jag inte skriver här. DÅ skriver jag för mig själv. I min ensamhet. Tills jag är mogen att släppa.

Är det fult att tala om att man vill ha kommentarer? I så fall; borde man skämmas när man vill ha ett svar från den person man pratar med vid fikat på jobbet? Lite samma sak är det ju, man vill ha en diskussion. Ta del av andras åsikter och dela med sig av sina egna. Kort eller långt. Vara en del av det stora. Eller lilla. Beroende på hur många läsare/följare man har.

Jag erkänner här och nu; Jag älskar kommentarer och feedback. Inte så att jag kan ställa mig upp och säga; "Hej, jag heter Bitte och jag är beroende av kommentarer", men visst hjälper de till att få det att snurra vidare emellanåt?

Kommentarstankar - igen

Igår skrev jag ju ett inlägg om #wordness, om kommenterande hos varandra. Idag kan jag göra ett kallt konstaterande av det jag redan visste. Det är inte antalet besökare som lyfter. Igår hade jag min högsta topp av besökare sedan jag började blogga, det var ca 3 ggr så många som tittade in. När jag tittar på varifrån de kom så var det från Aftonbladet och anledningen till det var inlägget om kafferansonering och äggindragning.

Visst är det skitkul att se att det är så många fler som hittar hit, men det som räknas "på riktigt" är fortfarande ni som kommenterar. Som tar er tid att säga hallå, helt enkelt. Oftast är det ni, mina trogna följare, som kommenterar. Precis som jag gör med er som jag kollar in hos ofta. Det blir ju ett slags umgängeskrets och det är klart att man prioriterar sina vänner.

Hur många kommentarer fick jag av de 111 unika besökarna igår, då? 2 st.

Är jag misslyckad då? Ska jag lägga tangenterna på hyllan? Eller ska jag helt enkelt fortsätta som vanligt?
Gissa :-)

Qoolt presentationsprojekt

Nätverk är aldrig fel och Siv af Sweden har alldeles, alldeles nyss, startat upp ett projekt där speciellt kvinnor kan presentera sin blogg. Både på bloggen och Facebook. En kul grej för att hitta liksinnade eller oliksinnade. Eftersom kontakter är bra att ha - både kvinnliga och manliga - så hänger jag på!