Inga kommentarer

Bloggande. Detta gift i blodet. Finns det vaccin? Vill jag ha det i så fall? Om jag fick den valmöjligheten skulle jag säkert bli lika vimsig och velig som jag var i höstas med grisasnuvesprutan. Där var jag från början bergsfast. "Här ska inte vaccineras nåt. Medieuppförstoring och kampanjer biter inte på mig. Skrämseltaktik, gå och lägg dig." O s v ... Sen kom lilla mammahjärtat instormandes. "Tänk om det händer mina älsklingar nåt? Jag kommer aldrig att förlåta mig själv..."

Dessa skuldkänslor fylldes på av "alla andra" som var så himla rediga och vaccinerade både sig och sina barn för att de minsann tänkte på andra. Jo, tjena. Till slut blev våra fyra yngsta (omyndiga) sprutade, äldste fick bestämma själv. OK, vi tvingade inte de andra, heller. Minstingen bad - nästan på sina bara knän - om att få ta sprutan. Vet ärligt inte varför men hon är den som ropar "Yes!" varenda gång det trillar in en kallelse till tandläkaren. Jag är fortfarande obesprutad.

Nu var det ju inte det jag skulle komma till. Nej, tillbaka till bloggandet. Den senaste tiden har jag drabbats av insikten om att det jag skriver spelar ju ingen större roll för nån annan. Ni vet, som bloggare får man ju såna perioder. Tycker lite synd om sig själv. "Ingen vill läsa det jag skriver" Varför blir det så?
Ligger hos mig själv, naturligtvis. Har absolut inget med nån annan att göra. Det har ju oftast inte det när man drabbas av plötsligt martyrskap i någon form. Egentligen har det kanske inte ens med bloggandet att göra. Oftast är det nog PMS. *s*

När jag skriver gör jag det av olika anledningar. Ibland vill jag bara slänga ur mig nåt, vadsomhelst. Nej, men kanske nån liten underfundighet eller ett utdrag från min enormt spännande vardag. Andra gånger kan jag inte stoppa fingrarna från att fortsätta knacka. Känslorna styr.

Då är jag tillbaka på ursprungstanken med det här inlägget. Känslan. I min bloggvärld så kommer känslorna med de kommentarer som levereras. Det är där livsnerven i bloggandet finns. Blodet som pumpar runt i den kropp som består av människor som - oftast - trivs hos varandra. Skriver oftast eftersom det finns ställen och personer där det inte alltid är trevlighetsfaktor på kommentarerna. Jag har ALDRIG fått en otrevlig kommentar hos mig, tack för det!

Hos mig är inte besöksstatistiken av den sort att antalet unika besökare är många per dag. Kommentarer blir det dock fler och fler och det är verkligen skitkul. På rent Noraspråk; Askul!
Jag försöker verkligen återgälda och kommentera hos andra, både de jag besöker dagligen och andra som man trillar in hos av en händelse. Tidsbrist är väl det som hindrar ibland. Tyvärr.

Det har startats en kampanj för att lyfta fram kommentatorers och kommentarers viktiga betydelse, #wordness. Kanoninitiativ som kommer att visa på hur viktiga vi är för varandra, allihop. Hela tiden. Även om vi inte skriver varje dag och hela tiden. Vi finns. Även om vi har PMS.