onsdag 29 december 2010

Nacka Alma

Vilket slöseri... Dessa almanackor som nästan varenda leverantör skickar ut när ett nytt friskt år närmar sig. Jag har redan förpassat 10-15 stycken till runda arkivet. Tanken är säkert så god som någon men hörni... Om jag vill ha en almanacka så köper jag mig det. Då kan jag välja vilka bilder som ska förekomma också (här finns plats för fritt fantiserande för er som läser detta...). Eller så kör jag en vanlig, trist (?) där dagarna bara består av datum, namnsdagar och rader för att skriva på.
Så tack, men nej tack. Kanske kan ni istället skicka de pengar det kostar er att trycka och distribuera? Det skulle jag kunna säga Ja tack till. Självklart bara för att bidra till miljötänkandet.

, ,

måndag 27 december 2010

Vad kvinnor vill ha

Det tar på krafterna att agera Florence Nightingale så igår kväll fastnade jag vid TV:n. Lyckades skapa mig en liten miniplats bland dem som låg utfläkta med täcken och kuddar, så liten att det inte ens gick att zappa för att byta kanal. Typ.

I vilket fall som helst så blev det Mel Gibson som fick min uppmärksamhet till slut, filmen "Vad kvinnor vill ha" (eller nåt liknande i alla fall). Jag tror jag har sett delar av den innan men som sagt; zappa var för ansträngande. Speciellt som utbudet var skralare än någonsin. Varför anstränga sig då?

I filmen råkar han ut för elektriska händelser som ger honom den - tveksamt goda? - egenskapen att han kan höra/läsa kvinnors tankar. Förfärad i början men snart förtjust över att kunna dra fördelar av det.

Vad tror ni om det? Skulle det vara nåt? Tänk om alla kunde läsa varandras tankar. Skulle världen vara en bättre plats? Eller skulle krigs- och slagsmålsfrekvensen öka?
Skulle man överhuvudtaget våga träffas och umgås? Jobba? Nu låter det som att jag är rädd för att andra ska få veta vad jag tänker men det är inte så jag funderar. Nä, inte alls.

Vore det inte enklare om alla redan från början fick veta vad vi tycker om varandra? Tänk att få slippa alla dessa spel som förekommer. Alla falska leenden och kramar. Varför låtsas?
Jag är en sån där som har väldans svårt för det. Jag tror mig vara en ganska god människokännare och mina känselspröt vibrerar i spänningsluften och visar mig tydligt när någon inte gillar mig. Av vilken anledning det vara må. På samma sätt sänder jag säkert ut motsvarande åt andra hållet. Förhoppningsvis utan att låtsas som att det är tvärtom.
Respekt för att man är olika går jag med på (och kräver). Fjäsk och ytlighet; att segla under falsk flagg - det går bort.

Därifrån till att läsa tankar... Hmmm... Nja...



, ,

söndag 26 december 2010

Loftets nackdelar

Just nu kan jag meddela att det finns vissa nackdelar med loftsäng. Förutom svårigheterna att bädda smidigt. Den sysslan överlåter jag oftast med varm hand till dem som använder sig av dylika föremål, så det är inget som ger mig sömnlösa nätter.
Däremot kan magsjuka i kombination med hög säng ställa till med vissa besvär. Rekommenderas inte.

Tre fjärdedelar av hemmavarande familjemedlemmar befinner sig - sedan igår kväll - i säng- och soffläge efter att ha kört buss stora delar av natten. Den kvarvarande - som förhoppningsvis kommer att fortsätta vara det - sköter brasvärmande, brödrostande, panntorkande och diverse annat som kan krävas. Låter dessutom tvättmaskinen jobba för högtryck.

Lite trist att det sammanfaller med halvering av fungerande toalett också...

Men solen skiner :-)


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 24 december 2010

Barra jag och Barra Grangren

Kikar in en snabbis för att tala om att jag inte alls missat att det är jul. För bara ett par-tre år sen skulle jag med glädje hoppat över den. Lätt som en plätt. Som värsta Stefan Holm skulle jag kastat mig över ribban. Ingen jul för mig, tack. Av rutiga skäl och randiga orsaker.
Nu har jag blivit vuxen.
Jag inser att det handlar om att ta dagen som den kommer. Pynta? Javisst, barn, plocka fram och färdigställ det ni vill ha. Laga mat? Kan vi väl. Äta bör man. Klappar? Jadå, i måtta och i tid.
Jag har myst hela december. Gråtit över luciatåg och blinkat mot fladdrande ljus. Tänt brasor och bastat. Tagit det lugnt.

Idag är den här, den Stora Dagen. Maken och jag smög upp i ottan för att ensamma se sista delen av julkalendern, med kaffet i högsta hugg. Dagen flyter på. Små funderingsstunder emellanåt men jag hänger med. Kvällen ska avnjutas hemmavid. Vi ska öppna klappar med barnen och sen blir det bastun. Äta gott och bara vara.

Jag önskar er alla en riktigt härlig jul. Ta den för vad den är. En dag som alla andra. Kanske lite extra tid för eftertanke över vad vi har. Vad vi önskar oss av vårt liv.

Julekramar anses härmed skickade!
Julen 2009 med mindre snö än nu...

fredag 17 december 2010

Billigt och killigt


Råkade hitta denna text på ett kvitto som låg på mitt skrivbord. Varor beställda av en kvinna (moi) och hämtade av en annan (svärmor). En hon som utförde beställningen också.
Man kan ju undra... Var är killarna? Har de fest eller?

torsdag 16 december 2010

Snyggare för varje gång?

Trött och ganska sleten? Ja.
Då kan man roa sig med denna uppiggande läsning. Enligt en mycket seriös och naturligtvis alldeles rättvisande undersökning så föder vackra kvinnor oftast döttrar.

Hur vacker måste inte jag vara då? Fyra styckna, varav två på en gång. Va? Att den förste var - och faktiskt fortfarande är - en son, måste vara en miss på nåt vis. Han är iofs ett måndagsexemplar. Född en måndag, alltså. Tjejerna är alla födda på lördagar. Är det inte lite underligt?

Lite kul är också att alla - utom den sista som fick slutsiffra 2 (slog över där)- är födda på en minut som slutar på 1.
7.41, 5.41, 12.01 och 12.11.

onsdag 15 december 2010

Värsta kocken

Jag blir mer och mer förtjust i att laga mat ju äldre jag blir. Svänga ihop grejer är kul! Jag skulle minsann kunna tänka mig att flytta till ett varmare land och han en liten restaurang med precis lagom gästantal så man slapp stressa med köttsaften stänkande i pannan.

Om man har rätt ingredienser till hands är det kul, vill säga.
De saker som jag vill ha att blanda när jag ska laga mat är:
Tid
Lust
Folk att laga till. Nej, inte att laga till - åt. Nej, jag åt dem inte... Äsch, det blev ju rena soppan men ni fattar nog. :-)

Plus relativt välfyllda skåp, förstås. Åtminstone så att det finns mer än ett alternativ att välja på.

Jag ställer klockan på tidigt fast jag inte jobbar för tillfället, det är rätt skönt att komma upp på mornarna,
tycker jag. Mysa med tända ljus och kaffe, lite julkalender med minstingen och trötta muttranden från den äldste (två minuter innan han drar iväg vid sextiden...). De där emellan har ju annat att göra, mycket som ska fixas innan man är skolredo. Ju. De drar ju tidigt också, långt innan julkalendern tar sin start. Vad gillar ni årets kalender? Jag tycker den är rätt kul och verkar passa flera åldrar. T o m medelålders tröttmammor :-)

Dagens duktighetspoäng (dryper av ironi här...):
Köttbullar (körde dem i ugnen eftersom det enligt mitt tyckande är dödens tråkigt att steka så många), en fläskkarréstek med katrinplommon har tagit ugnen i besittning inför kvällens middag och på spisen står en stor balja gulaschsoppa och puttrar. Plus att ungarnas potatis redan är skalad. Allt detta klart strax efter nio och dagen fri till annat! Hajjeluva!

Solen skiner så det får bli en promenad nu och en till i eftermiddag när minstan kommer hem igen. Vi ska ut på jakt.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,



tisdag 14 december 2010

Snälla julen, kom nu!

Annars måste jag slänga mina julstjärnor. I år igen.
Bladen ramlar trots följande av skötselråd.
Jag har delegerat ut blomsnacket till katten. Kan det vara nåt han ätit?

Hallååå, floristdöttrar! Vad gör er mamma för fel????















Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 13 december 2010

Lysande tårar

Det går ju bara inte att låta bli. Det vattnas i ögonen... Saltvattnet stiger och vill svämma över när man ser avkommorna i Luciatåget.



I år var det bara två firanden, övriga döttrar och son har inget sånt mer...


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 11 december 2010

Sen svinalängereaktion














Svinalängorna av Susanna Alakoski är ju en bok som man pratat om sedan den kom. "Alla" har läst den och har nåt att säga, mestadels positiva saker.

Jag tillhör snart denna "alla"-grupp, bättre sent än aldrig.
Råkade träffa på Pernilla August och författaren i morgonsoffan häromda'n och blev nyfiken. Svärmor hade den i hyllan för omgående utlåning och nu är jag fast. 
Jag läser vidare, skrattar åt vissa partier och får ont i magen av andra.

Igår hade filmen premiär. Får se om det blir en titt så småningom.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 10 december 2010

Egen catwalk

Vårt hus är en enplansvilla med alla gemensamma utrymmen samlade på mitten. Skulle ni leka fönstertittare hos oss en morgon strax innan klockan sex så skulle ni kunna smygkika på vår alldeles egna catwalk.
Där går/småspringer tre av familjens medlemmar fram och tillbaka. Olika outfitter varje gång.
Lånar kläder av varandra (ibland mot högsljudda protester) och har vissa problem med att bestämma sig.
Intressant som studieobjekt men rätt irriterande om man skulle vilja ha lite morgonro.

Jobbarkläder is the shit, bara att plocka på sig från högen jag klev ur kvällen innan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 9 december 2010

Fråge- och brevlåda

Från bloggen på Skillingaryd.nu igår:

Eftersom jag legat på sjukhus för ett tag sen så kommer det lite olika sorters papper neddimpande i postlådan då och då. Det är lite pengar de vill ha och så n aturligtvis den obligatoriska enkäten.

Vet ni förresten att det är brevlåda när man lägger på i en guling (eller blå eller röd eller vilken färg det nu finns tillgängligt) och att när det kommer till din egen så förvandlas det till postlåda? Det är en viktig skillnad där förklarar jag ibland med sträng min (som den fd postis jag är) för mina närmaste. Det är nämligen BARA brev som får läggas i den gula (eller blå eller röd eller vilken färg det nu finns tillgängligt), inga paket eller annat trams. Sen brukar jag fastna i minnen från den gamla posttiden.

Som i juletider. Då när alla hämtade ut sina skattepengar i december. Och alla skulle ha julfrimärken.
"Vill du ha det i hundra-, femhundra- eller tusenlappar? (Eller kanske du ska ha hela konkarongen på 152 i enkronor? frågade jag naturligtvis inte...) Ska det in på konto? Nej, tyvärr, vi får bara betala ut "viss summa" kontant. Det passar inte? Nähä, då kanske du ska testa med din egen bank? Får det kanske vara ett häfte julfrimärken eller två?"
Så där kunde det hålla på ett par veckor. Det minskade betydligt efter cykelrånet. Under vilket jag f ö var mammaledig. Tack och lov.

Tillbaka till ämnet. Enkäten.
Jotack, jag är nöjd. Alla ville mitt bästa. Jag kände mig som ung på nytt. Man gör gärna det på Geriatriska, nämligen. Yngst av dem jag såg till. Sög även i mig saker som att "Du är egentligen alldeles för ung för det..." när de pratade om misstankar de hade.
Var jag tillfreds med behandlingen av sjukgymnast och arbetsterapeut? Hmmmm, behandling? Nja, jag tror inte det kan räknas som det. Bara kontroll. Arbetsterapeuten bad nästan om ursäkt för sina frågor. Jag var inte påverkad på det viset så jag kunde både känna igen kungen och han... hmmm... vad heter han nu igen? Reinfeldt, var det ja!
En sak som jag blev impad av själv var när jag fick titta på 10 saker i en minut och sedan skulle räkna upp så många som möjligt. Efter en minut, efter fem - och efter en timme i min ensamhet på rummet - kom jag ihåg alla 10. Det är egentligen FÖR bra sa hon.

Och jag som tycker att det är svårt att minnas saker, tycker det är helt otroligt. Tror nästan jag kan räkna upp de flesta än...
Skiftnyckel
Tändsticksask
Sax
Visp
Penna
Tumstock
Sked
Skruvmejsel
Såg
Hmmm... Tejp!

10! Och ingen kan kolla om det är rätt :-)


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdag 8 december 2010

Jag var taskig

Förlåt mig kära du. Det var inte meningen. Trots allt jag lovat så kunde jag inte stå emot.
Men du, det är faktiskt flera år sen sist. Kan inte det vara en förmildrande omständighet?
Det var allt omkring som fick mig att trilla dit. Händelserna och känslorna drog mig mot frestelsen.

Doften, skönheten, kurvorna. Åh, det var ljuvligt en kort sekund. Innan ångern kom. Och resten.

Kära mage, jag tog inte bara en - utan två! - skivor av det nybakta brödet. Jag erkänner och tar mitt straff tillsammans med dig. Värken och hungern fanns där när jag vaknade.

Nästa (?) gång frestelsen lockar så ska jag påminna mig om det. Det är inte värt det.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 6 december 2010

Äta bör man

En sak som jag ruvat på ett tag. Fyra veckors mat.
Underlättar både inhandling och tillredning.
Kanske nåt för dig också?

Här händer det saker

Sitter och pillar bort nagellack med andra handens naglar. Resa sig från soffan för att använda andra medel som står till buds verkar inte lockande.
Lever farligt också. Laptop i knät är inte att rekommendera, det vet jag. Men det värmer.

Får väl ta mig en utesväng till brevlådan för att kompensera. Idag är det 14 dagars sjukskrivning så nu ska det skickas in läkarintyg, nämligen. Nästan lika spännande som att lämna in Stryktipset. Utdelningsprognos osäker.

Skön måndag önskas er alla.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

fredag 3 december 2010

Strök förbi

Alltså, så här var/är det;

Det började som en skakning på nedre däck...
Gjorde det ju inte.
Det började som smärta vid vänster öga, följdes av domningar i vänster arm. Sen kom huvudvärken som ett X2000 (sommartid, inte nu...) och därefter fick jag tandläkarbedövningskänslor i tungan. Även det på vänsterflanken.

Jag tyckte "AJ!" men maken tyckte "Ring!"
För en gångs skull gav jag med mig - efter bara lite lätt övertalning i nån timma eller så - och letade fram numret till vårdcentralen. Berättade om mina symptom och då var det "synd att jag inte hade hört av mig tidigare". Hmmmm, den ramsan har jag aldrig hört från vårdhåll tidigare. Jag avstod från att tala om anledningen (att jag mest känner mig besvärlig när jag ringer dit) och tog istället fasta på orden "Kom så fort du kan!" Skjutsades, ni kan vara fortsatt lugna.

Hann knappt sätta mig förrän jag hämtades in och undersöktes. Tänk vad mycket nytt jag fick vara med om! Läkarkonsultation med slaktsjukhuset i Värnamo och "Vips" var jag på väg till akuten.
Att jag hade frågat redan när jag ringde om jag inte kunde åka direkt dit eftersom min käre make ändå skulle på ett annat ärende dit och fått det beska (skönt att nåt var som vanligt) svaret "Nähä, så går det inte till" så suckade jag djupt inombords. Men, hämtades av svärmor och förpassades till akuten.

Igen hände det otroliga - jag hann knappt sätta mig (än mindre dricka upp kaffet som skulle hålla mig sällskap under väntandet) innan jag fick komma in. Jisses, nu började jag nästan bli lite orolig... Det här måste vara på allvar.

Frågor om symptom besvarades igen. Det blev många såna den första - och kommande - dagen. Prover togs. Kortfattat. Inget hittades. OK, då vill vi göra en datortomografi. Syns inget där så är det ryggmärgsprov som gäller. Nu började jag dra öronen åt mig. Vad som helst men inte det. Alla ruskiga historier om vad som kan hända när man är där och rotar. Hur ont det gör. Neeeeeeej, jag vill inte. Sa jag till maken, inte till nån annan. Smärttröskelnivån är inte speciellt låg hos mig och det var inte heller den som skrämde mig. Tänk om det blir nån vajsing...

Röntgen besöktes. Naturligtvis var det tomt. Som vanligt i den kroppsdelen. Jaha, då återstod LP. Tänk postitivt. Du vill veta. Det är snart över. Peter är här. O s v. Läkaren kom och frågade sköterskan om ALLT. Snacka om förtroendeingivande. Nu var det nära att jag fegade ur, ska ni veta. Men åh nej, det onda krutet fick sig en tändning och jag satt igenom det hemska. För det var det. Speciellt när hon rotade runt och hela vänsterbenet bara försvann, samtidigt som det gjorde djävulusiskt ont.
Svaren var perfekta - natürlich. Skönt!

Fast nu ville de behålla mig för observation. Över natten. Som blev till fyra. Fullständig genomgång. Utan anmärkningar. Fick åka hem till slut med mediciner som ska förebygga stroke. Och med ett körkort som inte får nyttjas - mer än som leg - på en månad.

Detta utan att nåt som helst tecken visar på att jag haft nån propp eller blödning. Jag köper körstoppet, trots att jag är låst här ute på landet, men tabletterna kan nån annan få. Varför ska jag stoppa i mig saker "bara utifall att"? När alla mina värden är bra?

En kvinna i sina bästa år med funderingar på en maffig tatuering kan inte äta blodförtunnande. Eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 2 december 2010

Så mycket...

Det finns hur mycket som helst att skriva om och hur lite lust som helst att göra det. Just nu. Det kan ändra sig så känn er inte säkra.

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails