onsdag 30 juni 2010

Packad - långt ifrån klar

Torsdag imorgon. Redan! Förberedelserna för Rhodosresan är i full gång. Rivstartade ikväll med att se till att det randiga (vit - grå - brun - svart) blev mer enhetligt och visar en glansigare sida. Dum som jag är ibland (väldigt sällan vill jag framhålla) köpte jag en sort jag inte brukar använda. Inte för att vara snål utan för att det inte fanns svart i rätt märke och jag var tvungen att fixa det idag.

Efter 13 timmars arbetsdag skulle jag lite lätt och smidigt greja detta. Jaja, det blev inte så. Svärandes över trånga handskar tog jag mig an uppgiften. Utgången var given. Färg över hela handen. Satt som berget.
Tvål, aceton, lacknafta - inget hjälpte. Paniken var nära.
Son och make gjorde vad de kunde för att hjälpa till men jag såg det framför mig i blixtbelysning; Svart, blankt hår överskuggar inte lila färgfläckar på händer och i ansikte/nacke.
Blötläggning i badkaret blev det jag kunde ta till och faktiskt; nu är det "bara" som en skugga kvar.  Imorgon är jag återigen oljig och dan så kanske löser det upp det sista?

Inventering av garderob fick mig inte på bättre humör. Huller om buller ligger allt. Mest beroende på överfulla galgar som gett efter för tyngdlagen, men lite bidrar nog mitt trötta inslängande. Jag har i alla fall inget att ta på mig. Så det så. Imorgon ska jag åka till Värnamo för diverse ärenden och då hoppas jag att det finns nån trasa som ropar "Jag vill till Grekland!" till mig. Vad ska jag annars packa ner?

På fredag drar vi till Falkenberg för avlämnande av döttrar så allt måste grejas imorgon. Allt går så fort så jag hinner inte ens få resekänslor. Eller är det där pirret som kommer emellanåt kanske en liten föraning?

tisdag 29 juni 2010

Slicka kungligheter därbak

Varför ta etthundratjugotvåochetthalvt steg tillbaka? Jag har minsann jobbat på Posten och visst tyckte jag att det var plastigt och konstigt när självhäftande frimärkena kom. Är man van att sätta på med blöt svamp och hundraåttiåtta i rad så inser man inte fördelarna med märken som ska pillas bort ett och ett.
Numera arbetar jag inte med dylika påsättningar utan tar dem en och en. Jag gillar därmed de små pillbitarna bättre.

Då dyker det upp konstiga sammansättningar med Vickan och Danne. Olika storlekar och såna man ska riva isär. Opraktiskt. Och fult. Jästrans jobbigt. Speciellt om man har munsår och inte vill slicka mer än nödvändigt.

Nästa gång hoppas jag leverans av pillbitar anlänt.
Bild från sr.se

måndag 28 juni 2010

Saur på monnen och spricks i taurna

Munsår igen, solens fel. Eller mitt eget som inte smorjer ordentligt. Plåstrar och salvar men det bultar illa ont. Måste gå över tills vi åker från solen till solen...
Två familjemedlemmar har brutna tår, Julia stortån efter fotbollsspelande och bryggsparkande, Peter pektån efter havsbadande och tånghalkande.

Annars är det bra! Midsommar var perfekt på de flesta vis och nu jobbas det för fullt för att få allt klart innan vi bommar igen i fem veckor. Första gången i mitt liv jag tar ledigt så länge i sträck. Märker ni hur kort jag sammanfattar eftersom jag har fullt upp och inte hinner sitta här?

Sköt om er!

tisdag 22 juni 2010

Hon hade aska i sitt hår

Vad är det som får oss - de flesta - att låta bli att njuta fullt ut? Dagar som känns helt perfekta smolkas av tankebubblor i stil med "Jaja, snart är det måndag igen" eller "Hmm, snart kommer det att börja regna..." "Vad ska hända nu, så här bra får jag väl inte må?" är också en tanke som fladdrar upp som askflagor över en falnande eld.

Är det ett medfött hinder? Ett handikapp som gör oss till människor av gnälltyp? Finns det i så fall hjälpmedel eller bidrag att söka? Ro hit med en blankett!

En underbar familj, väder som får lite av varje att spritta, ett jobb jag trivs med. Semesterplaner att se fram emot. Vänner att lita på. Allt det där finns, tillsammans med så mycket annat positivt. Det är det stora, det övervägande. Kan inte det få ta plats utan att knuffas undan av små, yttepyttiga, tvivel på det goda?

Människor och saker som pockar på uppmärksamhet, dålig sådan, kan inte de stängas in bakom blydörrar så att inte några farliga gaser tränger ut? Om all energi som går åt till dåliga vibrationer istället samlas till en samlad kraftansamling, nog orkar jag kasta in det där och skjuta igen dörren?

Vänder ryggen till och går ut i sommaren med aska i håret. Västanvinden blåser och ersätter flagorna med blåklint och prästkragar. På blydörren hänger en kobjällra som varnar om det trista skulle försöka ta sig ut.

Eldfängd

Idag har jag grejat värme så det räcker och blir över. Var tvungen att sänka den drastiskt. Vad gör man inte för lite spänning i livet? Björklöven krullade sig snabbt kan jag meddela.
Nu ska jag slipa till formen på axlarna. Tyvärr inte mina egna.

måndag 21 juni 2010

Nu kör vi- igen!

Måndag, uppe klockan fem. Styrketränat och kört en runda på cykeln. Läst några kapitel - går inte att låta bli, den är så bra - i "Vårlik" av Mons Kallentoft. På jobbet 6.10 och nu är läget avcheckat i sällskap med en kopp kaffe.

Vad göra nu? Finns inte mycket annat än att ta itu med resten av - den korta - veckan. Eller hur?
Så; Kniiiiip! Hm, nu blev det nog lite fel, men ni fattar. Rör på påkarna *s*

söndag 20 juni 2010

Små gröna har anlänt














Åtminstone rent kroppsligt. Åtminstone hälften av dem. Den hälften som inte la sig vid halvfem-tiden imorse. Svinnet denna gång blev en kudde och en jacka (som förhoppningsvis återbördas). Hade varit värre om det var tvärtom. Försvunna döttrar är svårare att ersätta.

Nu kan familjelivet återgå till det normala. Nu slipper vi tänka efter hur många det ska dukas till. Hmmm, 2 på läger, en i husvagnen, då är vi... eeeh... fyra, va? Plus en kompis. Fem?
Fingergreppet som anfaller bestickslådan är programmerat på sju så det krävs lite underprogram för att det ska bli rätt emellanåt.

Imorgon ska sonen ta ännu ett vuxensteg. Första jobbet efter skolan. Lycka till, mammas lille pojk!
Tur att ungarna lagar mat på da'n så jag slipper räkna oss.

fredag 18 juni 2010

Jahapp

Gårdagskväll med hämtad lägerunge som spelade fotboll på en plan som mer såg ut som sanddyner utan sand. "Hallå där borta bakom kullen, är bollen där???" Segt som kola verkade hennes lag känna sig i första halvlek. Mamman trädde in och viskade magiska ord i dotterns öra och se'n blev det lite mer fart på just den lagmedlemmen.
Trots ont i halsen (knappt 5º i militärtältet, tydligen...) och efterdyningar efter en spårning runt sjön så blev det spring i benen. 2 mål fick hon in på sin syssling (visade det sig efter att jag hittat min kusin i motståndarnas hejaklack) och matchen slutade rättvist 2-2. Fotbollsungen transformerades tillbaka till scoutunge medelst intagande av skrovmål på Max och återbördas på söndag. Hem, alltså.
Lillsyrran lämnades också av igår och nu har vi bara tre tonåringar hemma. Känns mycket underligt. Det brukar vara tvärtom ju.

Nu lastas det rallybil inför morgondagens Dackefejd så det blir ingen husvagn i helgen. Men snart är det midsommar...

torsdag 17 juni 2010

Det gökas i skogen

Trots att jag kastade (kanske mer sträckte/famlade i slowmotion) mig över den brusande telefonen och bestämde mig för att det var sömn jag behövde, inte motion, hamnade jag ändå i skogen till slut.
Även idag slogs jag av hur det kokoas och håller på. Hela tiden, från alla håll. Sen en månad tillbaka är det gökar, gökar, gökar. Är det inbillning eller är det helt enkelt ett gökår?

Efter mördarbacken - liten men tuff - hörde jag ett annat konstigt ljud. Vad var det? Ett vildsvin? Grymt? Jag fortsatte med lite snabbare steg (knappt att det går iofs) men ljudet följde med. Jag lyssnade inåt - ska vara bra sägs det - och där var det! En rumlande, skrikande mage. Min. Det blev lite för lite fett igår. Åtgärdas med extra bacon till frukosten och kanske lite majonäs?

onsdag 16 juni 2010

Vad ska man med en sån man till?

Va? Jag har en man som helt plötsligt har fått för sig att beställa resa till Rhodos, bara vi två i en hel vecka. Igen. Fast vi inte skulle. Vi ska ju hänga i vagnen hela sommarn, come rain or shine, liksom.
Jag var ju inställd på det. Nu går han och ändrar på det. Hemska människa.

Sol, värme, mat och annat gött. Älsklingen och jag, platt liggande med varsin bok på stranden. Han lite mer i skuggan än jag. Små grymtanden med jämna mellanrum när vi svettas floder. "Ska vi ta oss ett dopp?" brukar grymtandena betyda. Eller "Vill du ha en öl?" Hur ska jag stå ut???

Mjölken har talat

Imorse när jag skulle ta mig lite av den goda, vita, feta drycken för att blanda i min proteindryck (som jag "förtjänade" efter ett cykelpass, det var för kallt att gå ut...) så slog det mig. Det är loooooov!
Mjölken som inhandlades igår (OK, bara 6 liter) är slut om en liten stund. Typ vid frukosttid.

Det är dyrt med lov, det har jag konstaterat för länge se'n. Maten blir det ju nästan dubbel åtgång på eftersom det ska ätas mitt på da'n också. Ingen skollunch som låter mig och maken ha de överblivna resterna ifred. Nepp, nu är det fem till som ska utfodras. Det tar några dagar att anpassa sig. Ikväll får det bli en storhandlingsrunda så att vi klarar oss fram till helgen.

Förresten, utfodras är fel, de lagar mat både till oss och sig själva. Och städar. Och tvättar. Och klipper gräs. Sen rensar de lite ogräs. Eller bäddar rent i alla sängar. Om de inte åker på läger eller tar sig en badresa, förstås :-)

tisdag 15 juni 2010

Inbrytardrottning

Nån mer än jag som förvånas (=irriteras till vansinne...) över hur svårt det är att ta sig in i vissa förpackningar? Kaffepaket kräver snustorra händer, helst med klister på insidan. Tampongpaket t ex av märket 2 bokstäver långt - för att inte tala om de små pinnarna i sig - pilleripill för att kunna komma till pudelns kärna.

Det finns hur många exempel som helst.  Allt annat ska handikappanpassas och vara tillgängligt för alla, varför inte förpackningar? Är det inte meningen att alla ska kunna ta sig in? Diskriminering på hög nivå eller hur?

Varför skriks det inte högre om detta? Om inte annat ur miljösynpunkt. Hörni, politiker, en valfråga poppar upp. Som en gubbe ur en väl försluten låda.

Skogsmulle

Om man går upp en yttepyttestund senare än planerat, vet ni vad som händer? Vad straffet blir? Jo, det blir mer spring än gång för att hinna få upp flåset tillräckligt. Intervallträning är ju fenomenalt så OK, det blev bra ändå.
Förutom att jag antagligen sprang så fort att jag missade avfarten där jag skulle svängt. Det blev alltså även mer stock och sten än planerat. Höga ben och balanserande är ju fenomenalt så OK, det blev bra ändå.
Vad som inte blev så bra var att vilsna jag halkade på en blöt rot*#¤*% och vred till knät. Man kan inte få allt.

Idag blir det decimering av hemmavarande barn. En av döttrarna ska skjutsas till UV-läger om en timme. Nästa avfälling blir på torsdag när den yngsta ska förpassas till samma plats. Då byter vi barn ett tag, fotbollsspelaren kan ju inte missa sista matchen innan uppehållet. Hon gör mao ett kort uppehåll för sportaktivitet innan hon återbördas till lägerverksamheten. Hoppas förresten det blir uppehåll hela veckan, det är så mycket trevligare att ligga i tält då.

söndag 13 juni 2010

Tjuvar, vik hädan!

Nu ska jag berätta om ett förvirrat par jag hört talas om. Efter att de firat en massa studenter och annat löst folk som slutade skolan var de lite trötta. De satte sig i sin bil (även Volvo kallas så i vissa kretsar) och åkte mot kusten. Det tog dem ca 1,5 timme i regnet. I baksätet satt två barn som inte var riktigt lika trötta. De pratade och flamsade mest hela tiden.

Husvagnen angjordes, packning plockades ur. I förtältet låg en omkullvält blomkruka. Utan blomma (den hade redan kastats pga torkskada). Konstigt. Paret ryckte på axlarna och fortsatte stuva in.

Efter en stund undrade mannen var kylväskan som de lämnat kvar hade tagit vägen. Den var spårlöst borta. Kvinnan i paret öppnade kylskåpet i förtältet. Hmmm, saknades det inte en hel del öl? Har det varit nån här? Nu kändes det lite olustigt. Paret enades om att det måste vara på det viset. De hade helt enkelt packat ölen i kylväskan och gett sig iväg. Hela helgen grymtades det över dessa oärliga människor. Fanns inte så mycket att göra åt men gnälla kan man, plus lära sig att man plockar in ALLT i vagnen. Ett par röda Foppisar var förresten också som bortblåsta. Inte kvinnans eftersom hon inte brukar dylika skovarianter.

Innan paret gav sig av hemåt på söndan skrevs en ilsken lapp till tjuvarna. Om de nu skulle våga sig tillbaka. Orden skräddes inte. In i kylskåpet med den!

Ankomst hemmets lugna vrå vid lunchtid. Den fotbollsspelande dottern ringde hem och hade glömt benskydden. Då ger sig kvinnan in i förrådet för att leta upp de efterfrågade attiraljerna. Hmmm, är inte det där...? Jo, där ligger de röda Foppatofflorna. Blicken lyfts försiktigt mot hyllan där kylväskan brukar befinna sig. Det kan väl inte....? Jooodå, där ligger den också.

Och i mikron stod grönsakerna paret skulle serverat till steken i fredags.

lördag 12 juni 2010

Fick ett samtal

- Hej, mamma, kan du komma till lekplatsen och titta på en sak?
- Nääää, inte nu. Kan inte du komma hit och visa vad det är?
*fniss* - Näää, det är lite svårt att komma och visa.
- Men du kan försöka, kom hit och förklara vad det är du vill jag ska se.
- Näää, det går inte.
- Jodå, kom nu.
- Nääää, jag kan inte.
*suck* - Varför inte det?
- För att jag sitter fast i bebisgungan och kommer inte loss.

Vad gjorde man "förr" när barnen inte hade mobiltelefon? Äsch, hon hade väl suttit där tills nån ansvarsfull förälder förbarmat sig.

Skattar mig lycklig

Ord är överflödiga eller hur? Den här skatten är ovärderlig.

fredag 11 juni 2010

Tappat minnet

I dessa tider när kameran är med överallt och fotar blommor, blader och en och annan unge som slutar skolan så händer det som inte får hända.

Mamman ska föra över bilder till datorn så att det ska finnas plats för nya underverk när den äldste ska förevigas idag. Minneskortet plockas ut och på vägen fipplar den eländiga kvinnan med nåt och tappar minnet. Förstår inte att det var så farligt förrän bilderna ska raderas och det inte går. Kortet är låst. Den lilla, lilla, för att inte säga pyttelilla, vita plastbiten som ska föras över för att åtgärda detta problem, den är borta!
Genast griper två barn in för att hjälpa till att leta. De tror antagligen att just denna mamman ser dåligt. Eller så är de bara naturligt hjälpsamma när de hör paniken i mammans röst.

Det hittades äggskal och ett och annat riskorn. Visserligen vita men det funkade inte att trycka dit. När mannen i huset  - som är några år yngre och följaktligen ser så mycket bättre *harkel* - tittade efter så såg han att det var en spricka i plasten. F-n. Kort sagt. Inga kort.

Det positiva var att bilderna ligger på datorn. Negativt var att det måste inhandlas nytt minne. Något som familjen förresten numera önskar skulle kunna köpas även till nämnda mamma. Då fick hon plötsligt en idé! Den lilla kameran har nog ett likadant. Jajamen, som Rolandz skulle uttryckt det. Mindre plats till underverk men det funkar. Nästa gång blir det kabelöverföring.

torsdag 10 juni 2010

Allt fanns med

Efter två avklarade avslutningar konstateras detta:. Ingredienserna var samma som brukar ingå.
Någon/några som sjunger lagom falskt. En och annan som glömmer texten. Den med massor av myror i brallan som står och gungar med drömmande blick mot taket. Lärare som inte gör annat än längtar hem och bort fast de minsann ser så ledsna ut för att de inte ska få träffa våra barn på länge. Frusna flickben. Regndroppar i håret. Lipande mammor (varav jag var värst, tror jag). Rektor med snusförnuftiga ord och en präst som hyllar sommaren och säger att man ska minsann vara tacksam även för regnet.

Så var det på den första, den i kyrkan. En av tjejerna som slutar hade skrivit ett tal som hade fått en gråsten att börja släppa ifrån sig vätska. Jisses, det hjälpte inte att jag tänkte på nåt kul. Typ hur det skulle se ut om jag hoppade upp och luftgitarrade i kyrkbänken. Tårarna sprutade.

Nästa utspelade sig i nya sporthallen, i lagom mörker. Värsta höstdunklet. Stämningen var inte alls densamma, trots vacker sång och solospelningar både på piano och bas. Inte ens tanken på att det är sista gången mina vackra *mammaskryt* (äldsta) döttrar är i grundskolan  - som elever - kunde få mina ögon att blötas. Tänk vad omgivningen spelar in.
Nu är det gjort och bara en snyftare återstår. Om jag lipar på en helt vanlig mellanstadieavslutning, hur ska det då inte bli imorgon när det är studentdags?


Niondeklassarna är på resa till Liseberg, ett arrangemang av Kultur- och fritid, Barn- och utbildning och Socialförvaltningen som har pågått varje år sen jag vet inte när. Perfekt tillställning för att se till att de håller sig nyktra och har kul sista natten med gänget. Bussning västerut. Synd att vädret inte är på deras sida, bara.

onsdag 9 juni 2010

Tionde

Inna skickade över en award som innebär att man ska visa vilken som var den tionde bilden i ens blogg. Jag letade bakåt och hittade det här inlägget med rena soppan :-).

Eftersom jag är i bloggeriets utkant för tillfället så skickar jag den helt enkelt vidare till den som vill, det är lite kul att se tillbaka ibland *s*

Imorgon ska det avslutas skola för fyra och se'n blir det smörgåstårtetillverkning för/åt den femte som slutar på fredag.
Vimsiga mamman fixade blommor som tjejerna ska dela ut till sina - snart fd - klasskompisar - 60 st!!, men glömde att köpa för att ge till dem. Snällt, va? Tur att jag hinner det imorgon. För det gör jag väl???

F ö tycker jag det är en massa konstiga påfund med sånt redan i nian. Varför ska man ge till nån som man knappt nämnt vid namn här hemma, än mindre umgåtts med? Varför inte satsa på dem man anser vara ens vänner? Kollade på Citygross, de skulle ha 19:- för en färdig blomma... det skulle alltså inneburit 1140 kalla kronor... Nu blev det 180 och jag tycker det är för mycket. Men, men, ibland ger sig till och med hårda mammor.

Sitter som en fläskläpp

Precis som den underbart svullna vänsterdelen av min överläpp. Jag ser ut som ett misslyckat botoxexperiment i kombination med en halv dosa Ettan. Precis vad jag önskade mig nu till avslutningarna.
Speciellt som det troligen inte beror på solen som jag trodde utan en släng av snuva och ont i halsen. Värk i kroppen kommer på köpet.

Tur att man inte ska klippa barn, handla och tillaga mat, köpa blommor och vara allmänt tillgänglig de närmaste dagarna. DET hade varit jobbigt.

måndag 7 juni 2010

Skrikande barn i stora lass

Idag har jag och mina fyra yngsta avkommor (de av kvinnligt kön) varit i Jönköping för att införskaffa de sedvanliga sistaminutenkläderna till deras avslutningar.
Stressande. Milt sagt. Då blir mamman som ett rytande, fräsande bastuaggregat. Minsta droppe får oanade konsekvenser. Det börjar med ord som tar sig ut i mungipeläge och övergår till lite högre volym, gärna lätt framåtlutad över barnet ifråga.
Dock inte på långa vägar till de tonhöjder som (alldeles för) många skitungar haft idag.Överallt låg det trilskande, skrikande barn. Mammor som var betydligt mer irriterade än mina barns försökte blidka och lirka. Gick inte över sig bra. Mycket beroende på barnets röststyrka tror jag.
Så glad att de barnen inte var mina. Pulsen gick ned och jag drog efter andan. Tacksam för att de aldrig gjort så (med ett eller möjligtvis två undantag). På snart 19 år och 5 barn, det kan inte anses frekvent förekommande då.
Nu är alla rustade till tänderna. Låt skolavslutningarna komma!

fredag 4 juni 2010

Lösning på låsningen

Hallååå, här är jag! Efter nästan 2 veckors frånvaro kände jag att det är bäst att jag talar om att jag lever så ni kan sova gott på nätterna :-)

Levande livet rullar på, nästa vecka är det avslutningar på alla håll och kanter. Torsdag börjar det 8.30 med minstingarna i byns fina kyrka. Nora stannar några år till (inte i kyrkan men i skolan, fast inte hela tiden...) men Julia ska lämna landsortsskolan och bege sig knappa milen in till stora Skillingaryd! Det var redan bestämt att hon skulle flytta på sig men nu följer resten av klassen med efter ett kommunalt beslut. Klasslistan var till belåtenhet så det kommer säkert att bli sketabra.

Kl 11.00 är det dags för niondeklassarna att göra sin sista skolavslutning på Fågelforsskolan. Nu väntar gymnasiet och längre resor för Jennie och Louise. Kan inte fatta att de där små knytena som trängdes i maggen nu ska ta sina långa ben och stå mer på egna fötter. Vad händer?

Så hoppar vi till fredag, då ska lillkillen på 2 meter ta studenten. Kan inte med ord beskriva vad som snurrar både i min och hans skalle. Känslorna dansar jenka. Fram o tebax, hit o dit.

Andra känslor rör sig också efter ett mysterium som uppstod igår.
Vi har haft en skada på vår varmvattenberedare/värmepump, helt plötsligt var det blött, blött och blött på golvet. Drippdropp övergick till rinnrinn. Mindre kul. Det är bara 3 år se'n (knappt) som vi drog in jordvärmen och rörmokarn är lika frågande som vi. Försäkringsbolaget tar det mesta som tur är. Annars...

Mysteriet då? Jo, rörmokare, snickare och elektriker befann sig hos oss igår. Inget konstigt alls, det är helt naturligt när dylika arbeten ska utföras. Det konstiga var att när de lämnat huset och vi kom hem så var alla dörrar låsta. Ingen i familjen har varit hemma efter dessa hantverkare, ingen har låst. Hur i h-e kan det vara låst??? Har de "huvudnycklar" till varenda kotte inom upptagningsområdet? Jag erkänner, lite nojjigt tänk, men hur gick det till???

Ikväll drar familjen till Oskarshamn över helgen, Jocke ska köra folkrace imorgon och då passar vi på att sticka hemifrån med Kejben och kolla in så han sköter sig.Ha det nu fortsatt bra alla, jag tittar in med ojämna mellanrum så känn er inte säkra!

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails