Allt fanns med

Efter två avklarade avslutningar konstateras detta:. Ingredienserna var samma som brukar ingå.

Någon/några som sjunger lagom falskt. En och annan som glömmer texten. Den med massor av myror i brallan som står och gungar med drömmande blick mot taket. Lärare som inte gör annat än längtar hem och bort fast de minsann ser så ledsna ut för att de inte ska få träffa våra barn på länge. Frusna flickben. Regndroppar i håret. Lipande mammor (varav jag var värst, tror jag). Rektor med snusförnuftiga ord och en präst som hyllar sommaren och säger att man ska minsann vara tacksam även för regnet.

Så var det på den första, den i kyrkan. En av tjejerna som slutar hade skrivit ett tal som hade fått en gråsten att börja släppa ifrån sig vätska. Jisses, det hjälpte inte att jag tänkte på nåt kul. Typ hur det skulle se ut om jag hoppade upp och luftgitarrade i kyrkbänken. Tårarna sprutade.

Nästa utspelade sig i nya sporthallen, i lagom mörker. Värsta höstdunklet. Stämningen var inte alls densamma, trots vacker sång och solospelningar både på piano och bas. Inte ens tanken på att det är sista gången mina vackra *mammaskryt* (äldsta) döttrar är i grundskolan  - som elever - kunde få mina ögon att blötas. Tänk vad omgivningen spelar in.
Nu är det gjort och bara en snyftare återstår. Om jag lipar på en helt vanlig mellanstadieavslutning, hur ska det då inte bli imorgon när det är studentdags?

Niondeklassarna är på resa till Liseberg, ett arrangemang av Kultur- och fritid, Barn- och utbildning och Socialförvaltningen som har pågått varje år sen jag vet inte när. Perfekt tillställning för att se till att de håller sig nyktra och har kul sista natten med gänget. Bussning västerut. Synd att vädret inte är på deras sida, bara.