Eftertankens kranka blekhet, go to bed! Nutid, wakey, wakey!

Om bara några veckor är jag närmare 50 än 40, hur hemskt är inte detta? 30 gick bra, 40 var inga större problem. Men 50??? Jag kommer att ramla ner i ett stort, svart hål. Bombis. Känner redan av vibbarna. 45 och vad ska jag göra med de kommande 20 (!?!) åren fram till pensionen? Jag som hade så många drömmar. Finns fortfarande såna kvar men hur genomföra? Öljetter i marken håller mig kvar med resårband. Varför kan inte vi vinna en massa pengar eller hitta ett brev i måndagpostskörden från en avslägen, helt okänd släkting? Arv att hämta. Istället för fönsterkuvert med diverse avgifter och räntor.
Då skulle det vara så mycket enklare. Köpa mig tid och bara skriva. Skriva lite till och äta en bit innan skrivandet får ta över igen. Tid till att forma alla de tankar och upplevelser som ligger därinne nånstans. Dallrande, avvaktande. Det skulle bli en bok till slut. Eller två.
Fasen att man inte kan. Det är för dyrt att leva.

Gamla året avslutades helt perfekt med goe mat och trevligt sällskap. Inga nyårslöften för min del, det har jag skippat för längese'n. Varför lova en massa -som jag vet blir strunt - istället för att försöka göra sitt bästa? Inte har jag gjort några direkta tillbakablickar på 09, heller. Hjälper liksom inte att gråta över spilld mjölk. Va? Kanske att det finns positiva saker att ta med sig? Kan så vara. Är så. Naturligtvis. Men just nu vill jag hellre att det ska vara mer positivt framåt än bakåt, om ni hajar hur jag menar?

Och framföralllt vill jag kunna leva upp till den målsättning jag haft så länge men som är så förbannat svår att sparka i nätet; Leva i nuet, njuta av stunden. Inte grubbla över skit som varit eller komma skall. Ta tillvara alla stunderna med familjen och vännerna. Det som är viktigast.

Så du avlägsna, okända släkting, var är du?