Take your time

Det där med tid. Det är ju så himla relativt. Hela tiden. Rätt var det är så har man en stund över. Har väntat och längtat efter just denna tid. Men vad händer när den äntligen kommer? Handlingsförlamad? Det händer.

Inte så att jag har gått och vunnit en massa tid i tidslotteriet, nääädå. Men jag har ändå lite tid över att tänka på det. Och då när jag får det så tänker jag till ordentligt. Måste passa på medans jag har tid.

Alla får ju 24 timmar varje dygn eller hur? Det är rättvist fördelat. Ingen kvotering eller förhandling kan ändra på det. Jämlikhet råder. Tyst det är i husen. Nähä, det blev nog fel.

Vad gör då jag med mina 24 timmar? Jobbar 8 timmar (minst). Jobbar vidare med diverse annat, kanske 2 timmar (inte varje dag), sover i - förhoppningsvis minst -7 stycken av dem. Det var som 17!
Då återstår sju ljuvliga timmar att göra vad jag vill med. Yes! Eller hur var det nu? Först räknar jag bort en timmes restid också. Sex kvar. Ja, det ska ju också hinnas med :-) men nu var det timmar vi pratade om.

Laga mat och äta på kvällen ca 1 timme. Lunchrasten på jobbet 1 timme. 4 kvar. Handla 0,5. Tanka 0,25. Hämta barn 0,5. Nu har jag 2,75 timmar kvar att göra vad jag vill med.

Eftersom vi försöker hjälpas åt med sysslorna här hemma så räknar jag inte den tiden. OK, duschen då, ihop med sminkning, den gör jag själv. 0,25 ytterligare (har ju liksom gett upp...). Nu då - 2,5 timme.

Oj, glömde läxläsning. Lågt räknat en halvtimme så då är det 2 hela timmar kvar. De ska räcka till träning, umgås med familjen, läsa böcker, SKRIVA en bok och ev även till det vi snuddade vid tidigare. Går det ihop sig?

Ja, om jag vill. Om jag ger mig den tiden så går det. Naggar av lite andra aktiviteter (TV o dyl). Lägger ned föreningsvälgörenhet som inte ger mig nåt. Låter mig själv vara värd min egen tid. Jag är precis lika viktig som nån annan. Liksom du. Var dig själv närmast när det inte går på nåt annat vis. Ta vara på din familj.
Ibland måste man ruska om livet lite grann. Medans tid finns.