Upphämtning

Igår var jag ju inte på världens bästa humör, ville inte ens krama träd. Och absolut inget mjukare. Vet inte om jag är unik på det viset. När jag är riktigt grinig vill jag bara vara för mig själv, inget annat hjälper.

Jag gjorde som jag tänkt, tränade. Det känns ordentligt idag så jag ser fram emot hur det kommer att kännas imorgon :-)

Efter det åkte jag till kyrkogården, till pappas grav. Snart är det 2 år sedan han fick somna in, men jag fattar det inte än. De senaste veckorna har jag drömt om honom, på en massa olika sätt. Ibland är det bara en känsla, andra gånger är det situationer när han är "som vanligt", se'n har jag drömt om hans grav och att jag måste gå dit och lägga blommor. Får inte ihop det riktigt. Han var inte en sån som tycker att det är viktigt att sköta om gravplatser o dyl, han visste ändå. Så varför ska jag dit? Är det hjärnspöken och dåligt samvete? Fast jag inte heller tycker det är blommor som spelar roll. Tankar och minnen är det jag vill ha.

När jag kom dit och såg den översnöade gravstenen, bara namnet syntes, så var det som han sa till mig: Kolla, det är mitt namn som står där. Jag finns inte längre hos er. Inte på det viset.
OK... Får se vad jag ska göra med den informationen.

Det blev ingen lång visit, istället åkte jag vidare. Körde en bra stund och bara var ifred. Hade egentligen tänkt stanna och gå en sväng men åkte hem och tog den promenaden i hemmaskogen. Se'n blev det söndagsstek.
Jag var fortfarande inte på topp utan la mig i solen på sängen och drog filten över mig. En förväntad liten stunds vila blev över två timmars tung sömn... Inte likt mig, jag har väldans svårt att sova på da'n, så det var väl kroppens (eller knoppens) sätt att säga ifrån.

Idag är jag lite mer på G så bara jag får frukost så blir det nog helt OK.