När jag var liten så var jag väldigt blyg och försynt. Vissa skulle säkert påstå att det är smått underligt att gömma sig under bordet när det är släktkalas. Vissa hamnar där av andra anledningar. För nog händer det då och då att en och annan sups under bordet? Jag var åtminstone nykter. Men blyg. Kan också vara så att det inte var tillräckligt intressant däruppe eller vad tror ni?
I vilket fall så hade jag också en förmåga att komma bort. Minns en gång på Epa i Värnamo, den stora staden, när jag var med mamma och någon mer där. Jag som inte var van att gå omkring ensam i affärer hade förirrat mig till avdelningen med plyschtröjor. Minns ni dem? Mjuka, goa och med en speciell doft där de låg i affären. Ofta bruna eller mörkblå. Där gick jag och luktade på tröjor och rätt vad det var så var alla andra borta. Paniken var nära. "Maaaaammmmmmma!!!!" vrålade jag tills hon kom och räddade mig.
En annan gång gick jag vilse i skogen flera (hundra) meter in i hemmaskogen. Minns hur jag helt plötsligt - stående på en hal stock - kom på att de andra (killar i 7-årsåldern) nog hade gått hem. Snyftade och hulkade en stund innan jag kom på var jag var och gick hem.
Allra värsta gången var nog ändå när det var marknad på gatan utanför radhuset vi bodde i. Vet inte anledningen till att den skulle vara där men det var nära och bra, så jag fick gå dit på egen hand. Det var ju liksom hemma. Men jag - virrhönan - hittade inte ut! Stånden och människorna var alldeles för många och det gick bara inte. Minns inte hur jag kom hem, men det var väl nån granne som hittade den gråtande Blanscha-ungen och följde mig de 10 meterna hem.
Fattar ni hur jag kan ha blivit kartläsare? Kanske har barndomen satt sina spår eftersom jag dessutom har ett riktigt hyggligt lokalsinne? Hoppas det hjälper mig hem imorgon :-)
Det är DÄRFÖR du älskar kartor :)
SvaraRadera