Hembränt på verandan

Minsta döttrarna och jag har varit ute på äventyr. Gick ner till sjön och jag fick den briljanta idén att gå utmed sjökanten tillbaka eftersom det hade blåst undan en del snö där. Det innebär att man inte sjunker så långt ner och det blir lättare att gå. Det blev ett tankefel någonstans för vi hamnade inte där jag hade tänkt mig (gissar på att jag inte tänkte klart riktigt där...) men det löste sig ändå. Vi fick en relativt skön promenad och hittade hem till slut. Tog ca en timme och innebar en massa skön luft i lungorna. Därefter hamnade jag på verandan. Med solen och en filt under rumpan.

Nu är jag inne efter att ha suttit med nosen vänd åt det underbara, gula klotet en bra stund. Kinderna bränner efter att ha fått del av den reflekterande snösolen och under tiden har jag gjort en egen reflektion över hur ljuvligt det ändå är att bo på landet. Fåglarna kvittrar som om de hade betalt för det och solen värmer. En och annan bil svischar iofs förbi men jag väljer att sila bort det ljudet och bara lyssna på det sköna. Blundar och låtsas att jag är längre fram mot sommaren. Våren är här, det har jag bestämt. Skulle fota krokusen som kommit upp vid husväggen, men den hade somnat för dagen, i skuggan som den befann sig nu.