Return of the dentist

På senare tid har jag ett antal nätter vaknat av samma återkommande dröm. Sätter mig upp i sängen och skrämmer slag på maken varje gång genom att utropa med darrande röst; "Har jag borstat tänderna?"

Vet inte varför detta händer eller vilket skräckscenario jag tror kommer att spelas upp om jag missat det en kväll.

Troligen har det med traumatiska händelser - förknippade med tänder - i min barndom att göra. Min tandläkarskräck fick en flygande start redan tidigt i barnaåren. Började med att första tandläkarbesöken innehöll en tant. Inte för att jag har tantskräck utan för att just denna dentala tant var till åren kommen. Tanter som kommit upp en bit i dessa år har en tendens att tappa styrka. Handstyrka t ex.

Ska man då ge sig till att dra ut friska tänder - för att få plats med resten - på ett motsträvigt barn så är det inte bra. Barnet ville helst hoppa ut genom fönstret men hölls tillbaka av tandläkartanten som hade sitt knä på barnets bröstkorg. Ja, eftersom hon var tvungen att ta i av all sin kraft hade hon klättrat upp på mig i stolen.

Nästa tandläkare var en gubbe som hatade barn. Åtminstone kändes det så. Den som för dagen med milt våld hade fått mig att inträda i detta skräckens hus (pappa eller farfar, oftast) belönades med gråt och gnäll. Jag var verkligen livrädd för denna baskerförsedde, tyske tandis. Råkade jag fälla en tår skrek han: "Tyst och sitt still!"

Efter att ha genomgått dessa behandlingar skickades jag vidare för att träffa en tandreglerare. Torsten blev min räddning! Dit var jag tvungen att åka flera gånger om året och trots att jag led flera dagar efter besöken, pga spänningar i tänderna, så var jag aldrig rädd. Vande mig vid att det inte behöver vara förenat med rädsla och tortyr att träffa tandläkare. Det finns normala människor som utbildar sig till att ta hand om tänder.

Så alltså, varför har jag mardrömmar om att glömma borsta tänderna? Tolkning?