Idag när jag kikade in hos Alfahannen så bars jag på minnen tillbaka till min barndoms vintrar. Miniskidor nerför backen vid Åänga... Pulka i fullfart. På ett av ställena vi brukade åka (Himlabacken) fanns det taggtrådsstängsel man var tvungen att parera och utföra limbo sittande för att inte bli ett huvud kortare.
Det hade jag nog inte haft nåt emot iofs eftersom jag kände mig alldeles för lång jämfört med mina kamrater. Tankar på förkortningsoperation låg latent i min bakhjärna, ständigt och jämt. Vid en dylik kapning är jag ganska säker på att man är i andra änden av kroppastollan och meckar. Typ kortar lårben eller nåt? Och säkert inte med hjälp av taggtråd.
I vilket fall som helst så kan jag känna hur det var. Framsusande på en pulka, gärna i sällskap med minst en till. Trångt men hjärtligt. Vem skulle åka av först? Snön som slår upp i ansiktet. Som kryper in under tröjan och vantarna. Smälter så fort genom värmen som uppnås när man trajjar upp till toppen igen. Å så ner igen! Och upp. Och ner.
Kunde hålla på hela dan. Tror nog att vi måste införskaffa ett par pulkor igen, våra har kraschat pga för lite snö (och för tunga passagerare?). Stjärtlapp är inte det samma. Förresten, när vi var riktigt små var det plastpåse som gällde. Trolleberget hade precis lagom stor och hal backe för det.
Men nu får jag nöja mig med att titta ut på den soliga 16º kalla vinterdagen. Har arbete att utföra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!