Traumatisk uppväxt?

Denna blick talar om att hon har det minsann inte lätt... Hon har för det första fått vänta på den utlovade broccoligratängen. I flera dagar. "Först skulle vi äta det i måndags - du lovade! - och då åt vi nåt annat. Sen skulle vi äta det i tisdags men då blev det inte det heller."

Nej, jag är en hemsk mamma, förlåt lillan.

"Och när ska du sy fast märkena på min UV-skjorta? Det skulle du gjort för jättelängesen..."

Jaja, lägg fram den så jag kommer ihåg det.

Tjoff! Broccoligratängen inmundigades till kvällsmat. Nöjd, mätt och glad lilling följer med systrarna på promenad till farmor och farfar. "Glöm inte skjortan!" är orden som klingar från hallen.

Jag suckar djupt. Eftersom jag har erfarenhet av detta märkespåsättande så vet jag vilken pärs det kan vara. Det är inte blott glömska som bidragit till den sena påsättningen. De som tillverkar dessa hemska märken, hur tänker de? Det finns knappt sömsmån, vika in kanten är förenat med svordomar som ryker lika grovt som värsta ångloket. För tillfället är jag dessutom inne i en långanaglarperiod, vilket inte underlättar.

Så är det detta med nålarna. Ögonen på dem är mycket mindre nuförtiden. Jag är nästan i behov av julaftonsmusnål. Ja, den däringa modellen som mössen har när de tråcklar ihop Askungens balklänning, ni vet. Jag vet att metallpriset var högt för ett tag sen men måste nåltillverkarna spara in på hålen?

Symaskin? Jovisst, har man en fungerande sådan så kan man säkert få till en skitsnygg sicksacksöm. Felet är bara att då blir det knappt något synligt kvar av märket.

Lillan fick sina märken till slut. Nästa i syskonskaran fick överta en skjorta av storasyster. Sprätt bort det som är överflödigt och byt patrullmärke, bara! Sätt fart!

Efter det sydde jag glatt (!?!) på hennes lägermärken. 2006-2009. Nästa år kan hon åka på läger utan att skämmas för att hon ser ut att vara på sitt första.

Tror jag får stanna som mamma ett tag till.