När barnen är små så har de alltid mer eller mindra kluriga svar på varför saker sker. Om de t ex råkat riva ner en lampa så var det lampans fel, den stod för nära. Varför trillade du där? Det var golvets fel, det låg inte still. Vem har ritat på väggen? Det var inte jag! Det var kritan som ville det. Det där kan kanske accepteras - eller åtminstone passera som smått charmigt - till en viss ålder. Innan de vet bättre.
Men vuxna människor? Finns det verkligen ursäkter för allt? Kan det vara möjligt att skylla allt man gör på någon annan? På röster i huvudet eller hotell som inte ser till att personalen går runt och stänger dörrarna till alla rum? Vissa anser tydligen det. Jag tillhör inte den skaran och idag tror jag att någon slags gräns för dumhet har nåtts. Snubben som erkänner mordet i Köpenhamn, vad säger man?
"Varför befann du dig på hotellets 20:e våning med kofot, järnrör och kniv?" "Vadå, det var inte mitt fel! De gaddade sig samman och tvingade mig att ta hissen upp. Hotellet får väl se till så att dörrarna inte är öppna. Är de det så måste jag gå in och mörda den som finns därinne. Skyll inte på mig!"
Har det framkommit att dörren till hennes rum var öppen?
SvaraRaderaJag kommer aldrig mer att öppna min hotelldörr iaf även om det knackar och man säger att det är städning.
Enligt tidningsdrakarna så var det så... Nej, öppna för allt i världen inte, detta är ju helt sjukt. Man blir mörkrädd.
SvaraRadera