När det är dags att bita ihop då har jag inga fingrar med i spelet

En gång, för ganska länge sen, så vi - det vill säga min käre make och jag - ganska aktiva i rallysvängen.  Speciellt ett år, 2006. I och för sig, vi var nog inte gifta då så rent sanningsenligt så var han "bara" min sambo.
"Nog inte gifta"... klart jag vet att vi inte var gifta, jag har koll på när vi ingick i det äkta ståndet, minsann. Så det så!

Nåväl, det var inte det jag skulle svamla om. Rally. Vintertävling. Torsby. Kallt. Mycket snö. Avåkning. Ingen jacka. Inga vantar.
Smart? Nej.
Avåkningen var naturligtvis inte planerad, det är de aldrig, jag lovar. Sällan förekommande var de också, han är en säker chaufför den där. Så. Noll planering resulterade i detta.

Vi satt fast. Ordentligt. Vem ska ut och försöka gräva bort snön? Den som inte sitter vid ratten, förstås. Det vill säga moi. I egen hög person. Som snart blev alldeles mycket lägre. Både pga snödjupet och att jag fick fingrar som värkte utav bara f.n... Tror inte det är mycket som slår den smärtan. Förfrysning av någon grad, alltså.

Det har klarat sig rätt så bra, om jag inte varit utan vantar i minusgrader eller befunnit mig i mejerikylen på Hemköp för länge. Det har varit "stå-ut-det-går-över".

Inte nu. Det kan inte bero på att det är osedligt kall vinter eller hur? Njaejä, nåt annat måste vara fel. Mer fel, alltså. Jag kan inte gå från huset ut till bilen (en nätt promenad på ca 5 meter...) utan att se ut som på bilden. Det är förstadiet... Det blir alltid värre...

Tänk er att gå och handla mat, utan att ha känsel i fingrarna. Många tapp blir det. Både varor på väg ur hyllan, i vagnen, upp på bandet och ner i kassarna. Inte kul alls.

Så, min önskelista består av detta, min käre make:

1 st BMW med uppvärmd ratt
eller
fingrar som fungerar.

Tror du får problem med att fixa bådadera så OK, jag nöjer mig med
1 st rattmuff.

Och om någon vill se precis hur duktig rallyförare han är, den där, så har vi några utlagda HÄR.

 

Lady Lazy

Åååååånä, knappast. Här var man minsann uppe långt innan varken tuppen eller nån annan gav ett ljud ifrån sig. Hönan hade redan släppt och stekt äggen igår så det var bara att väcka lillkycklingen så hon kunde ta sig upp och iväg på rally med storebrorsan och Frida. 
-Är du vaken? frågade jag lite försynt (klockan var strax efter sex...).
-Jaaadå, jag har legat vaken en stund, blev svaret. Bra, tyckte jag och gick därifrån. Då kom pappas gener fram. Det vill säga; hon låg kvar.

Uppvaket framskred och de gav sig iväg mot Nässjö. Det började rumla lite varstans i huset och en timme senare hade jag blivit av med fyra stycken till. Bara en sussande tonåring kvar i huset.
Jag visste att det skulle dröja några timmar till innan den sussningen avslutades så jag kunde ägna mig åt en del av det jag hade planerat alldeles på egen hand. Rallyt fick klara sig utan mig den här gången, även om det hade varit kul att vara på plats för att se svärdottern spöa killarna. Det kommer fler gånger :-)

Till slut väcktes även den tröttaste (när jag ansåg det var dags) och vi åkte en runda. Kyrkogården var första anhalten. Pappas och mina farföräldrars gravar. Vi kämpade tillsammans för att tända ljusen, till slut lyckades det. Jag hoppas de kommer att fortsätta brinna för de älskade. Lika svårt att gå därifrån varenda gång. Tårarna bränner bakom ögonlocken.

Bilfärden utfördes dagen till ära i tjejernas Ajra, 850:n. Det är lite speciellt. Varenda gång spelas det dansmusik eller "raggarrock" när man vrider om startnyckeln. Idag blev det även en lite annorlunda premiär för mig. Trots min ålder har jag aldrig tidigare kört bil med rattmuff!

Efter ett mamma-besök och en liten matshopping köpte vi med oss Kinamat hem. Ännu en premiär! Jag tog en thailändskt kryddad rätt - en stark upplevelse kan jag lova... Och god.

Nu är det bara att invänta fartdårarna. Fetaostfyllda pannbiffar tror jag att jag ska traktera dem med ikväll.

Snurrig lördag

Vissa grejer är svårare än andra att föreställa sig. Till dem hör inte att se min man i en bil. Om det nu mot förmodan inte är en folkracebil. Då kan det bli lite snurrigt.

Hej du Hej du - teamet - ja, det namnet och teamet är lite speciellt, goa gubbar :-) -  hade på något konstigt vis övertalat honom att han skulle testa på att köra. De grejade t o m en bil han kunde låna. Den har han och Jocke ägnat en hel del tid åt i veckan som gick, det fanns lite att ta hand om för att kunna komma till start.

Ulricehamn var målet för dagen och grabbarna gav sig iväg tidigt. Vi i hejaklacken väntade nån timme till i sängvärmen. Jag hade varit så redig och ställt bränslevärmaren på V70:n. Man måste ju tänka på miljön! Och på att inte frysa  häcken av sig, förstås.

Miljötänket togs till oanade höjder när bilskrället inte ens ville starta... Batteritorsk. Snarare strömtorsk jag veeeet, dött var det i alla fall. Nu hade vi tur och hade en annan  - relativt - uppvärmd bil att ta till, i form av en nyanländ 850. Vi bytte Volvo och drog mot tävlingen, ackompanjerade av dansbands- och julmusik. Fråga inte ens... Resan var... speciell... *s*

Fram kom vi och där möttes vi av några spända miner på gänget. Tror dock att meken var mer nervös än den som skulle köra.

Spänd förväntan inför första heatet

Jag var också lite spänd. Det är alltid värre att stå bredvid än att åka/köra själv, mycket bättre när man har kontroll och kan påverka. Första heatet gick iväg och Peter var relativt bra med i starten. Han gjorde några rundpallar på den hala banan och där blev det total korskoppling i min hjärna. Han snurra? Det finns liksom inte. Han har alltid (?) full kontroll när vi kör rally och jag litar på att han reder ut de flesta situationerna. Jag kunde inte annat än skratta åt hans snurrande. Faktiskt lite skönt att inse att det inte bara är jag som dabbar mig :-)

Lite fläktmek inför andra

Kylaren hade pajat och behövde bytas och fläkten hade lagt av pga glapp i elen, det grejade de inför andra omgången och sen var det bara på't igen. Den här gången var han med riktigt bra i starten men hamnade mitt i getingboet. Jag tyckte han skulle släppa och låta de andra köra bort sig, Jocke tyckte tvärtom; Gaaaasa, håll iiiii!

Hmmm... jag tror mitt alternativ hade varit bättre, när man ser det så här i efterhand. En räckesträff, som resulterade i framstupa sidoläge (med hjälp av bakomvarande), satte stopp för fortsatt framfart.

Hemtransport efter andra heatet ;-)

Peter prövade på lite allt möjligt i sin folkracepremiär. Vet inte om det var planerat så han kunde få åka sprillans ny hjullastare, men han ser rätt glad ut trots allt.

Sedan följde en helt otrolig insats av teamet. Det skruvades på hög och låg nivå. Något näsben som eventuellt knäcktes, blod som rann ymnigt från diverse kroppsdelar, äggaklet i rumpan och kämpaglöd som man knappt tror existerar annars. Allt detta samlade en stor skara åskådare i pausen.

It's a dirty job but someone's gotta do it...

De fick ihop det hjälpligt och kirrade så det blev start även i tredje omgången. Helt otroligt! Nu tog han sig runt alla varv trots att bilen knappt gick att styra och utan ordentlig bromsverkan. Gick i mål och kände sig ganska nöjd med dagen, trots allt. Han hade haft KUL!

Det hade vi allihop, på diverse olika sätt. Jag har under dagen bestämt mig för att köra åtminstone en folkracetävling nästa år, nu när jag har sett att t o m min käre make kan "göra bort sig" i en bil. Tjugo år är väl ingen tid?

Bästa ställningen

Lustigt. Just idag (eller om det ev var igår, tiden rusar ju på som värsta expresståget och jag missade stationen igen) fick jag en liten aha-tanke när jag passerade ett antal bilar. Detta skedde pga att de som satt vid ratten på de bilarna körde alldeles för långsamt, inget annat.

Det var inte det jag egentligen skulle komma till. Det jag egentligen skulle komma till är detta; Jag litar inte på människor som kör tio-i-två. Eller kvart-i-tre. Kan ju iofs vara tio-över-två eller kvart-över-nio också.
Jag litar inte på dem. Inte i trafiken. Jag vill inte att den jag åker med har det där krampaktiga taget om ratten. Det ser osäkert ut.
Vita knogar som skvallrar om att tankarna är "måste vara beredd om det hoppar ut nåt framför motorhuven". Brukar samköras med blicken just framför den. Motorhuven, alltså.
Då känner jag mig rädd.

Inte ens när jag åker rally i flygande fläng i skogen brukar det greppet användas av den vänstersittande. Det är växlar som skiftas och handbromsar som dras i. Ibland är båda på ratten men det är en annan sak. Det är inte med kramp. Det är med känsla.

Sen är det de där som ligger ner när de kör. De ser inte över ratten, de kikar nånstans mellan ekrarna, antar jag. Världens längsta armar har de också. Annars når de inte fram till den runde styrgrejen, inte heller kan de hänga med hela armbågen utanför. Lyssnandes på hög musik.

Nu har jag fått lite fog för mina funderingar. Visste väl det.

Sopigt

Ni vet hur man kan reta sig på saker ibland? För visst är det så att det finns såna? Retliga saker.
I helgen har jag varit på skräphumör. Inte så att jag mått kass eller varit allmänt grinig. Nej, men vansinnigt sur på folks brist på hänsyn och tankeverksamhet.

Igår var vi på folkrace - jag satt i sekretariatet, Peter var ute på banan och bossade och Jocke körde (tyvärr med krånglande bil...) - och efteråt, när jag i godan ro väntar på att allt ska bli klart; Vad skådar mitt norra öga? Burkar. En massa tomburkar utspridda över området. Visst, det fanns lite annat skräp också men det var burkarna som störde mig. Anledningen? Ja, kanske att det stod minst 3 stora tunnor avsedda för pantburkar utställda inom slängavstånd. Varför gör man så? Bara släpper grejerna där man står. Eller drar sönder dem så att upplockarna skär sig fördärvade om det vill sig illa. Arg blev jag. Och plockade upp. Utan att skära mig.

Idag var vi i skogen och vad hitta' vi väl där? Blöjor och tvättlappar precis vid vägkanten. Jaja, det hade varit lika illa längre in i vegetationen, det var inte så jag menade. Fy f-n. Som blöjbarnsförälder brukar man väl vara mer förberedd än så? Nån slags påse skulle säkert kunna upp- eller frambringas. Knyt till och släng vid nästa tunna. För bövelen.

Annars har helgen varit väldans bra, lugn och skön. Avslutades med kantarelljakt och påföljande avsmakning. Nu är det full fart mot kommande vecka, bara att dyka i säng och samla krafter, sju kvart i timmen.

Från en värme till en annan till en tredje

Kort sagt: Vi hade en underbar resa till Rhodos (återkommer senare om det), landade i åska och regn, sover i tropisk värme och ska imorgon ut på detta.

Gissa om vi kommer att svettas floder, AC är liksom inte av den årgången vi kör med... Men vad gör man inte för att få vara med i leken, den ack så roliga.

Hoppas ni alla har det bra i den helt enormt ovanliga svenska sommaren. Vi kan väl försöka att inte gnälla över värmen nu när den är här? Den klibbiga, klistriga...

Over and out för denna gången.

Rallyradio i regnet

Gårdagens sol är som bortblåst. Idag vaknade vi till ett smattrande som stadigt ökar i styrka. Vi lyssnar på rallyradio och drömmer oss bort...
Jag saknar allt det där. Nästan. Vrålande motorer, avgaslukten, alla gliringar kombattanter emellan. Målgång efter att allt har stämt, noter och körning i ljuv förening. Svettig overall och fötter som vill ut ur blöta racingdojor. *suck*

Nära ögat - (s)krattar bäst som plockar undan

Efter en härlig umgåshelg med goda vänner var det dags att plocka iordning lite. I godan ro går jag i trädgården och njuter av solen medan den ena saken efter den andra förpassas till sin rätta - eller åtminstone mer rätt - plats. Sträcker mig ner (kan man säga att man sträcker sig ner???) för att flytta på en blomkruka.

"PANG!!"
Jag gjorde en Tom & Jerry eller en Buster Keaton, välj det som passar bäst. Jag steg på en kratta. Nämnda kratta gjorde precis så som i de tecknade filmerna, flög upp och slog till mig i ansiktet. Detta var ett av de trasiga trädgårdsredskap som dräller omkring hemma hos oss. En halvmeter av skaftet fattas och änden består av vasst, flisigt trä.

Min tur i oturen denna gången var att det missade ögat med ca en cm. Idag ser jag ut som jag bör efter en sån smäll och det bjuder jag på (liksom skratten när jag sa vad som hänt...) Jag är tacksam att jag har synen i behåll.

Dessutom kom vi med!

Och dessutom kan jag knappt prata, kraxar som en kråka. Och hostar. men annars är det bra :-)

BE för livet

Nu lovar jag att det ska bli sista inlägget om det här. Jag har ju tjötat ett tag om hur jag tränat backning och hur nervös jag varit för att köra upp. Teorin skrev jag den 29 april förra året och inom ett år måste man köra upp...

Idag var det alltså dags. Jag och Gun skulle visa oss på styva linan. Det var meningen att jag skulle haft Jockes rallycrossbil på släpet men den var alldeles för lång, kändes det som. Det konstaterade vi igår efter att ha puttat och vinschat upp den. Ner med den och in i verksta'n igen. Det kröp lite i kroppen på mig då kan jag lova! Hmmm, vad göra? Tittade oss omkring på gården där det står bilar av skiftande kvalitet och sort. Valet föll på GUNsan, reservaren. Hon fick hoppa upp på kärran och hänga med på en sista repa innan den stora dagen. Det var betydligt lättare att köra med last än med tom kärra, faktiskt.

Är man riktigt klok när man inte kört knappt nånting med släp innan och ska bege sig till uppkörningen? Ska inte säga att jag tog en tjuvrunda för det får man ju inte :-)

Inatt var det oroligt snurrande i sängen, minsann. Vaknade tidigt och mådde inte som en prinsessa. Bara att gå upp och sätta iväg till jobbet för att skingra tankarna. Vi var tidigt på plats i Värnamo och jag blev lugn som en filbunke att det inte var Han. Han som Peter körde upp för. Den otäcke, tjurige. Idag var det en mysig liten gubbe som såg sååå snäll ut. Jag kopplade på charmen och det lönade sig. OK, körningen funkade också. Nu får jag köra husvagnen. Och bilar på släp. Förstår inte att de som brukar sköta det helt plötsligt ser så glada ut. Sååå mycket skönare är det väl inte att ta sig en öl på hemvägen från rallyna?

Kablars också

I vår motorklubb finns en folkracebana. Inget ovanligt alls i dylika klubbar. Nu har några smarta personer hittat dit och verkligen ansträngt sig för att hjälpa till och fixa där. Troligtvis är de måna om att det ska sparas ström, de har nämligen sett till att ta med sig varje uns till kabel. Ingen ström till serveringen eller startanordningen. Inte till speakertorn, toaletter eller annat. Tänk vad ström vi kommer att spara!
För att vara på den säkra sidan och vara än mer måna om miljön tog de med sig alla brandsläckare också. Utan sådana får man nämligen inte ens träna på banan. Inga bilar, inga avgaser.
Nästa helg skulle det körts tävling, blir inget med det.

Allvarligt, hur orkar man? Gräva upp kablar för att få sig lite slantar för kopparn som finns där i? Som vanligt blir jag heligt förbannad på folk som inte kan låta andras grejer vara ifred. Bara ställer till besvär. Det är en hel del som är gruvligt besvikna nu, ska ni veta. Såna som slitit i garaget för att få bilen klar och nu får stanna hemma. Människor som arbetat ideellt för att hålla banan igång. Men det är väl inget ni bryr er om, det där som kallas medmänniskor. Näpp, bara ni får er lite tjuvgods är ni nöjda. Hoppas pengarna räcker riktigt länge så ni kan njuta av det ni gjort.

Husbil någon?

Vi ska satsa på att försöka komma med i Midnattssolsrallyt i år igen, det blir den enda tävlingen för oss i år i så fall. Dilemmat vi har är att vi är så många att sovplatser är knepigt att ordna. Husvagnen funkade OK förra året men eftersom vi kanske kommer att ställa upp den nånstans till sommaren så känns den inte riktigt som ett alternativ. Inget smidigt sådant i alla fall.
Vi har kollat runt efter en husbil att hyra men det verkar rumpekört. Nu kastar jag in en fråga här så får vi se om det ger resultat :-)

Tiden det gäller är v 28, 14-18/7. Tips, någon?

Usch, detta påminner mig om att jag bara har en månad på mig att köra upp för tungt släp... Kärran står begravd under snön så ska jag ha ut den nu blir det med hjälp av muskelmassa. Hmmm, kanske skulle ta det i helgen och kombinera träningen med luftintag och backövningar?

Uffe gör det igen

Minsann om inte Herr Lundell ska ut på turné till sommaren igen. Är nog dags att inhandla en biljett, det var eeeevigheter sen jag var på konsert... Ser på datumen att de ställen jag helst vill gå på krockar med Midnattssolsrallyt. Typiskt. Fast vi kommer kanske inte med, så vem vet?

Välja är det inte tal om. Rallyt går först. Numera ;-) Annat var det före strumporisandalerna...

Tvetydigt

Nu när jag läste rubriken till gårdagens sista inlägg så insåg jag hur kaxigt den lät, helt omedvetet. Jag menade läcker som i läcker ut, men det kan naturligtvis tolkas på annat sätt. Förhoppningsvis blir det en läcker blogg också i förlängningen :-)

Jag har precis fått rapport från ett kylslaget Hagfors. Mjölk, ägg och bacon (och säkert också resten i kylskåpet) hade frusit. Blir kanske så när man gör som man brukar, sätter på max, utan att ta hänsyn till temperaturskillnaden. Ute brukar det ju vara 20-25º på andra sidan nollan när vi är ute i tattartermosen. Man lär så länge man lever! Tror bara att det tar lite längre tid att fixa varm choklad till grabbarna idag :-)

I vart fall så hade de efter diverse mankemang hamnat i rallyskogen till slut igår och husvagnen står uppställd ca 100 m från dagens avslutande Superstage. Det är ju en form av värme det också. Jag får nog sätta på rallyradion och lyssna och sukta lite här hemma i stugvärmen, minsann.

399 olika sätt att se på 2009

Under 2009, från 13 januari och framåt lyckades jag knacka ner 399 inlägg. Hade ju sett tråkigare ut med 400 eller hur? Liknöjt, liksom.

Kollade förra veckan- som av en händelse - vilken dag jag startade. Såg att det var den 13:e och noterade att då ska jag försöka sammanfatta mitt oerhört intressanta bloggår. För det vill väl ingen missa? Jag missade det. Tjugondag Knut kom och gick och jag med min mer än vanligt tefloniga hjärna lät den flyta iväg. Som en alldeles vanlig dag. Oförlåtligt.

Vad göra? Komma lite sent och försöka göra nåt av det ändå. OK.

Januari: Startade denna blogg för att jag hade bestämt mig för att ta tag i min träning. Brist på den, vill säga. Nu skulle jag börja. Vad bättre än att tala om det för hela världen så jag fick skämmas om jag skulle missa? För naturligtvis skulle hela världen redan från början bli involverad i detta.
Kämpade på och fyllde år och hade mig. Överlevde trots arbetslöshet sedan ett par månader tillbaka.

Februari: Nu skulle det hända saker! Maken ville tappa några kilon och jag skulle minsann med på tåget. LCHF var det nya. Jag protesterade och var emot, argumenterade för kolhydratsladdning och grötfrukostar. Fick ge mig ganska snart. Hade även tankar om hur och vad vi förmedlar med våra vikt- och kosttankar.

Mars: Käre nån, maken kom hem med ett monster! Jag gick på Arbetsförmedlingen mer än nån gång då och då och två av barnen fick på moppo.

April: BE behövde jag inte göra men lite nervigt var det allt. Gasade på i matsvängen gjorde vi, ständigt och jämt.

Maj: Premiär i Foppaland och tacksamhet över de barn jag begåvats med.

Juni: Från full fräs till puttrande i skogen, glädje noterades.

Juli: Rhodos, Midnattssolsrallyt och Götetresa var höjdpunkterna denna månaden. Och för allt i världen; ALTANEN!

Augusti: Målade, byggde och red ut demoner. Fick en vuxen till i huset och en minsting som började ettan. Irriterade mig lite på experter också. Min första - och enda - utmärkelse anlände :-)

September: Var jag duktig? Började nytt jobb i alla fall. Funderade lite över tvillingdilemmat, saker som dyker upp ibland. Livsmedelsverket indoktrinering av hemkunskapen avhandlades lite smått. Och den lille store fick körkort!

Oktober: Hade världens skräckupplevelse, inte bara åldersmässigt. Sorgetankar fanns emellanåt.

November: Jag bjöd på hur virrig jag (äääh. menar en kompis...) kan vara emellanåt. Återigen en myndighetsreflektion - nollor! Vi bytte till snålare variant av fordon, något jag är sååå tacksam för varenda gång jag ska tänka, eh tanka.

December: Fick påfyllning på vattenkvarnen vad gäller LCHF och kolesterol och så gjorde jag ett klipp. En god vän försvann ur våra liv, ledsamt men tvunget.

Ja, det var en "kort" sammanfattning av mitt första bloggår, visst var det tur att jag gjorde den? *s*

Nostalgi på juldagen

I veckan försvann en bit av mitt liv... Kan man gråta över en bil? Svar ja. Smakprov på hur det är (förlåt, var...) *snyft*
Från bloggen på www-skillingaryd.nu:

"Du har funnits hos oss ett antal år nu och jag kommer att sakna dig. Trodde inte det skulle kännas så hårt som det gör.

Jag har följt dig från din födelse och du har varit till stor glädje för mig och min familj, även om du kostat oss en del på vägen.
Ditt goa spinnande, blandat med vrål av högsta klass när du fått spela fritt. Vår väg tillsammans har inte alltid varit rak, men vi har klarat av alla kurvorna tillsammans och kommit ut helskinnade på andra sidan. En och annan smäll har det blivit, också det har vi rett ut tillsammans.

Gropar och stenar har funnits i vägen och orsakat brutna ben och punkterade hopp.
Glansen i dina ögon har lett oss rätt när det sett mörkt ut och din styrka har tagit oss uppåt. Vi har samlats kring dig för att få dig att må bra. Du har fått oss att bli tårögda både av lycka och besvikelse.

Hela familjen har haft en alldeles egen relation till dig och ditt väsen. Nu ska du lämna oss och vi fäller en och annan tår. Jag sörjer det vi haft tillsammans, det kommer aldrig åter. Det finns andra som står beredda att försöka fylla din plats, men jag har svårt att tänka mig att det blir detsamma.

Så kära rallybil; Lycka till med din nya ägare, vi ses nog i skogen på nå'n tävling!"

Rallysöndag med soppkok och hattrick

Retursladden, en Energicupstävling, skulle bli den tävling som inte skulle bli av. Egentligen. Röda faran skulle inte luftas i år. Det var bara Midnattssolsrallyt som skulle köras. I gröningen.

Så blev Kalle, en nyfunnen kompis, sugen på att åka med. Han åkte på den gamla goa tiden. Den som svärfar & Co brukar berätta om med tårar i ögonen. Eller nästan i alla fall. Nostalgi på hög nivå är det. Tänk om vi hade fått vara med då. Bilarna gick sååååå mycket fortare fast de hade sämre motorer. Och sämre väghållning. Och vägarna var sämre. Men det gick snabbare. Troligen för att de var så mycket bättre chaufförer.

Nu var vi ju inte med då utan får nöja oss med nutiden. Konstigt, men Kalle tyckte det gick fortare i denne lille Compacten än vad det brukar låta som när vissa andra berättar. "Det var onödigt kul!" var hans omdöme.

Blåsigt och kallt var det idag, men de blev fyra i klassen (sexa totalt) och fick med sig pris hem så det värmde lite. Ett gräsligt fult, som vanligt, men dock ett pris.

Nästminstan hade fotbollsmatch som hon inte ville missa. Undrar om det var bara för att hon gillar att sparka boll eller om den där telefonen hon blivit lovad att få överta hade ett finger med i spelet? I vilket fall som helst så blev hon avlämnad och när jag ringde och kollade hur det hade gått så hade hon minsann smällt in 3 mål! Pappsen fick infria sitt löfte till slut.

På hemvägen trixades det med matbeställningar, 9 hungriga magar skulle mättas. Sonen - som gärna kör bil just nu - fick agera pizzabud. Efter det intaget och en uppfriskande, värmande kopp kaffe så var det spisen som gällde. Frukosten ska fixas så det bara är att värma imorgon. Kikade i kylen och vi hade inget sparat till matlådor. Hmmm... Ett överslag gjorde att jag stekte isterband och slängde ihop en zucchinigratäng. Smidigt och mumsigt. Ser redan fram mot lunchen :-)

Då var det bara maten tills imorron kväll då... Hittade soppben i frysen och de puttrar i grytan. Morötter, 2 röda lökar, purjolök och vitkål frästes och ligger och väntar på köttsällskap. Har haft i några buljongtärningar och en massa persilja och paprikakrydda. Ordnat!

Visst känner man sig duktig när man fått lite sånt gjort? Nu ska jag klippa till Jennie och ev nån mer som tycker hon/han är för långhårig innan jag tar ledigt för ikväll.

Folkrace, altan och sjuk

Hela lördagen spenderades i ett blåsigt Föreberg. Sonen skulle ju gör premiär bland de stora grabbarna så det var lite nervöst, även för morsan. Mest för att han inte skulle få köra, de var två som delade bil, nämligen. Det är lätt att det händer nåt när bilen måste gå dubbelt. Och tyvärr blev det så, växellådan låste sig och Jocke fick inte köra nåt alls. Usch, vad ledsen jag blev för hans skull!

På kvällen blev det lite spontan fest och helt plötsligt var klockan halv 5 på morronen. Om nu någon hade fått för sig att jag inte fattat hur gammal jag är så kan jag tala om att det har jag! Det stod klart och tydligt skrivit över hela mig i söndags...

Men, har man en altan man vill ha färdig så är det bara att hänga i, målade första strykningen rött. Och det var INTE kul att stå högst upp och balansera, nästan lika jobbigt som att böja sig.

Jag kände mig lite allmänt dassig framåt kvällen, frös och hade mig, men det trodde jag var brist på sömn. Åh, nä. Måndagsmorgonen som skulle innebära starten på jobbarveckan inleddes med ont i halsen och antagligen feber. Eftersom klockan inte var så mycket så sparkade jag igång datorn och slängde iväg ett sjukmail till jobbet och kröp ner i bingen igen. Där tillbringade jag största delen av dan, läsande eller småslumrande.

Antiklimax

Ja, det känns lite så nu efteråt. Midnattssolsrallyt är avklarat. En av de saker jag sett fram emot är redan avklarad. Det har varit en massa strul med bilen och annat, men ändå så kuuuuuul!!! Så

här glada såg vi ut i torsdags, den allra första da'n på rallyt:

Foto från skillingaryd.nu

Jag har skrivit en liten rapport från de händelserika dagarna, den finns på vår hemsida, kika gärna in där.

Rally - kul på hjul!

Jistanes vad roligt vi hade i rallyskogen i lördags! Vi hade ju blivit tillfrågade om vi ville åka föråkare på Vätternrallyt. Klart vi ville det, gyllene tillfälle att testa 2002:an inför den Stora dagen. Lite pirrigt var det i veckan, men för min del så släppte det i lördags, det var ju inte tävling för oss på det viset som det brukar.

Man har iofs stort ansvar som föråkare - anser jag - man ska kolla så att allt fungerar. Framförallt så det inte är några säkerhetsbrister som dyker upp under färden. Då gäller det att reagera och meddela tävlingsledningen snarast. Vi hade som största uppgift att kontrollera noterna en extra gång och det var en ynnest med denna bilen eftersom Appenix K-klassen inte får köra efter noter i vanliga fall.

Vi drog iväg och när vi kom i mål efter första sträckan tittade vi på varandra genom rökmolnen (varma bromsar) och brast ut i ett rungande gapflabb!!! Vilken skillnad mot hur det brukar vara!

Compacten är liiiite piggare, farten blir liiiiite högre. Första sträckan kändes lite som att vara ute och finåka på sönda'n. Inga problem med att hinna läsa noter kan jag säga *s*. Eftersom det är originalbromsar på 2002:an så vågar man inte ladda ordentligt. 1975 var ju ett tag se'n. Liksom... Sen blev det trots det mer ladd och på andra varvet (4 SS som kördes 2 ggr) kapade vi 23 sek mot första. Vi hade skitkul hela da'n!!!

Bilen gick som en klocka så nu är det bara nya bromsar som ska införskaffas så vi klarar hela Midnattssolsrallyt i juli.

Ännu en ny erfarenhet

Sitter och väntar på att genomföra mitt livs första telefonkonferens. Bilsportförbundet har en alldeles nystartad säkerhetsgrupp inom rally och undertecknad har - inhalkad på ett bananskal - fått äran att vara med grabbarna där. Ska bli spännande på flera vis!

På tal om rally så ska vi åka föråkare på Vätterrallyt på lördag, det är allt lite pirrigt, har ju inte åkt se'n förra året. Och snart är det dags för Midnattssolsrallyt... Hjälp, vad fjärilarna fladdrar vid blotta tanken!