BE för livet

Nu lovar jag att det ska bli sista inlägget om det här. Jag har ju tjötat ett tag om hur jag tränat backning och hur nervös jag varit för att köra upp. Teorin skrev jag den 29 april förra året och inom ett år måste man köra upp...

Idag var det alltså dags. Jag och Gun skulle visa oss på styva linan. Det var meningen att jag skulle haft Jockes rallycrossbil på släpet men den var alldeles för lång, kändes det som. Det konstaterade vi igår efter att ha puttat och vinschat upp den. Ner med den och in i verksta'n igen. Det kröp lite i kroppen på mig då kan jag lova! Hmmm, vad göra? Tittade oss omkring på gården där det står bilar av skiftande kvalitet och sort. Valet föll på GUNsan, reservaren. Hon fick hoppa upp på kärran och hänga med på en sista repa innan den stora dagen. Det var betydligt lättare att köra med last än med tom kärra, faktiskt.

Är man riktigt klok när man inte kört knappt nånting med släp innan och ska bege sig till uppkörningen? Ska inte säga att jag tog en tjuvrunda för det får man ju inte :-)

Inatt var det oroligt snurrande i sängen, minsann. Vaknade tidigt och mådde inte som en prinsessa. Bara att gå upp och sätta iväg till jobbet för att skingra tankarna. Vi var tidigt på plats i Värnamo och jag blev lugn som en filbunke att det inte var Han. Han som Peter körde upp för. Den otäcke, tjurige. Idag var det en mysig liten gubbe som såg sååå snäll ut. Jag kopplade på charmen och det lönade sig. OK, körningen funkade också. Nu får jag köra husvagnen. Och bilar på släp. Förstår inte att de som brukar sköta det helt plötsligt ser så glada ut. Sååå mycket skönare är det väl inte att ta sig en öl på hemvägen från rallyna?