Jag tror att det är fler än jag som fungerar och funderar på följande vis, men jag kan kanske ha fel. Ibland går det väldans lång tid mellan tillfällena man hör av sig vänner, släkt och annat löst folk sinsemellan. Det bara blir så. Åtminstone fungerar det så i mitt liv. Behöver inte finnas nån speciell anledning, livet och dagarna det består av rullar på. Om och om igen blir det kväll utan att jag har ringt den jag hade tänkt. Tittar på klockan och inser att det får bli imorgon...
Med vissa personer kan det gå år utan att man ses eller hörs av, ändå så är det som att det var i förmiddags man tjötade. Bara att ta vid där, tryggt och skönt.
Sen finns det sorten som får mig att känna att det minsann är mitt fel att man inte hörs av. Det kommer oftast nån släng från annat håll, nån kommentar som slunkit ut och som levereras i andra eller tredje hand. Så står jag där med dåligt samvete. Eller stod. Numera vägrar jag ta på mig ansvaret för det. Halva, OK, men den andra halvan slänger jag tillbaka till andra parten. Det är inte svårare att få tag på mig än tvärtom. Jag har insett att jag inte kan ta på mig andras ansvar/skuld, det räcker mer än väl med mitt eget.
Visst kan jag vara bättre på att hålla kontakt med släkt och vänner, men det kan faktiskt de också. Det finns ingen oskriven regel att de måste vänta på att jag ska höra av mig. De har också telefon och annat som underlättar kontakt. Ska jag gnälla över att de inte gör det? Nej. Inte ens i andra hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!