För några månader sedan råkade jag - som man ofta gör - ramla in på en (för mig) ny blogg, Faschings Eskapader. Troligen var det så att någon av de bloggare jag följer nämnde den hemska olyckan som hade drabbat hans familj och därmed var jag fast. På flera vis.
Deras Linus blev överkörd av tåget och inget var längre som det skulle. Fruktansvärt. Jag behöver ju inte läsa om det om jag inte vill och jag är inte mitt i det, men jag återkommer både till bloggen och de tankar som det väcker. Att få insyn i en familj som drabbas av det hemskaste, mest ofattbara jag kan tänka mig. Förlora ett barn.
Bara några veckor senare hände det på närmare håll också, en kille i mina äldsta barns ålder som dog hastigt. Hur förklarar man detta för sina barn? De blir rädda för att det kan hända dem också. Det går ju inte. Jag kan inte sitta och lova att det gör det inte. Även om jag önskar jag kunde bestämma att det aldrig ska hända mina älskade ungar någonting ont.
Varenda gång jag blir arg för småsaker (OK, nästan varenda gång...) som gäller barnen, saker som inte har nån som helst betydelse egentligen. Inte i det stora hela. Då tänker jag på hur det vore om de inte fanns. Om deras skor inte stod precis innanför dörren så man håller på att slå ihjäl sig. Om de inte småbråkade med syskonen så att min kropp kryper av irritation. Om de inte fanns hos oss. Oftast lugnar jag ner mig runt sju hekto och tar det lugnt. Låter bli att gnälla på dem. Det är inte viktigt.
Njut av stökigheten det innebär med huset fullt av ungar och säg till dem lugnt istället för att vråla ut din irritation. Livet är för kort att ägna åt skitsaker!
Så sant!
SvaraRaderaNågot att tänka på varje dag.