För drygt en månad se'n (måste det va för det var innan semesterns intågande) hade jag en fruktansvärd mardröm. Det händer inte ofta att jag har otäcka drömmar, de brukar vara ganska angenäma. Eller bara helknäppa. Don efter person?
Drömmen i korthet: jag är ute på min morronwalk och känner att jag minsann ska springa resten. Det går hur bra som helst, känns som jag svävar fram. En underbar känsla. Sommardofter. Ni vet, daggfuktigt gräs som börjar värmas upp av solen. Sanden under fötterna (ja, skorna då...).
Helt plötsligt förändras hela bilden. Moln drar in. Första känslan är att jag är iakttagen. Ser mig omkring. Då hör jag ljud bakom mig. Något närmar sig. Är det ett djur? Kanske en av de där älgarna jag ser spår av varje morgon? Nej, hela min kropp säger mig att det inte är så. Ett djur i människokläder i så fall. Hinner bara slänga en blick bakåt så är han över mig. En lång, smal, äcklig man tar strypgrepp på mig. Han har en blå träningsoverall, tror det är en sån man har inom militären. Jag ser hans ansikte tydligt på nära håll. Det är ingen jag träffat på - än.
Jag hinner tänka en hel massa hemska tankar innan jag äntligen vaknar och kan krypa intill käre maken.
Jag kan fortfarande känna känslan. Paniken och rädslan. Ser hans ansikte tydligt än. Jag har inte varit ute i skogen en enda gång sen dess. Har inte vågat. Drömmen utspelade sig på en av mina stigar. Idag bestämde jag mig. I sista stund iofs. Jag ska minsann inte låta en mardröm styra mina vägar. Jag svängde in på stigen med bultande hjärta. Otaliga gånger vände jag mig om. Men vem är ute i skogen kl 6 på morronen? Just där? Förutom knäppa jag, menar jag.
Svaret idag: Ingen. Inte ens ett rådjur kikade fram. Jag klarade det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!