Som de flesta vet - är man läskunnig får man reda på det här till höger annars - så är jag en skrivare. Ja, jag vet att det heter skribent men det låter så pretentiöst eller åtminstone yrkesmässigt så jag är en skrivare. Så det så!
Har alltid älskat att skruva ord och svänga ihop meningar och berättelser. Jag skulle mer än gärna arbeta med det. Och ja, jag har en påbörjad bok. Behöver väl inte tala om hur påbörjad?
När jag väl sätter mig och ska skriva den där romanen så bara låser det sig. Det är inte som när jag sitter här, ensam, då kan det minsann spruta fram och mening efter mening förflyttas från hjärnan ned till tangentbordet. Varför? Press? Troligen. Jag har en gång i tiden tagit en skrivarkurs på distans. Då skrev jag. Jag var ju tvungen att lämna in mina bidrag i tid. Då tog jag den tiden till att skriva. Gick undan och fixade det, bara.
Precis som med min träning. tar jag mig inte den tiden så går det inte. Jag HAR tid. Om jag verkligen vill.
Romanen då? Där har jag det svårare. Klarar inte att skriva om jag inte är för mig själv. Störs
även om ingen menar att störa. Kommer kanske en dag när jag hyr mig en stuga vid havet en vecka och börjar. Har jag väl börjat så tror jag resten löser sig. Då menar jag börjat som i mer än det jag har nu :-).
Bloggandet... Hmmm... Känner mig kluven emellanåt. Hur mycket av mig själv - eller rättare sagt min familj - är OK att lämna ut? Alla mina barn är läskunniga, de kollar vad morsan skriver. Maken också, naturligtvis. Tror nog att de säger till om det inte känns bra. Det är väl inte det egentligen. Vi bor på ett litet ställe och som väl alla vet - "alla vet allt om alla". Eller? Jo, man tror det. Ryser när jag tänker på saker man hör ibland. Saker man är mer insatt i och vet hur det egentligen står till med. Jag brukar påtala det och be personen tänka efter före nästa gång. Fast detta är värt ett eget inlägg. En annan gång.
Man kan ju se det ur perspektivet "skit samma" också. Jag är den jag är. Så länge det jag skriver inte skadar någon så skriver jag. Är säker på att jag vet var de gränserna går. Vill inte känna mig alltför begränsad heller. Visst är det en svår balansgång?
Var inne hos Tonårsmorsa och läste hennes inlägg om kommenterande i bloggar. Vissa människor bara lämnar en "reklamsnutt" för sin egen blogg, hur kul är det? Skrattade för mig själv när jag funderade på om jag råkat ut för det. Nix, det är liksom inte så många som läser min blogg och än mindre kommenterar. Så det har jag sluppit.
Ännu en fundering: Är det viktigt att många läser det jag skriver? Viktigt, nja... Men visst är det väl kul att nån gör det i alla fall. Är det se'n nån som gillar det och talar om det i en kommentar - gärna för mig *s*. Jag klickar alltid (ja, nu är det ju inte så många då...) och kollar in personens blogg. Försöker även lämna kommentarer tillbaka. Ibland hittar man riktiga guldkorn och det är inte lätt annars ute i bloggdjungeln!
Ja, det där med gränserna kan vara svåra. Särskilt i början. I början skrev jag öppnare än nu. Det är trots allt lite skillnad att blogga för typ 25 pers mot 1000-tals... Samtidigt så tappar det lite poäng om man blir väldigt hämmad av att ha många läsare. Men jag tycker också det är lite individuellt. Jag har skrivit mycket mer öppet om min äldsta dotter än min yngsta till exempel. Det handlar om att min äldsta är en mycket mer öppen person, medan min yngsta är mer tillbakadragen.
SvaraRaderaI början fick mina barn "godkänna" alla inlägg innan jag la ut dem, särskilt de som jag var lite tveksam till hur de skulle gilla dem.
Men det viktigaste är nog trots allt att man själv bestämmer var gränserna går.
"Tokiga tjafs" bloggar jag om till exempel, ur ett humoristiskt perspektiv, däremot inte större bråk vi har med varandra. Naturligtvis lämnar jag inte ut saker som jag tror kan skada barnen på något sätt. Däremot bloggar ju tre av mina fyra barn själva och vi har ofta diskussioner om var gränsen går.
Vi är inte alltid överens. Jag tycker inte om att mina två äldsta lägger ut bikinibilder på sig själva och sina kompisar och de diskussionerna går ganska heta hos oss. Men de är båda myndiga och jag känner inte att jag ska förbjuda, utan jag får acceptera att vi har olika åsikter. Däremot så kan de inte hindra mig från att varna dem... ;-)
Angående kommentarer med reklam så känns det som det har eskalerat det senaste halvåret och det är nog det som gör att vi börjar bli många som tröttnat på dem... Tyvärr!
Men guuud, stackars dig, fick du läsa en hel jäkla uppsats från mig. Haha... Sorry!
SvaraRadera*s* Ingen fara, Fatou, det gör jag så gärna när det är så intressanta uppsatser :-)
SvaraRaderaDet är ju så kul att det funkar så, att man upptäcker ett guldkorn efter ett annat via ens kommentarer. Så många som jag aldrig hade hittat annars har jag stött på i mitt eget - eller andras! - kommentatorsfält. Det är är härlig djungel out there. :)
SvaraRaderaVisst är det så Mikaela. Djungeln är oändlig och spännande att upptäcka :-)
SvaraRadera