Alltså, nu är jag så j-a trött på att vänta! Jag hatar verkligen att behöva vara beroende av andras göromål, att det ska påverka mitt mående och liv hur de beter sig. Arbetslös, men inte sysslolös, det stämmer egentligen in väldans bra på mig. Tyvärr så fungerar jag på det viset att jag har svårt att ta mig för saker under väntans gång. Samtidigt som det finns hur mycket tid som helst för att göra sånt man inte hinner med annars, så finns det också lika mycket tid att använda till att skjuta upp dessa saker. "Nä, jag gör det se'n..." Känns det igen?
Men det här med väntan då... Först ska man vänta på att det öht ska poppa upp något jobb att söka, det är ett evigt letande bara det. Se'n ska man skriva en ansökan som är alldeles enastående och utmärkande, annars är det kört. Har man inte något speciellt så hamnar ansökan med 98% säkerhet i den hög som gallras ut direkt. OK, jag har inga problem med det, jag gillar ju att skriva, så den delen brukar lösa sig. Ja, så är det då väntan på att ansökningstiden går ut. När det datumet är passerat så får man fundera på hur pass långt efter det är rimligt att man kan vänta sig ett svar. Dagarna går och man hoppar till varenda gång telefonen ringer. Kan det vara...? Nähä, inte det. Jo, ibland är det ju faktiskt det och då ska man bli nervös för anställningsintervjun. Det är ett trevligt dilemma, i och för sig, bara att bli kallad till intervju lyfter självförtroendet och framtidstron till oanade höjder :-).
Man träffar den presumtive arbetsgivaren och allt känns bra, nu är det bara att åka hem och vänta på ytterligare besked. *suck* Denna väntan...
Känslan av att gå och vänta på ett efterlängtat telefonsamtal, den kan helt klart jämföras med den man hade i tonåren, när man väntade på att Han skulle ringa. Då fanns det inga mobiltelefoner där det gick att vara anträffbar dygnet runt, varsomhelst. Nä, då fick man vackert hålla sig inne, ifall... Undrar hur många meningslösa timmar som användes till att trampa runt där hemma pga detta? Alldeles för många, det vet jag nu i efterhand.
Likadant nu. Det går åt en hel del energi till att vänta. Det är passivt väntande, jag sitter inte och stirrar på telefonen. Oftast inte i alla fall. Men ändå. Det finns där i bakhuvet hela tiden. Och det är ansträngande. Vissa dagar går det bra, då rycker jag mig i nackaskinnet och gör nåt, oftast är det träning och det rensar både det fysiska och psykiska systemet. Dessa dagar och tillfällen blir allt fler, träningen finns numera inlagd i min mentala kalender och det är sååå skönt att ha kommit dit!
Alltså, jag vet precis hur mycket arbete det är för en arbetsgivare att ta sig an alla ansökningar som dräller in. Speciellt nu när så många går utan jobb. Men... Om jag blivit uttagen till intervju, tillsammans med kanske 5 andra, då kan det väl inte vara så besvärligt att ganska snart meddela de 5 som inte fick platsen? Va? Att man inte skickar ut ett "tyvärr-brev" till de andra 99, det har jag full förståelse för, men är det verkligen för mycket begärt att de som faktiskt var aktuella, får ett snabbt svar? Jag tycker inte det. Alla är inte likadana, men tyvärr de flesta. Snacka om att det är arbetsgivarens marknad just nu! De som söker, vill säga, resten är inte i nå'n avundsvärd situation.
Min väntesituation just nu: 6 jobb sökta, på 2 av dem gick tiden ut förra veckan, ett idag, ett på onsdag, ett på fredag. Det sista - det som jag verkligen vill ha - det är en snabbrekrytering som ska vara klar i början på veckan. I'm on hold...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!