Uppiggande saker en söndagskväll

Alltså, jag tror knappt det är sant. Ikväll längtade jag efter att sätta mig på cykeln. Det har aldrig hänt innan, jag tycker det är såååå tråkigt att sitta där och trampa. Sista 2 veckorna har jag i alla fall tvingat mig själv att köra längre pass. Tidigare blev det mest som uppvärmning eller som en halvdan ersättning för promenaderna, kanske 15-20 min. Maken min tittade skarpt på mig en kväll för ett tag sen och sa till mig att sitta kvar tills det hade gått en halvtimme. Vågade ju inte annat än lyda :-). Se'n dess har jag satt 30 min på nedräkning och det har funkat allt bättre.

Så ikväll så hände det! Jag riktigt kände att det har vänt nu. Som sagt så ville jag verkligen köra och se'n så kändes det så annorlunda. De första 5 minuterna har brukat vara pest, innan jag kommit över motståndströskeln. Nu gick det som en dans, det kändes mycket lättare fast jag använde samma motstånd. Det tog en kvart innan jag började känna av ansträngningen och då trampade jag ändå fortare än vanligt. Jag dubblade motståndet på cykeln och det gick fortfarande lika bra. Vilken underbar känsla! Jag hade den kvar där inne - kondisen finns där, den börjar komma till liv. Jag är så glad att min inställning och mitt motstånd har tagit ut varandra. För visst är den stora delen i detta beroende på inställning!?! När den där halvtimmen hade tagit slut så fortsatte jag 5 min och det blev 5 km längre än vanligt.

Ville bara dela med mig av en av min dags glädjeämnen. En annan är när denna lilla dam, vår minsta med ett antal tappade tänder, numera läser nästan flytande. Satt och lyssnade när hon läste sin läxa för mig och slogs av vad mycket saker det finns att glädja sig över!

Har förresten ökat omkretsen på överarmen 1 cm på en vecka. Har mätt flera ggr och det blir samma varje gång :-)