Värken jag har på baksidan av mina armar, den är inte att leka med. Har aldrig varit med om en sån träningsvärk tidigare. Ont har det gjort men aldrig så här. Det känns som de ska domna bort emellanåt och jag skriker när jag ska ta på/av mig tröjan. Sätta upp håret är som att försöka trä en nål på 2 meters avstånd...
Vad gör man? Ja, det är nu det är dags att visa att jag har det i mig.
Tvinga upp armarna och gör det bara! Ska du klara det här så får du inte ge upp. Det är mantrat som rullar när jag kämpar med hårspännet där bak *s*. Och det gick till slut, jag fick till det!
Det är såna små saker som gör skillnad. Jag kunde lika gärna ha gett upp och låtit håret hänga. Har man så ont kan man väl få slippa? Neeeej, inte denna gången! Jag tänker inte låta värken hindra mig, även om jag inte kunnat ligga som jag vill inatt. Det går över, det kommer nya ställen att ha ont på *s*.
Jag kommer att byta plats på träningsupplägget måndag-tisdag för att låta de musklerna vila en dag extra, men sen så ska de få pisk igen, minsann!
Idag får det bli en stund på motionscykeln, en halvtimme eller nåt, och kanske även en skogspromenad. Jag saknar mina morgonpromenader och ser fram emot att det ska börja ljusna tidigare på mornarna. Det är nackdelen med att bo på landet, inga gatlyktor som underlättar seendet. Hade det funnits så hade jag inte brytt mig om att det är mörkt, men det är inte jättekul att spänna på sig pannlampa och ge sig ut i det kolsvarta vid kl 5. Om några månader så, då hoppar (eller kanske snarare masar) jag ur sängen och går ut och njuter av fågelsången. Finns ingen bättre start på dagen, det gör inte ens nåt om det småregnar lite, det är bara sååå skönt!
Här har det snöat inatt så än är det långt borta, tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!