För ett tag sen så var jag rätt kaxig. Det händer inte så ofta, jag är mer den där typen som står tillbaka och låter andra ta plats. Lite försynt så där. På det viset är det. Jodå. Det är säkert.
I alla fall, jag var så tuff och lovade både mig själv och andra att jag minsann skulle se positivt på livet i stort och skitsaker i synnerhet. De skulle förpassas in i de allra mörkaste hörnen, med en lätt tåfjutt.
Det har gått bra ett tag. Sen gick det helt plötsligt inte alls så bra längre. Jag sjönk och halkade neråt på den där förbenade stegen. Blev sjuk men jobbade ändå. Det är så det är, bara. Inte mycket annat än egen begravning som är godtagbart för att stanna hemma. Funkade men tog på krafterna.
Allt blev plötsligt skiiiitjobbigt!!! Jag orkade inte fjutta till petitesserna, istället samlades de till högar som var stora som Kebnekaise. Min ljumske som jag har stått ut med så länge, mina handleder som jag tvingat till att utföra saker så länge. Allt hopade sig tillsammans med en massa annat. Svarta tankar bildade tunga lågtrycksmoln över min allt kalare hjässa, jag tappar ju en attans massa hår också, nämligen. Överallt finns de. DNA, någon? Bara att ta för sig!
Idag bestämde jag mig för att det fick räcka med tyckasyndomtankar. Gick upp tidigt och njöt av en lång, ensam stund vid datorn. Skrev lite texter - äntligen! Gjorde en smarrig frukost med levande ljus och duschade. Sminkade mig så jag såg lite piggare ut. Skrev lite till.
Sen så - nu skulle det promeneras. Kroppen skulle inte få vinna över viljan, inte än. Jag gick en av mina halvlånga rundor, 40 minuter. Visst, stegen kanske var lite kortare på slutet och farten inte lika hög som vanligt, men det gick. Jag klarade det.
När jag gick där i skogen bland alla varma dofter så bestämde jag mig - igen - för att det banne mig är jag som styr, som behöver sätta ned foten och säga till mig själv; Ryck upp dig. för fanken!
Läs även andra bloggares åsikter om träning, promenad, positiv
Först ska du får en KRAM!
SvaraRaderaAtt vara tuff och självsäker kräver sin kvinna.
Åh, vad jag känner igen mig. Jag är också en sån där som inte (vill/vågar) tar så mycket plats och sätter alltid (alla) andra i första hand och mig själv sist. Jobbigt värre och jag jobbar på det att försöka ta mer plats. Skitsvårt för jag är så ovan. Jag övar också på att säga ifrån när jag inte mår bra för vet du...det syns inte alltid på utsidan och när någon frågar hur jag mår så svarar jag att "det är bra" fast det många gånger inte är det.
Varm bamsekram till dig.
Tack för den kramen, den värmer :-) Sen är det väl så att jag var lite ironisk vad det gäller att ta plats, jag har varit alltför duktig på det innan, gjort rösten hörd och så. Har ändrat mig lite där, av olika anledningar. Däremot så stämmer det att andra går först, ibland oftare än det är nyttigt. Det måste jag jobba på, liksom att tala om att jag mår kass. Vi får kämpa på! Kram till dig också
SvaraRaderaJag ler åt både ditt och sen åt Gafflans kommentar... Kvinnligt? Mänskligt iaf, mycket mänskligt. Och jag tror det är därför jag tycker så mycket om blogg... för att det ger en chans att visa att livet är upp och ner. Jag sätter mig själv åt sidan så ofta, men inte här och tack vare det har jag faktiskt blivit bättre på att ta plats i et verkliga. Man kan lämna ifrån sig i sitt skrivande och det är så bra. Sen ler jag ännu mer åt ditt svar (det där med ironin) för jag tyckte du såg ut som du har liiiite skinn på näsan ;) Var rädd om det! Kram
SvaraRaderaHärligt att du skriver igen!!!
*s* Regnnatt, skinn på näsan, tycker du det? Jo, det stämmer nog. Och jag är väldans glad åt att jag skriver igen, just den platsen har jag tagit för dåligt på sistone, ska försöka bättra på det. Kram
SvaraRadera