Igår drogs jag med - helt ofrivilligt eller nåt liknande - till Elmia på husvagnsmässa. Maken erbjöd sig att åka på egen hand, han vet hur lite road jag är av mässor i allmänhet och husvagnar i synnerhet, men jag följde med. Vi skulle kolla nytt förtält och man kan ju inte bara släppa bestämmandet fritt.
Vi anlände och jag konstaterade ganska snabbt att jag var i stort sett ensam om att ha högklackat. Ni vet när man går och stampar i stålhätteförsett dagarna i ända måste man passa på att vara lite pimpinett när man får chansen. Kosta vad det kosta vill i form av ömma fötter o dyl.
När vi hade gjort det vi kom dit för att göra så var jag och yngstan rätt trötta och tyckte väl att det nog kunde räcka med campingnyheter för oss. Ledsagaren var inte riktigt överens där så medan han dreglade runt lite till satte vi oss och tittade på folk. Och ja, det var en hel del foppatofflor och mjukiskläder. Sandaler med strumpbeklädda fötter. Shorts. Fast det blåste nordan ute. Även om jag längtade efter ett par skönare dojer just då så slog det mig åter; Varför? Och det varföret innefattar en hel del, både vad gäller min egen del i detta och annat.
Jag överlevde i vart fall och bestämde med maken att nästa år, då stannar jag hemma. Jag kan hålla mig till att titta in i vår vagn, det räcker.
Läs även andra bloggares åsikter om husvagn, Elmia, mässa, camping
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!