Käre make och älskade barn, kort sagt; Kära familj!
Ni vet ju att jag älskar er allihop. Eller hur? Jag skulle kunna göra vad som helst för er. När som helst. Om jag inte har nåt viktigare för mig, förstås.
Det kan ju vara så.
Jag kanske måste se till att få ihop rätt karamellkombinationer så den där förbannade nivå 165 i Candy Crush blir klar nån gång och jag får se fiskarna simma och hoppa. Så där som det kan se ut bakom ögonlocken när blodtrycket är alldeles för in i bomben högt. Som det kan bli när den där förbannade nivån inte blir klar nån gång.
Eller så har jag en Wordfeud-match som är inne på sin 72:a timme.
Då måste jag ju först greja det. Men det förstår ni, va?
Nääädå. Så är det inte. Jag skulle släppa vilken smartphone som helst som en het potatis om ni behövde mig akut. Eller mindre akut också, för den delen.
Nu är det i och för sig ganska länge jag släppte alla slags potatisar, oberoende av temperatur, men jag kan ju inte ändra om ordspråket till "släppa som en asvarm baconskiva" bara för att jag är LCHF-are. Nån måtta får det ju vara.
Fast nu känns det lite som att jag kommer ifrån ämnet här. Hmmm... jo, som sagt. Jag älskar er. Det är viktigast av allt. Och positivt. Det är kanonbra med föräldrar som älskar sina barn. Älskar man dessutom den man gift sig med så ska man anse sig lyckligt lottad. Bättre kombination än vilken smällkaramellskombo som helst!
Men... sen så är det så att ibland blir det lite svårt. Inte att älska. Att skriva. Det hämmar mig ibland, typ så där 99,6% av min skrivtid.
Det finns hur mycket som helst att skriva om. Egentligen. Visst skulle jag kunna få ur mig några blogginlägg i veckan. Utan problem. Men...
I mycket av det så finns ni. Situationer som uppstår. Ord som sägs. Igenkänningsfaktorer.
Jag låter helt enkelt bli. För er skull. men åååååh, så jag saknar det. Inser det mer och mer.
Just nu läser jag Måns Kallentofts nya, Vindsjälar, och där finns mitt språk. Känner igen stilen, hur jag skulle lägga upp det. Meningsbyggnader. Allt. Alltså längtar jag.
Se'n halkade jag in på Fredrik Backman. Nej, inte bokstavligt, han befinner sig nog inte ens i närheten, men där var det igen. Hans humor och förmåga... Jag vill också!
I flera månader (år?) har jag skyllt på att jag inte hinner. OK, lite lustbrist också, men tiden är precis som Backman, på en helt annan plats än jag.
Men om jag låter bli det där slöandet med CC och WF, hur mycket tid frigörs inte då? En massa. Den massan kan omformas till muskelsådan på gymmet. OCH till skrivtid.
Men... vad kan jag skriva utan att stöta på patrull från familjen?
Vad säger ni familjen?
Hur gör ni andra som klarar att blogga med tillhörande nära anhöriga i inläggen?
Fredrik Backman, Måns Kallentoft, respekt, familj, LCHF, skrivlust, blogga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!