lördag 31 oktober 2009

Sorgkantad solskensdag

Lördag, den tröttaste på länge. Vaknade med yrsel och en förlamande trötthet i kroppen. Kändes inte som jag. Det var väldigt längesen jag var så trött.
Kan bero på att jag bara sov ca 3 timmar igår natt. Vaknade vid 3-tiden av kissekatten som ville ha mat. Lugnast att tillfredsställa behovet direkt, han slutar inte skrika annars. Stapplade upp i mörkret och höftade mat i skålen. Trodde jag. Visade sig på morgonen att jag hade hällt den i vattenskålen.

Jaja. In i bingen. Då kom det. Allt som jag för tillfället oroar mig för. Varv efter varv snurrade det i huvet. Det gick inte att somna om. Snurrade lika mycket utanpå som ini till slut. Jag som hade en massa anledningar att vara extra skärpt igår hade behövt varenda ynka liten sekunds sömn.

Därför så är jag väl på efterdyningarna fortfarande, sjunde vågen eller nåt. Kom hem och somnade i soffan och har inte rört mig i expressfart idag heller.

Tröttheten spär på känsligheten som bor i mig för tillfället. Gråtmild och lipfärdig hela tiden.
Jag är ju inte den traditionstrogna typen men idag hade jag bestämt mig för att åka till pappas grav. Tänker det varenda dag när jag kör förbi men det blir aldrig av, Vill vara på "rätt" humör. Om det nu finns nåt sånt. Idag gick jag ut och plockade granris, kottar och lingonris. Hemgjord gravprydnad blev det av det. Mossa - grön och skön - fick följa med. Jag bäddade med det och försökte tränga tillbaka tårarna. Åkte dit för en planerad ensamstund men det blev inte så. Mina tårar får vänta.
Tände ett ljus och såg lågan flämta i vinden. Den tog sig till slut och förhoppningsvis värmer ljuset dig en stund ikväll, pappa.



Skrivet på årsdagen i maj:
"Denne man finns inte längre.
Ett år av förträngande och försök att förstå.
Fatta att han är borta. Varför går det inte?
Vill kunna gå vidare. Vill backa tiden.
Vet inte vad jag vill.

Hade kanske redan lämnat. Honom.
Borta för länge sen. Ur mitt sinne.
Såg honom men han fanns inte.
På väg sedan jag var elva.
Liten blev stor. För fort.

Stor är liten nu. Förstår inte.
Du finns kvar. I mitt hjärta.
Saknar dig, min älskade pappa."

4 kommentarer:

  1. Så fint du har skrivit om din pappa. Kärleksfullt.

    Visst är det jobbigt när det inte går att sova för att allt snurrar i skallen. På natten när man vill sova blir ju allt så stort också, små bekymmer blir stora och stora blir gigantiska.

    Sov gott i natt!

    SvaraRadera
  2. Söta lilla Bitte...en tår känns när jag läser...om en vecka är det ett år sen mamma lämnade oss...de ska ju alltid finnas??????
    Men de gör ju det på ett vis - i våra hjärtan - i alla minnen...
    Stora Varma Kramen till dej min vän...

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails