Idag har jag varit vågad värre. Inte i håret då, även om jag hade flätor i luggen och nu är lite småkrusig där.
Nej, när det var lunchdags och solen strålade så kunde jag inte låta bli att ta en runda utanför byggnaden. Jag sa till tjejerna som skulle ha sen lunch att jag skulle gå en sväng. Genast började en av dem rita en karta. På en postit-lapp. Fattar ni hur lite Hok är? *s*
Jag stampade iväg med kartan och telefonen i högsta hugg. Mest för att lugna mina kära arbetskamrater, för egen del så vet jag att mitt lokalsinne fungerar utmärkt. Även i metropoler av denna dignitet vi pratar nu.
Däremot fungerar min kropp inte riktigt som den ska. Jag fick ganska snart släppa av på farten och faktiskt göra avsteg från kartan (tror jag, tittade inte på den...) för att ta mig tillbaka. Kände mig svimfärdig och hur skulle det sett ut? Ligga där mitt på gatan. Tänk om nån trott jag gått vilse och svimmat av utmattning???? Tänk på att jag är ny och måste göra gott intryck.
Nu har jag använt mina sista (lätt överdrift men det känns så) krafter till att packa inför Götetresan. Fyra döttrar har förpassats till västkusten med svärföräldrarna. En son städar (!!!) rummet. Kan väl inte ha nåt att göra med besöket som anländer imorgon? ;-)
Eller är det jag som ser syner? Feber kan ju bidra till sånt.
Usch...
SvaraRaderaKrya på dig!!1