Första gången för mig

Jaha, igår hände det. Det som alla pratar om men som jag aldrig upplevt. Har nu haft tonåringar i dryga 5 år och ännu inte varit med om detta. Förrän nu.

Oro. Fattar ni? Sonen är myndig och NU börjar jag oroa mig. Är jag kanske lite trög?

Är jag säkert, men det är inte därför jag klarat mig ifrån detta. Största anledningen är att mina barn aldrig gett mig anledning. (Vilken mening...)

Jag är ingen hönsmamma, har aldrig varit. Är av den coola, stentuffa typen. "Har du bränt dig på spisen? OK, kom hit ska jag blåsa. Så - ut och lek igen!" Nej, kanske inte riktigt så, men jag klemar inte. "Lille gubben, råkade du slå emot bordet? Kom till mamsen så jag hinner se såret innan det läker. Skynda dig, tänk om det slutar blöda innan vi fått på plåster...!!!" Allt medan det drabbade barnet blir mer hysteriskt ju högre falsettrösten stiger.

Låter som att jag inte har några emotionella resurser och kanske inte ens vet vad medkänsla betyder, va? Så är det inte. Men det var inte det jag skulle tjöta om nu.

Mina ungar håller sig oftast ganska nära hemmet. Vi bor på landet och det finns inte många faror som lurar i buskarna. En och annan skabbräv kikar fram emellanåt, men det var länge sen nu. Så har vi ju de däringa j-a fartdårarna som bränner genom byn som de stölet både bil och bensin, förstås. Farorna jag tänkte på nu var mer åt det alkoholhaltiga hållet och det som följer med detta. Ingen av mina tonåringar har varit ute på såna galejer - än. Tackom!

Det har hänt att de varit ute på kvällarna och om vi inte har varit de skjutsande just denna gång så har det hänt att jag glömt att de inte är hemma... Så lite orolig är jag och så mycket litar jag på dem.

Igår stannade sonen - som just nu praktiserar flera mil hemifrån - kvar och mekade på någon bil. Vid 22-tiden började jag undra om det inte var dags att han kom hem (åkte vid 6-tiden på morgonen). Då ringde han och undrade om han kunde låna nån bil för att ta sig dit imorgon (som nu är idag). "Kommer du hem snart?" var min motfråga. Om ett par timmar, kanske. Hmmm.

Jag, som alltid somnar ganska ovaggat, kunde inte ens komma i närheten av John Blund-dunsterna. Läste ut Robinsondeckaren - som får godkänt, bättre än den förra - och började på "Rött stoff" av Ann Cleeves. Inte tillstymmelse till blinkningar. Ringde honom - vad gjorde man när inte mobiltelefonen fanns? - och han svarade inte... Genast såg jag älgar, björnar (nja) och annat framför mig. De hade t o m varnat för kossor på vägen tidigare. Gick några minuter och sen var han hemma. Jag kunde däremot inte somna förrän långt fram på natten.

Fattar nu hur lyckligt lottad jag varit. Men visst är det svårt att förstå att den här lille gossen är ute och kör bil missinassa? Även om kortet är 11 år gammalt.

På tal om mobiltelefon... En av döttrarna - som var väldans sugen på en telefon - frågade mig hur gammal jag var när jag fick min första mobil. "30", svarade jag. Diskussionen dog där och då.