Idag sitter jag långt ner i soffkuddarnas omhuldande famn. Känner att jag nog behöver en mellandag. Hämta mig efter alla nya intryck. Bara vara.
Samtidigt vet jag att runt hörnet väntar städning av vissa faciliteter (har tagit spisen och fläkten ju...) i vårt stora hus, sluttapetsering av rum, skattedeklaration, bokslutsarbete och mycket mer.
Det kryper i kroppen när jag tänker på det. Får trycka ner rumpan igen. Inte så att den svävar iväg precis, men den vill dra mig till det där tråkiga. Som tur är kämpar resten av kroppen emot.
När jag tänkte soffa så kom jag att tänka på vår lilla (!) Dinah. Stor i kroppen men liten i knoppen. Hon var fullt och fast övertygad om att hon var en liten papillon eller nåt och ville alltid sitta i knät. Saknar henne. Det är 5 år sedan hon gick till hundhimlen.
Soffan är också hädangången, till de sälla möbelmarkerna eller nåt, tillsammans med den gräsliga färgen på tapeten. Och det sörjer jag inte.
Vad duktig du är som lyckas sitta kvar en liten liten stund iallafall. Lite soffpotatis måste man ta sig tid att vara ibland.
SvaraRaderaJag saknar också Dinah :( jag tycker att vi kan skaffa en liten Dinah snart ;) kram
SvaraRaderalairama > visst var jag väl dutti? *flin*
SvaraRaderaJennie > Nähädu, gumman, det blir ingen liten Dinah, det vet du :-)