Visst, varför inte ge sig ut i mörkret och fara istället för att sitta i soffan och dega? På med kläder. Ja, ytter alltså, vi var anständiga nog för att vara inomhus. Reflex, har du det frågade jag kloka minstingen. Nääää, det behöver jag väl inte i bilen eller? OK.
Maken tog av nån anledning GPS:en med sig. Genast började det snurra i skallen. Vart har han tänkt sig att vi ska fara? Falks grav? Med barnen? I och för sig är det lite skräcktema denna helgen - för dem som vill - men nån måtta får det väl vara?
Jag fick aldrig nåt bra svar så det var bara att hänga på. Han startade bilen och sa: "Vart ska vi åka?"
"Det får väl GPS:en säga, det är ju därför man har den" svarade den minsta rappt. Jaja.
Vi åkte lite hit och dit, även ut i mörka skogar där vi aldrig varit och där man kom till vägs ände. Månen var nästan full och vi såg ett stjärnfall. Och ja, jag önskade mig något. Som inte uppfylldes. Men vackert var det. Fallet.
Idag känner jag mig betydligt mer utvilad så kanske var det mest sömnbrist och släppta spänningar som spökade. Käre maken har handlat hem vitaminer och annat som han tvingar i mig, han har fått för sig att jag lider brist på nåt. Det jag anser brister i nuläget är träningen, men den ska jag ta tag i om en liten stund. Så med våra gemensamma satsningar ska det nog bli en Duracellkanin av mig till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!